Hårdrocken har existerat i 40 år nu och själv har jag varit med i leken som aktiv lyssnare sedan 1971, så jag har varit med om det mesta. Hårdrocken som sådan kan ses som ett gigantiskt träd, där trion Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath är själva stammen, och sedan har vi alla dessa grenar och kvistar som hela tiden växer på olika håll - en del så att det knakar, andra mer blygsamt. Punkrocken, som egentligen bara var en antirörelse av stollar som inte kunde spela men som tyckte att ordet “anarki” var jättekul (fansen var ofta överklassbarn, fråga mig inte varför), kvalificerade/utvecklade sig aldrig och fick inte heller vara med i solen särskilt länge, utan står nu som en vittnad buske intill hårdrockträdet. Många, många andra genrer har dock solidifierat sin plats i trädet.
Men kvinnorna har haft erkänt svårt att göra sig gällande intill giganterna. Janis Joplin var en rockare ända ut i fingerspetsarna, men dog redan den 4 oktober 1970. Hon var aldrig en del av den scen som blev hårdrock, men kunde ha blivit det med tiden. En annan amerikansk sångerska som rörde sig i samma skola var Candie Givens som sjöng i Zephyr kring 1970. De hade en ung gitarrist som hette Tommy Bolin som senare ersatte Ritchie Blackmore i Deep Purple 1975, och de var tämligen unika (då de öppnade för Led Zeppelin stod dessa och tittade på dem från scenkanten, så...). Men även de har aldrig kallats hårdrock, trots att de hade ena foten i genren utan tvekan. Grejen är att Zephyr lade ner innan begreppet hårdrock satt sig. På 70-talets första hälft fanns inte begreppet hårdrock. Hård rock, eller progressiv rock, var titlar som användes. Då Deep Purple sprack 1976 var begreppet sprillans färskt, och på slutet av 70-talet var man antingen hårdrockare eller punkrockare. Heavy Metal dök upp på sent 70-tal, men kändes inte rätt för att beskriva de tidigare banden. Men däremot passade det bra för att beskriva Judas Priest och en stor del av den boom som släpptes loss 1980. Det var en väldig explosion och hårdrocken införlivade denna gren, Heavy Metal, i sitt träd.
Mot alla odds
Så hur såg det ut för kvinnorna på 70-talet? Tja, de växte inte på trän och någon vidare cred hade de sällan. Suzi Quatro hade en glansperiod från 1974 och några år framåt med något som var ganska besläktat med glamrock (Sweet och Slade ansågs - om man stretchar sanningen lite - vara hård rock, men kallades också glamrock) och hon hade ganska många hits och var helt säkert en viktig förebild för senare kvinnor. The Runaways dök också upp kring 1976 och de var fem unga tjejer som egentligen knappt kunde spela men som såg bra ut på bild och som utnyttjades hårt av sin manager (även sexuellt har det senare framkommit). De hade en kort karriär som blixtrade till med några hyfsade låtar men de hann aldrig växa till sig som musiker och låtskrivare innan det, tack och lov för dem, var över. Men två av dem, Joan Jett och Lita Ford, skulle göra comeback på 80-talet och bli kvinnliga ikoner (men var verkligen tjejerna i Runaways något annat än sexobjekt för dåtidens fjortiskillar? - att de var mycket viktigare för tjejfansen är nog ett faktum).
I USA var Heart, med sångerskan Ann och gitarristen Nancy Wilson (de var systrar) på banan 1976 och de blev det första bandet som blev stort där frontmannen (eh...) var en kvinna. De var också det första bandet att komma ut från staden Seattle, långt före den boom som skulle komma ut ur den staden i början på 90-talet. Heart var influerade av främst Led Zeppelin och de blev rätt snabbt respekterade.
Pat Benatar var en amerikanska som först prövade vingarna som ståuppkomiker men som sedan sadlade om till rockare, och 1979 fick hon sin första hit, “Heartbreaker”. Folk som gillade Toto och sådana band tog henne snabbt till sina hjärtan.
Ungefär så såg 70-talet ut. Det drällde inte av kvinnor i branschen och jag minns ju hur det var. Vi killar hade ingen större respekt för dem, de var aldrig avgudade så som vad killarna var. En armé av grabbar sökte förmodligen manliga förebilder och hårdrocken kunde leverera svaret på detta sug på ett fat. Det låter kanske illa, men något korn av sanning finns det i det. Men det handlade först och främst om musiken. Vi älskade vår hårdrock till vansinne. Vi dyrkade våra favoriter som om de vore Gudar. Det var en ganska stängd värld och de kvinnor som dök upp blev intressant just därför att de var kvinnor och det var ju ovanligt. Men Pat Benatar och Heart hade ingen hög profil i Europa ännu och sågs som amerikanska fenomen. Bra men långt borta från vår verklighet - vi lyssnade på dem, men de fanns liksom ute i periferin. Svensk television visade inte rock på den tiden, så innan typ 1978 hade nästan ingen av oss någonsin sett någon av våra hjältar röra på sig. Ännu färre hade sett någon konsert live. De artister som kom hit spelade antingen i Stockholm eller i Göteborg (plus någon enstaka gång i Malmö eller Lund), och det var givet att de ungdomar som såg dem till 95% bodde i just de städerna också. Den stora konsertboomen 1980, då alla band plötsligt kunde boka Ishallen i huvudstaden och Scandinavium nere i Götet, berodde på att denna armé av unga fans de hela tiden hade haft nu vuxit till sig och kunde röra sig mer fritt genom att resa. Men 99% av dessa fans var unga män. Och denna grupp sablades vid fotknölarna i media. Tro mig, vi var en jagad grupp. Idag hade det aldrig varit politiskt korrekt att jaga musikälskare på det där sättet, men på den tiden var vi accepterade måltavlor. Men vi hade det i alla fall bättre än våra kusiner på andra sidan järnridån, där rockfansen sattes i fängelse eller burades in på mentalsjukhus om myndigheterna kom på dem med att inneha “dekadent musik” - och hårdrocken var definitivt dekadent i dessa kommunistsvins ögon. Detta är för övrigt ett kapitel om kommunismen som inte heller kommit upp i ljuset och bearbetats av dagens nyttiga idioter på den kanten. Men alla gamla band har träffat fans som har gått igenom det här om de har turnérat därborta efter det att muren föll, så fråga dem.
Det ljuva 80-talet
Så kom då 80-talet och här hände det grejer. Pat Benatar och Heart växte till sig, Joan Jett och Lita Ford debuterade solo och sålde massor av skivor. Lisa Dalbello från Kanada tog sina första stapplande steg ut i stora världen och hon var bra redan då (att hon med tiden skulle bli fullständigt unik visste vi inte ännu). I Tyskland dök en ung blond kvinna med namnet Doro Pesch upp i gruppen Warlock, och i England hade vi rockande kvinnor i grupper som Girlschool (besökte Sverige som förband till Rainbow, tror det var 1982?) och Rock Goddess (var här med Iron Maiden 1983, jag och Michael Johansson träffade dem backstage i Stockholm och gjorde en grej - trummisen var 15 år och brast ut i gråt vid ett tillfälle, förmodligen för att vi inte kopplade att hon faktiskt var med i bandet...) och i USA hade vi de härliga tjejerna i Phantom Blue och främst Vixen. Ett trendbrott kunde därmed noteras, men dessa kvinnor spelade onekligen på killarnas villkor. Branschen styrdes av de som sålde mest och det var fortfarande manliga band. Så tjejerna körde ungefär samma race men utan att nå samma artistiska höjder. Men de hade en ny respekt i media och det var ingen som såg ner på dem därför att de var tjejer. Band uppskattades mera efter förtjänst. Många wannabees dök också upp, och kunde ses husera i division 3, artister som Lee Aaron (som den brittiska tidningen Kerrang matchade hårt) Madame X, Hellion, Aphrodite (svenskt band) och en av mina favoritsångerskor på den tiden, kanadensiskan Fiona (hade nog en liten crush i henne...). 80-talets hårdrockboom gjorde skillnad. Det var inte längre bara killarnas musik utan fler och fler tjejer kunde nu ses på konserterna. I mitten av 80-talet hade tjejfansen/banden en gång för alla kommit för att stanna. Bland de bättre banden jag själv upplevde på den tiden var Rock Goddess (som verkligen visste hur man gav järnet) , Headpins med Darby Mills (från Kanada, de öppnade för Whitesnake här 1984) och så, naturligtvis, Warlock. Doro Pesch var ett litet dynamitpaket. Jag träffade henne då de öppnade för Judas Priest i Stockholm 1986 och hennes engelska var knackig, men jag visste att jag hade en speciell människa framför mig. Det har hon bevisat med råge sedan dess och få kan ha betytt mer än hon i Europa på kvinnokraftsidan. Men det hände mycket - I Vetlanda huserade den svenska gruppen Jupiters Kratrar, som körde Jimi Hendrix-aktig rock. Vid mickstället återfanns Lena Philipsson. Jag kan också bekräfta att det drällde av kändisar på de stora hårdrockskonserterna på 80-talet, jag såg hur många som helst med egna ögon. De brukade sitta på höger sida på läktaren sett från publiken. Fan, vid ett tillfälle hade jag Efva Attling hoppandes bredvid mig några meter från David Coverdale då Whitesnake var i Stockholm 1983. Hårdrocken blev folklig på 80-talet, men som jag såg det så hade det alltid varit den ärligaste musikformen, och den som hade mest att ge.
En ny era öppnar sig
På 90-talet upplevde hårdrocken en svacka (läs bakgrunden om detta i SLICE 2006), men Seattlevågen plus fortsatta framgångar för de stora hårdrockbanden garanterade genrens överlevnad. Men på gräsrotnivå hände det desto mer. En scen som den vi sett på 80-talet kan naturligtvis inte gå omärkt förbi, och på 90-talet så betydde det att tusentals och åter tusentals unga hoppfulla pojkar och flickor nu stod i replokaler över hela världen med siktet inställt på att spela rock. Rent kommersiellt var det svårt att ta sig fram, men säg något ont som inte också har något gott med sig - den hårdrock som regerat på 80-talet var inte längre särskilt gångbar, men det innebar bara att folk istället testade vingarna åt olika håll med sin musik, som inte satt fast i någon mall längre. Det var en väldigt bra utgångspunkt. 1996 samlades en grupp skolkamrater från Kitee i Finland och gjorde en demo, det var ett ungt Nightwish som tagit sina första steg. Deras ledare Tuomas Holopainen hade en djup respekt för The Gathering från Holland, ett experimentellt band med rockanslag med sångerskan Anneke van Giersbergen som front. Det fick honom att be vännen Tarja Turunen sjunga för hans projekt, och Nightwish såg dagens ljus. Över hela Europa skedde samma sak, otaliga band såg allt eftersom fördelar med att ha en kvinna vid mikrofonen. Eller i bandet. Eller så bildade tjejer egna band. Något underbart höll på att hända. Band som dök upp var bland annat Drain (svenkt band, Maria Sjöholm är ihop med gitarristen i Black Sabbath, Tony Iommi), Hole (jag nämner dem främst därför att deras basist Melissa Auf Der Maur har gjort ett lysande rockalbum på 2000-talet) och Within Temptation (med Sharon den Adel vid mikrofonen).
På slutet av 90-talet satte så Nightwish sin stämpel på hårdrocksscenen (kanske främst tillsammans med just Within Temptation) och en helt ny gren på hårdrockträdet växte så att det stod härliga till. Tarjas operaanslag var nåt nytt och kändes bra för många grupperingar, från veteraner som undertecknad (och de flesta av mina vänner som lyssnat på hårdrock länge) till en helt ny generation hårdrockare (det ska dock sägas att de flesta av oss “gamlingar” inte upptäckte bandet förrens en liten bit in 2000-talet, i mitt fall skedde det 2002 och jag skrev en krönika om dem på min DEEP PURPLE FOREVER hemsida - senare tryckt i promotiontidningen MIN RYMD 2007 - som fick många andra veteranrockare i Sverige att ta dem till sig också). Även folk som bara lyssnar på pop på radio upptäckte så småningom bandet. Tarjas Goth-image satt också som berget och en armé av unga tjejer som samtliga såg ut som Morticia Addams i Familjen Addams kunde nu hittas igen på alla konserter med Nightwish. För mig var det kul för Morticia Addams var min första kärlek (läs mer om detta i SLICE 2003!) när jag såg Carolyn Jones på tv kring 1970 i rollen som Morticia. Jag frågade Tarja 2005 om hon möjligtvis inspirerats av denne karaktär för sitt klädval men det förnekade hon. Så det var en slump trots allt, men däremot så hette Tarjas favoritklädbutik länge just Morticia (hon länkade till dem på Nightwishs hemsida), så någon annan hade väl gjort kopplingen där...
Några åsikter om paradigmskiftet
Så långt historien, men det kan också vara av intresse för läsaren att få veta vad en del av tjejerna själva i hårdrocksvängen tycker om det könsmässiga paradigmskifte som faktiskt har skett de senaste 25 åren, så låt oss titta på det innan vi går loss på de första intervjuerna i det här numret. Vi frågade några framstående kvinnor på dagens rockscen vad de har för åsikt i frågan, och svaren är (naturligtvis) strängt personliga...
- För mig så verkar det som om att kvinnor tar för sig i många fält på ett helt nytt sätt, så hårdrocken är bara en del i det. De är med på banan i politiken, i affärsvärlden och så vidare, och rocksvängen ingår i det där. Metallic Kitty (Decadence, Sverige).
- Det är ta mig fan på tiden att det här sker nu för många av de kvinnor som tog sig igenom barriären först gjorde det med hjälp av sin sexappeal. Men en sådan som Doro Pesch har varit helt rätt hela vägen och nu är vi här på samma villkor som alla män. Ibland är vi bättre än vad de är. Jane Evil (USA).
- För mig personligen spelar det där ingen roll. Eilera (Frankrike).
- Det som har hänt är fantastiskt. Det har förekommit diskussioner om varför hårdrocken varit så mansdominerad under så många år, men jag tror inte att det var något sexistiskt som låg bakom det. Jag kan inte säga vad det berott på heller. Men jag älskar kvinnokraft och det finns ingenting som lider av en kvinnlig närvaro. Melissa Ferlaak (ex- Vision Of Atlantis (USA).
- Jag anser att det alltid har funnits kvinnor inom rockmusiken men att media har satt oss under luppen på senare tid, vilket ger en illusion om att detta är något nytt. Rachel Jones (The Reasoning, England).
- Jag måste få säga att jag tror att Vixen, och särskilt då Jan Kuehnemund, till stor del låg bakom att detta “skifte” har kunnat äga rum. Jag vet att det var väldigt svårt för ett band som bestod av tjejer att få en chans då de släppte en ny skiva. På radion sa man ofta “Vi spelar redan ett tjejband, och vi kan inte spela ett till”. Kan du föreställa dig det? Så jag är glad för denna förändring men det vore förstås trevligt om ingen tog upp det alls. Jenna Sanz-Agero (Vixen, USA).
- Jag är verkligen glad att det här håller på att bli bättre för det är verkligen en mansdominerad värld det här. Det är inte ofta man träffar på en annan tjej när man är ute och spelar. Karin Axelsson (Sonic Syndicate, Sverige).
- Det är lätt att glömma att det alltid har funnits kvinnor i rocksvängen, som Janis Joplin som gjorde det här för 40 år sedan. Och på 80-talet kom många fram. Idag ses det här kanske som en trend och det kan vara farligt. Men i det stora hela så betyder det också att den här musikformen håller på att öppna dörren till en publik som inte funnits där tidigare. Det kan bara vara positivt. Jenni Signorina (Interria, Frankrike).
- Ja, det stämmer definitivt att kvinnor är mer framstående inom hårdrocken idag, men det beror också lite på vilken genre du talar om. Vi har haft fantastiska sångerskor som Pat Benatar och tjejerna i Heart men det är sant att de flesta banden har haft manliga sångare, även om mina favoriter varit duktiga att ta det högre registret. Olivia Sparnenn (Breathing Space, England).
- Jag tycker att det är fantastiskt! Kvinnor adderar en helt ny dimension till musiken, och det kan göra det hetare och kraftfullare. Även ett känslosamt ögonblick kan innehålla mycket kraft. Så jag är totalt för det här skiftet som du kallar det, men jag är också cynisk nog att veta att då allting går i cyklar så var det bara en fråga om tid. Pamela Moore (USA).
- Det är på tiden. Musik är till för alla, för män som för kvinnor. Lynn Louise Lowrey (Vixen, USA).
- Jag tycker att det är underbart att både män och kvinnor öppnar sig allt mer när det gäller hur de tar emot musik. Hårdrocken har knoppat av sig på så många sätt och fortsatt att utvecklas, det är viktigt att den fortsätter att göra det också så att det inte stelnar och blir fast i en mall. Francine Boucher (Echoes Of Eternity, USA).
- Det är en bra utveckling och denna evolution är bra för hårdrocken. Jessica Thierjung (Lyriel, Tyskland).
- Bravo flickor, jag gillar det! Det är fortfarande nog med män i den här svängen. Titta på Doro Pesch, hon har varit en tjej i killarnas värld men de har alltid älskat henne. Vi kan alla träffas och umgås i den här världen. Se på band som Evanescense, Nightwish... och Nikki Puppet! Vi är två tjejer och två killar och det är en bra mix. Nicky Gronewold (Nikki Puppet, Tyskland).
- Det är bra att även vi nu kan uttrycka oss inom den musik som vi älskar så innerligt. Monika Pedersen (Sirenia, Norge).
- Det är på tiden, men det är långt kvar att gå. Sinderella (Hysterica, Sverige).
- Det mesta förändras med tiden och musiken är inget undantag. Men det har alltid funnits kvinnor därute och då de vågade uttrycka sin egen grej och bli accepterade för det så var det naturligt. Ruby James (USA).
- Det är positivt att kvinnor har upptäckt den här scenen och vi har mycket mera att ge än bara våra röster, vi bidrar också till att scenen utvecklas och att en dörr öppnas till en ny publik. Och vi kvinnor gör också scenen attraktivare. Heidi Parviainen (Amberian Dawn, Finland).
- Kvinnor rockar! Och pojkar luktar, ha ha. Carina Lirola (England).
- Jag kan inte hålla med. Det finns kanske fler valmöjligheter med genrer idag. Du hittar kvinnor överallt. Alicia Marie (USA).
- Det är på tiden, men det bästa kommer alltid sist! Tara Teresa (Sverige).
- Jag anser att suget efter sångerskor har varit väldigt bra. Det har tagit in musiken till en plats som är mer lättillgänglig för alla. Progressiva och symfoniska band hittar en allt bredare publik, särskilt i Europa. USA ligger efter. Jag hoppas att utvecklingen håller i sig för det är spännande att titta på kvinnliga frontfigurer som ger järnet på scenen. Lori Lewis (USA).
- Den här situationen har gett alla genrer inom hårdrocken en ny chans att utvecklas vidare. En kvinna har kanske ett eget sätt att få ut melodierna ur sin själ. Det har gett hårdrocken en ny publik och det kan ju bara vara positivt. Och hårdrocken har alltid haft mest att bjuda på rent intellektuellt, mycket mer än musik folk bara ska dansa till. Natalie Shcherbakova (Arcane Grail, Ryssland).
En lång introduktion, javisst. Men detta är också den första delen av en hel rad artiklar om kvinnor inom hårdrocken, och då jag intervjuat över 25 av dem enbart under 2007 så blir det inga problem att göra något kul av den här serien. Del 2 kommer i den andra PICKADOLL 2008 tidningen (den med Raquel Welch på omslaget), men fler kommer att följa. Ladies Of Rock kommer att bli en grej i SLICE långsiktigt. Men startskottet går här. Men här kommer lite mer bakgrund.
Chakramen
Min vän Michael Johansson plåtade Kimberly Goss i Sinergy 2002 med en Xenachakram i högsta hugg. Kimberly är en gigantisk fan av tv-serien Xena och har till och med Xenaloggan tatuerad i nacken, och vi träffade henne för en artikel vi ville ha med i min dåvande publikation LUCY IN THE SKY (det blev några roliga sidor i det femte och sista numret - ni kan fortfarande få tag på det). Där någonstans började vi tala om att det vore kul att plåta fler tjejer inom hårdrocken med samma chakram och först efter Kimberly blev Tarja i Nightwish för SLICE 2006 omslaget. Sen har det rullat på och det börjar bli en rätt cool grej. Kul för just Ladies Of Rock är att vi kommer att debutera många av dessa bilder i just den här serien. Därför så är det något ganska så speciellt som ni ser starta här (om jag får säga det själv), och vi får se vart det tar vägen på sikt.
I denna första del fokuserar jag det hela på tre damer med karisma, framåtanda och attityd, två svenskor och en finsk tjej. Det handlar om Metallic Kitty i Decadence, Karin Axelsson i Sonic Syndicate och så Heidi Parviainen från finska Amberian Dawn. Jag intervjuade dem alla för ett år sedan men har gjort kompletterande frågor strax innan denna tidnings pressläggning i januari 2008 för den här grejen. Vi börjar med svenskorna, och låter dem berätta om sin nuvarande situation i egna ord. Intervjuerna är gjorda via mail. Först ut, Metallic Kitty från Stockholmsbandet Decadence.
Exakt vilken roll har du i Decadence?
- Jag är huvudsakligen bandets frontperson, lead sångare. Förutom det driver jag även bandets skivbolag HTI Records, är manager för bandet och sköter allt online-arbete så som webmastering till hemsidorna, design och layout. Sedan är jag även grafisk designer för våra omslag och övrigt artwork och en del annat - så man kan väl säga att jag är lite allt-i-allo!
Hur har bandets utveckling sett ut sedan första demon 2004 och vad har ni hunnit med under den här perioden rent konkret?
- 2004 släppte vi vår första demo och sedan dess har vi spelat in tre fullängd-plattor och har vår fjärde fullängdare på gång som förväntas vara klar under våren 2008. Under 2007 tecknade vi avtal med Universal Japan som nu hjälper till i distribuerandet av våra skivor. Förutom intensiva studioinspelningar har vi även spelat live så ofta som möjligt under dessa år och vi hoppas på att utöka detta ännu mer inom den närmsta framtiden.
Hur många konserter gjorde ni under 2007 och hur ser det ut för 2008 just nu?
- Vi har hunnit med ett dussin konserter under 2007 där vi fick ihop en mindre turné så vi kunde besöka fler länder. Det känns väldigt bra att ha utvidgat spelandet även utanför Sverige och det hoppas vi att det kommer bli mer av! Under 2008 har vi redan fler utlandsspelningar än någonsin i listan på kommande konserter, som äntligen denna gång även har festivaler!
Hur ofta repar ni överlag idag?
- Vi repar minst 2 gånger i veckan då vi spelar igenom diverse kommande konserters setlistor och repar in låtar till kommande plattan.
Vad är det roligaste och det tråkigaste med att resa långväga för framträdanden?
- Det roligaste är nog att man får uppleva så mycket, se nya länder och bara umgås. Vi har alltid kul på resorna och det har hittills inte känts svårt att resa, även om det varit långa och ansträngade resor. Det tråkigaste är nog att vänta så länge innan man väl kommer upp på scen. Adrenalinet pumpar redan veckor innan konserterna och man känner ofta att man vill komma upp på scenen så snabbt som möjligt och bara få släppa loss, det är en härlig känsla.
Vad är det dråpligaste som har inträffat på turné hittills?
- Vi har haft diverse olyckor, bland annat där Jocke (bassist) bröt nyckelbenet och fick spela live med det oläkt (väldigt starkt!) eller där jag mått dåligt av diverse anledningar och behövt akut vila. Det är alltid tråkigt när sådant som olyckor eller sjukdomar drabbar en när det är som minst passande!
Vilket band skulle vara önskedrömmen att få öppna för?
- För mig är Metallica ett givet svar på den frågan.
Hur är stödet för er musik i Sverige och vilka länder tror du har den bästa marknaden för er grej därute idag?
- Det är alltid tufft att jämföra länder på den frågan eftersom det är så otroligt olika på hur folk/publik/fans är i diverse länder. Sverige har visat sitt stöd främst i form av att stödja oss på våra konserter. I andra länder är däremot scenen för vår musik/genre mycket starkare vilket lockar fler skivköpare än i Sverige samt betydligt större publik på konserterna. Just nu är den starkaste marknaden för vår musik i Japan och USA.
Den här intervjuserien handlar om kvinnor inom hårdrocken, kan du nämna några som du själv tycker om och ger tummen upp.
- Eftersom jag är en thrasher i grunden och fullkomligt älskar 80-talets Bay Area scen så blir Sabina Classen från 80-talets Holy Moses ett måste att nämna. En artist som jag också för sent började uppskatta är Tarja Turunen som bidrog med något unikt till Metal scenen.
Vilka skivor har du lyssnat på mest det senaste året?
- Som vanligt har det varit en himla massa Thrash så som tidiga Metallica, Megadeth, Kreator, Testament, Annihilator och Xentrix. Även en del tyngre Death som skivor från Vader och Behemoth. Sen är även Death ett måste i playlisten.
Om Decadence någonsin gjorde en coverplatta för att visa respekt för gamla hjältar, vilka artister skulle garanterat hamna på den?
- Metallica, Death, Testament och Kreator är givna.
Kör ni någon cover i nuläget eller är det 100% originalmaterial hela vägen?
- Vi brukar köra “Spirit Crusher” - Death och “First Strike Is Deadly” - Testament på de senaste konserterna.
Hur var det att bli plåtad av Michael Johansson och kände du personligen till vad chakramen han tog fram var för något?
- Det var riktigt kul och professionellt att bli plåtade av Michael Johansson som är en väldigt skicklig fotograf. Vi kom också dit ännu en gång och fotade nya promobilder. Chakramen han tog fram första gången visste jag inte från början vad det var men innan fotosessionen var jag tvungen att kolla upp det! Eftersom Michael Johansson har plåtat många kvinnliga artister med denna chakram så tycker jag att det på något sätt har blivit en symbol för starka kvinnor.
Hur har media varit för er hittills, nämn några tidningar som har varit positiva för er.
- Sverige har tyvärr inte visat sitt stöd på denna sak vilket är hemskt synd tycker jag. Den tidning som visat störst stöd fram tills nu är den japanska rocktidningen BURRN!.
Hur är det med MySpace för er del, och för din del då du har en egen sida uppe också, har det varit bra för bandet på något vis?
- MySpace har varit ett enormt bra hjälpmedel för att sprida vår musik, speciellt min personliga sida men även bandets som fungerar som en direktkontakt mellan fansen och Decadence.
Alla har vi ett favoritögonblick på en konsertarena, vilket är ditt bästa konsertminne utanför Decadence?
- Det var Metallica på Stadion i Stockholm 2007, en magisk konsert jag aldrig kommer att glömma.
Ditt långa hår ser coolt ut, kommer du någonsin att kunna klippa det kort eller är det på väg att bli en viktig del av din image?
- Tack! Jag har aldrig sett mitt hår som en del av en kommersiell image. För mig är mitt hår en del av mig som metallare, precis som exempelvis min skinnpaj, och därför kommer jag inte att klippa det kort.
Har Decadence en rider? Vad vill ni gärna se backstage då ni kommer till ett ställe?
- När jag organiserade Decadence första stora konsert 2005 så lärde jag mig för första gången hur olika bands rider kan se ut. Sedan dess har jag avsmak för det begreppet förutom en teknisk rider som är viktig för vårt uppträdande. Men någon specifik rider för vår backstage är något jag hoppas att vi aldrig kommer att behöva.
Har du någonsin funderat på att göra en soloplatta också, eller är tanken långt borta?
- Jag ser aldrig något som omöjligt så tanken kanske kommer att komma längre fram. Men i nuläget och ett bra tag framöver är Decadence det jag ger allt för.
PICKADOLL 2008 har lite westerntema över sig, och även en episodguide med tv-serien Helgonet vilket betyder en dos Roger Moore, är det nåt du gillar?
- Du menar western eller Roger Moore? (skratt). Western tycker jag om mycket då jag hängde i stallet ofta som liten och bekantade mig med kulturen. Roger Moore kan jag säga är min personlige favorit James Bond men Helgonet har jag dessvärre inte sett!
Vad skulle du vilja säga till de hårdrockare som har köpt den här tidningen, somliga kanske för er skull?
- Jag tycker aldrig att jag kan uttrycka tillräckligt hur tacksam jag är för allt det underbara stöd vi fått under åren. Läsare som kanske köper den här tidningen för vår skull är just sådana som vi ser som mer än fans, Decadence vänner. Tack till dig Michael, och till PICKADOLL 2008 för att ni visade ert stöd till oss ännu en gång! Hornen upp från Metallic Kitty i Decadence!
Och så går vi över till Karin Axelsson i Sonic Syndicate. Gruppen är baserad i Falkenberg men är på väg ut i stora världen. Karin är ensam tjej i bandet och är deras basist.
Hur var 2007 för Sonic Syndicate jämfört med året innan och hur har er senaste CD “Only Inhuman” gått?
- 2007 var ett väldigt händelserikt år måste jag säga, det var väldigt mycket nytt som hände och vi tog många nya steg frammåt. Till exempel fick vi äran att spela på stora scener på festivaler som Wacken Open Air och With full Force, vi släppte albumet i maj och sedan har vi hunnit med en Europa-turné, en USA-turné och en jädrans massa spelningar överallt! På skivfronten, då releasen av “Only Inhuman”, tycker jag att det har gått väldigt bra. Personligen gillar jag ju den myckt bättre än första skivan och jag tror att den är lättare att ta till sig oavsett om man lyssnar på metal eller inte.
Hur har bemötandet utanför Sverige varit från media och från rockfansen därute och var tycker du att Sonic Syndicate har sitt starkaste fäste just nu?
- Jag tycker att det har varit väldigt bra. Både innan och efter skivreleasen har det varit väldigt mycket med intervjuer från både tidningar, radio och tv världen över. Och de flesta recensionerna som jag har läst har varit väldigt positiva. Det känns verkligen som vi har fått en riktigt bra start i vår karriär och med Nuclear Blast i ryggen som support känner vi oss väldigt trygga. Just nu tycker jag att vi har vårt starkaste fäste i Tyskland, vi kom precis från en liten julturné där och jag måste säga att våra fans där är underbara och verkligen trogna.
Vad har du för åsikt om vår svenska media fram tills nu?
- Ja du…he he. Eftersom jag själv jobbat en period som ungdomsreporter så tar jag alltid intervjuer seriöst… eller okej, nästan alltid. Jag tycker media är en viktig del i vårt samhälle när det gäller att uttrycka sig eller bara få ut viktiga nyheter och personligen har jag inte ännu haft några dåliga minnen av media än så länge.
Ni ska ut med Nightwish i USA i sommar, hur fick ni det erbjudandet och vad tror du att den turnén kan betyda för er därborta?
- Hur vi fick erbjudandet vet jag inte riktigt eftersom det är vår manager och bokningsbolag som har hand om alla bokningar. Det var helt enkelt vår manager som sa till oss att vi fått erbjudandet, och som ett troget Nightwish-fan blev jag själv överlycklig när vi sen fick veta att det var nu klart och bokat! Nightwish-turnén betyder mycket för oss, inte bara för att vi får komma tillbaks till USA så snart igen utan för att jag tror att vi med denna turnen kan locka ännu mer nya fans i USA eftersom Nightwish på något vis känns som de skulle kunna dra en publik som jag tror kommer uppskatta vår musik också.
Har du träffat dem, eller deras svenska sångerska Anette, förut?
- Tyvärr har jag inte pratat med dem personligen, de var på Swedish Metal Expo när vi lirade där och hade en signering så de var ju också backstage, men feg som man är vågade jag inte gå fram och hälsa. Man vill ju inte störa i onödan, he he. Men jag ser verkligen fram emot att få träffa dem i Maj. Tycker Anette är en cool tjej som verkar ha fötterna på jorden.
Hur många konserter har ni gjort det senaste året, ni verkar vara ett hårt arbetande band.
- Oj, he he… mellan september till nyår gjorde vi ett 70-tal spelningar och innan dess var vi ju ute praktiskt taget hela sommaren på olika festivaler och ströspelningar. Så vi kanske har gjort 100 gig i år eller så. Jo, just det här vinterhalvåret har varit väldigt hårt, men samtidigt så är vi ett liveband och jag tycker det är viktigt att spela live och utvecklas så mycket som möjligt.
Det brukar ju kunna hända en del roliga saker när ett band är ute på turné, har du nån kul historia du kan berätta för oss?
- Det första jag tänker på är när vi lirade i Hamburg på Eastpak-turnén. Det var sista kvällen som Dark Tranquillity var med (och vi delade även buss med dem). Så mitt emellan två av våra låtar kommer det upp någon filur utklädd till Darth Vader – med kostym, mask och allting. Detta är då Stanne och väl uppe på scen har han en mick i vilken han säger till bröderna ”I’m Darth Sjunnesson – I’m your father”. Resten av spelningen var ju ganska svår att gå igenom med ett seriöst ansikte, ha ha. Förutom det är det mest småsaker som hänt, strippklubbar, allmänna fylleslag, tabbar på scen och i USA hände det ibland att Robin inte fick komma in på Klubbarna förutom när vi lirade eftersom det var 21-års gräns och han är 18. Stackars liten fick sitta i bussen hela kvällen, ha ha.
Kör ni bara eget material på scenen eller kan det slinka in någon cover också?
- Förr hände det att vi lirade nån cover för skojs skull, men det var väldigt länge sedan nu. Dock har vi ju spelat in en cover på Tatu´s ”All About Us” som finns på ”Only Inhuman”. Men än så länge har vi inte kört den live och jag är inte säker på när vi kommer bestämma oss för att göra det heller. Emellertid tycker vi det är kul med covers och vem vet, det kanske dyker upp någon ny helt oväntat!
Vilka band/artister tror du skulle kunna komma på tal om ni en dag gjorde som Metallica och spelade in en skiva med coverversioner av gamla hjältar?
- Oj…det var svårt! För alla i bandet lyssnar på i princip allt möjligt!...Men jag tror väl att det skulle bli Metallica, Iron Maiden, In Flames, Soilwork, Killswitch Engage, At The Gates och Arch Enemy. För att nämna bara några stycken. Eftersom vi är så många i bandet och alla lyssnar på mycket olika saker tror jag det hade varit svårt att enas, he he.
Det här är kanske en korkad fråga, men har Sonic Syndicate nått den där brytpunkten ännu där alla i bandet slipper ha jobb på sidan av - kan ni leva på musiken fullt ut?
- Hmm. Jag kan väl säga så här att just nu får vi en månadslön för det vi gör och sen är det ju upp till var och en om man tycker att den lönen täcker räkningarna man har. Alla har ju olika jobb och en viss summa pengar man är van att få varje månad. Själv jobbar jag inte längre och Robin har slutat skolan. De andra pojkarna tror jag inte heller kommer jobba så länge till, vi vill lägga all energi på bandet för det är nu första prioritet för allihop.
Ni kommer från en mindre svensk stad, tror du att ni kommer att ha kvar er bas där även framledes?
- Svårt att säga, vi är ju nästan aldrig hemma så man hinner ju inte tänka på att flytta eller så. Men vi har pratat om att skaffa en ny replokal någon annan stans därför att våran börjar bli lite för liten nu när vi har en massa merchandise som står och tar upp plats för att inte tala om hur det är att stå sex pers på ett utrymme man kan jämföra med liten garderob.
Hur var det att bli fotograferad av Michael Johansson?
- Han är schysst att jobba med, han har alltid idéer och säger till en hur man ska stå. För våra promobilder fotade vi i sex timmar och jag tycker det var väldigt enkelt. Den bilden han tog åt er när jag håller chakramen i handen gick på två sekunder och det är en av alla bilder jag har som jag faktiskt är mest nöjd med. Jag skulle lätt kunna tänka mig att jobba mer med Micke.
Jag vet att du inte kände till att chakramen du fick posera med på några av dina solobilder hade sina rötter i tv-serien Xena, hur tycker du att de bilderna blev?
- Som jag precis sa så är jag mycket nöjd med den bilden. Blev själv förvånad över att den blev så otroligt bra som den blev. Vi tog bilden i Stockholm innan en spelning och det var efter att ha varit på turné i fyra veckor så jag trodde ju att jag skulle se mycket mer sliten ut än vad jag gjorde. Men Micke är duktig och bilden blev superbra!
Vi kör en episodguide med Helgonet, den gamla tv-serien med Roger Moore, i PICKADOLL 2008. Har du sett den tv-serien och vad tycker du om Roger Moore?
- Tror inte att jag har sett den serien faktiskt, he he, Roger Moore känner jag såklart igen namnet på men kan inte direkt uttala mig om honom.
Det är även lite westerntema på tidningen - hårdrock och vilda västern i kubik, har du nån westernfilm du gillar eller är det inte din grej?
- Western är nog inte precis min grej, när jag ser på film är det antingen komedi eller skräck som gäller. Vampyrfilmer speciellt, det är något romantiskt med vampyrer.
Skulle du vilja säga något till de som har köpt den här tidningen?
- Jag hoppas de tycker min intervju har varit intressant läsning och att de kommer och kollar på något av våra gig så ses vi där!
Heidi Parviainen är vårt tredje intervjuobjekt i det här numret och hon sjunger i finska Amberian Dawn som släppte sin debut-CD i månadsskiftet januari-februari 2008. De är ett spännande band som vi på SLICE tror kan gå långt på sikt. Intervjun gjordes via mail i april 2007 med ett enda tillägg, där Heidi talar om vilka favoritlåtar hon har på den nya skivan. Ni får komma ihåg att detta måste ha varit en av de absolut första intervjuerna som Heidi har gjort som medlem i det här bandet. Lets go!
Vad är ditt fulla namn och vart är du bosatt?
- Mitt fulla namn är Heidi Lisa Maria Parviainen och jag bor i Espoo, Finland.
Berätta lite om dig själv och hur du upptäckte musiken.
- Jag började att ta pianolektioner då jag var 11 år men det blev ganska snart uppenbart att jag ville göra mer än studera klassiskt piano. Då jag avverkat några lärare så hoppade jag av den vägen och sedan dess har jag lärt mig att spela själv. Då jag var 14 tog jag upp klassiskt skolad sång och i 10 års tid har jag sjungit i olika körer och ensembler. Mitt första möte med tuff musik fick jag 1997 då några killar ville att jag skulle sjunga på en EP de gjorde.
Kan du peka på några människor som har inspirerat dig och vad de har betytt för dig?
- Det är så många som har inspirerat mig och betytt mycket för mig, men här är några axplock. Barockmusik och kompositörer som Purcell, Dowland, Vivaldi. Mina vänner från Iconfear inspirerade mig. Band som Kamelot, Within Temptation, Sonata Arctica, Nightwish, Symphony X, Dream Theater, Therion och Amorphis. Och så förstås många av dem som jag har arbetat med genom åren, inte minst min sånglärarinna Raisa Lahtiranta som har guidat mig i 14 år nu.
Om du kunde plocka med dig tre skivor till en öde ö, vilka skulle det bli?
- Jag lyssnar på olika typer av musik beroende på hur jag så att säga känner mig just då, så jag skulle nog välja en metalskiva, en klassisk och en latinsk.
När spelade du in musik första gången?
- Det var 1997 med Iconfear. Då hette bandet Agonia och vi spelade melodisk dödsmetall.
Om du fick plocka ut några låtar från din katalog som du är nöjd med, vilka skulle det vara?
- Från Amberian Dawns första skiva så är jag särskilt förtjust i “Sunrise”, “Lullaby” och “My Wings Are My Eyes” just nu. Och titellåten “River Of Tuoni” som har legat uppe längst på MySpace.
Många artister är nervösa före varje konsert, hur är det för dig?
- Jag har också haft mina ögonblick av denna rädsla men jag har försökt att minimera den med mental träning. Jag har några rutiner som jag går igenom före ett uppträdande där jag försöker att fokusera mig och slappna av. Vanligtvis släpper det värsta efter några låtar och sen är det bara kul.
Hur är situationen för din typ av musik där du bor?
- Finland är hårdrockens förlovade land! Det dräller av band i Finland så konkurrensen är hård och nivån hög. Så man behöver både ha tur och skicklighet för att göra sig hörd.
Har du ett personligt intresse i MySpace och vad tycker du om denna uppfinning?
- Ja, jag har ett intresse och jag antar att jag snudd på är beroende av det. Jag går in flera gånger om dan och tittar, vilket kanske inte nödvändigtvis är så bra! Men som jag ser det så är MySpace ett bra ställe för artister och band att göra reklam för sig själva och sin musik globalt. Men jag tror inte att finnarna i stort har upptäckt fenomenet ännu.
Surfar du mycket på nätet?
- Förmodligen för mycket. Jag kollar in nyheter, tittar på bands hemsidor, chattar med vänner och så letar jag efter inspiration till låttexter i mytologins värld och så vidare.
Vad tycker du om musikindustrin? Vad skulle du ändra på om du fick göra det?
- Det är en industri och det betyder att det fungerar som en industri och då kan det gå hårt till. Folk hamnar alltid där pengarna finns. Det är många band som slåss om samma kaka så det är inte ovanligt att band skriver på skivkontrakt som inte nödvändigtvis är särskilt bra för dem i längden. Band borde bli mycket bättre på att titta på vad det är som står i kontrakten.
Vad är du intresserad av utanför musiken?
- Ganska mycket. Jag gillar att idrotta. Jag spelar badminton och springer och på sommaren så vindsurfar jag. Jag gillar mitt dagliga arbete med barn och vid sidan av så sysslar jag i omgångar med att skriva texter som andra kan utgå från när de studerar. Men musiken är mitt främsta intresse och jag älskar att hålla på med det.
Vad har du för favoritförfattare?
- På senare tid har jag inte läst så mycket, det går i vågor för mig. På sommaren brukar jag få en läsperiod. Jag älskar klassiska detektivkaraktärer som Hercule Poirot och Sherlock Holmes, de är enkla och snabba att läsa, men ändå rätt svåra att lösa. Andra favoritböcker jag läst är “The Lord Of The Rings” trilogin och “The Hobbit” av J.R.R Tolkien, “The Raven And Other Poems” av Edgar Allan Poe, “One Hundred Years Of Solitude” av Gabriel Garcia Márquez - en väldigt konstig bok, Harry Potter böckerna av J.K Rowling, “Ronja Rövardotter” av Astrid Lindgren) och “The Kalevala” av Elias Lönnrot.
Vad gillar du på film och tv-sidan?
- Hmm, jag gillar Johnny Depp för han är så bra i så många olika typer av roller. Och Meryl Streep därför att hon är så makalöst bra att porträttera alla känslor. Jag tittar inte så mycket på tv men jag följer Lost och deckare som CSI New York.
Vad gillar du för mat?
- Jag tycker om fisk och skaldjur och mat från medelhavet.
Är du intresserad i det paranormala?
- Inte särskilt. Ibland är det kul att föreställa sig vad som kan finnas därute men jag skulle inte säga att det är ett intresse.
Om du fick ge ett gott råd till en yngre syster, vad skulle det vara?
- Tappa aldrig tron på dig själv.
Vad det gäller Amberian Dawn så får vi se hur länge det dröjer innan de har hittat en publik i Sverige, vilket väl är något av ett måste innan någon promotor vågar sig på att ta hit dem. Månne blir deras första besök här en festivalspelning eller som öppnare för något större band. Vi får komma ihåg att Nightwish dök upp på svensk mark 2002, sex år in i karriären. Då de väl dyker upp så hoppas vi att vi kan vara på plats.
Nu kör vi på
I den här inledande delen av Ladies Of Rock så har vi kikat på hur saker och ting började, vad några röster från olika band har för åsikter om utvecklingen, och så har vi avrundat med tre kortare intervjuer med några av de intressantaste kvinnorna inom den nya vågen av hårdrock (om jag får vara så förmäten att kalla det för hårdrock även om de kanske huserar i subgenrer inom denna musikform).
Som toppen på moset så har vi också inlett en bildserie som kommer att, på sikt, ha visat upp en rad kvinnor som fotograferats av Michael Johansson med Xenas kraftfulla vapen/symbol - hennes chakram. Därmed så har vi också inlett en rätt så excentrisk grej, och det är ju halva grejen då det handlar om SLICE. Tänk om vi kunde få en grej med Lucy Lawless också... Hon har ju inlett en sångkarriär också nu på slutet. Vi får se, vi kan göra ett försök.
Exakt vad som kommer att hamna i del 2 vet vi inte då detta skrives (i mitten på januari 2008), men vi har en god idé hur det kommer att se ut. Martina Edoff kommer helt säkert att vara med, hon är redan klar för en helsidesbild i färg med chakram för baksidan.
Ladies Of Rock Will Be Back...
Michael Eriksson (2008)
Notis - I själva tidningen står det att The Runaways hade fyra medlemmar, det var förstås ett litet misstag som slank in i grejen. Det ändrades i den här texten.
