AUDREY HEPBURN - SLICE HYLLAR EN LEGEND

- Artikel ur SLICE 2005 -

De tårar som har fällts världen över då människor tittat på Breakfast at Tiffanys kan förmodligen fylla en oljetanker eller två. Slutscenen är starkast, men scenen där Audrey Hepburn sitter på en brandtrappa och sjunger Moon River på sitt så personliga vis är inget mindre än ren skär magi och erkänd Hollywoodhistoria. Men det är få som vet att chefen för Paramount sågade scenen på en förvisning där Audrey och sångens uppehovsman, Henri Mancini, var närvarande. Med de kalla orden “En sak är säker, den där förbannade låten måste klippas bort” fick han den så timide Audrey att formligen flyga ur stolen i raseri, och hennes make, den kände skådespelaren Mel Ferrer, fick greppa tag i henne och förhindra handjemäng. Filmmogulen hade just kritiserat en av de vackraste melodierna världen skådat, men även hennes sätt att sjunga den. Så Audrey tappade, för en gångs skull kontrollen över sitt uppförande, men det var få som fick se det med egna ögon och då filmen släpptes var scenen kvar.

För några år sedan kommenterade Henri Mancini hennes sånginsats på filmversionen av Moon River med orden “Det har gjorts över 1000 inspelningar av den här låten, men bara Audrey förstod den fullt ut och kunde göra den rättvisa”. Hon insåg också hans geni och såg till att han fick komma in i flera av hennes mest klassiska produktioner genom åren, i filmer som alla kom att bli klassiker. Hon såg till att ta hand om de som berört henne genom hela resan och hon var älskad av dem alla. Regissören Billy Wilder summerade henne i en perfekt mening, “Gud kysste henne på kinden, och där var hon”.

Svår uppväxt

Hon föddes i Bryssel, Belgien, den 4 maj 1929 som Audrey Kathleen Hepburn-Ruston. Hennes mamma var av aristokratisk släkt och bar namnet Ella van Heemstra och pappan var en engelsman med namnet John Victor Hepburn-Ruston. Pappan var nazist och övergav familjen tidigt och hennes mor tog över vårdnaden. Vid fyllda sex skickades hon till en flickskola i England men vid krigsutbrottet mellan England och Tyskland såg hennes mor till att hon skeppades hem till Holland, då familjen trodde att hon skulle vara säkrare där. Men de hade fel, och snart befann sig familjen i svår knipa, då tyskarna ockuperade landet och slog ned allt motstånd med järnhand. Audrey förlorade en morbror och en kusin under tyskarnas utrensningar och ytterligare en tragedi kom då en bror skickades till ett arbetsläger. Det sägs att hon var involverad i motståndet mot tyskarna genom att se till att pengar från danstillställningar hittade sin väg till motståndsrörelsen. Mot slutet av ockupationen rådde svält i landet och vid befrielsen 1944 var Audrey nära döden, men hon skulle aldrig glömma soldaterna som dök upp och gav henne och hennes mor choklad då de marscherade förbi. Dessa svåra krigsminnen skulle senare komma att spela en betydande roll i hennes liv, men först förde ödet henne till London 1948 där hennes mor fortfarande hoppades att hon skulle kunna skapa sig en karriär inom baletten. Ett rekommendationsbrev från lärarinnan Sonia Gaskell i Amsterdam fick den kände Marie Rambert att acceptera henne till sin trupp, inte så mycket därför att hon visste att hon förtjänade det mer än någon annan, men därför att hon hört vad Audrey gått igenom i Holland och i hennes ögon vore det ett brott om nazismen skulle få förstöra en talang om den nu fanns där. Audrey gjorde sitt bästa men fick gå efter en tid, vilket krossade hennes barndomsdröm men som även öppnade upp en helt ny värld för henne, som hon hittills inte känt till.

På Londons teaterscen fick hon, till sin oerhörda förvåning, snabba framgångar. Talangscouterna såg för första gången det som den övriga världen snart nog också skulle få uppleva, och hon fick snabbt anbud från olika håll, både inom teatervärlden och från modellagenturer (vilket resulterade i reklam för bland annat kvinnoprodukter). Hon dansade i musikalen High Button Shoes (producenten Jack Hylton hade kollat in 3000 hoppfulla och då han såg henne fick hon jobbet direkt) på The Hippodrome och fick erbjudande att följa upp jobbet i Sauce Tartare året därpå (1949) på Cambridge Theatre. Men nu trodde regissören, Cecil Landeau att hon var mogen för en riktig roll och i uppföljaren Sauce Piquante fick hon för första gången synas på riktigt. Helt oskolad som aktris, och fullkomligt livrädd, så drog hon ögonen åt sitt håll och 1951 fick hon därför fem mindre roller i brittiska filmer, i One Wild Oat (receptionist, ingen credit), Young Wive´s Tales (första talrollen), Laughter In Paradise (cigarettflicka), The Lavender Hill Mob (biroll) och i Monte Carlo Baby (biroll, inspelad på plats i Monte Carlo). Den sistnämnda filmen hade hon först inte tänkt göra, men en av hennes vänner, Valentina Cortese övertygade henne om att rollen var perfekt för henne.

Genombrottet

Det var tur att hon lyssnade för en dag på Hotel de Paris så fick den världsberömda författarinnan Colette syn på henne i foajen och insåg att hon framför sig hade flickan hon skrivit om i sin succébok Gigi, som nu skulle sättas upp på Broadway. Hon erbjöd en chockad Audrey jobbet och ringde sedan upp producenterna i New York och tvingade dem att acceptera en fullständig främling, som till råga på allt också var fullständigt okänd för teaterpubliken, till en av de bärande rollerna i en av årets mest förväntade musikaler. Det är här den verkliga sagan om Audrey Hepburn får vind i seglen. Hon gör sin scendebut i New York i november 1951 och pressen tappar kollektivt hakan och ger henne fantastiska recensioner. Hennes medspelare, som vet att hon själv inte tycker att hon är särskilt bra, och som ser henne förtvivlat leva ut med det hon besitter, blir bland de första som inser att Audrey Hepburn har något annat - en utstrålning som är naturlig och fullständigt kaptiverande. Audrey förstår inte själv vilken enorm genomslagskraft hennes uppdykande har haft, men andra kan se det desto klarare och hon får testfilma för Paramount för en produktion i Rom mot Gregory Peck efter en tid med Gigi landet runt. Hon är spänd inför provfilmningen men hennes charm kommer ut då hon tror att man slutat filma, och hon får jobbet av filmbolaget som inser att de hittat något genuint. Då kontraktet är skrivet anländer Audrey till Hollywood för pressbilder och fotografen Bob Willoughby, som var där för att göra ett hederligt dagsverke, hade ingen aning om vilken överraskning den här dagen bar i sitt sköte. Han blev snabbt varse att det här inte bara var en i raden av nya starlets som skulle plåtas, hon hade något speciellt och han lade märke till att alla i sällskapet behandlade henne som om hon redan var en stjärna, och att hon också hade en förmåga att få alla i rummet att må bra. Senare på kvällen, på hennes hotel, så bad han om en fotosession till, och hon sa inte nej. “Jag kände att hennes skönhet kom från insidan”, sa han senare, och han blev en lojal vän.

I Rom händer flera saker. Audrey träffar kläddesignern Hubert de Givenchy och charmar honom trots att han först trott att det var Katherine Hepburn han var där för att träffa. Istället så mötte han en komplett okänd och därtill rätt tanig kvinna, men som inom loppet av en timme fick honom att uträtta storverk. De tu blev vänner för livet och även Hubert blev hennes förstaval i många av de filmer som senare gjordes, men hon bad honom även designa en god del av de enkla (men vackra) kläderna som hon bar på fritiden och i officiella sammanhang. Hon hade alltid drömt om en drömgarderob och i honom fick hon en själsfrände. Gregory Peck var, å sin sida, överväldigad av Audrey och hennes uppenbara charm. Efter en tids filmande krävde han att filmbolaget skulle sätta hennes namn jämte hans, i stora bokstäver. “Hon kommer att få en Oscar för den här rollen, vi kan inte låta det stå Introducing Audrey Hepburn på duken”, och den gode Gregory, som vi måste ge cred för sin storsinthet, kom att få rätt.

Folk grät i biosalongerna

Roman Holiday (Prinsessa på vift) kom ut 1953 och Audrey Hepburn blev en superstjärna över en natt. Alla älskade henne och filmen blev en ofattbar succé. I Europa köpte alla unga män en vespa, även här i Sverige, och i USA sjönk försäljningen av extrafyllda brösthållare med 50%. Audrey slog ann en sträng i det kollektiva medvetandet, och fenomenet var globalt. I Japan grät både män och kvinnor i biosalongerna då de bevittnade historien om den instängda prinsessan som bara ville leva ut. Det fick dem att se sig själva, och Audrey blev en ikon i Japan. Hon förkroppsligade också det positiva, det goda, och hon besatt en naiv kvalitet som fick alla män i hela världen att vilja ta hand om henne, kvinnor att vara som henne, och barn att vilja ha henne som förälder. Det fanns ingen som inte tyckte om det de såg där uppe på vita duken, utom möjligtvis en och annan storbystad starlet som plötsligt såg en förändring i vad som ansågs chic och inne. Tidningen Vogue utnämnde henne till det nya kvinnliga idealet och skrev att hon var det intressantaste som hänt sedan kriget.

Alla ville jobba med Audrey

Nu ville alla i Hollywood spela mot henne och arbeta med henne och under en tioårsperiod kunde hon därför göra ett antal filmer som idag samtliga rankas som klassiker. 1954 spelade hon mot Humphrey Bogart (som kallade henne “En förtjusande älva” trots att han från början velat att filmbolaget skulle låta honom spela mot sin fru Lauren Bacall) och William Holden i Sabrina (hon förälskade sig i Holden, som var gift, men valde trots hans uppenbara intresse att inte gå den vägen, men hon tyckte alltid om honom och skulle komma att spela mot honom igen). Hon träffade också sin blivande make, Mel Ferrer (de introducerades av Gregory Peck som kände dem båda), och gjorde ett stopp på Broadway igen med honom för musikalen Ondine, som hon fick en Tony för Bästa dramatiska skådespelare för. Det sägs att Mel, som var van med att dra ner de största applåderna själv, chockades av hysterin för Audrey, och även hon tog illa upp och sågs rusa storgråtande av scenen en kväll. Mel följde med henne och ingen vet vad som sades i hennes loge, men sen var de ett par och de gifte sig senare samma år. Hon var alltid vänlig mot sina beundrare och en av dem, Joe Goldberg, minns ett möte med Audrey efter en föreställning av Ondine. “Jag och en god vän älskade henne och då vi sett henne i verkligheten i Ondine så älskade vi henne ännu mer. Då vi gick förbi en guldaffär kom vi på den briljanta idén att köpa en pokal och på den såg vi till att de skrev in Bästa kvinnliga skådespelare och så skrev vi dit vår skolas icke-existerande teatersällskap som givare. En hygglig gammal vakt lovade oss att fråga Audrey om hon ville träffa oss och då han kom tillbaka så bad han oss vänta. Samtidigt så kom Tony Curtis med sin fru Janet Leigh och bad att få träffa henne via samme vakt, men de blev bortkörda och rätt så irriterade då de förstod att vi skulle få träffa henne. Sen kom hon ut, hur vacker som helst, och tog oss till en bar på andra sidan gatan och bjöd oss på drinkar. Jag hörde inte ett ord av det hon sa men jag förstod att den mänskliga rösten är det vackraste instrumentet som finns”.

Roman Holiday gav henne en Oscar för Bästa kvinnliga skådespelare samt en Golden Globe under den här tiden, för Bästa kvinnliga skådespelare (i kategorin drama). Sabrina skulle snart nog ge henne Oscarstatyett nummer två, det här var hennes inledande glansperiod. 1955 mottog hon även en Golden Globe för Världens populäraste kvinnliga skådespelare. Det har berättats att hon blev så yr av uppståndelsen då hon fått sin första Oscar på Center Theater i New York att hon glömde den inne på damernas toalett, där hon hittade igen den igen efter att ha letat efter den en stund. En förtjusande historia som berättar det mesta om hur hon upplevde den snudd på overkliga framgången.

1956 kom och kostymfilmen War and Peace (Krig och fred) blev nästa storsuccé. Henry Fonda hade en ledande roll men även hennes make kunde ses i en större roll. Audrey var fullständigt bedårande och tidningarnas favorit. Filmen baserades naturligtvis på boken med samma namn, av Leo Tolstoy. Fred Astaire var nästa storstjärna som kom hennes väg, i filmen Funny Face (1957) som spelades in i Paris. Hon var så nervös inför sitt första möte med honom att hon kräktes innan de träffades den morgonen. Hon kunde fortfarande inte se på sig själv som om hon vore något speciellt, men den åsikten delade hon inte med vare sig Fred eller publiken, som fanns där för henne hela vägen. De köade både för att få se Funny Face och senare samma år för att få se Love In The Afternoon, där hon spelade mot Gary Cooper och Maurice Chevalier. 1959 gjorde hon sin kanske finaste roll i The Nun´s Story, som var en uppgörelse med den rigida katolska kyrkan, och trots det allvarliga ämnet så blev filmen en dundrande succé. Hon blev också djupt engagerad i situationen i Afrika och den svält som fanns där. Hennes egna minnen från kriget i Europa fick henne att reagera hårt då hon konfronterades med den misär hon nu fick se. The Nun´s Story gav henne ännu en Oscarsnominering, men ingen Oscar den här gången (möjligtvis på grund av det känsliga ämnet). Hon lät sin make regissera henne i Green Mansions mot Anthony Perkins samma år (hon adopterade ett rådjur i samma veva som fick komma och bo med hennes familj, hon hade också en yorkterrier som hette Mr Famous som dessvärre gick och blev överkörd vid en senare filminspelning) och året därpå var det John Huston som fick ta del av hennes talang i westernfilmen The Unforgiven, där Burt Lancaster och Audie Murphy spelade mot henne. Hon kastades av en häst under inspelningen, bröt ryggen, men avslutade filmen utan att klaga. Då hon vistades på sjukhuset vägrade hon ta smärtstillande droger då hon visste att hon var med barn, men tyvärr fick hon återigen genomlida ett missfall en tid efter det att filmen avslutats.

Från Holly Golightly till My Fair Lady

1961 kom så Breakfast at Tiffanys där hon spelade Holly Golightly, en glädjeflicka med krossade drömmar och hårt skal, mot George Peppard (och katten “Cat” hette Rhubarb i verkligheten, så nu vet ni det också!). Filmen blev en fantastisk framgång och det blev ännu en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga skådespelare, dock utan statyett den här gången heller (vilket, så här i efterhand, ter sig nästan verklighetsfrämmande för iaktagare av idag). The Childrens Hour följde, där hon kunde ses med Shirley McLaine och James Garner (det var under den här filminspelningen som hennes hund Mr Famous blev överkörd och hennes make Mel gav henne en ny hund av samma ras som fick heta Sam), men jämfört med Breakfast at Tiffanys så var den filmen i det närmaste en parentes. Men det var inte Charade som kom 1963 (Cary Grant, Walter Matthau och James Coburn), Paris When It Sizzles (Livat i Paris, 1964, där vi kunde se henne med William Holden igen 9 år efter Sabrina), och den stora triumfen som kom senare samma år med musikalen My Fair Lady där hon spelade mot Rex Harrison. Det var en serie med enastående filmer, toppad av den bästa musikalen som någonsin spelats in. I teatervärlden i London surades det visserligen över att inte Julie Andrews fått huvudrollen, då hon haft den på teaterscenen mot Rex, men det går ju inte att blunda för den fantastiska prestationen som Audrey ändå kom upp med i den här filmen. Hon hade dessutom först tackat nej till rollen då hon ansåg att Julie borde få rollen, men då denne inte var ett tillräckligt stort namn i Hollywood ännu vid tidpunkten ifråga så var hon utesluten för jobbet. Då Aurey väl insåg att Julie inte kunde få jobbet så accepterade hon det (och firade det med en öl med sin mamma!). Men Julie hade ingen anledning att deppa, då hon rodde hem en Oscar för Mary Poppins i samma veva (så ödet ville henne gott trots allt). Audrey fick 1.1000.000 dollar för filmen, att jämföra med 200.000 dollar för The Unforgiven, 130.000 dollar för War and Peace och 15.000 dollar för Sabrina. En representant för filmbolaget förklarade deras val av Audrey med orden “Skillnaden mellan att ha Audrey i filmen och någon annan är 5.000.000 dollar i inkomster”. Det är intressant att notera att musikalernas era slutade med två av de bästa någonsin, nämligen med My Fair Lady och The Sound of Music. Båda låg i produktion då John F. Kennedy mördades och det var ett annat Amerika då de kom ut, ett land där gitarren inom kort ersatt pianot i låtskrivarsammanhang och där rockmusiken mer eller mindre dödade musikalen som genre.

Andra storhetstiden

Men Audrey hade mer att ge och 1966 kom hon tillbaka i den förtjusande komedin How To Steal A Million (Hur man stjäl en miljon) med Peter O´Toole. Ännu en film som man kan se om och om igen, och som håller bra till denna dag. Året därpå kom den gastkramande trillern Wait Until Dark där hon spelade en blind kvinna som terroriseras av Alan Arkin (hon drog inspiration från en blind släkting som trots sitt handikapp arbetat aktivt för motståndsrörelsen under kriget, vilket familjen kunde tala öppet om först när kriget var slut) och sedan avslutade hon den eran med filmen Two For The Road där hon spelade mot Albert Finney. Den gjordes av en av hennes mest förtrogna vänner, regissören Stanley Donen, som hon tidigare gjort filmer som Funny Face och Charade med. Det är möjligt att hon ställde upp för filmen därför att han frågade henne. Hon älskade honom verkligen, och var djupt tacksam för de gånger då han beskyddat henne. 1992 skrev Audrey om sin vän som då avlidit. “Då jag snubblade över Fred Astairs fötter så lät Stanley mig bara fortsätta, vi höll på i timmar ända tills det började kännas bra. Och då jag träffade Cary Grant var jag så nervös att jag spillde en drink i knät på honom det första jag gjorde. Men Stanley skrev bara in en liknande scen i filmen så att jag fick göra det en gång till”. Hyllningen till Stanley avslöjar på flera ställen i texten hur liten hon hade känt sig, trots att det var hon som var stjärnan som alla de andra ville jobba med (och just Cary Grant är ett exempel så gott som något, han hade accepterat sin roll i Charade på vilkoret att Audrey måste få den kvinnliga rollen). Hon hade inte förändrats av sin framgång utan förblev den hon alltid varit. Ett drag som ett enigt Hollywood senare gav henne ett erkännande för. Hon ansåg också att Two For The Road, som hon slutade den fasen med, var en av de bättre filmerna hon gjorde. 1968 skilde hon sig från Mel Ferrer och året därpå äktade hon italienaren Andrea Dotti, en psykolog som hon var gift med i några år. Från 1980 och framåt så levde hon med Robert Wolders, en holländsk skådespelare.

Engagerade sig för UNICEF

Det skulle ta nio år innan hon var tillbaka i rampljuset igen, och det skedde i filmen Robin and Marian (1976) där hon spelade mot Sean Connery och Robert Shaw. Sean spelar en äldre Robin Hood som fortfarande älskar sin Marian djupt och filmen var en hyllning till kärleken och uppskattad av många. Ett par mindre framgångsrika filmer, Bloodline (1979, mot Ben Gazzara och James Mason) och They All Laughed (1981, mot Ben Gazzara och John Ritter) följde dock och 1987 gjorde hon en tv-film med Robert Wagner med titeln Love Among Thieves. 1988 lade hon filmen bakom sig och gick istället helt in i jobbet som UNICEF Goodwill ambassadör, ett jobb som hon lade ner mycken tid på under återstoden av sitt liv. Hon var besviken på att mänskligheten inte hade tagit itu med de välkända problemen som alla känt till länge, och hennes resor tog henne hårt. Hubert de Givenchy minns hennes kommentarer då hon kommit hem från Bangladesh eller Etiopien. “Jag kommer från helvetet. Det jag såg är ofattbart. Barn som dör, kvinnor som inte kan hitta igen mat. Hur är det möjligt?”. Hon skrev en brinnande introduktion till boken Betrayal: A Report on Violence Towards Children in Today´s World, som UNICEF ställde sig bakom.

1989 lyckades Steven Spielberg locka henne tillbaka till ett gästspel i filmen Always, där hon spelade en ängel som steg för steg ledsagar en man som avlidit till andra sidan. Steven ville inte ha någon annan än Audrey, då hon i hans ögon praktiskt taget var en ängel. Men det skulle bli hennes sista film, vilket kan tyckas lite läskigt så här i efterhand. Men Steven hade rätt, visst var hon en ängel, ett unikum av mått på den här jorden. På något sätt så var rollen den perfekta finalen på en fantastisk karriär. 1992, efter en resa i Somalia för UNICEF, blev hon diagnoserad som svårt cancersjuk och opererades kort därpå. Läkarna berättade att hon hade tre månader kvar att leva som bäst. Det sista hon gör framför kameror blir en tv-serie om vackra trädgårdar, Gardens of the World with Audrey Hepburn, där även Michael York medverkar. Det gjordes åtta halvtimmesavsnitt och det är lätt att tro att hon tog jobbet för att få se de här vackra omgivningarna medan hon kunde. Branschen tycks ha märkt att det inte stod rätt till och hon tilldelades en Emmy för Outstanding Individual Achievment det året. 10 dagar före sin död vandrar hon runt i sin trädgård en sista gång, stödd av sin livspartner Robert Wolders. Hon stannar till vid varje enskild blomma och instruerar honom vad den kommer att behöva till våren för att må bra.

Saknad av alla

Då slutet närmar sig ringer hon upp sin gamla vän Hubert de Givenchy från sitt hem i Tolochenaz i Schweiz och säger “Nu måste du komma”. De träffas i hallen i hennes hem och Robert ombes hämta ner några överrockar för män i olika färger som Audrey köpt för att ge bort. “Ta den blå” sa hon, kysste den, och gav den till Hubert. “Jag hoppas att du kommer att behålla den så länge du lever”. Hubert grät hela vägen hem till Paris i sin flygfotölj, med rocken på sig. Audrey avlider den 20 januari 1993 i sitt hem och nyheten kablas ut från UNICEF dagen efter och skaror av beundrare samlas i Rom på de platser som gjorts odödliga i Roman Holiday i ett spontant uttryck av sorg och saknad. På begravningen agerar männen i hennes liv, Mel, Robert, Hubert och andra, pallbärare. En representant från UNICEF, prins Sadruddin Aga Khan höll ett tal där han erkände att han älskat henne sedan han träffat henne efter en föreställning av Ondine 40 år tidigare. Ingen kunde bli förvånad, alla hade upplevt samma sak i hennes närvaro.

Kärleken lyste stark veckorna efter hennes död, People magazine gav ut ett specialnummer och alla som arbetat eller bara träffat henne uttalade sig om Audrey i media. Senare tilldelas hon också en Oscar postumt och det blir stående ovationer på Oscarsgalan, som hon ofta besökt och delat ut statyetter på under årens lopp. En klart tagen Julia Roberts tar emot statyetten i hennes ställe. Audrey hade två barn, Sean och Luca, ett vardera från sina två äktenskap (det var främst de som fått henne att sluta filma), de ser numera över familjens affärer. Sheridan Morely på Sunday Times i England summerade hennes bortgång bäst enligt Audreys gamle vän Bob Willoughby, då han skrev “Jag har träffat de flesta medlemmar av huset Windsor, alla gånger flyktigt, och även många andra kungligheter från Europas alla hörn. Men den enda prinsessan värd namnet jag mött var Audrey Hepburn och hon var helt klart också den sista”. Bob själv skrev “Vi blev goda vänner och hon var den ende i Hollywood som jag skulle ha lagt allt åt sidan för om hon behövde mig. Hon var otroligt professionell och hade alltid ett leende till övers till alla på slutet av arbetsdagen. De sista åren spenderades för UNICEF och hon var ett perfekt språkrör för barnen. Hon offrade bokstavligt talat sitt liv för dem. Det fanns bara en Audrey Hepburn”.

Hennes legacy lever vidare

På nittiotalet har hennes filmer restaurerats för stora summor och My Fair Lady sägs ha räddats i sista minuten. Då man piffade upp den så letade man fram originaltagningar av Audreys egen sång, som dubbats i originalfilmen, och såg till att de kom ut. Sent omsider ska syndaren vakna, som det heter. Hennes filmer säljer som smör på DVD och vissa av dem innehåller bonusmaterial som är mycket roligt att få se, som till exempel scener ur hennes nervösa provfilmning inför Roman Holiday. Och där ser man hur det blixtrar till, och man förstår direkt varför Paramount tog vara på hennes talang. Hon var en outsider i Hollywood. Hon kom in som en stormvind och mellan sina filmer bodde hon i Europa. Hon hade klass och finess och en aura av godhet. Hon stod över Hollywoods baksida, som hon varken behövde se eller dras ner i, och Hollywood gav henne aldrig kalla handen. Det fanns en respekt där som fortfarande är stark. Jennifer Love Hewitt spelade Audrey i en tv-film om hennes liv fram till Breakfast at Tiffanys i filmen The Audrey Hepburn Story (2000), och den är inte alls så dum. Jennifer var ett utmärkt val, och man får ju komma ihåg hur svårt det ändå måste vara att hitta en Audrey därute (eller tre, som i filmen!). Den som vill titta på hennes Oscarsstatyetter och andra minnessaker kan åka till Pavilion Audrey Hepburn som är beläget i Tolochenaz i Schweiz, ett litet hus som fungerar som ett slags museum och som drivs ideellt av stadsbor som älskade Audrey. Den som åker dit får räkna med att träffa på gråtande japaner, som tydligen är överrepresenterade.

En barnfond som sattes upp i hennes namn av familjen har nu börjat ge effekt. 2001 byggdes ett första Audrey Hepburn Childrens House i Hackensack, New Jersey - ett sjukhus för misshandlade barn som är byggt så att det inte ser ut som ett vanligt sjukhus. Där får 300 barn om året den vård de behöver och man kan hoppas att Audrey kan se det i sin himmel. Flera liknande projekt är på gång och det är många som öppnar plånboken på vid gavel då de ser Audreys namn sammanknippat med planerna på barnsjukhus. Hennes legacy, som hon själv aldrig kunde förstå, lever vidare. För henne var de roller hon spelat just roller, men för publiken var de något helt annat och det är inte för intet som hennes filmer upptäcks av generation efter generation. På Tiffanys i New York kommer en stadig ström med unga damer i tonåren som alla storögt står i fönstret, för att sedan gå in och ställa de obligatoriska frågorna. Någon borde göra en dokumentär om dem, för det vore onekligen kul att få höra vad de har att säga. Helt klart är att hennes image känns rätt också idag, och det är kanske mer än vad man kan säga om de andra skönheterna från samma period, som Elizabeth Taylor och Marilyn Monroe. De var underbara de också, men lite mulliga jämfört med Audrey, vilket var normen på den tiden. Audrey skulle inte ha stuckit ut i mängden särskilt mycket om hon dykt upp idag, bortsätt från hennes naturliga charm då förstås. Och hennes namn lever vidare. Efter sin död har över 50 priser tilldelats Audrey postumt, allt från filmpriser till hedersutnämnanden för hennes bidrag till världens barn.

Det har varit genuint kul att författa den här artikeln. Jag fick uppslaget i somras då jag köpte in de klassiska filmerna på DVD för att ha lite härlig nostalgi att titta på under semestern, sen blev det efterforskningar på Internet och inköp av en del gamla tidningar med artiklar om Audrey på Tradera. Det skulle bli en sida, men hamnade på fem. Hade inte det här numret varit knökfullt så hade det kanske blivit ännu större, men det är troligt att vi återkommer till Audrey fler gånger, på ett eller annat sätt. Nu gäller det att få tag på böckerna som finns ute idag (ungefär ett dussin) samt de titlar som inte finns utgivna på DVD ännu, av vilka några är på gång. Och de där gamla brittiska filmerna, där hon bara skymtar förbi, måste ses. För en sak är säker, Audrey Hepburn är kult.

 

Michael Eriksson (2005)

NOTIS - SLICE har publicerat flera artiklar om Audrey Hepburn och är väl en av de få kulturtidskrifter som numera tar upp klassiska filmstjärnor och filmer med respekt.

-----------------------------------------------