Preview ur Hanz F. Lindströms stora Westernfilmguide i PICKADOLL 2008

I PICKADOLL 2008 (andra utgåvan), publicerad i december 2008 av SLICE, presenterar Hanz F. Lindström vad som förmodligen är den mest detaljerade westernfilmguiden som någonsin gått i tryck i en svensk tidning. Hanz har listat de 10 främsta skådespelarna, de 10 bästa birollsinnehavarna, och de 10 bästa filmerna. Denna preview ger er en chans att kolla in den första tredjedelen av artikeln, som i sig är på 14 sidor i tidningen och som även innefattar många bilder. Det här numret av PICKADOLL är det enda som har tryckts med två olika omslag, ett med naturmotiv och ett med Raquel Welch - de finns båda i ca 200 exemplar och intressenter får välja vilket de helst vill ha så länge det är en option. SLICE är i princip den enda publicisten som pytsar ut vilda västern grejer idag i Sverige. Mycket nöje.

1903 visades världens första western, tolvminutersfilmen “Den stora tågplundringen”. Men det var först under 1930-talet som genren började tas på allvar av publiken. Filmjournalisten Hanz “Hazzan” Lindström har vuxit upp med genren och gör här en koncentrerad djupdykning bland dess hjältar, skurkar och filmer under “Hollywoods Gyllene Western-År”, 1930-56. Här har han valt ut sina favoriter - fast helt utan rangordning. Vissa skådespelare och vissa filmer kan man bara inte välja bort. Många ändå inte nämnda men absolut inte glömda. Visst skulle vi ha velat ta med många fler både hjältar, skurkar och filmer - men urvalet är starkt begränsat på grund av utrymmet och allt givetvis helt subjektivt. Och visst har det gjorts en hel del mycket bra westernfilmer också efter 1956, men det får - som det brukar - bli en annan historia…

 

WESTERN-Hjältarna

Länge band filmbolagen sina skådespelare vid sjuårskontrakt. Man spanade efter tänkbara talanger, kontrakterade dem och mer eller mindre stöpte om dem i bolagets strikta formar. Därefter var det publiken som bestämde om talangerna skulle få stjärnstatus. Men under hela kontraktstiden var även stjärnorna handelsvara, som kunde “lånas ut” till andra bolag”, många gånger mot sin vilja och de skulle bli riktigt stora innan de möjligen kunde opponera sig. Vi inleder som sig bör med genrens superhjälte.

 

John Wayne (1907–1979)

…var utan tvivel westernfilmens superhjälte. Både före, under och efter “The Golden Years”. Han hette egentligen Marion Morrison, smeknamn “The Duke” efter sin hund. Mångsidig, ofta underskattad skådespelare i 171 roller totalt enligt IMDb. Även producent och regissör. Upptäcktes av regissören John Ford. Okrediterad för sina första 18 roller, innan han fick första huvudrollen – faktiskt av en annan regissör, Raoul Walsh, i westernäventyret “Mot lyckans land” (The Big Trail, 1932). Året därpå blev Wayne filmhistoriens förste sjungande cowboy, “Singing Sandy”. Trots att han var tondöv. Det var således inte Wayne själv som sjöng, bara mimade till sin falska gitarr några gånger innan en riktig sångare fick ta över: Gene Autrey.

1939 placerade John Ford sin unge adept och senare nära vän som sadelluffaren Ringo Kid i “Diligensen” (Stagecoach). Waynes genombrott som gav honom stjärnstatus. Han skulle också bli filmens “King of the West” – helt frivilligt, medan andra försökte undvika att fastna i westernfacket. John Fords berömda kavalleritrilogi mellan åren 1948-50 är de verkliga westernklassikerna med både Ford och Wayne i högform: “Fort Apache”, “Larm över prärien” (She Wore a Yellow Ribbon) och “Rio Grande”. I den här vevan spelade han också titelrollen i en annan av sina bästa filmer: “Hondo” (1953) efter en novell av Louis L´Amour.

Hittills hade filmpubliken lärt känna Wayne som en hederlig och rejäl karl. Men snart började man kunna skymta den nya tidens John Wayne, ofta oförsonlig och inte odelat sympatisk – vilket även gällde Wayne som privatperson. Detta kulminerade i “Red River” (1948), där vi mötte den hårdhudade, sjukligt principfaste och despotiske boskapsägaren Tom Dunson. och hans adopterade son (Montgomery Clift i sin debutroll). Den oförsonlige kom så igen i John Fords “Förföljaren” (The Searchers, 1956), som av många anses vara parets bästa film.

Waynes första film som producent och enda som regissör blev det nästan tre timmar långa eposet “Alamo”. Fortet i Texas, egentligen en övergiven missionsstation som 1836 blev en amerikansk utpost som skulle försvaras mot den mexikanske diktatorn Santa Anna. På sina håll fick Wayne de amplaste lovord som regissör. Andra ansåg filmen vara på tok för lång och nertyngd av en tråkig dialog. Wayne blev besviken. Med “The Alamo” hade han länge velat framstå som Den Store Patrioten. “Alamo” skulle bli hans livs satsning, hans livs film. I slutändan gick filmen knappt runt ekonomiskt och Wayne förlorade en stor del av sin intjänade förmögenhet på den.

1969 satte Wayne en lapp för sitt ena öga när han spelade sheriff Rooster Cogburn i “De sammanbitna” (True Grit). Här belönades han med sin enda Oscar. “Hade jag vetat att jag bara behövde sätta den där lappen för ögat hade jag gjort det för länge sen”, inledde han sitt tacktal. 1976 hade han sin sista roll som den cancersjuke J B Books i Ron Howards finstämda “Den siste gunfightern” (The Shootist) mot bland annat Lauren Bacall, Ron Howard själv och Richard Boone. I mitt tycke är det den här filmen Wayne borde ha fått sin Oscarsstatyett för. I filmen dör han av blyförgiftning. Tre år senare dog han på riktigt - i cancer.

 

 Gary Cooper (1901–1961)

… var westernhjälten som utstrålade både renhårighet, beslutsamhet och trygghet. Men så var han också “född i sadeln”, så att säga. Hans far köpte nämligen en ranch när Frank (som Gary Cooper  egentligen hette) var i femårsåldern och lärde honom både rida och hantera hästar redan då. Frank ville egentligen bli illustratör men började som extra i cowboyfilmer och blev så småningom “stand in”. En dag betalade han själv en fotograf för att filma honom i ett eget regisserat “screen-test”, där han sprängde fram på en inhyrd häst, bromsade upp tvärt framför kameran och brände av ett bländande leende”. Sedan sökte han personligen upp regissören Henry King med provfilmen under armen och fick nästan på stående fot rollen som Abe Lee i västerndramat “Stormens dotter” (The Winning of Barbara Worth, 1926) mot Ronald Colman och Vilma Banky. Fast han fick faktiskt först provfilma på riktigt samma kväll.

Coops första rejäla talfilm blev Victor Flemings “Bragdernas man” (The Virginian, 1929) och två år senare hade han huvudrollen i “Fighting Caravans” – en film som inte så lite påminner om “Mot lyckans land”, där han förresten skulle fått huvudrollen men tackade nej till förmån för John Wayne. I gengäld tackade Wayne drygt 20 år senare nej till rollen som Will Kane i Fred Zinnemans klassiker “Sheriffen” (High Noon, 1952), som ju blev Coops mest berömda film och som gav honom hans andra Oscar. Sin första fick Coop för sin gestaltning av ”Sergeant York”, en film om en modig amerikansk soldat i första världskrtigets skyttegravar.

Tillbaka till 1936, då Cooper spelade Wild Bill Hickock i Cecil B DeMilles “Vår ungdoms hjältar” (The Plainsman). Efter en rad framgångsrika filmer utanför westerngenren kom westernhjälten Cooper tillbaka i härliga äventyr som DeMilles “Hjälteskvadronen” (Northwest Mounted Police, 1940) alltså om Kanadas ridande polis samt “De obesegrade” (Unconquered, 1947) från den amerikanska kolonialtiden. Andra utmärkta westerns med Gary Cooper är häftiga “Vera Cruz” (mot Burt Lancaster,1954) samt trivsamt vänliga men ändå spännande “Folket i den lyckliga dalen” (Friendly Persuation, 1956) om hur kväkarna ställde sig till inbördeskriget.

Under just 1950-talet medverkade Cooper i flera inte lika högklassiska westerns utan snarare bättre B-westerns, bland annat  Henry Hathaways “Djävulens trädgård” (Garden of Evil, 1954) mot Richard Widmark och Susan Hayward, Anthony Manns “Mannen från Västern” (Man of the West, 1958) mot Julie London och Lee J Cobb samt Delmer Daves “De hängdas träd” (The Hanging Tree, 1958) mot Karl Malden och George C Scott.

Gary Cooper erövrade som nämnts två Oscars-statyetter, för huvudrollen i respektive “Sergeant York” och “Sheriffen” – den senare kunde han inte hämta själv eftersom han då filmade i Florida. Det gjorde i stället John Wayne åt honom. Cooper belönades även med en heders-Oscar 1961, vilken James Stewart tvingade hämta åt den nu mycket sjuke Coop, knappt en månad innan denne avled.

 

Errol Flynn (1909-1959)

… var både Kapten Blod, Robin Hood och general George Armstrong Custer - åtminstone i filmhistorien. Mer eller mindre förljugna porträtt, men härliga matinéfilmhjältar. Errol Flynn, 196 cm tasmanier (Tasmanien - ögrupp i Stilla Havet, söder om Australien och australiensisk delstat från 1901 Australien), var en av min ungdoms främsta filmhjältar. Filmerna finns sannerligen kvar både i mitt medvetande och i mitt filmarkiv: såväl “Kapten Blod” (Captain Blood,1935) som “Robin Hoods äventyr” (The Adventures of Robin Hood, 1939) - men framför allt “De dog med stövlarna på” (They Died With Their Boots On, 1941). Flynns första filmroll var annars i den australienska filmen “I Bountys kölvatten” (1933), där han spelade huvudrollen som Christian Fletcher, mannen som ledde myteriet på fartyget Bounty. Därefter tog han sig till England och hade turen att efter bara ett par småroller få ersätta ingen mindre än Robert Donat i titelrollen som Rafael Sabatinis kaparhjälte “Kapten Blod”. Sedan följde hjälterollerna slag i slag, först då i “De tappra 600” (Charge of the Light Brigade, 1936) och “Robin Hoods äventyr” (The Adventures of Robin Hood).

Västernfilmerna “Dodge City” (mot Olivia De Havilland och Bruce Cabot) och uppföljaren “Virginia City” (mot Randolph Scott och en slemmig Humphrey Bogart som mexikansk bandit) följde, båda 1939 och båda i regi av Michael Curtiz. Någon rejäl westernhjälte blev Flynn förstås aldrig hyllad som förrän han spelade general George Armstrong Custer i “De dog med stövlarna på” – ett väldigt förljuget men hääärligt porträtt av indiandödaren Custer i tidernas matinéfilm, också här mot Olivia De Havilland. Sevärd är likaså Custer-parafrasen “De tappras väg” (Rocky Mountain) från 1950 där spelade han mot Patrice Wymore, som han även gifte sig med.

Man bör vidare påpeka att eleganten Flynn alltid var hjälten som fick flickan – i filmerna. Fast sällan utanför, och definitivt inte Olivia De Havilland. Det påstås bestämt att hon var hans livs största kärlek och henne fick han nästa alltid i de flesta av sina filmer. Hela åtta stycken, faktiskt. Men Flynn fick aldrig sin Olivia i verkligheten.

Både flickan och flaskan blev genom Errol Flynns liv de alltmer dominerande inslagen. Hans sista ordentliga roll i tjurfäktardramat “Och solen har sin gång” (The Sun Also Rises, 1957) efter Ernest Hemingways roman fick många lovord – han spelade ju sig själv, försupen och desillusionerad. Och som sådan dog han, efterlämnande fyra barn med tre änkor: filmskådespelerskorna Lili Damita och Patrice Wymore samt cigarrettflickan Norah Eddington. I Vancouver dog han praktiskt taget i armarna på sitt sista kvinnosällskap, en 16-åring han hade sällskapat med de sista åren.

Så sent som 1980 förtalades han igen. Den här gången anklagades han i en bok för pro-tysk verksamhet under andra världskriget. Alltså för att vara spion åt nazisterna. Om detta var riktigt eller inte vet väl ingen bestämt än i dag. Klart är emellertid att Errol Flynn privat sjöd av äventyrslusta. 1959 medverkade han som amerikansk krigskorrespondent mot Castro-styrkorna i filmen “Cuban Rebel Girls” (veterligen aldrig visad här i Sverige). Faktum är emellertid att han under sina sista levnadsår på något sätt verkligen deltog i inbördeskriget på Kuba. På Fidel Castros sida...

 

Henry Fonda (1905-1982)

Henry Jaynes Fonda hade egentligen bestämt sig för att bli journalist, men fastnade i ett amatörteatersällskap. Så småningom tog unge Henry sig till New York och Broadway, där han fick en av sina första större roller i pjäsen “The Farmer Takes a Wife”, som 1934 blev film med Fonda i samma roll som på teaterscenen. Henry Fondas livslånga Hollywood-karriär hade inletts. Och det var inte enda gången som Fonda först gjorde sin rollfigur på teaterscenen och senare på film.

Det var annars i främst westernfilmer som publiken först fick upp ögonen för Henry Fonda. Filmer som John Fords “Flammande vildmark” (Drums Along the Mohawk, 1939), “Utanför lagen” (Jesse James, också 1939), där han spelade storebror Frank James) och uppföljaren “Frank James hämnd” (The Return of Frank James, 1940). Men år 1939 innebar också bättre filmroller för Fonda, fast inte i westernfilmer och i filmer som inte vann publikens bevågenhet precis.

Henry Fondas första stora genombrott blev rollen som Tom Joad i John Fords “lilla röda”, farmareposet “Vredens druvor” (Grapes of Wrath, 1940) efter John Steinbecks uppmärksammade indignationsroman om amerikanskt depressions-30-tal. Fonda fick enormt beröm från alla håll för sin nyanserade gestaltning av Tom Joad. Men han fick inte den Oscar, som både han själv och många andra räknat med.

Det var en bitter Henry Fonda som snabbt ville kasta sig över en ny uppgift för Fox, som han just då hade ett längre kontrakt med. Först lånades han ut till två lättviktiga filmer för Paramount respektive Warner Brothers (detta var vanligt på filmbolagens köttmarknad), men sedan hittade man en roll åt honom i en westernfilm, som i dag är kult, men som då mer eller mindre floppade på framför allt de amerikanska biograferna: William A Wellmans “Möte vid Ox-oket” (The Ox-Bow Incident, 1943) efter Walter Van Tilburg Clarks bok. John Ford och Henry Fonda skulle komma att samarbeta under drygt 20 år. Efter “Flammande vildmark”, “Folkets hjälte” (Young Mr Lincoln, 1939) och “Vredens druvor” samarbetade de åter i två stora westernproduktioner: “Laglöst land” (My Darling Clementine, 1946) och “Fort Apache” (1948).

Efter flera utmärkta dramer utanför westerngenren – framför allt då John Fords drama “Nattpermission” (Mr Roberts, 1955) mot en halvgalen örlogsskeppare spelad av James Cagney (inte helt olik Bogarts örlogskapten i “Myteriet på Caine”, 1954) , Hitchcock-thrillern “Fel man” (The Wrong Man, 1955) och egenproducerade jurydramat “12 edsvurna män” (12 Angry Men, 1957) blev det så äntligen dags för westerngenren igen. Fonda spelade huvudrollen i två alldeles utmärkta westernfilmer. Dels prisjägare mot Anthony Perkins unge sheriff i Anthony Manns”Skjuta eller skjutas” (The Tin Star, 1957) och dels en tydlig Wyatt Earp-kopia mot Anthony Quinn och Richard Widmark i Edward Dmytryks fascinerande “Våldet och lagen” (“Warlock”, 1959).

Så småningom får vi se Henry Fonda i en annorlunda westernskepnad. nu antingen i farsartade filmer eller som hårdkokt gunslinger, “meaner than ever”: mot Aldo Ray i “Welcome to Hard Times” (1967), mot James Stewart i “Firecreek” (1968) och “The Cheyenne Social Club” (1970) och mot Terence Hill i spaghettiwestern “Mitt namn är Nobody”. Men värst var han nog som skrupelfri revolverman i Sergio Leones western “Harmonica – en hämnare” (Once Upon a Time in the West, 1968), där han utan att blinka med sina isblå ögon sköt ihjäl en kanske 10-årig pojke – en ovanlig roll för Fonda.

 

Gregory Peck (1916-2003)

…får nog betecknas främst som “eleganten” bland mina westernhjältar – ungefär som i verkligheten. Eldred Gregory Peck tillbringande större delen av sin barndom tillsammans med sin bioglada farmor. Vid tio års ålder sattes han i en militärskola i Los Angeles, där han under fyra år uppfostrades till den man han senare i livet också skulle uppfattas som: hög moral, rättvis och modig och en ständig försvarare av de traditionella amerikanska värderingarna. Hans far var apotekare och hade velat att sonen skulle bli läkare, men unge Gregory kom snabbt underfund med att han föredrog litteratur och teater. Efter examen 1939 flyttade han till New York, fick engagemang i turnéteatrar och debuterade 1942 på Broadway, i liten skala, förstås. Men genombrottet skulle inte låta vänta på sig, även om filmmogulen David O Selznick efter att ha sett en provfilm med Peck fällde kommentaren: “Vi lär inte få någon större användning för en så pass utslätad personlighet”.

Selznick fick sannerligen revidera sin uppfattning. Nykomligen Peck slog an på publiken redan från andra filmen och det ordentligt. Framför allt då på kvinnorna, som stönade av hänförelse så snart den gänglige unge mannen uppenbarade sig på vita duken. Han spelade bland annat  rysk gerillaman i Sovjet, amerikansk missionär i Kina i “Himmelrikets nycklar” ( The Keys of the Kingdom, 1944) och blev Oscarsnominerad. Och han var misstänkt psykoanalytiker mot vår egen Ingrid Bergman i Hitchcocks thriller “Trollbunden” (Spellbound, 1945), innan Selznick 1946 gav honom huvudrollen som den charmige slarvern och flickjägaren i västerndramat “Duell i solen” (Duel in the Sun) ett kärleksdrama i westernmiljö främst mot det syndigt vackra halvblodet Pearl (Jennifer Jones, Selznicks hustru för övrigt). Den bortskämde ranchägarsonen Lewt (Peck) blev smått klassisk men inte filmen som helhet. Den floppade rejält och hamnade definitivt inte i “Borta med vinden”-klassen, något som Selznick hade hoppats på. Två år senare spelade Peck gängledare i William A Wellmans superba western “Desperados” (Yellow Sky) mot relative nykomlingen Richard Widmark (i en av sina bästa roller).

Därefter tog det ytterligare ett par år innan Peck dök upp i västernfilmen “Hämndens timme” (The Gunfighter, 1950), en av de bästa västernfilmer som någonsin gjorts, hade Gregory Peck som den åldrande och jagade revolvermannen Jimmy Ringo. Paradoxalt nog var det framgången med den filmen som gjorde att Peck inte fastnade i just västernfacket. Rädd att göra detta tackade han nämligen nej redan till nästa västernroll - som sheriff Will Kane i Fred Zinnemans stilbildande kultvästern “Sheriffen” (High Noon, 1952). Rollen gick i stället till Gary Cooper med känt resultat. Sedan skulle det ta hela sex år, innan Peck 1958 blev sjökaptenen som steg i land mitt på den amerikanska prärien i William Wylers rätt pampiga och annorlunda men alltför långsamma västerndrama “Det stora landet” (The big country) mot en oförglömlig Burl Ives och med ett rejäl slagsmål mellan Peck och rivalen Charlton Heston, en film som Peck för övrigt också var medproducent till.

Sista gången vi kunde njuta av Gregory Peck i en rejäl filmroll var hans i mitt tycke synnerligen värdiga sorti som “Old Gringo” (1989) i filmen med samma titel. Jag vill gärna se den som en western i brytningstiden. Handlingen utspelas i Mexiko revolutionsåret 1913. En kvinna spelad av Jane Fonda har ett förhållande med en ung och hetlevrad mexikansk general och båda blir närmare bekanta med en gammal amerikansk författare (Peck) som kommit till Mexiko för att dö. Filmen är verklighetsbaserad och Peck är strålande som författaren Ambrose Bierce.

 

Burt Lancaster (1913–1994)

… var Hollywoodfilmens absolute he-man, oavsett genre. Utpräglat maskulin man, kraftkarl och viril chamör. Möjligen hotad av vännen Kirk Douglas och senare Charlton Heston. I westerngenren var han den verklige hårdingen. I det här sammanhanget göre i varje fall uppblåsta före detta bodybuilders sig inget besvär.

Burt(on) Stephen Lancaster föddes på New York Citys East Harlem, mera känt som Lilla Italien. Efter som denne reslige man (1.85 i strumplästen) tillhörde den enda irländsk-engelska familjen i området fick han tidigt lära sig använda nävarna. Han var mycket intresserad av gymnastik redan under skolåren och 19 år gammal följde han med en cirkus i flera år som akrobat och blev en av de bästa. 1942 upptäcktes Lancaster av en talangscout från Broadway och därifrån var steget till filmbranschen kort.

I första hand blev Burt äventyrshjälte i den tidens actionkomedier, t ex den hejdlöst spännande och roliga “Röde Piraten” (The Crimson Pirate, 1952). Men han vägrade låta sig fackas in och blev så småningom mest berömd som karaktärsskådespelare i en rad fina dramer. Annars kunde han mycket väl ha blivit renodlad westernhjälte också, typ John Wayne. Lancasters första western “Hämndens dal” (Vengeance Valley, 1951) mot bland annat Robert Walker Sr var förstås ingen höjdare precis, men sådana skulle komma gång efter annan genom åren.

Redan 1954 kom så Robert Aldrichs “Vera Cruz”, där Burt alltså spelade mot Gary Cooper I detta äventyr i kejsar Maximilians Mexiko var Lancaster i sitt esse och fick i Hollywood kanske just med denna film tack vare sitt särskilt breda, glänsande leende i rollen som Joe Erin öknamnen “Mr Muscles and Teeth” respektive “The Grin”. Betydligt bistrare var han senare som Wyatt Earp i den klassiska westernfilmen “Sheriffen i Dodge City” (Gunfight at the O.K. Corral, 1957) mot Kirk Douglas som Doc Holiday i regi av John Sturges.

Med sin akrobatiska bakgrund passade han också perfekt som indianen Massai i Geronimos (Monte Blue) fruktade gäng i Robert Aldrichs “Apache” (1954) mot bland annat Jean Peters och Charles Buchinsky (Bronson), och som nybyggaren Big Eli i “Mannen från Kentucky” (The Kentuckian, 1955) mot boven Walter Matthau - och i egen regi (enda gången). Och låt oss för all del inte glömma bort hans återkomst till genren elva år senare i Richard Brooks häftiga western “De professionella” (The Professionals, 1966) mot Lee Marvin och Robert Ryan.

Efter en hjärtattack medan han besökte sin Alzheimerdrabbade kollega och vän Dana Andrews hamnade Burt Lancaster i rullstol och miste även mer eller mindre talförmågan. I sin skam att nu vara i det närmaste ett fysiskt vrak, vägrade han bl and annat att ta emot gamle vännen Kirk Douglas då denne ville besöka honom.

 

James Stewart (1908-1997)

Rannsaka ditt minne: vilken film kommer du genast att tänka på om jag säger James Stewart? Om du som jag har vuxit upp under Hollywoods Golden Years blir det nog Frank Capras komedi “Livet är underbart” (It´s a Wonderful Life, 1946) som handlar om en man som tappat tron på livet och sig själv men kommer tillbaka efter att ha fått stöd av räddande ängel i människogestalt. Den filmen brukar både svensk och dansk tv visa under julhelgen sedan många år tillbaka. Men vi minns honom också som ung liberal och maraton talande politiker i “Mr Smith i Washington” (Mr Smith Goes to Washington, 1939) – och inte minst som westernaktör i en rad fina filmer som t ex “Winchester 73”, “Den brutna pilen” (Broken Arrow) och “Den nakna sporren” (The Naked Spur).

James Stewart var en av de stora filmstjärnorna under Hollywoods Golden Years tillsammans med bland annat  Fonda (som han var livslång vän med) Cooper, Gable, Grant, och Wayne. Jag vill nog gärna också anse honom vara den mångsidigaste av dem – så hade han också en ganska gedigen teaterbakgrund, innan han kom till filmen. Han kunde med framgång ge sig på praktiskt taget allt - utom att sjunga, vilket han förstås likt många andra kontrakterade skådespelare ändå tvingades till i början av sin karriär. Hans röst var det i och för sig inget fel på, men visst var den väldigt speciell.

I sina första filmer fick han mest spela ung och lätt förvirrad ibland kunde det tyckas, men både idealistisk och framför allt renhårig. En karaktär han faktiskt också bibehöll en bra bit upp i åren. Så småningom skulle han dock bli hårdare till sinnes, ibland rent oförsonlig - framför allt då i sina westernroller. Den första rejäla fick han mot (då) vampiga Marlene Dietrich och tuffe Brian Donlevy i George Marshalls “Ingen ängel” (Destry Rides Again, 1939), en smått skälmaktig westernhistoria efter en roman av Max Brand.

Efter en lång rad komedier gav så regissören Anthony Mann honom huvudrollen mot Stephen McNally i den alldeles förträffliga westernfilmen “Winchester 73” (1950). Den handlar om hur Lin McAdam (Stewart) vinner en skarpskyttetävling där priset är ett specialexemplar av det senaste Winchester-repetergeväret med namnskylt och allt. När geväret stjäls alldeles efter gravyren tar Lin upp en nästintill ändlös jakt på tjuven – tillika faderns mördare. Det vimlar av dramatiska händelser under jakten, och andra medverkande är bland annat Shelley Winters, Dan Dureya och Millard Mitchell plus ett par “nybakade” unga män – Tony Curtis som kavallerist och Rock Hudson som indian.

Samma år använde Delmer Daves honom (Stewart) i den klassiska indianfilmen “Den brutna pilen” (Broken Arrow) som Tom Jeffords, som försöker medla mellan nybyggare och indianer och återköpa kidnappade vita flickor till sina vita familjer. Jeff Chandler gör en minnesvärd roll som indianhövdingen Cochise och unga Debra Paget spelar en av de kidnappade vita fllickorna.

Härefter kom flera starka Anthony Mann-filmer på rad, där Stewart från att ha spelat en hygglig om än tuff karaktär med ens framstod som den skoningslöse prisjägaren eller hämnaren. I “Landet bortom bergen” (Bend of the River, 1952) är han vagntågsguide. Med sorgligt underskattade karaktärsskådespelaren Arthur Kennedy i en stor roll och vidare återkommer Rock Hudson som spelaren Wilson och för den kvinnliga fägringen svarar Julie Adams. 1953 spelar Stewart prisjägaren Howard Kemp, som jagar mördaren Vandergroat (Robert Ryan) i Manns tuffa western “Den nakna sporren” (The Naked Spur) och som under färden dessutom får ett par andra tvivelaktiga figurer på halsen, spelade av Ralph Meeker, Janet Leigh och Millard Mitchell.

Och 1954 kom så Anthony Manns “Farornas land” (The Far Country) där boskapsdrivaren Jeff Webster blir guldgrävare tillsammans med gamle Ben Tatum (Walter Brennan) inte utan bekymmer. Flera fina B-skådespelare hjälper till att göra filmen ytterst sevärd: Corinne Calvet, John McIntire, Harry Morgan och Jack Elam. James Stewarts sista western under De Gyllene Åren är Anthony Manns “Mannen från Laramie” (The Man from Laramie, 1955), där han som Will Lockhart hjälper till att betvinga en orättvis boskapsbaron, spelad av Donald Crisp och dennes son, som vanligt förträffligt spelad av ordentligt underskattade Arthur Kennedy. Samtidigt är Stewart ute efter den som säljer moderna repetergevär till indianerna och därtill bär ansvaret för hans brors död.

Som jag nämnde i början var James Stewart en ytterst mångsidig skådespelare. Under 50-talets första hälft hade han också huvudrollen i ett antal alldeles utmärkta icke-westerns. Man minns honom gärna som storbandsledaren i “Moonlight Serenade” (The Glenn Miller Story, 1953) mot June Allyson, och från två berömda Hitchcock-thrillers: “Fönstret åt gården” (1954) mot Grace Kelly och “Mannen som visste för mycket” (The Man Who Knew Too Much, 1956) mot Doris Day.

 

Randolph Scott (1898-1987)

…får nog betecknas som westernfilmernas populäraste företrädare efter John Wayne, om än i B-laget. Icke minst här i Sverige och i synnerhet då under 50-talet. Merparten av hans drygt 100 filmer var just westerns. Precis som de flesta andra hade han bara småroller i början, okrediterad dessutom. Hans allra första western var Victor Flemings “The Virginian” (1929), där Gary Cooper och Walter Huston hade de ledande rollerna.

(George) Randolph Scott var ende sonen i en syskonskara om sex. Som så många andra “hjälteskådisar” blev han en reslig karl (1.88) spelade fotboll (amerikansk) och hade en ingenjörsexamen på fickan innan han kom till filmen. Han hade även blott omkring 20 år gammal, deltagit som artillerispanare under första världskriget. Andra världskriget fick han dock aldrig delta i på grund av en permanent ryggskada. Efter rollen i “The Virginian” fick han kontrakt med Paramount, där han började som komedicharmör, 1932, eftersom han var både stilig och charmig. Bland annat spelade han mot Fred Astaire i musikkomedierna “Roberta” (1935) och “Flottan dansar” (Follow the Fleet, 1936). Samma år blev han Falköga i den alldeles utmärkta versionen av klassikern “Den siste mohikanen” (Last of the Mohicans) och därefter blev det westerns för så gott som hela slanten. Han producerade för övrigt själv de flesta av sina senare filmer.

Från att ha varit charmerande blev Scott nu ordentligt hårdför, ofta som sheriff, prisjägare eller hämnare. Flera av dem är minnesvärda. T ex “Utanför lagen” (Jesse James, 1939) mot bland annat Tyrone Power och Henry Fonda, “Virginia City” (1940) mot Errol Flynn och Humphrey Bogart, Fritz Langs “Western Union” (1941) mot bland annat John Carradine, Robert Young och Chill Wills samt “Den oskrivna lagen” (The Spoilers, 1930) mot John Wayne, Marlene Dietrich och Harry Carey. Randolph Scott blev också populär i ett antal hyggliga krigsfilmer som t ex “Bomber över Tokyo” (Bombardier,1943) mot Robert Ryan och “Gung Ho” (1943) mot Robert Mitchum.

Under 1950-talet var Scott än flitigare som westernhjälte, men också som producent. Han kom i bland annat Budd Boettichers “Sju mäns död” (Seven Men from Now, 1956) mot Lee Marvin och Stuart Whitman och med manus av Burt Kennedy. Från början var det faktiskt meningen att John Wayne skulle haft den rollen men han hade redan börjat inspelningen av John Fords “Förföljaren”, så han föreslog Randolph Scott i stället. Fast det är väl framför allt från Sam Peckinpahs klassiker “De red efter guld” (Ride the High Country, 1962) mot bland annat Joel McCrea och Warren Oates som Randolph Scott går till filmhistorien just som en klassisk westernaktör. Det blev för övrigt inte bara Scotts sista filmroll utan även Joel McCreas.

 

Joel McCrea (1905-1990)

…var jämte Randolph Scott en av USA populäraste B-western-skådespelare. Han föddes och växte upp i Hollywoods utkant och blev, föga förvånande, stuntman efter sin universitetsexamen. Gamle seriewestern-stjärnan Will Rogers tog honom under sina vingars skugga och båda räknade med att Joel såsmåningom skulle bli en Western Star. I stället blev han först komediaktör i romantiska filmer, alltifrån 1931 och vidare ung och ganska trygg i enklare deckardramer. 1932 fick han huvudrolllen i King Vidors tropikäventyr “Luana från Paradisön” (Bird of Paradise) mot tjusiga Dolores Del Rio, 1934 spelade han mot Barbra Stanwyck i “Gambling Lady” och 1935 mot Edward G Robinson och Miriam Hopkins i Howard Hawks drama “Barbarkusten” (Barbary Coast). Två år senare spelade han mot Humphrey Bogarts gangster “Baby Face” Martin, som återvänder till sin barndomskvarter i New York, i William Wylers “I skyskrapornas skugga” (Dead End).

1937 fick han huvurollen i Frank Lloyds western “Wells Fargo” mot bland annat  Lloyd Nolan, och nu hade McCrea hamnat precis i det fack han älskade mest. Två år senare spelade han en lagens man (Jeff Butler) återigen mot Barbra Stanwyck samt Robert Preston, Brian Donlevy och Anthony Quinn i Cecil B DeMilles strålande äventyr “Union Pacific” - om järnvägsbyggandet över vildmarken till Kalifornien – en klassiker som stod sig gott i “Trollkarlen från Oz” och “Borta med vindens” prestigefyllda år.

Året därpå gjorde McCrea succé huvudrollen som journalisten Johnny Jones i en av mästerregissören Alfred Hitchcocks bästa svartvita filmer, spionthrillern “Utrikeskorrespondenten” (Foreign Correspondent) mot bland annat  Laraine Day, Herbert Marshall, Edmund Gwenn och George Sanders. 1944 var han så tillbaka igen i westerngenren som William F Cody i William A Wellmans matinébetonade äventyr “Buffalo Bill” mot Maureen O´Hara som hans hustru och Anthony Quinn som den färgstarke indianhövdingen Gula Handen. Två år senare spelade han titelrollen i westernklassikern “Mannen från Virginia” (The Virginian) mot bland annat Brian Donlewy och Sonny Tufts. 1949 var han den laglöse Wes McQueen mot Virginia Mayo i Raoul Walshs “Norr om Rio Grande” (Colorado Territory), en remake av Walshs thriller “Sierra” (High Sierra) från 1941 med Humphrey Bogart och Ida Lupino i huvudrollerna.

Joel McCrea är också en av många som har spelat den dynaiske lagmannen Wyatt Earp, närmare bestämt i Jacques Tourneurs “Wichita” från 1955 och Bat Masterson i “Kalabalik i Dodge City” (The Gunfight at Dodge City, 1959). Samma år fick McCrea sitt nya “genombrott” mot Randolph Scott i Sam Peckinpahs westernklassiker “De red efter guld” (Ride the High Country), en härlig historia om den före detta sheriffen som åtagit sig att transportera en guldlast genom farliga trakteroch slår sig ihop med en tidigare god vän.

 

Audie “Kid” Murphy (1924-1971)

…populär B-westernskådis som ändå platsar bland westernhjältarna eftersom hans Kid-filmer var otroligt populära på sin tid och han var lätt för oss grabbar att identifiera sig med. Audie Murphy såg nämligen alltid betydligt yngre ut än han verkligen var och fick därför spela lugna, hyggliga, ja, smått blyga men ändå farliga män. Murphy blev bara 47 år gammal. Han dog i en flygolycka och begrovs under militära hedersbetygelser - han blev nämligen USA:s mest dekorerade soldat under andra världskriget. Dessutom fick han motta både franska och belgiska utmärkelser för visat mod i krig.

Liten till växten var han också, bara 1.65, men ganska stor blev han som westernskådis, om än så gott som uteslutande i B-westerns. Det tog dock tid att få fotfäste i branschen, men Murphy kämpade på och fick till sist huvudrollen i John Hustons “Ung soldat” (The Red Badge of Courage, 1951), en fin liten svartvit film om en ung soldat i inbördeskriget som växer från en feg svikare till den modigaste av dem alla. Filmen floppade då och klipptes ner näst intill stympning, men har kultstatus idag.

I “Texas Kid” (The Kid from Texas, 1950) spelade han William “Billy the Kid” Bonney och i “Kansas Raiders” (1950) spelade han Jesse James mot bland annat Tony Curtis som Kid Dalton och Brian Donlevy som Will Quantrill. 1952 var han dels “Cimarron Kid” (regi: Budd Boetticher) och dels “Revolver Kid” i Don Siegels “The Duel at Silver Creek” mot bland annat Stephen McNally och Lee Marvin. 1954 kom han i en ny version av Max Brands roman, “Destry Kid rensar stan” (Destry) - se kapitlet om James Stewart - även här i regi av George Marshall.

Hursomhelst accepterades Murphy som skådespelare och han kontrakterades av Universal-International, som alltså främst satte honom i lågbudget-westerns. 1955 gjorde man så en krigsfilm som handlade om hans egna bravader (faktiskt inte särskilt överdrivna) under andra världskriget, “Åter från helvetet” (To Hell and Back) - en film som åtminstone hemma i USA satte ett publikrekord för Universal som inte slogs förrän 20 år senare med skräckfilmen “Hajen” (Jaws, 1975). 1957 spelade Murphy James Stewarts lillebror i James Neilsons western “Duell bland bergen” (Night Passage) mot Dan Dureya och Jack Elam. Därefter blev det återigen mest lågbudget-westerns för Murphy i fortsättningen. Och visst blev Murphy grabbarna hjälte, både i USA och här hemma.

Men Audie Murphy var inte bara westernskådis. Även om livet inte precis lekte för honom. Han led bland annat av post war-trauma, hade ett häftigt humör och sov alltid med en laddad 45:a under huvudkudden. Murphy misslyckades också i affärer och gick i personlig konkurs 1968.

Han omkom som sagt i en flygolycka 1971 och begravdes under militära hedersbetygelser. Det sägs att hans president John F Kennedys gravplats är den enda som hittills överträffar Audie Murphys i besökarantal på Arlington-kyrkogården. Strax innan flygolyckan hade Clint Eastwood erbjudit honom rollen som ligisten Scorpio Killer i “Dirty Harry”, som nu i stället gick till Andrew Robinson.

 

Av Hanz F. Lindström (c).

NOTIS: Detta är en tredjedel av artikeln som gått ut i PICKADOLL 2008.

 

TILLBAKA TILL KULTPORTALEN