DEEP PURPLE - 300 DAGAR AV HOPP, KAOS OCH TRAGEDI

- Ur SLICE 2006 - även repriserad i LEKTYRENTUSIASTEN -

Deep Purple. Namnet är legendariskt och vuxna män får inte så sällan något glasartat i ögonen då ämnet kommer upp. För den som växte upp på 70-talet så var Deep Purple det hårdrockband som lade ribban högst. Men de hade även de största interna problemen och mellan 1968 och slutet 1976 hann man med fyra olika sättningar som tillsammans fick ut 10 studioskivor och ett klassiskt livealbum. Den breda massan har snöat in på ett album och en låt, “Machine Head” och “Smoke On The Water”, men hos fansen rasar alltjämt en ständig debatt om vilken sättning som var bäst, och hur bra de andra var/är (bandet existerar alltjämt) i rangordning efter den.

Det började som ett popband med rockanlag 1968, och den första sättningen spottade ur sig tre studioskivor på ett år, “Shades Of Deep Purple” (1968), “The Book Of Taliesyn” (1968) och “Deep Purple” (1969). Då bestod gruppen av kärntrion Ritchie Blackmore (gitarr), Jon Lord (orgel), Ian Paice (trummor) och de övriga två var Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas). De hade en stor hit i USA med “Hush” redan vid det första singelsläppet, men då deras skivbolag kånkade en tid senare så rann satsningen ut i sanden. Då hade dock kärntrion Blackmore-Lord-Paice redan gått vidare med en ny sättning, där Ian Gillan var sångare och Roger Glover basist. Musiken hårdnade markant och 1970 kom deras genombrott med krutpaketet “In Rock” i Europa. En skiva som av många anses vara en av de viktigaste hårdrockskivorna från året som anses vara hårdrockens födelseår (även Black Sabbath kom in med sitt första skivsläpp det året). Deep Purple blev sedan större och större för varje år och skivorna “Fireball” (1971), “Machine Head” (1972), livedubbeln “Made In Japan” (1972) och “Who Do We Think We Are” (1973) etablerade bandet i division ett. Sen sprack bubblan.

Men kärntrion tog nya tag och så länge som de var tillsammans så tyckte publiken att bandet var mer än okej. Ny sångare blev David Coverdale och ny basist/andrevokalist blev Glenn Hughes. Den ene helt okänd, den andre med en viss erfarenhet från bandet Trapeze i ryggen. 1974 var Deep Purples stora år på 70-talet, med 12.000.000 sålda album i USA och ett par till i världen i övrigt. De gamla skivorna sålde som smör i solsken och de två nya, “Burn” och “Stormbringer” (båda släppta 1974), fortsatte trenden, även om den senare såg ett något sämre mottagande då den var ganska funkig. Den sjunde april 1975 nådde sagan sitt slut, den kvällen spelade Ritchie Blackmore nämligen sin sista konsert på 70-talet med Deep Purple, och sen kom han snabbt igång med sitt nya band Rainbow. Kärntrion var död.

Jag har talat med flera av de som var med i bandet då detta skedde och de kommentarer som följer i den här storyn kommer från dessa samtal. Året var alltså 1975 och ett av de hetaste banden i världen hade tappat sin centralfigur. Funderade man på att lägga ned? Nej. David Coverdale...

- Vet du vad. Vi borde ha bytt namn. Det hade varit mycket bättre. Vi hade ett möte om det, vi talade om att kalla det för Purple, om ens det. Men managementet ville att det skulle heta Deep Purple.

Jon Lord om samma period...

- Vi hade en enorm press på oss från alla håll och kanter. Från kontoret, skivbolaget och andra intressenter, och det måste ju finnas någon där ute i världen som skulle passa in i Deep Purple. Vi var ett hårt arbetande band, det var ju så vi var. När Ritchie stack hade vi hållt på i närmare sju år på det viset, och det är lång tid. Vi bodde i Californien och David hade hört Tommy Bolin lira och han sa “Han är otrolig, fantastisk”, så vi frågade honom om han ville komma och jamma med oss. Han sa “Jag skulle älska att lira med er” och han kom med sitt färgade hår, med grejer i det, och med sig hade han en otroligt snygg kvinna. “Han är med!”. Hon var underbar. “Kan vi få låna henne en halvtimme?”. Han jammade med oss och han var fantastisk.

Bandet bjöd in Tommy Bolin att bli deras nye gitarrist och det som skedde då var ganska intressant. Ett av världens ledande hårdrocksband bjöd nämligen in en musiker med en förkärlek inte bara för rock, utan även för jazz och funk. Glenn Hughes hittade genast en ny bäste kompis i Tommy och det var en allians som var dömd att leda till slitningar i längden. Men förfallet skulle komma mycket fortare än så. Bandet hann spela in sitt första album tillsammans i Munchen med sin producent Martin Birch, men sen gick det utför. Redan under skivinspelningen lades Glenn Hughes in en tid då han drivits till vanvettets rand av sitt kokainmissbruk. Det fanns inga ställen som ägnade sig åt drogavvänjning på den tiden, så en tripp till en psykklinik fick duga. Samtidigt så hade David Coverdale, Jon Lord och Ian Paice lagt märke till att deras nye gitarrist var ganska duktig på att partaja, men då denne snabbt försvunnit till Staterna en tid för att spela in sitt första soloalbum “Teaser”, så ringde inte väckarklockorna nog högt för att någon skulle dra i nödbromsen. Istället så drog en världsturné igång i november med en serie spelningar i Hawaii, Nya Zeeland och Australien. Man hade satt en kille på Glenn som skulle se till att han höll sig i skinnet och den här inledande fasen av livet på vägarna gick finfint. Bandet klickade och pressen gillade dem. Så landade deras platta “Come Taste The Band” och turnén rullade vidare.

Nu radade dock katastroferna upp sig. Tommy Bolin visade sig gå på tunga droger, bland annat heroin. Jon Lord...

- Vi visste inte om att han hade så stora problem. Hur skulle vi ha kunnat veta det? Det ödelade hela grejen. Det var så tragiskt för han hade en sådan talang, en del kvällar kunde han trolla fram magiska grejer ur sin gitarr och han var ung och såg bra ut. Om det inte varit för problemet med armen hade det kunnat gå.

I Indonesien, där militären gick till attack mot deras publik med full kalabalik och ett av de största blodbaden i rockhistorien som resultat, injicerade deras nye gitarrist en dålig fix. Då bandet landade i Japan, skärrade men välbehållna efter helvetet i Indonesien (där en medlem i deras crew, Patsy Collins, dessutom blivit mördad!), hängde en arm slapp. Man beslöt sig för att inte ställa in några konserter och Jon Lord fick ta över de tomluckor som uppstod i musiken. I Japan rådde en slags euforistämning. Bandet var glada att de fortfarande var vid liv, fansen I Japan hade välkomnat dem på ett hysteriskt sätt och livet var både kul och traumatiskt samtidigt. Svaret? Sprit, brudar och droger. Deras vecka i Japan gick till musikhistorien som ett av de mest dekadenta ögonblicken i rockhistorien. David Coverdale var så full i Tokyo att han kräktes under konsertens gång. Inte så tjusigt kanske.

En kort ledighet följde över jul och nyår och sen väntade Amerika. Glenn Hughes...

- Det var oron som gjorde mig sjuk i Deep Purple. Jag gick med då jag var 22 och vid 23 gick jag på kokain. Om jag ser tillbaka... Vi hade The Starship, vårt privata jetplan, vi hade alla dessa limousiner, alla tjejerna... Vi talar om orgier, alla de vilda Purplehistorierna. Och det där gjorde mig till en galen sexmissbrukare och drogmissbrukare.

Då Jon Lord snodde Glenns tjej kunde det ha slutat med mord. Glenn öppnar en hoteldörr, hittar dem tillsammans, och får ett frispel. Tillrusande folk ur sällskapat hindrar Glenn från att de facto ge sig på Jon. Turnén rullar på och nu talar man inte med varandra. Glenn och Tommy har hamnat på sin kant, Jon och Ian på sin, och David hänger mest med roddare. Sprit och brudar dämpar den värsta ångesten. Men bandet skämmer allt oftare ut sig då drogmissbruket nu satt sina spår framförallt hos deras nye gitarrist. Jon Lord...

- Det funkade någorlunda de kvällar då Tommy kunde spela, men det var kanske en av fem.

David Coverdale...

- Det fanns vissa element i bandet som var helt ointresserade i att visa arvet någon som helst respekt. Jag var inställd på att respektera bandets image men vissa började att kompromissa med hela grejen. De visade noll respekt för det.

David Coverdale ville nu ställa in konserter som bokats i England i mars, men övertalades att inte göra det för att inte svika organisationen. Helvetesturnén rullade vidare. I New York festade man med medlemmar i Led Zeppelin och då man lät deras trummis gå upp på scenen för att säga några ord om deras nya långfilm kom ännu ett lågvattenmärke. Glenn Hughes...

- Vi var goda vänner, han var ett stort fan av Trapeze och hade ofta skjutsat mig till konserter och även jammat med oss. Den andra kvällen Deep Purple spelade på Radio City Music Hall ville han säga några ord om Zeppelins nya film “The Song Remains The Same” och... Han var väldigt berusad. Han började att skämma ut sig och jag var tvungen att... Det som hände den kvällen var jävligt tråkigt.

John Bonham gjorde i själva verket ned Deep Purple inför deras egen publik, och kallade den nya sättningen ett skitband. Han skämdes å det grövsta dagen efter, men då var skadan skedd.

Då Deep Purple till sist landade på hemmaplan (alla utom Tommy var engelsmän) i mars 1976 så var besöket en stor grej i media. Den ledande musiktidningen Sounds välkomnade dem med en hel bilaga. Men bandet var knäckt och den första konserten på Wembley chockade deras publik och även media. Det var ett oinspirerat rockmonster som intog scenen, vred upp volymen till max, och körde över allting med en ogenomtränglig känslokall ljudmassa. David Coverdale...

- Det var ju mitt jobb att få igång publiken och jag kunde se hur de tänkte “Det här är inte Deep Purple”, och de hade naturligtvis rätt. Det var inte Deep Purple längre.

Man skyllde på jetlag men skadan var skedd. Media sablade Deep Purple vid fotknölarna, och det värsta var att de förtjänade det. Före den sista konserten, i Liverpool den 15 mars, ser folk hur Tommy Bolin kliver ur sin bil utanför artistingången och segnar ihop på trotoaren. Folk skyndar till och bär in honom i arenan. Konserten blir bara ännu en plågsam kväll av många men nu var turnén över och David Coverdale lämnade bandet med omedelbar verkan. David...

- Efter Liverpool åkte jag ned till min mor i London. Nerverna var helt körda. Jag var helt slut av hela upplevelsen. Jag skrev ett brev till managementet på åtta-nio sidor där jag radade upp varför jag inte ville vara kvar längre. Jag kunde bara inte fortsätta. Jag skrev att jag ville inte vara med och dra Deep Purples goda rykte i smutsen.

I december dog Tommy Bolin i Amerika, David minns hur han fick reda på det.

- Jag låg i sängen och skrev på en skrivmaskin och min fru kom in och sa “Tommy är död”. Hon och Tommy hade stått varandra nära och hon var svullen i ansiktet av tårar. Det var så konstigt, jag bara satt där. Jag grät inte för tråkigt nog så kom det inte som en överraskning. Han var hård mot sin kropp. De flesta skulle se ett jobb med Deep Purple som en chans att få nycklarna till banken, men för Tommy var det som att få nycklarna till... Du vet, Tommy var en trevlig kille men i den här branschen kan man lätt få för sig att man är odödlig. Att man är en Rock Gud. Men vi är alla likadana. Jag vet inte om han saknade självförtroende eller om han kände sig kompromissad. Jag vet bara att jag såg honom gå ned sig till och med under den korta tiden då jag kände honom. Och man kan inte göra något. Det finns en arrogans hos folk som är självdestruktiva.

På 300 dagar gick Deep Purple från att ha hittat nytt hopp och med siktet inställt för ett års jobb på vägarna för att etablera det nya bandet, till att haverera i en förnedring utan dess like. De blev det första stora bandet efter The Beatles att lägga ner då de inte behövde göra det. Affärerna var fortfarande goda, skivorna sålde fortfarande och de drog fortfarande fullt hus på de flesta ställen de besökte. Den största publiken under den här tiden var den andra kvällen i Indonesien, då en arena fylld av 200.000 glada människor slöt upp. Bara för att mötas av extremt våld av landets junta. Deep Purple hade valt att åka dit som första västerländska band sedan statscheferna från både USA och Australien nyligen varit där och förklarat landet civilicerat och öppet för affärer. Det var en grov överdrift och Deep Purple och deras fans betalade priset. Det skulle dröja bra många år innan någon annan åkte dit efter deras besök där.

I Amerika var gruppen Nazareth förband och de vann mycket på att huvudakten inte förmådde leverera. Dan McCafferty...

- Vi var bättre än Deep Purple. Jag oroade mig för Tommy Bolin och försökte att tala med honom om drogerna. Han sa “Titta på Jimi Hendrix, han tog droger och han var bäst av allihop”. Jag svarade, “Tommy, Jimi Hendrix är död!”.

Dougie White (sedermera sångare i Rainbow och med Yngwie Malmsteen) var 15 år då han såg gruppen i Glasgow på Englandsturnén.

- Ja, jag såg dem i Glasgow, jag minns att jag hade plats 14 på min rad. Jag tyckte att det var fantastiskt. Jag var ung och visste inget om vad som pågick i bandet. “Come Taste The Band” var den första Purpleskivan jag hörde och den golvade mig. David Coverdale var min idol. Sen köpte jag snabbt alla de andra skivorna och så såg jag dem i Glasgow. Jag blev besviken då de slutade men fortsatte att följa dem i deras band som kom efter Purple och köpte i princip allt de gav ut.

Det var det många som gjorde. Deep Purple försvann visserligen från rockhimlen, eller kanske snarare in i rockhimlen, och media var snart nog upptagna med att hylla punkmusiken, som kom in och blev stor ett år senare. Deep Purple slapp förnedras med att bli medias måltavlor (man tog istället ned band som Led Zeppelin och Queen i förmån för det nya) och männen som utgjort denna rocklegend slickade sina sår och kom tillbaka med nya band och projekt. Ritchie Blackmores Rainbow hade redan hunnit etablera sig, och gjorde slarvsylta av hela punkgrejen. David Coverdale kom igång med Whitesnake 1978 (Ian Paice och Jon Lord kom senare in i bandet de med) och Ian Gillan pysslade först med jazzrock i två-tre år, sedan bildade han gruppen Gillan och körde gasen i botten han också. Mellan 1979 och 1982 befann sig något av dessa band så gott som alltid på den brittiska topplistan. Rainbow slog igenom i USA 1979 och Whitesnake 1987. Ian Gillan gästade Black Sabbath 1983 för deras “Born Again” platta, och 1984 kom Deep Purple tillbaka igen, i den klassiska “Smoke On The Water” sättningen. Det var dessa fem gentlemän som till sist avgått med segern. Av de fyra ursprungliga sättningarna med Deep Purple var det den andra som folk ville ha mest, och så blev det också.

Den fjärde sättningen, som den här artikeln har handlat om, förblev i många år en liten parentes i deras brokiga historia. Deras fem konserter i mars 1976 i England blev deras enda i Europa, så man arbetade aldrig in ryktet. Men det som har hänt sedan dess är att “Come Taste The Band” har uppnått ett kultrykte baserat på musiken som skapades den där sommaren 1975 och skivan har visat sig stå emot tidens tand väl. Den rankas idag som en klassiker av väldigt många fans. Och av en klar majoritet av de rockjournalister som undertecknad sprungit på genom åren.

Glenn Hughes överlevde sin tid i Deep Purple men förblev en missbrukare i många år. Det var först tidigt på 90-talet som han tog sig ur drogträsket och började få igång en riktig karriär igen. Hans senaste skiva “Soul Mover” är hans största framgång någonsin på egna ben. Andra klassiska gästspel under drogåren uppnådde kultrykte, men höll aldrig. Mest uppmärksammad under 80-talet blev han med Black Sabbath och deras “Seventh Star” album 1986 och “Phenomena” skivorna i samma veva. En skiva med gitarristen Pat Thrall (“Hughes/Thrall”, 1982) och ett annat, senare, samarbete med John Norum gjorde också ringar på vattnet. Glenn Hughes...

- Deep Purple? Jon Lord hade spritproblem. Jag var tvungen att gå igenom 18 års helvete för att komma ifrån det. Jag såg dem i Stockholm 1993 och de var som jag minns att de var. Det var OK. Det kändes som om Gud gav mig en chans att titta på det så att jag kunde tänka “Det är inte så illa, jag lever fortfarande och jag har fått en ny chans”.

Jon Lord...

- Ian Paice var väl den i bandet som alltid spelade på topp. Den sista turnén... Det var en drogmissbrukare på den ena sidan av scenen och en alkoholist, jag själv, på den andra. Och Glenn var helt borta han också. Det var synd att Ritchie lämnade Deep Purple.

Michael Eriksson (2006)