En studie i Erik Lindegrens ungdomsdiktning

av Magnus Westerberg

 

Erik Lindegren hör till våra stora lyriker. Att syssla med honom
är att aldrig komma fram. Om man också återvänder till honom
ofta känner man sig ändå varje gång som en bländad främling på
en ännu outforskad kontinent.
Olof Lagercrantz

I
Inledning

Upprinnelsen till denna uppsats sträcker sig tillbaka till min gymnasietid vid Wargentinsskolan i Östersund där jag med ett års avbrott studerade under åren 1982-86. Erik Lindegren studerade vid samma skola mellan 1926-30. Lindegren var på sin tid lyrist, det vill säga medlem i Gymnasiiförbundet Lyran, medan jag i min tur var banerist, medlem i den rivaliserande gruppen studenter förbundna genom Fosterländska Gymnasist-föreningen Banéret. Dessa två gymnasieföreningar strävar efter att upprätthålla gamla litterära traditioner genom utgivandet av var sin litterär skoltidskrift. För Banérets del genom den under senare decennier sporadiskt utgivna tidskriften Mjolner, och för Lyrans del genom tidskriften Ett äpple. Lindegrens framväxande poetiska kallelse kom under hans år vid skolan till uttryck i flera publicerade dikter i Lyrans interna tidskrift, som på den tiden var och fortfarande är, en handskriven publikation i ett exemplar som kallas för Heimdall. Denna tidskrift är dessutom, till skillnad från den senare Ett äpple, sammankopplad med vissa ceremoniella traditioner inom Lyran. Vårterminen 1929 blev Lindegren redaktör för tidskriften och framstod där som en av de mer framträdande av de unga skalderna.

För att återknyta till min egen gymnasietid så började även jag under mina år vid Wargentinsskolan, att delvis inom Banérets krets, intressera mig för litteratur. Detta resulterade i ett avsevärt intensivare romanläsande än läxläsande, och i att jag vid studentexamen -86 blev tilldelad det s. k. Lindegrenpriset. Jag hade under vårterminen skrivit en novell och ett par dikter under pseudonym vilka jag lämnat in till tävlingens jury. På självaste examensdagen blev jag på grund av detta utropad till förstepristagare i både novell- och lyrikklassen av Lindegrenpriset. Belönad med tusen kronor beslöt jag mig, under starkt inflytande av diktarframgångens berusning, för att litteraturen skulle bli mitt framtida öde. Och den där Erik Lindegren, honom borde jag nog läsa lite noggrannare. Inte nog med att han var orsaken till mina tusen kronor och senare också mitt studieval - apropå intertextualitet - ordet "sömndryck", som jag använde i en av mina prisbelönta dikter, det hade jag ogenerat stulit från hans dikt I Parken. Jag har allt sedan dess stått i tacksamhetsskuld till Erik Lindegren. Denna skuld hoppas jag kunna återgälda genom att låta hans ungdomsdiktning bli ämnet för denna uppsats.

 

II
Erik Lindegren fram till Posthum ungdom

Erik Lindgren föddes 1910 i Luleå som första barnet mellan Ernst Lindegren och Alma Elfgren. Paret hade ingått äktenskap året innan sonen föddes. Under Eriks tidiga uppväxtår levde familjen en rotlös tillvaro som en följd av faderns arbete som SJ-tjänsteman. Familjen flyttade mellan Luleå, Malmö och Kiruna. Paret fick även två döttrar, Anna Elisabet född 1911 och Gerda 1913. Grundskolan började Erik 1916 i Malmö men redan efter tre år flyttade familjen åter norrut och bosatte sig denna gång i Kiruna. I staden fanns inget gymnasium, så Erik tvingades 1926 ännu en gång flytta. Denna gång hem till släktingar i Östersund för att där, mellan åren 1926-30, studera den fyraåriga latinlinjen vid stadens högre allmänna läroverk. Studierna vid läroverket ägnades olika prioritering; svenska tyckte Erik om medan de naturvetenskaplig ämnena ibland försummades. Det hände att han fann intressantare sysselsättningar, som t ex handbollsspel, på torsdagar då dessa ämnen undervisades, berättar kamraten Bertil Örnberg. Under åren i Östersund uppvisade Lindegren vid sidan av ett flitigt idrottsutövande även ett intresse för musik och litteratur. Strax före decennieskiftet hade han skrivit en diktsamling omfattande ett femtiotal dikter vilka enligt honom själv var influerade av primitivismen och den livsdyrkan som man finner i fem unga-antologin från 1929, i vilken bland andra Artur Lundkvist och Harry Martinson medverkade. Lindegren var alltså 19 år när denna diktsamling färdigställdes. Höstterminen 1928 blev Lindegren invald i Gymnasiiförbundet Lyran och redan följande termin, vårterminen 1929, hade han blivit befodrad till redaktör för föreningens interna tidskrift Heimdall. Under företrädesvis pseudonymen Quo Vadis skrev Lindegren där poesi, och under andra pseudonymer även kåserier m. m. Sitt musikaliska intresse odlade han parallellt med skrivandet inom föreningen. Han var kapellmästare för Lyrans musikensemble, och av allt att döma med utgångspunkt från anteckningar i Lyrans mötesprotokoll, var han en inom föreningen uppskattad pianist. Redan här är det alltså uppenbart att Lindegren rådde över kreativa estetiska krafter. Musiken och poesin löper fortsättningsvis förenade genom hela författarskapet. Detta samspel kommet till uttryck i intresset för opera och framför allt i den diktning som återfinns i diktsamlingen Sviter från 1947. Denna diktsamling berör jag endast vid ett par tillfällen, men även i debutsamlingen, Posthum ungdom från 1935, kommer musikaliteten till uttryck på en rad olika sätt vilket denna uppsats närmare kommer att behandla.

Ännu ett avgörande steg under gymnasieåren var kontakten med tidens moderna litteratur, (Bo Bergman, Erik Lindorm, Dan Andersson, Harriet Löwenhjelm, Pär Lagerkvist, Erik Blomberg, Birger Sjöberg m. fl.). Lindegrens intresse för litteratur uppmuntrades av hans lärare i svenska under de tre sista gymnasieåren, lektor Gudmar Hasselberg. Hasselberg var i trettioårsåldern vid denna tid och ägde själv ett intresse för den moderna litteraturen. I sista ring fick Lindegren av sin svenskalärare låna tre antologier med utländska dikter på originalspråk. Under läsningen av den franska antologin fick han upp ögonen för Baudelaire och i den engelska antologin, som var Palgraves klassiska Golden Treasury, fann Lindegren sonetter av John Keats. Samma vår som Lindegren tog studenten var det dags för värnpliktstjänstgöring vid I 14 i Gävle. Gymnasietiden i Östersund var därmed till ända och Heimdall kom efter Lindegrens redaktörskap inte ut med ett nytt nummer förr än hösten 1930. I det numret bidrog han med en dikt kallad Ett leende. Denna dikt var ett av Lindegrens sista bidrag till Heimdall. De bidrag som Lindegren via Bertil Örnberg sände till Lyran under värnplikten i Gävle hade fått en mer "svårbegriplig" karaktär, varför Heimdall-redaktionen i Östersund framförde sin önskan om att istället för diker av denna art antaga bidrag från exempelvis "Caramba" vilken ägde förmågan att skriva mer underhållande alster än Lindegren. Tiden i det militära tycktes dock inte innebära någon improduktivitet för Lindegrens del. Efter förtrytelser med befälet kom skrivfärdigheten till användning. Han fick rehabilitering tack vare ett spex om Karl XII och Peter den store som han skrev i samarbete med Gardar Sahlberg, vilken senare blev litteraturdoktor, revy- och filmförfattare. Under värnpliktstiden i Gävle gjorde Lindegren också sin officiella litterära debut. En jazzdikt förenad med ett kåseri som båda var skrivna av Lindegren publicerades under pseudonymen Sonny Boy i Gefle Dagblad den 1 augusti 1930.

Vårterminen 1931 inleddes studier i filosofi och litteraturhistoria vid Stockholms högskola. Lindegren bodde först i ett rum på Wallingatan och från 1932 inackorderad hos släktingar i deras lägenhet i ett numera rivet hus vid Apelbergsgatan i centrala Stockholm. Här spelade Lindegren mycket piano och tyckte särskilt om Beethoven. Denna första Stockholmsperiod fram till debuten med Posthum ungdom 1935 var, trots att det aldrig blev någon akademisk examen, viktig för beläsenheten. Han orienterade sig bland tänkare som Freud, Einstein och Bart; läste kultur- och debattidskrifter som Fronten, Fönstret och Spektrum. I sistnämnda tidskrift läste han bl a Karin Boyes och Erik Mestertons översättning av T. S. Eliots Det öde landet. Kontakten med Eliots poetik får senare en avgörande inverkan på framför allt diktandet efter Posthum ungdom. Men även i debutdiktsamlingen finns teman och motiv, som enligt vissa uttolkare, för tankarna till Eliot, trots att några bevisliga samband inte föreligger. Enligt egen utsaga kom han redan under tidigt 30-tal i kontakt med Eliot och denne gjorde tillsammans med surrealismen ett överväldigande intryck. 1933 flyttade Eriks föräldrar till Stockholm och kring samma tid befann sig även Eriks båda systrar i huvudstaden. Under dessa år innan debuten fick Lindegren ett par dikter publicerade i kulturtidskrifter och dagstidningar. Han försökte även vid ett tillfälle 1932 att utan framgång, sälja en artikel till en av huvudstadens dagstidningar.

1935 debuterade Lindegren på Bonniers förlag med diktsamlingen Posthum ungdom. Redan vid utgivandet kände han sig missnöjd med samlingen och i efterhand har han försökt förringa betydelsen av denna debut. Genombrottet som poet tyckte han själv skedde först 1942 med mannen utan väg. Efter debuten med Posthum ungdom våren 1935, lämnade Lindegren Stockholm och reste upp till Lappland där han kom att stanna ett helt år hos vännen och konstnären Folke Ricklund. Under detta år i Marsfjäll försökte han skriva en roman, ett arbete som aldrig slutfördes. Kontakten med Östersund upprätthölls under 30-talet genom brevväxling med Bertil Örnberg. Under vintern 1939-40 kom Lindegren åter att tillbringa en tid i Östersund, denna gång som stationerad soldat i regementsstaden. Detta som en följd av Sovjetunionens invasion av Finland den 30 november 1939. Cullhed hävdar till skillnad från Bäckström, att poeten även gjorde beredskapstjänsgöring i Östersund under våren 1941. Vid samma tid pågick en utställning av Halmstadgruppens måleri i staden. Lindegren lär med anledning av denna utställning i Östersund ha arbetat med en artikel om surrealismen. Artikeln hoppades han få se publicerad med den blev dock refuserad. I ett brev till Laila Berger lär han även ha uttryckt glädje över att: "'man beställt surrealistiska dikter av mig av alla tidningar i Ö-sund.'" Denna mycket översiktliga kronologiska utläggning fram till 1940-talets första år får bilda den biografiska bakgrunden till den period av Lindegrens diktning som denna uppsats i första hand kommer att behandla.

 

III
Metod

Eftersom jag själv aldrig har träffat Erik Lindegren har jag varit hänvisad till att förlita mig till den Lindegren jag mött i det författarporträtt som Lars Bäckström gestaltar i sin bok Erik Lindegren. Bäckströms personkännedom om Lindegren är den trovärdigaste i sitt slag. Detta förstärks ytterligare av att Lindegren själv kontrollerade manuset till boken, samt att Bäckström har ägnat ett flera decennier långt intresse åt Lindegrens författarskap och person. Bokens biografiska avsnitt bygger till stora delar på intervjuer och brevväxling författarna emellan. Det bör dock poängteras, att Lindegren själv alls var nöjd med Bäckströms analyser av Posthum ungdom. Bidragit till min uppfattning om Lindegren har även Olof Lagercrantz gjort genom sina karaktärsskildringar samt uttalanden av kamraten Bertil Örnberg och min farmor, Signe Westerberg.

Under läsningen av framför allt Heimdallpoesin har tvivel kring mitt projekt flera gånger drabbat mig: hur motiverat är det att underkasta dessa ungdomsdikter en kritisk litteraturvetenskaplig analys? Dikterna är på många sätt verk av en ännu ej färdigutvecklad poet. Inspiration till att ändå vilja sätta mina planer i verket har jag hämtat ur Roland Lysells avhandling Erik Lindegrens imaginära universum. Den litteraturvetenskapliga strategi som där följs grundar sig på Jean-Pierre Richards teorier så som de tillämpats i avhandlingen L'univers imaginaire de Mallarmé (1961). Denna litteratursyn torde i lika hög grad vara tillämplig på de texter som Lindegren skrev innan han vann erkännande som poet. Lindegrens imaginära universum begränsar sig, enlig min tolkning, av det första och det sista ordet han skrev. Det imaginära universum som Lysell undersöker avser i första hand de tematiska strukturerna i mannen utan väg, Sviter och Vinteroffer. Posthum ungdom behandlas förhållandevis flyktigt. Lysell poängterar debutdiktsamlingens särställning inom Lindegrens författarskap, och vidare att diktsamlingen på grund av sin avvikande karaktär inte kan analyseras på samma premisser som de senare samlingarna. Vissa tematiska strukturer löper dock genom hela Lindegrens författarskap. Utvecklingen av dessa har sina subtila källsprång i Posthum ungdom. Heimdallpoesin behandlar företrädesvis andra teman än de som är återkommande i Lindegrens "mogna" författarskap.

Ett författaruniversum är i mitt synsätt någonting som befinner sig i ständig utveckling: en beläsenhet som ökar i omfattning, ett skrivtekniskt kunnande som förfinas och en estetisk medvetenhet som utvecklas. Detta "universum" kan analyseras utifrån ett perspektiv som inbegriper författarens alla verk som vore de en enda fortlöpande text. En tanke som har legat till grund för min undersökning har varit att tolka de tidiga diktförsöken som lika viktiga steg som det avgörande kliv poeten tog mellan debutsamlingen och genombrottet med mannen utan väg. Denna helhetssyn hämtar jag delvis från den tematiska kritiken. I antologin Hermeneutik (1977) förklarar Lysell denna teoris särart från de mer monografiskt textanalytiska forskningsmetoderna: "Verkbegreppet är ett annat än i mycken annan forskning. Verket är praktiskt taget alltid inom 'la nouvelle critique'13 hela författarens samlade verk." Man förundras något över varför Lysell efter detta ställningstagande, trots en grundlig källforskning, ej ens nämner Heimdallpoesin i sin avhandling. Att ansluta den till den tematiskt inriktade analysmetoden hade just gett det verkbegrepp som innefattar hela Lindegrens författarskap. Förklaringen kan ligga i att dessa dikter i vissa uttolkares ögon inte är annat än just diktförsök - eller som Lindegren själv kallat Posthum ungdom,: "generande etyder". Lysell förklarar vid ett tillfälle då jag frågar honom, att den inramning av författarskapet som han utgått ifrån har motiverats av att Lindegren själv inte ansåg sin tidiga diktproduktion som tillnärmelsevis lika betydelsefull som det senare diktandet. Men å andra sidan, vad kan man vänta sig av en knappt 20-årig poet? Det som Lindegren skriver om i Heimdallpoesin är tidlösa ungdomskänslor. Den avgörande litteraturorienteringen har ännu inte inträtt och satt sina spår annat än i vissa dikter. Flertalet dikter framstår som resultatet av ett författaruniversum som har karaktären av ett intertextuellt tomrum. En opåverkad medvetenhet och skaparkraft. Att t ex söka litterära samband i en dikt som En sorgsen betraktelse över kvinnors dåliga smak från Heimdall vt 1929 nr: 5 blir sannolikt resultatlöst. Men det finns också dikter i vilka Lindegrens lyrikläsning tydligt färgat av sig.

Några frågor som den framställningen kommer att kretsa kring är: Finns det någon likhet och förbindelse mellan de dikter som återfinns i Heimdall i jämförelse med Posthum ungdom? Går det att teckna utveklingen mellan Heimdallpoesin och Posthum ungdom? Hur utvecklas diktandet i de senare samlingarna?, och i synnerhet: vad i ungdomsdiktningen är också närvarande i det senare diktsamlingarna? Jag kommer i vissa kapitel att genomföra tolkningarna ur ett perspektiv som rymmer hela Lindegrens lyriska skapande; jag ser Lindegrens dikter som en helhet där Hemdallpoesin och Posthum ungdom utgör likvärdiga delar. Ett liknande synsätt presenterar Lysell i sin avhandling. En angelägen fråga för min undersökning har varit huruvida Heimdallpoesin, utifrån denna helhetssyn, kan betraktas som dikter tillhörande den prövofas som alla författare måste gå igenom innan de finner sin egen särart? Kan inte Heimdallpoesin tolkas som en ofrånkomlig orientering och ett sökande bland existentiella och konstnärliga värden som i och med de eftergymnasiala studierna i litteraturhistoria och filosofi vid Stockholms högskola befästs och resulterar i Posthum ungdom? Och kan inte debutsamlingen med sin "omoderna" karaktär betraktas som en för Lindegrens nödvändig insikt att hans poetiska kallelse var avsedd att gjutas i en för tiden radikalare språkdräkt och form? Detta torde indirekt peka fram mot mannen utan väg. Jag ser sålunda Posthum ungdom som en högst nödvändig, men ändå i en viss bemärkelse negativ erfarenhet för Lindegren. Den blev nödvändig i betydelsen ett den blev ett poetiskt avstamp från den traditionella poesin som han sedan aldrig skulle komma att återvända till. Negativ i betydelsen att poeten själv kom att ta avstånd från den, och själv inte betecknade den "nödvändig" utan istället "generande etyder". Vissa kapitel i uppsatsen har fått en deskriptiv framtoning, båda avseende det litterära och det biografiska. I kapitlet Intertextualiteten har jag strävat efter att visa på lindegrendiktens komplexitet och genetiskt analysera dikterna utifrån andra litterära texter och konstformer. Studierna koncentrerar sig till 1928-35. D v s från invalet i Lyran fram till debuten med Posthum ungdom 1935. Utifrån de dikter som härrör från denna period har jag övergripande strävat efter att genomföra analyser, i vissa fall med biografiska anknytningar, och påvisa Lindegrens utveckling mot Posthum ungdom och vidare antyda en riktning mot det senare diktandet. Dock tillåter jag mig i vissa kapitel, i överensstämmelse med ovanstående helhetssyn, att använda ett helhetsperspektiv som innefattar hela Lindegrens författarskap. Denna allra första diktarperiod, 1928-35, har forskningsmässigt en helt undanskymd plats i skuggan av de avhandlingsarbeten som skrivits om framför allt mannen utan väg, och även i förhållande till forskningen kring de två efterföljande diktsamlingarna Sviter och Vinteroffer. Av Lindegrens fyra diktsamlingar erkände han bara de tre sistnämnda som resultat av hans fulla lyriska kapacitet. Tiden vid Högre allmänna läroverket i Östersund, nuvarande Wargentinsskolan, tror jag för egen del i högre grad än vad som har påvisats, varit av betydelse för Lindegrens författarskap. Inte av förhållandet att han i sin senare diktning skulle ha haft påvisbar användning av gymnasietidens erfarenheter motivmässigt eller tematiskt, men desto mer i avseendet att föreningen Lyran och diktandet för tidskriften Heimdall sannolikt utgjort en utmärkt förskola för det kommande skrivandet.

Förhållandet i Lindegrenforskningen på c-nivå är den samma som på högre forskningsnivå. Flera uppsatser har skrivits vid de fem litteraturvetenskapliga institutionerna om mannen utan väg, Sviter och Vinteroffer. Jag har endast funnit en uppsats som mer ingående behandlar Posthum ungdom. Heimdallpoesin har Christina Holmgren undersökt i sin c-uppsats Lindegren och Lyran. Hennes källforskning i Lyrans arkiv har sparat mig mycket tid och varit mig till stor hjälp. Vid sidan av den akademiska forskningen finns åtskilligt skrivit om Lindegren. Det mesta inom denna litteratur återfinns i kulturtidskrifter och behandlar så gott som uteslutande modernisten Lindegren - inte debutanten. Den pågående forskningen kring Lindegren är: Eva-Lena Eftring som skriver en avhandling om Lindegren som librettist vid Göteborgs universitet och Ulf Malm som skriver en bok kallad: Studier i Erik Lindegren rytm vid Uppsala universitet.

Det råder som synes ett förskningsmässigt missförhållande kring Lindegren. Nog för att ungdomsdiktningen, även i förhållande till 1930-talets övriga debutanter, inte är speciellt utmärkande och för att denna diktning endast på ett mycket subtilt sätt knyter an till det kommande diktandet, så är dikterna tillhörande denna period ändå intressanta. Att så som i skett i fallet Lindegren förbise ungdomsdiktningen ger ett ofullständigt författarporträtt av en av våra mest inflytelserika poeter under 1900-talet. Ett porträtt som saknar den ofrånkomliga och vacklande början. Det torde för varje poet och litteraturvetare vara inspirerande att läsa Lindegrens tidiga dikter och sedan, för kontrastens skull, jämföra dem med den oerhörda konstfullhet, originalitet och djärvhet som utmärker den så inflytelserika mannen utan väg.

I överensstämmelse med senare decenniers litteraturforskning har jag strävat efter att hela tiden sätta Lindegrens texter i fokus framför hans person. Dock har jag sett det som en nödvändighet att kortfattat redogöra för Lindegrens liv innan debuten med Posthum ungdom. Att vid en studie av de dikter som tillkom inom gymnasieföreningen Lyrans intresse, förbise de förhållanden under vilka de skrevs, och endast underkasta dem en textkritisk analys, vore enligt min mening felaktigt. Lindegrens tidiga ungdomsdiktning är så intimt förknippad med Lyran. Dessutom var han vid diktandet väl medveten om att dikterna skulle införas i Heimdall. Kanske blev han till och med påverkad av att han vid diktandet visste vilka personer som skulle läsa dem, och kanske kände han också till åhörarnas litterära smak? Lindegren skrev alltså för en publik som han kände och Heimdall lästes uteslutande av Lyrans medlemmar. En rad dikter i Heimdall har senare kommit till officiell publicering, men i fallet Lindegren skedde detta långt efter att han lämnat föreningen. Dessa historiska och biografiska frågeställningar kastar onekligen ett ljus över Lindegrens ungdomsdiktnig. Dikterna har ur tolkningssynpunkt härav en dubbel status. Detta förhållande har för mig varit motivet till att inledningsvis redogöra för Lindegrens liv och därefter låta texterna tala utifrån denna fond. Den inom vetenskapen så eftersträvsamma och svårhanterliga objektiviteten har, i några av uppsatsens diktanalyser, medvetet fått träda något tillbaka till förmån för en subjektivare läsning av Hemidalldikterna och Posthum ungdom. Detta på grund av att de personliga livserfarenheter som i skrivandets stund varit aktuella för uppsatsskrivaren på ett mycket naturligt sätt kunnat relateras till poetens tidiga texter; då poeten på sin tid och uppsatsskrivaren på sin, varit ungefär jämngamla. Att förneka denna aspekt på uppsatsen till förmån för utlovandet av en högt inställd obektivism, tror vore som att förnekande en av en av projektets drivkrafter. Något av betydelsen av ett sådant erkännande uttrycks i nedanstående citat apropå en generellt förbisedd dimension i all biografisk- och litteraturvetenskaplig forskning: "Det viktiga är att själva arbetet med biografiskt stoff kan gripa in på ett livsavgörande sätt för skribenten själv." Parallellt, och någon helt annanstans, har ett stycke självbiografi och självanalys skrivits.

Att motivmässigt söka efter spår av Östersundstiden i Lindegrens senare författarskap blir resultatlöst. Författaren och tidningsmannen Per Nilsson-Tannér nämner i sin artikel "Han fann sin väg" i Östersunds-Posten 1960-05-08, att dikten I parken (Posthum ungdom) skulle kunna ha sitt ursprung i intryck hämtade från Badhusparken i Östersund, men tillförlitliga belägg eller bekräftande uttalanden från poeten själv saknas. Bertil Örnberg levandegör för mig under ett samtal på ett realistiskt sätt 20-talets badhuspark i Östersund. Där fanns en vacker och i parkmiljön dominerande springbrunn som spred sitt sorl i den ljusa jämtländska sommarnatten. En inte alls ovanlig syn på den tiden var förälskade par som vandrade genom Badhusparken på väg hem från det legendariska men nu försvunna danspalatset Runeborg på Frösön. Oundvikligen tvingades östersundsborna efter danskvällen passera Försöbron och vidare genom Badhusparken för att komma in till centrala Östersund. Att solen under sådanna kvällar kan färga himlen över Frösöberget och Böleberget i söder förunderlig röd har jag själv många gånger upplevt. "Men över kvällshimlen rinner /floder av purpurpassioner." Här uppenbarar sig ett scenario som kan vara en bakgrund till Lindegrens dikt. Någon stockholmspark som skulle kunna utgöra en möjlig bakgrund till dikten har jag och Bertil svårt att erinra oss efter att vi tillsammans analyserat dikten och tittat på gamla foton. Att parkmotivet, med ett avvikande tema, varit aktuellt redan under Östersundstiden bekräftas i Heimdall där vi återfinner en dikt kallad Parken samt en niddikt där östersundsmiljöer förekommer. Sista strofen och den avslutande raden i I parken utgör en stämningstyngd kontrast gentemot diktens inledande del. "upprorets molntitaner", "apokalypsens hästar" och "Hur vågar jorden sova?", föreslår Örnberg vara en kontrasterade påminnelse om det växande hotet från nazismen och kringsförberedelserna i 30-talets Europa. Detta stycke skulle i en sådan tolkning bli den första instans i Posthum ungdom som fångar, om än mycket subtilt, de farhågor som oroade ungdomen under 30-talet. Relationen bli intressant då den ses analogt med mannen utan väg där en kaotiskt och ångetsladdad tid på ett avgörande sätt genomsyrar texten. Jag nöjer mig här med att hänivsa till Cullheds Tiden söker sin röst där detta förhållande ställs i relation till konceptionen av mannen utan väg.

Sambandet mellan liv och dikt rör sig hos Lindegren generellt sett dock på ett mindre konkret plan. Sannolikt har faktorer som fadern Ernst Lindegrens musicerande tidigt givit impulser till sonens musikaliska och poetiska utveckling. Kanske kan något av mondäniteten i Posthum ungdom härledas till erfarenheter som Lindegren gjorde under somrarna i Ängelholm där familjen från 1919 ägde en sommarvilla. Den allmänna uppfattningen att barndomshem och uppväxtmiljö spelat en liten roll i Lindegrens poetiska värld ansluter jag mig alltså till. Under diktandet av Posthum ungdom bodde Lindegren bl a hos släktingar på Apelbergsgatan i centrala Stockholm. I förordet till den italienska tolkningsvolymen med Lindegrens dikter berättar poeten inledningsvis om den särpräglade miljö som var rådande i släktingarnas hem och hur miljön skilde sig från tiden i Östersund:

När jag var nitton år hade jag en diktsamling färdig, som i mycket var präglad av Lundkvists och Martinsons diktning och livssyn. När jag kom till Stockholm, till helt andra förhållanden, fann jag dock snart att den saknade inre täckning. Hos de släktingar där jag bodde härskade ännu minnet av min farfar, musikern och kortapunktikern, och musikrummet var ett slags kyrkogård med en sönderspelad flygel, orgel, cello, basfiol och olika blåsinstrument. Där härskade också stränga filosofer och diktare, de flesta upproriska moralister såsom Kierkegaard, Leopardi och svensken Vilhelm Ekelund. Där grundlades också ett slags 'kontrapunktisk' syn på diktens metodik, ett etiskt avståndstagande från en förfalskad enkelhet.

Det finns en tendens i författarskapet som rör sig från den självutlämnande subjektiviteten i Heimdallpoesin och från den mer stiliserade subjektiviteten i Posthum ungdom, mot den långt drivna objektiviteten i mannen utan väg. I Vinteroffer blir det en återknytning till ett mer subjektivt förhållningssätt liknande det som finns i debutboken. På samma sätt som vi i Posthum ungdom kan anta att de desillusionerade ungdomskänslorna har ett ursprung i Lindegrens uppfattning om sig själv i förening med ett spel och prövande av dekadenta roller och attityder, kan vi anta att den åldrade livskänslan i Vinteroffer härrör ur en likartad - men dock resignerad självbetraktelse. Bäckström menar att Vinteroffer mer handlar om ensamhet än de två tidigare diktsamlingarna. Ensamheten är ett mycket frekvent tema i Heimdallpoesin. Göran Printz-Påhlson talar i sin essäsamling Solen i spegeln om hur självbespeglingen, med utgångspunkt i Narkissosmyten, är ett kännetecken för den modernistiska lyriken med ett ursprung i romantik och symbolism. Anmärkningsvärt är att Lindegren så tidigt börjar intressera sig för att litterärt gestalta självbespegligens problematik, som om det även fanns någonting inom honom som i sin gestaltning överensstämmde med modernismens poesi. "Diktarens förhållande till verket är faderns förhållande till sonen, han söker att utforska sig själv genom verket.", skriver Påhlson. Kanske kan vi med utgångspunkt i detta närma oss Posthum ungdom utifrån en pskylogisk infallsvinkel, som om karaktärerna i själva verket är projektioner av poetens uppfattning om sin eget komplexa existens gestaltat genom ett prövande av skilda förhållningssätt till det för oss alla svårbegripliga livet. Detta kommer att behandlas vidare under rubriken Esteticerandet. Det biografiska studiet av Lindegrens poesi uppenbarar i ett perspektiv relativt klara samband då man mer övergripande betraktar gymnasietiden i förhållande med Heimdallpoesin, Posthum ungdom som ett kanske främst verstekniskt resultat av privata och akademiska litteraturstudier - och som poeten själv har uttryckt det: "Min första diktsamling, Posthum ungdom, tog jag själv - så snart den blivit tryckt - enbart som generande etyder." mannen utan väg kan vi se som resultatet av en lyrisk frigörelse som kan härledas till kontakten med finlandsvenska modernister , surrealismen och T. S. Eliot under 30-talets slutskede.

 

III
Heimdallpoesin

De dikter som jag i det följande kommer att kalla för Heimdallpoesin avser de dikter som Lindegren diktade för tidskriften Heimdall. Denna tidskrift var Gymnasiiförbundet Lyrans interna forum för föreningens medlemmar. Höstterminen 1928 var Lyran en förening med strax under 30 medlemmar. Ett visst textkritiskt problem uppstod redan vid genomläsningen av de handskrivna texterna. Över lag är Heimdall mycket välskriven, dock finns det en del uppenbara skriv- och stavfel i Lindegrens diktning. Dessa skönhetsfel har inte påverkat mina tolkningar. Till hjälp för att undanröja andra hinder i texten har jag använt mig av de två jubileumsskrifter där ett fåtal av Lindegrens Heimdalldikter finns tryckta. (Utgivna vid Lyrans 75- och 100-årsjubileum 1939 respektive 1964.) Jag har också använt mig av den sammanställning av Lindegrens Heimdallbidrag som Holmgren presenterar i sin uppsats.

För att redovisningen av Lindegrens ungdomsdiktning mellan åren 1928-35 ska bli komplett bör det nämnas att det finns ytterligare fem publicerade dikter från denna period. Gefle Dagblad har för första gången tryckt en dikt av Lindegren tillsammans med ett kåseri av densamme. Bidraget återfinns i Gefle Dagblad 1930-08-01. Dikterna Tristans död och Feber (den senare införd i Posthum ungdom) publicerades i Svenska Dagbladet 1934-11-02. Dikten Vit nocturne publicerades i Presens nr: 2, 1934. Furia publicerades i Presens nr 1, 1934. Vid Kunglig Bibliotekets handskriftsavdelning finns dessutom ett antal odaterade dikter som kan vara skrivna under den period som denna uppsats behandlar.

Med ledning av Folke Sandgrens bibliografi Erik Lindegren. En bibliografi och Holmgrens uppsats har jag undersökt de dikter som där tillskrivs Lindegren. Ett fåtal av dessa dikter har tidigare blivit publicerade i Lyrans jubileumsskrifter, en dikt i Norrlandica samt ett par utbrutna strofer i Bäckströms Lindegrenbiografi. Det stora flertalet av dikterna har dock fått föga uppmärksamhet. Det torde vara ett mycket begränsat antal personer som överhuvudtaget har läst dem, och än mindre analyserat dem. Det är stor variation mellan Sandgrens och Holmgrens efterforskningar i Lyrans arkiv. Holmgren redovisar ytterligare ett tiotal dikter vilka ej medtagits i Sandgrens redovisning. Detta hänger delvis samman med att inte alla alster som lyristerna skrev blev föremål för en slutgiltig sammanställning till ett nummer av Heimdall. Hela Lindegrens Heimdalldiktning finns bevarade i handskrivna original i Lyrans arkiv vid Palmcrantzskolan i Östersund. Kopior, vilka samstämmer med Sandgrens redovisning, bevaras vid Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Holmgren redovisar ytterligare två färdigställda nummer avHeimdall där Lindegrens dikter finns med.

Tidskriften Heimdall var alltså ingen tryckt skrift, utan en välskriven handskrift där endast Lyrans medlemmar bidrog med materialet. Innehållet reciterades sedan vid de så kallade "Lagtima koncilium" som ägde rum varannan vecka i skolans aula. Flera som analyserat Heimdalldikterna påpekar att Lindegren inte utmärker sig nämnvärt i förhållande till sina skaldebröder. Detta stämmer generellt, det finns en rad andra pseudonymer som överträffar Lindegren. Bäckström framhåller att Lindegren inte uppnådde samma drivenhet som hans företrädare på redaktörsposten, Daniel Viklund. Men å andra sidan finns det i mitt tycke ett par dikter av Lindegren som är av samma klass som Posthum ungdom.

I Heimdall skrev Lindegren även prosa i form av kåserier, krönikor, noveller och ett drama. Detta skrivande var säkerligen lika utvecklande som diktandet. Men någon skönlitterär prosaförfattare blev aldrig Lindegren, trots ett romanförsök efter debuten med Posthum ungdom. Däremot blev han vid sidan av sin ställning som modernismens företrädare inom svenks poesi, recensent, essäist, översättare och akademiledamot. Översättningarna omfattar prosa och lyrik från flera språk. Dessutom vittnar hans senare operalibretton om att han även behärskade andra litteraturformer än poesin. Under gymnasietiden bekräftas en språklig och litterär färdighet vid sidan av Heimdalldiktandet. Vid de avslutande examensproven vårterminen 1931 fick Lindegren A på sin examensuppsats, och även fina betyg på språk-skrivningarna.

Mina analyser begränsar sig till dikterna i Heimdall. De prosatexter som tillskrivs Lindegren i Heimdall är få. Enligt Sandgrens bibliografi finns det 24 dikter och 8 andra texter av blandad art: där i bland 2 noveller, ett drama signerat Terry (Lindegren) och Rian, samt ytterligare tre texter varav två stycken av Sandgren betecknas kåserier och en text "spaltfyllnad". I Holmgrens redovisning tillkommer alltså 15 dikter, två kåserier och en krönika. För analyserna av Posthum ungdom har jag använt mig av den första, tillika den enda, upplagan från 1935 utgiven på Bonniers förlag. De utgåvor av övriga diktsamlingar är: mannen utan väg, Bonniers 1942; Sviter, Bonniers 1947 samt Vinteroffer, Bonniers 1954.

Vid mina besök i Lyrans arkiv har jag kunnat finna spår av lyristen Erik Lindegren. Trots min gentemot Lyran rivaliserande härkomst från F.G.F. Banéret fick jag tillstånd att undersöka mötesprotokoll m. m. Detta har för mig ytterligare levandegjort de förhållanden under vilka den unge skalden diktade. Många traditioner som omtalas i protokollböckerna från Lindegrens tid i Lyran upprätthålls än i dag.

Vad som är slående vid en första läsning av de dikter som Lindegren skrev i tidskriften Heimdall är dikternas kvalitetsmässiga variation. Delvis kan detta förklaras av att dikterna är skrivna av en ung poet som på olika sätt prövar sin litterära förmåga. Ett eget uttalande förklarar ytterligare kvalitetsvariationen. I Bäckströms bok har Lindegren framhållit att bidragen till Heimdall tillkom som hastiga mellanspel i handbollsträningen. Inte sällan tycks en kärleksbesvikelse vara upprinnelsen till en dikt. Dikten En sorgsen betraktelse över kvinnors dåliga smak i Heimdall nr: 5 vårterminen 1929 framstår som en snabbt ihopkommen besvärjelse över en förlorad kärlek. Men tillvägagångssättet att utifrån en dikt av denna art söka spår av Lindegrens liv är metodiskt felaktigt. Vi får av den anledningen stanna vid det tvetydiga konstaterandet att vissa dikter i Heimdall ger intryck av att vara ett direkt uttryck för Lindegrens erfarenheter, men de kan alltså likaväl vara rena fiktioner. Hur det än förhåller sig så ger dikterna på ett mycket direkt och uppriktigt sätt uttryck för en ung gymnasists livserfarenheter. Dikter med detta kännetecken skiljer sig från en andra kategori dikter som mer karakteriseras av moraliserande och deklamatoriska drag. Flertalet dikter är skrivna med stor konstfullhet och välfunna rim, medan andra framstår som naiva både avseende form och innehåll. Dock genomsyras det stora flertalet dikter av en självutlämnande uppriktighet och sanningslängtan i existentiella frågor. Diktjaget grubblar kring Gud, kärleken, erotiken, ensamheten och ger gång på gång utlopp för sin ångest och besvikelse över livets otillräcklighet. Ett exempel på denna existentiella upplevelse utgör dikten De profundis. Frågorna om Guds existens, kristen moral och skuld ifrågasätts av det tvivlande diktjaget. Diktens bittra avslutning lyder:

Gud är det meningen?
Kan du tillåta det? Ser du oss?
Ser du att mitt hjärta blöder
fastän det är fruset och kallt?
Ser du att jag gråter
fastän jag vill dölja mina tårar?
Ser du jag skulle vilja älska dig.
fastän jag inte kan?
Ty jag måste hata dig!
Förstår du mig?
Så giv mig tecken!

Quo Vadis

Ett utmärkande drag är också pendlingen mellan vitalism och uppgivenhet, romantik och hänryckning kontra en ofta framträdande upplevelsen av mindervärde och alienation. Detta sökande efter en giltig livshållning kan i sig i högre grad vara specifikt för ungdomar i gemen än någonting utmärkande för den unge Lindegren. Men med tanke på det kommande diktandet och dess genomgripande skildring av allmänmänskliga själstillstånd av oro, ångest och vanmakt; och även med tanke på det polära, dualistiska och antitetiska som framförallt gestaltas i mannen utan väg, utgör dessa dikter en intressant indikation.

Ett par dikter i Heimdall skiljer sig från det mesta som Lindegren senare kommmer att behandla i sin poesi. Det finns några texter som liknar proletärdiktning och vittnar om starka solidaritetskänslor med de svaga i samhället. Dikten Proletärer från Heimdall nr: 4, 1929 behandlar mänskliga orättvisor: "Se, huru människor tömmer skålar, /slickande, snörvlande dricker de ut, /fyller sin mage, sin tanke, sin själ till slut /med mat och dryckjom." Mot dessa människor presenteras sedan de missgynnade: "- Men magra och röda en del går i gränder /med ögon som glänser av hunger och hat, [...]". Ytterligare en dikt kallad Jag ser på dina händer, vilken dock aldrig blev införd i Heimdall, uttrycker medkänsla med en stackars städerska som fått sina händer och drömmar förstörda av hårt arbete: "Dessa händer, som så milda skulle sömmat /under solljusa, /leende drömmar /med lindarnas vaggsång bredvid, /dessa händer hava sargats under tårar, som strömmat, under elaka och hårda ord."

Det finns en markant skillnad mellan ungdomsdiktningen (Heimdallpoesin och Posthum ungdom) och mannen utan väg avseende Lindegrens närvaro i dikten. I den tidiga diktningen finns en subjektivitet som inte uttrycks på samma sätt i det senare diktandet. Lindegren framträder i mannen utan väg som "anonymitetens poet" - en mänsklighetens och tidens röst. Lindegrens senare poesi är en poesi om de existentiella villkor vilka inramar det mänskligt medvetandet, och ibland hindrar människan från att kunna njuta av en bestående livsglädje. Bäckström framhåller att Lindegren i sin poesi strävar efter att göra det "[...] individuellt erfarna så generellt som möjligt när det överförs till poesi."

Den ungdomliga kärleksdiktningen intar en viktig plats bland Lindegrens bidrag i Heimdall. Vi kan se dessa dikters avlägsna släktskap med den nyanserade kärlekslyrik som återfinns under huvudrubriken Amoroso i diktsamlingen Sviter. Erik Gamby har tagit fasta på kärlekens betydelse i Lindegrens författarskap. Han menar att kärleken intar en central plats och tolkar det som att vissa dikter i Posthum ungdom sannolikt har ett biografiskt ursprung i en närliggande kärleksupplevelse. Heimdalls kärleksdikter är romantiserande och har ofta en bittert genomträngande ton: "Hon är en stämning /av trånande vemod /Hon är en lämning /av fin romantik." (sjunde strofen ur dikten Drömmar, Heimdall nr: 7 vårterminen 1929). Ämnen som tillsammans med kärleken behandlas är ensamhet, svek, erotik och vad som kan antas vara en föreställning om kristlig dygd. Konflikten mellan dygd och lidelse blir ett återkommande tema. Dikten Förlåtelse framhåller i moralisk ton den trofasta kärleken framför den tillfälligt köttsliga: "Jag svek dig för en rödare mun, /djupt var hon fallen i lastens brunn, /trånsjuk och eggande var hennes gång, /och jag lyddes till fresterskans sång." Men den ytliga, köttsliga kärleken har ett högt pris: "Ty skammen och ångern och längtan mig slog /se'n av åtrån och lustan jag hade fått nog. /Helvetet sänkte sig ned över mig, [...]" Efter snedsteget sker en försoning och den förlåtande, trofasta kärleken segrar.

I det första Heimdall-numret i vilket Lindegren bidrog med dikter finns dikten En Kärlekssång. Den är ett uttryck för den livsbejakande kraften i kärleken. Denna dikt kan betraktas mot en rad andra kärleksdikter där Lindegren också gestaltar kärlekens baksidor: kärleken ur den bedragnes perspektiv och hur stoltheten alltid utsätts för prövningar i varje inledd kärleksrelation.

En Kärlekssång (1929 vt nr 1)
Bort med alla sorger, tårar och bekymmer,
och se hur mycket vackert jorden ändå rymmer,
och känn hur mycken glädje livet dock kan ge!
Gå ej omkring och klaga! Älska, drick och le!

Och skönast av vad livet skänkt är älskogs glada lek!
Och skönast av vad mannen känt är älskad kvinnas smek!
Och skrattar du och dansar du, ja då så är du kär,
men gråter du och sörjer du, bedragen då du är!

Var timme hela dygnet om gud Amor håller vakt
och skickar av sin kärlekspil i all sin stolta makt.
För varje fallet korn av timglasbägarnas sand
han skjuter unga, gamla hjärtan uti brand.

Och vore jag ock konung stor i pomp och ståt och prakt,
en indisk rajahs like uti härlighet och makt,
men ej&nbsp"jag älskar Dig" en enda kvinna sagt,
och ingen kvinna kysst mig ömt och armen om min nacke lagt.

vad vore jag väl då i all min glans och rikedom?
Så öde vore världen, så enslig, kall och tom!

Nej hellre väl den uslaste tiggare jag vore,
och fanns i himlen kärlek ej, till helvetet jag fore!

Roland

Den i mitt tycke vackraste Lindegrendikten i Heimdall är dikten Denna kvinna hämtad ur nr: 1 från höstterminen 1930, Lindegrens sista gymnasieår. Det märks här tydligt att poeten har utvecklat en större estetisk medvetenhet då man läser denna dikt mot bakgrund av tidigare alster i Heimdall. Trots att Lindegren ännu helt saknar ett eget personligt bildspråk som påminner om det senare diktandet, så skriver han i denna dikt mer nyanserat och behärskat. De överlastade romantiska bilderna finns kvar, men de har utvecklats i mer originella och träffande formuleringar. Stoferna har också arrangerats på ett sätt som i högre grad än i tidigare dikter harmonierar med innehållet. En lika medveten typografisk uppställning återfinns inte förr än i Sviter 1947. I mannen utan väg finns det en grundtanke uttryckt i den likformiga typografin, men variation i förhållande till det skilda diktinnehållet saknas. Posthum ungdom grundar sig på traditionell vers, strofindelning och typografi. Det är alltså först i Sviter som vi kan tala om ett arrangemang som liknar denna dikt

Denna kvinna -- (1930 ht nr 1)

Denna kvinna är ett ljuvligt vårregn
och min själ är ett mörkt hav,
som sorlar och drömmer i nattens tystnad.
Dropparnas fall äro angenäma smekningar
och skygg rädsla för den gråblanka gryningen,
ty då måste regnet sluta,
kvinnan måste gå
och ensamheten börjar.

Regnets spår:
Endast några ringar, som vidga sig:
brista och försvinna
som svaga snyftningar i en
tigande oändlighet

Tomhet, ödslighet, det är allt,
när den gyllene dagen börjar

Quo Vadis


IV
Posthum ungdom
Debutsamlingen tog jag aldrig själv på allvar - en annan person lämnade in den åt mig, och jag försökte trösta mig med att den visade en viss hantverkskunnighet och dessutom var ett försök att smälta ihop traditionell och modernistisk form - hur omoget detta försök var kom jag dock dessbättre rätt snart underfund om.

Blickpunkten för Lindegrenforskningen har riktats mot hans lyriska skapande efter det egentliga genombrottet med mannen utan väg. Posthum ungdom ansågs av många, inklusive honom själv, som ett förstlingsverk. Dock var det en debut som kritikerna över lag gav ett positivt bemötande. De tidiga sympatierna med primitivismen som enligt eget uttalande präglat diktningen under Östersundstiden är i Posthum ungdom på ett diametralt sätt förbytt mot dödsgrubblerier, esteticerande och vemod. Försöken att gestalta mörka själstillstånd har inte sällan sin motpol. Flera dikter präglas av hänryckelse och extatiskt livsbejakande känslor. (Till extasen, I parken m. fl.). Litteraturhistoriskt kan diktsamlingen närmast betraktas som en anslutning till senromantik och sekelslutsdiktning. Trots att Lindegrens diktning generellt inte är av den arten som har sina uppenbara källor i konkreta livserfarenheter, så är ändå detta drag starkare i Posthum ungdom än i de senare diktsamlingarna. Självfallet är det Lindegrens liv som alltid ligger till grund för hans diktning, men i Posthum ungdom är det biografiska stoffet ofta, likt i de senare diktsamlingarna, stiliserat och upphöjt till ett allmänmänskligt plan. Transformationen av livserfarenheter till poesi gestaltar sig inte sällan i form av rolldikter (Den unge och döden, Dandyns död, Porträtt m. fl.), alltså i dikter med en självinlevelse i redan formulerade attityder och karaktärer. I författarens dagboksanteckningar preciseras diktsamlingens karaktär ytterligare.

Alltihop tänker jag kalla 'Posthum ungdom', en uppgörelse med romantiska klichéer, som har så lätt att fastna (särskilt på mig). Teman över fem älsklingskänslor: det makabra, sentimentalt högmod, förtroligt vemod, titanism (upprorskänsla), det sublima.

Posthum ungdom är i många avseenden en tvetydig debut. Tvetydig i betydelsen att den i lika hög grad, i första hand på ett tematiskt och emotionellt plan, förebådar Lindegrens kommande diktning samtidigt som den är föga självständig. Samma kvalitetsmässiga splittring som kännetecknar Heimdalls dikter är uppenbar. Intressant är att de dikter som enligt mina tolkningar närmar sig ett modernistiskt uttryckssätt är otvivelaktigt konstfullare än de dikter som Lindegren försökt skriva i traditionell form i syfte att genom rim och rytm fånga sekelslutsmelankoliska stämningar. I Lysells Lindegrenavhandling s. 627 finns ett dokument återgivet där Lindegren uttrycker sig förklarande avseende debutsamlingens osjälvständiga karaktär.

Personligen tror jag inte att man kan gå förbi sin samtids mest framstående verk, att överdrivet reagera mot dem leder endast till billiga kompromisser eller dödfödd konst - det är bland annat min första diktsamling bevis på [...].

Av allt att döma syftar "min första diktsamling" på Posthum ungdom och inte på den diktsamling som Lindegren skrev under gymnasietiden. Vad Lindegren avser med att reagera mot samtidens främsta verk torde vara reaktionen mot den vid tiden för Posthum ungdoms publicering aktuella vitalism, som för en debuterande ung diktare borde ha legat närmare att ansluta sig till istället för att, som Lindegren gör i Posthum ungdom, finna sympatier för sekelslutets desillusionerade tidsanda.

De olika former av kompression som utmärker den modernistiska dikten; syntaktiskt, associativt, allusivt och visuellt kan vi dock söka efter i Posthum ungdom. Dessa kompressioner är samtidigt utmärkande för mannen utan väg. Vad som i det följande kallas förebådande drag blir härav till viss grad en undersökning av vad som pekar fram mot mannen utan väg som en undersökning av de faktorer som också utmärker modernistisk dikt över lag. Det blir en mycket begränsad undersökning. Vi vet att mannen utan väg förlöstes till stor del under inflytande av framstående modernistiska diktare. Cullheds påvisar i Tiden söker sin röst även de biografiska faktorer som varit av betydelse för tillblivelsen av mannen utan väg. Frågeställningen som blir gällande i det följande är, hurvida finns det inslag, redan i Posthum ungdom, som är specifika för Lindegren. Faktorer som i mannen utan väg blir utmärkande modernistiska. Ett problem uppstår av förhållandet att Lindegren själv, i och med mannen utan väg, själv blev den djärvaste representanten för den lyriska modernismen i svensk poesi. Vi hamnar lätt in i ett jämförande mellan debutsamlingen och mannen utan väg som, när vi söker en historisk förståelse av Posthum ungdom, leder oss in på villovägar. Mot bakgrund av två citat ur Terry Eageltons bok Literary Theory kan vi tänka oss in på något säkrare mark: "all interpretation of a past work consist in a dialogue between past and present." I en presentation av Hans-Georg Gadamers teori talar Eagleton om: "... What the work 'says' to us will in turn depend on the kind of question which we are able to address to it, from our own vantage-point in history. It will also depend on our ability to reconstruct the 'question' to which the work is an 'answer', for the work is also a dialogue with its own history." Posthum ungdom står alltså i första hand i ett dialogförhållande med 1935 års poesi, inte 1942 eller 1990. Vi måste därför se tolkningen utifrån detta dubbla perspektiv; dels från en historisk position då vi tänker oss tillbaka till år 1935 där dagstidningsrecensioner blir vår huvudsakliga källa, samt från 1990, då vi även har tillgång till Lindegrens senare diktsamlingar och den omfattande forskningen kring dessa. Då just detta kapitel i min uppsats har berett mig det största motsåndet att avsluta, är förljande analyser inte att betrakta som annat än infallsvinklar rörande det modernistiska i Posthum ungdom, då jag vet att även andra försökt sig på en sådan analys. Förhoppningvis tillför mina synpunkter någonting kompletterande till andra tokningar av det modernistiska i Posthum ungdom.

En infallvinkel rörande det modernistiska öppnar sig av det uppenbara faktumet att Posthum ungdom till övervägande delen utspelar sig i staden medan Heimdalldiktningen uppvisar förankringar i studentlivet och Lyran, småstaden Östersund; samt en mer centrallyrisk diktning kring olycklig kärlek, romantik och universiella existentiella frågor. Diktningen i Heimdall har mycket ungdomliga förtecken. Om vi ställer Posthum ungdom och mannen utan väg i kontrast till varandra och i minne behåller en helhetsupplevelse av de båda böckerna, framträder en slående kontrast. Debutsamlingens tomehetskänsla, mondänitet, dekadens, extas, företrädelsevis klassiska musik (men även jazz som i Jazz-uvertyr och Dandyns död), formtrogenhet, historicism, förankring i Stockholm ("Cosmopolit och Grand" ur dikten Pathetiqué), raffinierad esteticism (Dandyns död) - detta stoffs transformering till bildmättad poesi kan exemplifieras enlig förjande. Dardels måleri upprättar - på samma sätt som surrealistiska målares (exempelvis Dali, de Chirico) upptättar likheter med mannen utan vägs genomgripande bilder - analogier med Posthum ungdom. Det moderna livet, mondäniteten och den så ofta framträdande upplevelse av tomeheten som genomsyrar livet i staden kommer till uttryck i flertalet av dikterna i Posthum ungdom. De stadsmiljöer som fragmentariskt framträder i de enskilda dikterna i Posthum ungdom blir, om man tillåter sig att fritt citera och sammanställa dessa till ett ordkollage en särartat "modern" miljö av år 1935. Kanske är det en överväldigade livsupplevese från dessa miljöer som Posthum ungdom mer än någonting handlar om? Miljön där den unge och intellektuelle Lindegren kanske hämtade inspiration till sin debutsamling utgörs av följande personer, bakgrunder och rekvisita: "Dandyn", "jazz, rende-vous", "parfum de rose", "konst", "puder", "desillusion", "gator", "gröna statyer", "springbrunnens", "pudrad chose", "skönhet", "ungdomlighet", "mystik", "handskar", "mondän", "metafysik", "död", "frackklädd död", "teaterhjälte", "pengar", "restauranger", "njutning", "cigarett", "staden", "kärlekskultur", "bal", "Undrens Danspalats", "förtrollat landskap där, /där stål och nickel blänka", "Bland blommor, musik, restauranger, /i larmet från fullsatta bord,...", "stadens ljus" och "ensamhet". En strof ur Pathétique som i mycket hög grad vittnar om den ovanstående föreslagna erfarenheten från ungdomsåren i Stockholm är förljande:

Det var mitt ungdomsland, där källan sjunger
om livets korta, brännande kaskad,
när ögonblicken vräkas bort i hunger
och virvlar bort som jazzens vissna blad.

De kännetecken i Posthum ungdom som som i överensstämmelse med det förra resonemanget förbådar Lindegrens senare diktning rör sig på det tematiska-, på det personligt emotionella-, samt i mer begränsad mån på det stilistiska och musikaliska planet. I något för Lindegren så centralt som dödstemat är det svårt att finna en enhetlig gestaltning som också framträder i de senare diktsamlingarna. Det finns dock framför allt en variant av dödstemat som från och med debuten blir något av ett kännetecken för Lindegren. Döden i Posthum ungdom är kopplad till en livshållning präglad av melankoli, och blir genom en rad olika belysningar det mest framträdande temat i samlingen. Algulin hävdar att rollerna i Posthum ungdom domineras av "döende kulturtyper" så som dandyn och Orfeus. Detta framträder tydligt i dikterna Dandyns död och Jazz-uvertyr. Denna gestaltning av döden fyller även en funktion vid sidan av den mänskliga döden. Ordet "död" fungerar i den förra dikten som trop. D v s inte uteslutande som ett uttryck för en mänsklig död, utan död i allmän betydelse för slut, undergång etc. Detta kan även kopplas till titelns betydele såsom slutmarkering av en livsfas, ungdomen. I de efterkommande diktsamlingarna är förhållandet till döden mer komplext. Lysell behandlar utförligt detta i sin avhandling. Döden i mannen utan väg skiljer sig uppenbart på en punkt i förhållande till Posthum ungdom genom att den ofta är färgad av krigets våld "att skjuta en fiende och rulla en cigarrett" (sonett XXVIII). Döden - sammankopplad med kriget - framställs även som ett hot "dovt vilar garnisoner under regnets tysta språng" (sonett XXV). (Se vidare under Dödstemat). Förutom dödsfixeringen i Posthum ungdom pekar musikaliteten (Tonen, Jazz-uvertyr m fl), anknytningen till bildkonst (Dandyns död), och det stundom genomträngande modernistiska språket (Feber, Frågan m. fl.) mot den kommande diktningen. Avseende musikaliteten i Posthum ungdom kan vi tala om två sorters musikalitet. Dels traditionellt rimtekniskt; vilket avspeglar sig i att övervägande delen av Posthum ungdoms dikter är skrivna på vers. Men vi möter också en musikalisk konceptionsteknik, alltså en teknik som består i att litterärt tillämpa musikens kompositionsformer. Denna sistnämnda musikalitet är någonting utmärkande för modernismen inom poesin. Generellt sett är, vad vi kallar modernistisk dikt, musikalisk i båda dessa bemärkelser, men med en betoning på den senare. Både Lindegren och Ekelöf kommer under 40-talet att experimentera med att strukturellt, genom exempelvis temaföring, förena musikalisk komposition med poesi.

Jazzmusiken har Lindegren, motivmässigt inte musikaliskt, fångat i sonetten Jazz-uvertyr. Jazzdikter är för övrigt inte främmande för tidens unga diktare. Lundkvist inleder sin avdelning dikter i 5-unga antologin 1929 med dikten Jazz och även i Svart stad från året därpå återfinns jazzdikter. Alf Henriksson går så långt att han döper en diktsamling till Jazzrytm (1927). Jazzens betydelse i 1920- och 30-talets unga poesi ska inte undeskattas. Jazzen i poesin blev en signalement som stod för modernism och ungdomlighet. Jazzen var på den tiden mer än några andras ungdomens musik. Lindegren hade också före Posthum ungdom skrivit en jazzdikt som publicerades i Gefle Dagblad redan 1930. I denna dikt har Lindegren, till skillnad från Jazz-uvertyr, strävat efter att onomatopoetiskt efterhärma jazzen. "Jazz, was ist das? /Vanvett en masse, /diggidiggidu, diggidu." Ett par rader i denna dikt som Bäckström kallar "förbluffande nära Mannen utan väg" är följande rader - och visst finns det något av samma visuella och auditiva pregnans som karakteriserar mannen utan väg i denna formulering: "/ en snuvig snyfting /ett regn som faller smattrande på galvaniserande /plåttak /". Döden i Jazz-uvertyr framträder genom Orfeus som blir en representant för en död kulturform. Lindegren anspelar på den antika myten om hur Orfeus blir bortjagad efter att inte ha velat delta i den dionysiska kulten. Bakgrunden till dikter förklarar författaren själv i ett brev till Bäckström.

För det första kommer floden Kongo ifrån Vachel Lindsays dikt 'The Congo', som just då var aktuell. För det andra hade jag upplevt Per Lindbergs uppsättning på Vasan av Lagerkvists 'Bödeln'. Som du vet, hetsade nazisterna negerkapellet under dödshot till att speglande stegra deras egen djuriskhet: alltså vitalismen utnyttjad i nazismens tjänst till en våldtäkt på humanismen! Detta är genialt hos Lagerkvist, medan min dikt är djävligt usel och inte kan den uttrycka problemet på fjorton rader - allra minst med en så bristfällig teknik.

Diktens inledande "banjobetten" kan mot bakgrund av fjärde radens "saxofon-backanterna" tolkas som om Fiolen (ett klassiskt instrument) mördas av såväl banjon som av backanterna genom sammankopplingen som uppstår av allitterationen banjo - backant. Det framgår också av denna skickliga allitteration vilket mordvapen som begagnats. Ordet "banjobetten" kan avseende såväl allitteration, assonans, slutrim, stavning och stavelsebetoning associeras med vapnet bajonetten. Orfeus sitter på parketten medan den moderna jazzmusiken, representerad av saxofonbackanterna, jublar rått.

Algulin påpekar Orfeusgestaltens varierande betydelse, och denna tolkning får därför ses som en möjlig bland andra. Döden i denna dikt är inte tematiskt sett en mänsklig död, utan avser närmare att gestalta det orfiskas undergång - eller reträtt till åskådarplats - för att sedan kastas i "Kongos flod" av den nya jazzmusikens företrädare. Dikten är genom sina genomarbetade ordassociationer, egensinniga motiv och regelrätta sonettform en av Posthum ungdoms mer utmärkande dikter.

Jazz-uvertyr

Fiolen mördas utav banjobetten,
i mörkret glöder trummans dova skott.
Förfärad småler Orfeus på parketten,
när saxofonbackanter jublar rått:

Du är den siste av den vita ätten,
din vita kropp vi länge eftertrått.
Se månens navel stiger över slätten,
som lotus oss till kärleksbädd har sått.

Vi sövas ej av dina milda toner!
Vi äro storm! Vi jagas av demoner!
Vi famna dig och dricka sen ditt blod.

Hur meningslöst var ej din trötta smärta.
O grymt och hårt är morgondagens hjärta!
- men Orfeus vaggas tyst i Kongos flod.

Lindegren framträder i debutsamlingen som en diktare som behärskar och utnyttjar den antika mytologin. Naturligtvis är detta inget anmärkningsvärt, men med tanke på hur mycket mer angeläget dessa mytologiska allusioner blir för Lindegren då han i sin kommande diktning använder sig av Narkissos, Ikaros, Medusa, Orestes och Sisyfos. I synnerhet får myterna om Narkissos och Ikaros stor betydelse i mannen utan väg respektive Vinteroffer. Hamletkaraktären blir även utnyttjad på ett liknande sätt som de antika myterna (Prolog till en ny Hamlet, Hamlets himmelsfärd). I Posthum ungdom begränsar sig de mytologiska allusionerna till "Orfeus" i Jazz-uvertyr, Venusanspelningen "Venustält" i Pathétique samt "Dianas båge" i I skogen.

En av Posthum ungdoms i mitt tycke mer konstfulla dikter är dikten Feber. Här märks det tydligt att Lindegren trots sonettens formkrav närmar sig ett modernistiskt uttryckssätt. Intressant är att sonettformen redan här tilltalar Lindegren. I den efterföljande diktsamlingen, mannen utan väg, blir sonetten i dess förvanskade version formgivande för hela diktsamlingen. Metoden att blanda ett modernistiskt uttryckssätt med den traditionella versformen kan ses mot Lindegrens intention med diktsamlingen från det ovan anförda citatet. Denna dikt representerar den yttersta lyriska förmåga som Lindegren uppnår i Posthum ungdom. Det modernistiska i dikten får i synnerhet sin relief mot det traditionella inslagen i övriga dikter. Vi får alltså i första hand se diktens modernism i förhållande till Lindegrens mer traditionella dikter, och ej glömma att modernism i detta fall är en modernism av år 1935, nära förbunden med den symbolistiska diktartraditionen.

Dikten uttrycker i överensstämmelse med titeln ett sjukdomstillstånd. I lika hög grad ett fysiskt som psykiskt tillstånd av feber. Den första raden ger de inledande villkoren. Därefter kommer de sinnesanalogier och symboler som ger dikten dess febriga känslostyrka: "[...] lampan lyste svart, och mörkret brann. /Den vita fålens ångesttorra trav på feberns ö och yrselns grå savann." Mot dessa febriga känslor ställs sedan nattens mjuka, och som man av de föregående symbolerna associerar som det svalkande mörkret (rad 8-9). Just detta starka temperament som Lindegren fångar i : "Den vita fålens ångesttorra trav" för tankarna mot mannen utan väg och dess laddade, modernistiska bildspråk. Och även de associationer som kommer av de två motstridiga elementen "hav" och "savann". Just detta associationsrika landskap: savann/öken blir en frekvent symbol i mannen utan väg , antingen direkt uttryckt eller indirekt. T. ex. i sonett XIII antyds en ökenvandring och ordet öken förekommer i sonett XIV och VIII. På ett mer indirekt sätt återges ökenlandskapet i diktsamlingens inledande motto där orden "skugglös", "solens asketiska öga" och "horisonters" går att förknippa med öknens scenario. Vandringstemat i mannen utan väg kan tolkas som en allusion på den bibliska ökenvandringen. "Savann" uppträder i dikten Feber i betydelse torrhet och död, och "havet" som en varierad dödsföreställning vilken genom liknelsen med "som-konstruktion" men även metaforiskt kan ses som en föreställning om jagets upplösning i döden, såsom droppens förening med alltet. Rad 2: "[...] som livet strömmar emot dödens hav, [...]".

Feber

Jag hade plågats svårt, och svetten rann
som livet strömmar emot dödens hav,
och lampan lyste svart, och mörkret brann.
Den vita fålens ångesttorra trav
på feberns ö och yrselns grå savann
dog sorgset bort, när herren Död föll av,
och stum förintelsens extas försvann.
Men mjuk som mörkret nattens cello gav
mig livets djupa ton på dunkel sträng,
jag visste allt, som aldrig mer jag vet,
jag kände dofterna från mattans äng
och vindens flykt från väggens blå tapet,
och bredvid mig satt Livet vid min säng
och kysste mina ögon, när jag grät.

Sonetten är enligt Bäckströms tolkning influerad av John Keats sonett The Terror of Death Keats blir även en inspirationskälla till den sköna kärleksdiktningen i Sviter.

Vi finner ofta i Lindegrens ungdomsdiktning livet gestaltat som någonting skilt från diktjaget. I Feber kan "livet" ses som ett väsen liknande en vakande modersgestalt som sitter vid den sjukes säng och inger tröst. I dikten Vägen hämtad ur Heimdall nr: 7, 1930 uppträder livet i en likartad skepnad. Diktens fyra första rader lyder: "I dag kysste livet min panna /och lät mig skåda in i ett gyllene rum, /där din ande bävade /och tonande fyllde mitt väsen."

Lindegrens poetiska utveckling har Algulin i Den orfiska reträtten träffande uttryckt med raderna: "Den förnyelse som skulle utveckla Lindegrens diktning med oerhörd kraft kom att bestå i en lyrisk-språklig expansion, som befriade den från de konventionella bindningar i form, stil och tematik som dominerar debutsamlingen och samtidigt frigjorde hans dynamiska och på elevation inriktade diktartemperament." Vi kan se hur detta uttalande överensstämmer med det fortsatta diktandet genom att Lindegren fortsättningsvis avstår från de sökta rimmen (även om han aldrig helt lämnar slutrimmet), det överlastade vemodet, esteticerandet och romantiserandet. Istället hämtar han under utveklingsfasen efter Posthum ungdom impulser från finlandssvensk modernism, surrealismen och T. S. Eliot.

Kännetecknande för Lindegrens användning av symboler i Posthum ungdom är de återkommande fågelsymbolerna. Kvantitativt sett är dessa de mest förekommande. Denna förekomst är ofta sammankopplad med ascensionen. Dikterna Nu sår en gud...; Till extasen, Så flyg...; Tonen, Pathétique och Sorgsen vårnatt innehåller alla fågelsymbolik. I denna uppräkning har jag medtagit associationer som kan sammankopplas med "fågel", alltså inte uteslutande de tillfällen där ordet "fågel" i varierad ordform förekommer. T. ex. i dikten Pathétique där metaforen "Och dina läppars sträckta vingar flögo mot ensamhetens dolda rosenland, [...]" kan indirekt betraktas som fågelsymbolik. Fågeln i Lindegrens poesi är någonting återkommande. Fågeln kommer, för att använda lysselsk terminologi, att bli en "ascensinens markör" i "ascensionens scenario". Flera av dessa markörer eller rekvisita som Lindegren använder för att gestaltar ascensionen återkommer från och med Posthum ungdom. Hit hör olika ordformer av, och närliggande associationer till ord som: fågel, sång, extas, blod, kärlek, musik, stiger, störtar, och likartade rörelseverb. I Lindegrens senare diktning går det också att härleda färger till ascensionen.

Vid en närmare stilistisk analys av Posthum ungdom upptäcker vi att Lindegren mycket medvetet utnyttjat traditionella stilmedel i den bundna poesi som dominerar samlingen. Vi finner inte mindre än fyra sonetter och totalt är endast ett fåtal av samlingens 32 dikter skrivna utan symmetriskt rimscema. En tacksam dikt att analysera stilistiskt är slutdikten Ballad. "Jag somnar bland världar som gunga" (x`x/xx`x/xx`x/x). Denna tretakt upprätthålls genom hela dikten. Versfötterna varierar i fri växling, men varje rad har alltid tre betonade stavelser. Diktens sju strofer är sammanhållna i fyraradingar där rad 2 och 4 rimmar. Mycket tydligt bryts diktens fallande vers mot stigande i strof 2 och 7 genom begynnelseordet "Bländad". Dessa strofer är identiska förutom sista raden. Detta är en mycket medveten rytmisk markering som avser att framhäva en kontrast i förhållande till de övriga stroferna. Om vi ser till diktens innehåll så framträder stroferna som en upprepad refräng likt i en ballad. Här kan vi tala om en förening av de två musikaliteter som jag inledningsvis anförde.

Ett stilistiskt kännetecken som har sitt ursprung i ungdomsdiktningen och som sedan blir viktig i mannen utan väg är genitivmetaforerna. Illustrativa exempel på uttrycksfulla genitivmetaforer i Posthum ungdom är som tidigare citerats: "Den vita fålens ångesttorra trav /på feberns ö och yrselns grå savann [...]" (Feber) samt "När aningens isjakt glider /på hjärtats frysande tundra, [...]" (Frågan). Ytterligare en genitivmetafor som genom sin djärva förening av motstridiga element närmar sig genitivmetaforerna i mannen utan väg är en formulering i dikten Furias andra strof: "[...] nu sjunger världarnas blod, /och tankens raketer döpas /i stjärnornas övermod." Genitivmetaforerna i mannen utan väg är betydligt mer raffinerade och blir genom sina än mer motstridiga och absurda sammankopplingar den viktigaste faktorn i diktsamlingens djärva metaforik. Sonetten XVI innehåller flera disparata genitivmetaforerer, ibland abstrakta: "tvivlets ljus", men även av mer konkret art: "blindbockens blick". Och även i form av längre kombinationer: "[...] molniga ögons ankarplats få skåda stenarnas färd utför forsens yxor". Utvecklingen av denna metaforteknik sträcker sig inte längre tillbaka än till Posthum ungdom. I Heimdallpoesin förekommer genitivmetaforer överhuvudtaget inte.

Ännu en metafortyp som förekommer i de båda diskuterade diktsamlingarna är sinnesanalogier. För att lämna de allmänt förekommande sinnesanalogierna, vilka hos Lindegren lika lite som hos någon annan poet, utgör någonting särartat. Uttryck av typen: "mörka toner", "heta frågor" kan räknas till denna kategori och dessa uttryck är lika vanliga i vardagligt språkbruk som i poesi. Intressantare är de sinnesanalogier som till sin karaktär i någon mån påminner om analogierna i mannen utan väg där de utgör en viktig beståndsdel i bildspråket. Den mest iögonfallande analogien av denna typ i Posthum ungdom är: "[...] och lampan lyste svart, och mörkret brann." (Feber) Just denna blandning av sinnesintryck kanske inte till fullo uppfyller kriteriet för vad som brukar betecknas sinnesanalogi, då detta begrepp avser en förblandad beskrivning med hjälp av två sinnen. Men eftersom vi vet att dikten handlar om ett sjukdomstillstånd av feber, ligger det nära att uppfatta "mörkret brann" som ett känselintryck. Analogien är inte entydig, men berör alltså två sinnen: synen och känseln. En formulering som på ett likartat sätt motsätter sig det ord man förväntar sig återfinns i Ballad i formuleringen: "Bländad av mörkret [...]".

De båda diktsamlingarnas bildspråk skiljer sig generellt sett så pass mycket att det i det följande endast blir frågan om ett par formuleringar i debutsamlingen som uppvisar en strävan mot djärvare och mer oförutsägbara metaforer. Dikten Furia i Posthum ungdom får blir den dikt jag i det följande utgår ifrån. Sinnesanalogier förekommer i dikten associativt i uttryck som: "blånande glädje", "Nu darrar din djupblå avgrund, [...]". Men det är uppenbart att även dessa former blandar sinnesintryck i ett visst syfte. Den blå färgen symboliserar traditionellt exempelvis melankoli, medan den röda symboliserar kärlek. Vi kan tolka det som om en sinnesanalogi i detta fall skapas genom att det yttre sinnet (synen) korresponderar med ett inre själstillstånd. Ännu en skicklig metafor som bildar en angränsande analogi med andra sinnesområden är första meningen i Impromptu: "Genom de öppnade fönstren/ strömmar kylslaget vin." En mängd associationer inom flera sinnesområden kan kopplas till denna laddade metafor. Det ljumma rödvinet som fram mot natten blivit kylslaget kan väcka smakassociationer. "Strömmar" kan tolkas som om en nattvind strömmar in genom fönstret i en form liknande "kylslaget vin" vilket kan väcka samma känslor som från en nattvinds smekning. Den djupröda färgen kan betraktas analogt med nattmörkrets djup. Vi får förutsätta att det är rödvin som avsetts. Om inte annat så framgår detta senare i dikten genom "Himmelens blå druva [...]". För att mer övergripande uttala sig om frekvensen av sinnesanalogier i Posthum ungdom så förekommer enkla sinnesanalogier, av den typ jag anfört ovan, ofta. Mer originella, disparata och personligt formulerade kombinationer är inte alls lika vanliga som i mannen utan väg.

Det kan här vara på sin plats att tala om en tendens i Lindegrens diktning mellan Posthum ungdom och mannen utan väg som ställer det visuella i centrum framför det melodiska. Posthum ungdoms bildspråk är långt från lika halsbrytande och genomarbetat som i mannen utan väg. Det melodiska i Posthum ungdom uppstår väsentligen genom den melankoliska grundtonen, rytmen och i synnerhet slutrimmen. Vi finner naturligtvis också i mannen utan väg musikaliska koncept. Men här är det inte på samma sätt de traditionella stilmedlen som utnyttjas. Slutrim förekommer inte annat än händelsevis, däremot tillämpas allitterationen och assonansen med konstfull strategi. Här återger jag endast ett exempel bland många: "det trogna biet surrar för den skrumpnade rosen /rabieshunden dricker ur den sjunkna stormens strupe" (Sonett XXV).

Anders Cullhed betonar i sina analyser hur Lindegrens konceptionsteknik är beroende av det audiativa: "De audiativa impulsernas betydelser för Lindegrens poetiska skapande bör alltså inte underskattas; in synnerhet de allittererande sekvenserna framträder i var och varannan dikt av mannen utan väg." Detta avser mannen utan väg, i Posthum ungdom är förhållandet ett helt annat. Det semantiska planet i skapandet blir genom rimtvånget av underordnad betydelse. Den fria audiativa och visuella associatioerna som varit avgörande för konceptionen av i mannen utan väg är i Posthum ungdom underordnad en poetik som inte ger utrymme för detta. I flera dikter uppstår det, som ofta i bunden dikt, en kompromiss mellan det semantiska- och det fonetiska planet. Det är i Posthum ungdom ett mycket begränsat ordförråd som utgör slutrimmen, vi får härav en begränsning i ordvalet vilket inte uppstår på samma sätt i det senare diktandet. Detta är en frigörelse som gäller hela den modernistiska poesin och Lindegrens utveckling mellan de diskuterade diktsamlingarna kan ses som ett skeende som även utspelar sig på ett allmänt plan inom poesin.

Den poetiska bilden i Posthum ungdom har i det närmaste ingen motsvarighet i mannen utan väg. De mycket traditionella dikterna i Posthum ungdom präglas av harmoniska och romantiska bilder vilka påminner mer om Heimdallpoesin än om mannen utan väg. Bilderna i mannen utan väg har en helt annan karaktär och är alltid disharmoniska och motstridiga. Jag vill här betona vad så gott som varje analys av mannen utan väg framhåller, och det är dikternas visuella styrka. Vid betraktandet av Halmstadgruppens surrealistiska målningar väcks onekligen en rad analogier med diktsamlingen. Symboler bestående av händer, ögon; anspelningar på kriget, det sterila ökenlandskapet, kolonner, ruiner, pelare, masker och de absurda kombinationerna av dessa element är mycket likt innehållet i mannen utan väg. Jag stipulerar en viss distinktion mellan metaforik och diktsamlingens visuella stämning. Med det sistnämnda avser jag större bildelement i dikten, som t. ex. det sterila, illusionslösa, mondäna och tomma som är genomgående i Posthum ungdom. På motsvarande sätt i mannen utan väg kan ökenlandskapet - så som det t. ex. framställs hos målarna Dali och de Chirico - sägas bilda en mer genomgående bild vilket kännetecknar hela diktsamlingen. Detta är de övergripande visuella intryck som diktsamlingarna ger mig. Begränsar vi oss och ser mer till enskilda bilder kan vi se närmare på hur olika en vattenbild formuleras i de två diktsamlingarna: "Jag såg i drömmen havet, /det oändliga havet utan kuster, /men det låg alldeles stilla, /så dött och färglöst /som om alla vindar övergivit det." (Dröm i a-moll). Vattnet utnyttjas här på ett högst traditionellt sätt där vattnets naturliga egenskaper blir en spegling av de känslor som diktjaget förnimmer i drömmen. Vattenbilderna i mannen utan väg genomgår mer genomgripande förvandlingar. Metamorfoserna drivs också i mer oförutsägbara riktningar. Vattnets egenskaper av spegling, uppror, stiltje, rytm etc. utnyttjas inte på samma förutsägbara sätt: "Vem skurar väl vattnen till morgon och afton [...]" (sonett III) och "den evighetsskog som tankspritt ritar i vattnet [...]" (sonett IX) samt: "en demon som vandrar förklädd i ångestens stiltje /och havets långsmala ögon med glans av belladonna" (sonett XX).

Ett gemensamt karakteristikum som rör sig på det tematiska planet i debutsamlingen och mannen utan väg är det polära. Det finns i dessa två diktsamlingar en framträdande dualistisk syn på livet. Vad som utspelar sig mellan två poler (ytterliga känslolägen) kommer sällan till uttryck. Det handlar företrädelsevis om liv - död; kärlek - ensamhet; och i mannen utan väg framför allt om hopp - förtvivlan; dröm - verlighet, och kunskap/sanning - illusion. Någon vagt känslosam och nyanserad poet är Lindegren minst av allt i dessa diktsamlingar. I Kai Henmarks briljanta analys av Lindegrens poesi framhålls detta: "Det är frapperande redan i Posthum ungdom hur Lindegrens bästa och kraftfullaste lyrik skapas i och av ytterlighetslägen, av yttersta nöd, yttersta brustenhet eller yttersta glädje, av glädjens och förtvivlans orgasmer, kärlekens och dödens." Den tematiska spänningen mellan två motstridiga poler får stor betydelse för dikternas form i mannen utan väg. De motstridiga bilderna har jag redan berört. Vi kan också tala om att det i dikten bildas ett antitetiskt spänningsfält som ger Lindegrendikten dess säregna emotionella kraft. I mannen utan väg är det ofta inom de tvåradiga stroferna som en antites bildas. Olof Lagercrantz, som personligen kände Lindegren, talar om hur: "Han är djupt allvarlig, alltid upptagen av endast ett, av livet som bränner honom." Detta uttalande, i all sin korthet, berör någonting mycket viktigt för Lindegren som tillika är en kärnpunkt i hela hans lyriska skapande. Det yttersta inom honom bildar också det yttersta i hans texter, såväl språkligt som innehållsmässigt; liv, död, begär, förtvivlan, dröm och verklighet är alltid gestltat i allvarstyngd skepnad och polaritet. Det är just detta som jag har valt att kalla för en personlig, emotionell likhet mellan debutsamlingen och det senare diktandet. Två dikter i Posthum ungdom som kan sägas representera två emotionella poler är den extatiska dikten Furia kontra den desillusionerade dikten Sorgsen vårnatt. Jag bryter här ut två strofer ur respektive dikt där två motsatta livsförnimmelser i tydlig kontrast framträder. Dikten Sorgsen vårnatts andra strof lyder: "Av dov beklämning tyngdes jorden, /vi kunde inte säga varför, - /vi kände våra ögon fyllas, /som bly var livet inom oss." och Furias sjätte strof: "Fast trånad och leende skönhet /förblöda i smältande blått, /skall livet, det själlösa, stiga /i slösande övermått."

 

VII
Intertextualiteten
Ingen poet, ingen konstnär av något slag, har sin fullständiga innebörd ensamt för sig. Hans betydelse, värderingen av honom är värderingen av hans förhållande till de döda poeterna och konstnärerna. Man kan inte värdera honom ensam; man måste sätta honom bland de döda, för kontrastens och jämförelsens skull.
Ur T S Eliots Tradition och individuell talang

Av förklarliga skäl är det inte lika givande att genomföra ett intertextuellt studium av Lindegrens ungdomsdiktning som det är att utföra detsamma på hans senare diktning. De intertextuella sambanden i Heimdallpoesin och Posthum ungdom är ensidigare och kopplingarna med och anspelningarna på andra texter härrör ur en mer begränsad textmassa. Detta är praktiskt avhängigt av beläsenhetens relativa begränsning hos den unge Lindegren. De yttre faktorer som bidragit till tillblivelsen av mannen utan väg har Anders Cullhed utförligt undersökt i Tiden söker sin röst. Influenserna som där uppdagas har sitt ursprung i ett komplex av litterära strömningar. Sambanden har dessutom en starkt internationell prägel, till skillnad från de med få undantag svenska hypotexter som ligger till grund för Heimdallpoesin och Posthum ungdom. Jag kommer att sträcka mig utanför de litterära kopplingarna, och förutom dessa även peka på samband med musiken, och i ett fall också måleriet. Här bör åter påpekas vad som sagts om Heimdallpoesins karaktär av ungdomlig uttrycksfullhet vilken på ett mycket svårbevisligt sätt kan sägas härröra ur annat än Lindegrens egna autentiska känslor eller unika fiktion. Bäckström för i sin bok ett komparativt resonemang utifrån Posthum ungdom och dess likheter med Gullbergs, Ekelöfs, Siwertzs och Malmbergs poesi. Här kan det vara på sin plats att hänvisa till vad som citeras under rubriken Kritiken. I de olika recensenternas omdömen presenteras möjliga influenser i ett tidsriktigt sammanhang.

Hurvida termen intertextualitet i det följande är befogad kan ifrågasättas då termen enligt Roland Barthes i första hand avser en texts förhållande till det litteraturhistoriska bakgrundssorl som är närvarande i varje text. I det följande kan de bevisliga sambanden i Lindegrens ungdomsdiktning ses som ett resultat av ett traditionellt komparativt studium, medan de fall där jag inte bevisligen, men då jag mer spekulativt söker samband, närmare är att betrakta som ett försök att placera in ungdomsdikterna mot bakgrund av den litteratur, musik och konst som Lindegren möjligen kände till.

Enligt Bäckström erinrar dikten I skogen och om Gunnar Ekelöf; och då framför allt diktsamlingen Dedikation från 1934. Lysell pekar på Lindegrens intresse för Harriet Löwenhjelms diktning och exemplifierar detta med att Lindegren i dikten Vid en nattlig station av henne lånat ordparet "trötta fakta", samt att Lindegren i ett dokument från gymnasietiden talar i positiva ordalag om Löwenhjelms poesi. Holmgren har i sina analyser av Heimdallpoesin funnit ett uppenbart samband mellan Lindegrens dikt En minut och Löwenhjelms kända dikt som börjar: "Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta." I Lindegrens dikt låter första raden: "Tag mig, smek mig, viska sakta, [...]" Ännu ett par klara samband som Holmgren redovisar är hur Lindegren lånar former, men också ordval, från Snoilskys lika kända dikt Inledningssång. En i det nämaste direkt översättning av en Hamletmonolog framträder i dikten Nattstämning från Heimdall nr: 2 ht -29. "Thus conscience does make cowards of us all". Lindegren skriver: "Och ovisshet slår oss och gör oss till fega". Några lika uppenbara samband i Lindegrens ungdomsdiktning kan jag för egen del inte peka på. Däremot kan vi i tolkningarna tillåta oss att spekulera och söka mer eller mindre explicita samband som kan vara direkta influenser eller omgestaltningar av influenser. Här är vi dock ute på farlig mark då det ligger nära till att tolka in det nämaste vilken förtattare som helst. Detta för vårt resonemang vidare mot dialogiciteten, d. v. s. Lindegrens reaktion, avståndstagande, dialog, anslutning etc. kontra andra texter eller litterära strömningar. Detta är ett mer tacksamt studium, framför allt avseende Posthum ungdom. Det har ofta påpekats hur debutsamlingens desillusionerade anda är en reaktion mot den livsdyrkan som har sina källor i bl a Artur Lundkvists Glöd och de Fem unga. Ordet "ungdom" i Posthum ungdom sammankopplas med livströtthet och melankoli, medan "ungdom" för Artur Lundkvist och Harry Martinson m fl vid samma tid sammankopplas med betydligt vitalare känslor. Vi kan här erinra oss Lindegrens uttalande om att han i sin första diktsamling, den som skrevs under gymnasietiden, instämde med vitalismen. I Heimdallpoesin är det inte direkt någon anslutning till proletärdiktningen som i ett par dikter kommer till uttryck, men vi kan anta att dessa enstaka dikter har tillkommit efter att Lindegren läst proletärlitteratur av Fem unga, Eyvind Johnsson och statarskolans författare.

Kanske är det inte medvetet av författaren att vi ibland i Lindegrens diktning tycks kunna ana en dialogicitet inom det egna författarskapet. Att sista diktens sista strof i Vinteroffer på ett nästan självironiskt sätt ifrågasätter själva kvintessensen i Lindegrens poesi tycks vara mer än en händelse. Slutstrofen citeras nedan under rubriken Dödstemat. Ännu en dikt som tycks korrespondera med Lindegrens hela föreställning om ascensionen, och i synnerhet med Posthum ungdoms extatiska luftfärder, är dikten Gammal indian i Sviter. Hela dikten ger en återblick på ungdomens stundom extatiska livssyn. Ett par utbrutna rader får belysa detta: "[...] och jag vet att vingar /ej är till att stiga högre än att ögat skådar /i mäktigt sammandrag, i obarmhärtighetens klara ljus /vår ungdoms jakt och landskap." I mannen utan väg finns även en strof som uttrycker en livskänsla som fjärmar sig dödstanken. Kanske kan vi tolka strofen som om en "mognare" livssyn har inträtt i Lindegrens liv. Strofen uttrycker en helt annan livskänsla präglad av förtröstan och tillit till livet. Detta är en känsla som befinner sig långt i från den latenta dödslängtan och desillusionerade livssyn som så central i Posthum ungdom - här rör det sig om ett bejakande av livet på jorden: "och ändå är jag rädd att rövas bort från jorden/ med dess osäkra febrar och hemliga resor" (sonett XII).

Dikttitlarna i Posthum ungdom speglar på ett mycket intressant sätt Lindegrens musikaliska medvetenhet. Inte mindre än 10 av samlingens 32 titlar innehåller musikaliska begrepp och genrebenämningar. De 10 titlarna är i kronologisk följd: Impromptu, Visa, Serenad för Törnrosa, Jazz-uvertyr, Tonen, Valse Sentimetale, Kuplett, Pathétique, Dröm i a-moll, Ballad. Företrädesvis består titlarna av ord hämtade ur den klassiska musikterminologin. Titeln Jazz-uvertyr är dock en blandning mellan gammalt och nytt som även svarar mot sonettens innehåll. Ofta är det just på detta sätt som titlarna fungerar; d v s att med musikaliska termer uttrycka diktens stämning, och ibland också skapa en överensstämmelse med diktens formella karaktär. Uppenbart blir detta i dikten Impromptu. (Impromptu = i beredskap, med lätthet. Dikt eller musikstycke som genom sin lätta och flyktiga ton ger intryck av att vara improviserad.) Kanske är det i överensstämmelse med denna betydelse som Lindegren vill att dikten ska uppfattas? Som en ledigt skriven dikt i diktsamlingens början. Den okomplicerade och längtansfulla stämningen i dikten i förening med den formella enkelheten talar för detta. Titeln Serenad för Törnrosa harmonierar ännu tydligare med diktens innehåll. (Här kan vi anta att "Serenad" står i betydelsen: hyllningsmusik, riktad till Törnrosa.) Diktens romantiserande och naiva innehåll mynnar ut i sista radens fråga till den åtråvärda: "Är jag eller är jag ej din prins?"

I två av de ovan uppräknade dikterna finns ett kompositionsmässigt koncept som tydligt svarar mot titelns musikaliska betydelse. Kompositionerna erinrar på ett tekniskt plan om det senare diktandet, och då i synnerhet om den musikaliska konceptionstekniken i Sviter. Dikten Visa framstår genom de medvetet naiva och upprepade rimmen samt genom sin korthet, som ett försök att likna en kort, enkel visa. Dikten har dock ett mer allvarligt och dödspräglat innehåll - den innehåller alltså inte en kort, episk och folklig berättelse vilket är vanligt i folkvisor. Ett rytmiskt/musikaliskt samband mellan titel och versrytm finns i dikten Valse sentimentale. Detta rytmiska samband är dock endast partiellt. Den traditionella valsrytmen blir metriskt uttryck en rad med upprepade daktyler (`xxx/`xxx/`xxx...). Detta versschema följer dikten inte. Denna valsrytm torde för övrigt vara ytterst svår att till fullo fånga i dikt eftersom valsens karaktär i hög grad också markeras av taktslagens duration. Det första taktslaget i vals är i regel ljudande genom de nästkommande två. Det sker vanligtvis också en tonhöjning i taktslag 2 och 3. Däremot uppstår en viss tretaktssuggesion i versraden som helhet genom att varje rad består av tre betonade jamber. "Nu slutas alla ögon, /nu drömma alla munnar, /nu falla gröna stjärnor /i hav av blått och rött." (x`x/x`x/x`x/x...). För den musikaliskt orienterade läsaren blir det inte onaturligt att placera en starkare betoning på versradens första betonade stavelse, och en något svagare på de två efterföljande. Vid en sådan skandering uppstår onekligen en valsliknande rytm. Vi ska dock inte driva de metriska/musikaliska överensstämmelserna för långt. Diktens vers är stigande, medan valsrytmen har fallande accentuering - men som sagt, valsen har ofta som kännetecken en stegring i tonläge. Med ledning av titelns andra ord: "sentimentale", och även diktinnehållet, blir det klart för oss att det rör sig om en långsam valsrytm. En sentimental vals. En dödsvals i mondän och förkonstlad miljö: "I ett förtrollat landskap, /där stål och nickel blänka /i död och själlös skönhet, /förbrännas våra bloss."

Motivet till att redovisa dessa musikaliska inslag under ovanstående rubrik grundar sig på min uppfattning att det intertextuella sambanden i fallet Lindegren i lika hög grad kan innefatta hans orientering inom musik och konst som hans litterära bildning. Vad som ytterligare kan motivera detta gränsöverskridande i tolkning är Lindegrens egen uppfattning om konstarternas nära släktskap. Denna syn inbjuder till en tolkning med samma vidgade perspektiv. Blickar vi framåt i författarskapet ser vi att dessa idéer kommer att utvecklas och sätta tydliga spår i hans litterära produktion. Det visuella bildspråket i mannen utan väg, den musikaliska konceptionstekniken som präglar de senare diktsamlingarna, främst Sviter. Librettoarbetena Maskeradbalen, Aniara och Herr von Hancken och det lyckosamma samarbetet med Halmstadgruppens måleri samt balettlibrettona Sisyfos, Minotauros och Riter. Lindegren engagerar sig också i tidskriften Prisma vars program var att "fastställa 'de olika konstarternas läge i nuet'".

Jag tror att det är riktigt att på grund av dessa idéer betrakta Lindegrens författarskap mot en bred och gränsutplånande intertextuell fond. Det handlar alltså inte uteslutande om en litterär intertextualitet, utan närmare om en estetisk program vilket ser det konstnärliga uttrycket som det essentiella - vare sig uttrycket är bundet i form av dikt, måleri, opera eller fridans. Dikttitlarna i Posthum ungdom är valda med omsorg, men därmed inte sagt att titlarna också skulle vara originella eller typiska för Lindegren. I t. ex. Bo Bergmans diktproduktion återfinns dikter som Vårimpromptu, Visan och Ballad. Den musikintresserade, unge Lindegren kände säkerligen till att titlarna också knyter an till kända klassiska musikstycken. För att använda Gérard Genettes klassifikation av transtextuella relationer kan vi tala om att det föreligger en relation som betecknas för "paratextualitet", vilket syftar på samband som berör titlar. Vi kan även, för att ännu en gång peka på Lindegrens gränsöverskridande, se det som ett paratextuellt förhållande mellan litteraturen och måleriet då Lindegren i förändrad och omvänd ordform använder Dardels titel Den döende dandyn till sin dikt som betitlats Dandyns död.

Vi måste i dessa analyser av titelbetydelse konfronteras med en allmängiltig hermeneutisk frågeställning. Vad ska vi i vår tolkning uppfatta som författardikt och läsardikt? Denna distinktion är av största betydelse i de ovanstående analyserna eftersom, för att ta ett exempel, den läsare som närmare njutit av Dardels Den döende dandyn sannolikt får en med Lindegren mer överensstämmande läsupplevelse då denne läser dikten Dandyns död, än den läsare som aldrig bekantat sig med tavlan. Tavlans starka etos, säregna färgsättning och symboliska kroppsspråk tillför Lindegrens dikt en rad innebörder. Jag törs här påstå, att en av Lindegrens önskade effekter har varit att läsaren ska uppleva samma associationer till tavlan som han avsett med den uppenbara allusionen.

Med titlarna Impromptu och Pathétique är det mer avlägsna associationer som möjligen avsetts. Impromptu är, förutom en musikalisk/litterär term, även titel på ett par av Schuberts pianoverk. Men ordet förekommer också som titel på Chopins op. 29, 36, 51, 66 och i Liszts Valse-impromptu och Impromptus sur des thémes de Rossini et spontini av densamme. På samma sätt som vi i det föregående fallet med dikten Den döende dandyn kan associera till Dardels tavla och därigenom ge dikten ytterligare betydelse, kan vi i detta fall genom musiken i första hand få en överföring av stämningar. Musikens verkningsmedel är snarare sammankopplade med stämningar, kompositionsformer och motiv, medan måleriet, förutom stämningar, i högre grad också äger kraft att förmedla innebörder via symbolik. Frågan är i detta fall hur stort estetiskt raffinemang vi ska tillskriva Lindegren? Är det Schuberts, Chopins eller Liszts' Impromptu som avsetts? Eller är det helt enkelt musiktermen i dess anonymitet som avsetts? Impromptu förekommer litterärt bland en rad poeter; av de mer berömda är Moliéres L' Impromptu de Versailles. Jag tolkar det som om den pianospelande Lindegren sannolikt varit medveten om de olika associationerna som titeln kan väcka hos läsaren. Men någon definitiv vägledning för vilken av de ovan presenterade tolkningsriktningarna vi ska välja ger han inte. Däri ligger väl också en betryggande frihet för läsaren, att den egna subjektiviteten ges utrymme att (som alltid) bli en medskapande och tolkande faktor för läsupplevelsen. För att inte ytterligare utsätta lindegrendikten för litteraturvetenskapligt pedanteri ska här bara nämnas att samma förhållande gör sig gällande för dikten Pathétique. Bland andra Beethoven och Tjajkovskij har skrivit musikstycken vars titlar består av detta ord. Musiken och poesins gemensamma arv av termer är för övrigt välkänt, så när som varenda en av våra stora poeter betitlar någon gång sina dikter med dessa termer.

Jag tror det är av betydelse att redan i tolkningen av Posthum ungdom betrakta Lindegren som en mycket beläst författare. Vi vet att debutsamlingen framarbetades under en period av flera år i början av 1930-talet, och vi vet även att denna period parallellt ägnades åt högskolestudier i litteraturhistoria och filosofi. Den genomarbetade metriken i dikter som Impromptu, Dandyns död m. fl. kan säkerligen sammankopplas med de litteraturkunskaper som inhämtades vid Stockholms högskola. Lindegren framstår i det fortsatta författarskapet som en poet vilken med rigoriös noggrannhet och stor utsovring låter sina dikter komma till publicering. Den kvantitativt sett sparsamma lyriska produktion han åstadkom under sin livstid präglas i min tolkning av en desto djupare genomarbetning. Tillblivelsen av mannen utan väg tog många år. De följande diktsamlingarna växer tillika fram under långa tidsperioder. Det är en oerhörd skillnad avseende poetisk produktion då vi placerar in Lindegren i den för efterkommande modernistisk poesi inflytelserika kvartett där han hör hemma tillsammans med Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gunnar Ekelöf. Dessa författare, vilka alla är samtida med Lindegren, uppnår en mångfalt större poetisk produktion, även om vi ser produktionen i förhållande till livslängden. Men om vi ser till det litterära värvet i dess helhet innefattande översättningar, artiklar, recensioner, antologiarbeten etc så blir förhållandena något mer jämbördiga. För den som tror att Lindegrens litterära arbeten begränsar sig till fyra diktsamlingar under loppet av 33 år (1935-68), denne ber jag närmare studera Sandgrens bibliografi. Av bokens bibliografiska förteckning framgår mångfalden i Lindegrens författarskap. Postumt har delar av Lindegrens litteraturkritik utgivits i bokform, detta har bidragit till att ge en mer rättfärdig bild av författaraskapet. Jag avser med denna redogörelse att ge en bild av hur Lindegrens fyra diktsamlingar endast är "bergstoppar" tillhörande en bred och omfattande litterär verksamhet. Det tycks vara en form av medveten uppladdning i form av läsning och översättningsarbeteten inför varje ny diktsamling. Det förefaller som om arbetsmetoden och den skapande fasen hos Lindegren krävde åtskilligt med tid. Det finns mellan denna växelvisa diktutgivining och uppladdningsfas en kontinuitet som har sin början med diktandet av Posthum ungdom.

En av Lindegrens främsta Heimdalldikter är den förhållandevis omfattande dikten De profundis. Dikten var ett pristävlingsbidrag till Lyrans 75-års jubileum och återfinns i Heimdall nr: 3 från vårterminen 1929. Dikten är intressant ur intertextuell tolkning eftersom den rymmer en rad bibliska ekon. Titeln är hämtad från Psaltaren där De profundis översatt från latin betyder: ur djupen. Psalm 130 i Psaltaren inleds med strofen: "Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. Ps 69:2 f. 88:7. 2. Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud." Vi kan tydligt se att Lindegren har haft den bibliska texten i tankarna vid diktandet. Dikten De profundis inleds: "Finns du, Gud, så svara! /Jag ropar, jag ropat så länge. /Nu är jag trött!". Utgångsläget för den som ropar på Gud är det samma i de båda texterna. Ett rop ur djupen på en Gud. Titeln De profundis på ett litterärt verk är dock Lindegren inte ensam om. Oscar Wildes försvarsskrift från 1895-97 bär samma titel. Något av ett försvar för sitt religiösa tvivel utgör också Lindegrens De profundis. Ännu en källa som kan ha inspirerat Lindegren är Rimbauds prosastycke Sjukt blod. "Å, jag är till den grad övergiven att jag erbjuder vilken gudabild som helst min strävan mot fullkomligheten. Å, Min självförsakelse, min underbara mänskokärlek! Och ändå här nere på jorden! De profundis, Domine, vad jag är dum!" Men om Lindegren skulle ha fått en idén till dikten via Rimbaud så måste han ha läst Rimbaud på franska, eftersom Sjukt blod översattes av Ekelöf först 1935.

Quo Vadis var den pseudonym som Lindegren företrädelsevis signerade sina Heimdalldikter med. Pseudonymen har flera möjliga ursprung, dels är det titeln på H. Sienkiewicz kända roman. Men Lindegren kanske också syftade på det bibliska motivet. Quo vadis, Domine? (på latin: Vart går du, Herre?) Det var den fråga Petrus ställde då han mötte Jesus på Via Appia under dennes flykt undan Nero. Detta motiv han bland andra Viktor Rydberg skrivit om i Romerska sägner. Anspelningar på bibliska motiv återfinns även i Lindegren senare poesi; ökenvandringen i mannen utan väg och dikten Ecce Homo i Sviter.

I Heimdallpoesin finns vid sidan av den speciella kategori ungdomsdikter som jag ovan anfört dikter där samband med kända svenska lyrikklassiker tycks föreligga. Den rytmiska och utifrån vattenrörelsernas suggestion reflekterande dikten Vågskvalp rymmer kanske ekon av Fröding. Det tycks finnas något av dennes lekfullhet med ordens innebörd och rytm i dikten. Diktens motiv och långsmala strofer påminner även om tionde dikten i Ola Hanssons Notturno, och i synnerhet om dess femte strof. Två utbrutna strofer lyder:

Vågorna rulla
enformigt fram
våg efter våg
kam efter kam
Vinden dem piskar.
Vinden dem smeker.
Aldrig de vila.

Vågorna sjunga
burna från fjärran
sjunga om palmsus
och södersol.
Hoppa och dansa,
sjunka och höjas
i sugande rytm.

Den ständigt transformerande och dynamiska vattenytan låter Lindegren i de följande stroferna bli en liknelse för livets pendlingar i högt och lågt, i glädje och sorg, i liv och död. Vi har här i ännu högre grad än i Posthum ungdom en poetisk bild som blir mycket förutsägbar. (Dikten återfinns i sin helhet i uppsatsens appendix.)

Jag vill avslutningsvis utifrån de genomförda analyserna av de intertextuella sambanden i Lindegrens ungdomsdiktning återknyta till det inledande citatet av T S Eliot. "Ingen poet, ingen konstnär av något slag har sin fullständiga innebörd ensamt för sig." Under detta kapitels framarbetning har giltigheten av detta citat ytterligare förstärkts. Jag har valt att använda den svårhanterliga termen "intertextualitet" eftersom jag i de ovanstående analyserna i första hand har velat påvisa Lindegrendiktens komplexitet - och att dikterna är genomsyrade av en rad andra texter, musikstycken och konstverk. Det är alltså ett vidgat intertextualitetsbegrepp jag använt mig av som inte enbart är kopplat till litteraturen. Jag tror mig ha funnit ett uppenbart men tidigare mycket förbisett förhållande i Posthum ungdom då jag visat hur medvetet Lindegren låtit musiken prägla en tredjedel av samlingens dikter.

 

VIII
Döden

Ja, jag minns min ungdom: en låga bland mycket rök.
Jag minns den smal av fruktan: hur den steg och svedde
sin egen kärna: i ett enda begär att stiga: att bli vingar
och störta rakt mot rymdens blå kristall.

Ur Gammal indian, Sviter, 1947.

Det mest dominerande motivet i Posthum ungdom är att på olika sätt gestalta döden och dödstanken. Vad som är att betrakta som en tematisk variation på dödstanken kan naturligtvis för varje enskild läsare vara mycket subjektivt. I det följande har jag valt att utgå från en extensiv tolkning. D. v. s. att jag till dödstematiken även ansluter attityder av livströtthet, självförbränning, desillusion, nattstämningar, ascension och förutsatt att detta tankestoff latent rymmer en föreställning om livets upphörande. Döden är ju ett poetiskt allmängods som i denna uppsats först blir intressant då Lindegren ger dödsproblematiken en personlig färgning. I det följande behandlar jag endast Lindegrens dödsföreställning från och med Posthum ungdom och framåt. Detta hänger samman med att döden i Heimdalldiktningen inte tillnärmelsevis är ett lika framträdande tema som kärleken, erotiken, ensamheten och religiösa frågor. Fixeringen vid döden i Posthum ungdom kan vid en första läsning tolkas som en död nära besläktad med den romantiska dödsföreställningen vilken som bekant framställs som en ljuv frigörelse från jordelivet, epifani och uppfyllelse av religiösa myter. Dessa föreställningar delar den unge Lindegren i vissa avseenden, men han belyser också dödsproblematiken ur ett betydligt personligare och intressantare perspektiv.

Föreställningen om döden i Posthum ungdom är på intet sätt enhetlig. Den varieras och prövas på en rad olika sätt. I inledningsdikten Nu sår en Gud utgör döden i Lysells tolkning kulmen på livet.

Nu sår en Gud...

Nu sår en gud av daggens säd.
Nu ammar jorden vårens träd.
Ett vårblått dunkel väntar mig
vid slutet av en stig.
O liv, du bränner mig!
Du sjunger rus i skymning sval.
Du jublar, när min kärlek föds.
Du är mitt hjärtas näktergal,
som sjunger sig till döds.

Lindegren har låtit denna dikt inleda Posthum ungdom och den kan därför antas ha en prologartad funktion för diktsamlingens komposition. Denna funktion kan tolkas som om dikten utgör ett inledande motto: Livets uppkomst går att utläsa i raderna 1-2. Ordens betydelse i dessa rader går alla att associera med livsbejakande element: "sår" = vår, "daggens" = morgon, "säd" = latent liv, "ammar" = tillväxt, "vårens träd" = träd i lövsprickning. Livets självutplåning går på samma sätt att utläsa i raderna 8-9. En förtröstansfull insikt om dödens ofrånkomlighet framträder i raderna 3-4. Här är alltså döden en ofrånkomlighet förbunden med livets egen inneboende extatiska kraft. "O, liv du bränner mig!" Livet är en sjungande fågel som av sin egen kraft sjunger sig till döds. Denna självutbrännande död är typisk för Lindegren. Samma tema går igen i flera av hans dikter och blir fortsättningsvis ett av kännetecknen för Lindegrens diktartemperament då man betraktar författarskapet i dess helhet. Den självutplånande Ikaros i dikten Ikaros i Vinteroffer, dikterna Furia, Till extasen m fl i Posthum ungdom och Narkissos i inledningen av mannen utan väg som fallit offer för sin egenkärlek och upphöjd "tronar på sin förtvivlans pelare" talar för detta.

I dikten Så flyg är känslan av extatisk ascension gestaltad genom "kärlekens fågel" och dess ohejdade uppåtstigande flykt. Det finns alltid en destruktiv kraft med i den stigande rörelsen. Denna kraft uttrycks även i denna dikt som sång. Flykten gestaltas som sång i fusion med det uppåtstigande "min kärleks fågel", "Din stumma flykt är sången om kärlek, liv och död." Jämför med strofen ur Gammal indian i detta styckes början.

Debutsamlingens något paradoxala titel kan även anknytas till dödstematiken. Det ligger nära att anta att den 25-årige Lindegren i och med debuten dödförklarar sin ungdom. Bäckström tolkar i sin bok om Lindegren titeln som ett uttryck för en likartad känsla som Hjalmar Gullberg två år tidigare formulerat i raderna "Död är min ungdom och dess böcker brända." Tidens unga poeter tycktes vara lockade att föreviga sin flyende ungdom i diktens form, värda att nämnas är Arnold Ljungdals Ungdom (1931) och Johannes Edfelts Unga dagar (1925). Recensenten Ture Nerman gör i sin recension anspråk på att ha förstått titelns betydelse, men han lyckas samtidigt fördunkla det hela, eller om det helt enkelt rör sig om ett tryckfel? "Det bör tilläggas, att den lärda boktiteln betyder ungdom född efter faderns död. Och att recensenten måhända inte har riktigt fattat finessen i den titeln. Den är inte så självklar."

Dikten Ynglingen och döden belyser dödsproblematiken ur ett nytt perspektiv. I titeln anar man den uppgivna livssyn som aldrig befinner sig långt från tanken på döden som en möjlig utväg. Ynglingen, ett ord som vanligtvis förknippas med ungdomlighet och livskraft, representerar här det motsatta. Ett besviket självmordsoffer som efter sitt dåd finner sig lika ofrånkomligt fångad i döden som han tidigare varit i livet. Denna desillusionerade filosofi där inte ens döden förmår förlösa människosjälen, går stick i stäv med den romantiska dödssynen. Dikten är i sin enkelhet Posthum ungdoms djärvaste gestaltning av döden. Den korta, stakande meningsbyggnaden tillsammans med anhopningen av frågor i diktens andra del gör att den inger ett okomplicerat intryck. Tanken på att döden inte skulle vara annat än en fortsatt jordbundenhet öppnar ett skrämmande existentiellt perspektiv. Livet som ett oföränderligt tillstånd av existens där till och med den själlösa materien äger kraft att elevera. Den i livet och vid marken fjättrade protagonisten känner hur tingen svävar medan han själv upplever en motsatt rörelse: "Å, allting svävar, Jag är tung som bly. /Men ingenting händer. Vill livet ej fly?" Döden blir blott en transformerad fortsättning på livet. Denna tanke, döden i livet eller livet i döden, berör Lindegren i en något varierad form i dikten Kuplett. Den avslutande strofens sista rad inverterar förhållandet mellan liv och död: "O död i din famn skall jag sväva. /Din kraft gör mig åter till mö. /Det är som bedrövligt att leva. /Det är som att vakna att dö." Diskrepansen mellan liv och död, alltså själva dödsögonblicket, utgörs här av ett uppvaknande - inte ett insomnande. I Vinteroffers berömda Ikarosdikt blir döden på ett liknande sätt i lika hög grad ett uppvaknande. I sonett III i mannen utan väg är död och liv två oförenliga tillstånd: "vem tror han på en gång kan leva och dö".

Den stilla, smärtfria och utslocknande dödsupplevelsen är i Posthum ungdom inte lika frekvent gestaltad som den våldsamt självdestruktiva variant som ovan diskuterats. Den utslocknande dödsföreställningen är till sin natur en motpol i förhållande till den uppåtstigande och mot ljuset störtande rörelsen som finns antydd i t. ex. Impromptu, Till extasen, Furia. Detta motsattsförhållande erinrar starkt om det dionysiska och apolliniska i Nietzsches filosofi. Även om dessa två känslolägen är oförenliga, finner vi dem i samspel i den ovan anförda inledningsdikten Nu sår en gud...: "Du sjunger rus i skymning sval. /Du jublar, när min kärlek föds." Raderna bildar en antites där livet är ett frigjort subjekt som apostroferas i den föregående versraden genom utropet: "O liv, du bränner mig!" Detta åberopade andra subjekt i dikten kan även, som framgår av min tolkning ovan, ses som en metafor som preciserar livet i formuleringen "livets fågel". Den först citerade versraden innehåller minst tre ord som semantiskt pekar mot det dionysiska känsloläget: "sjunger", "rus" och "skymning". På samma sätt kan vi ur den andra raden göra semantiska associationer utifrån minst tre ord som erinrar om det apolliniska: "jublar", "kärlek" och "föds" ("föds" kan i och för sig även kopplas till det dionysiska). Vi kan om vi citerar ur Nietzsches Tragedins födelse se att det mot ljuset uppåtsträvande flödet i Lindegrens poesi har många beröringsspunkter med det appoliniska: "Apollon, såsom alla bildskapande krafters gud, är på samma gång den gud som ser in i framtiden. Han, som till sitt ursprung är den 'skinande', är ljusets gudomlighet, härskar också över det sköna skenet i den inre fantasivärlden."

Vi får då vi använder oss av Nietzsches estetik i vår analys akta oss för att göra övertolkningar. Det enda ord i den ovan analyserade dikten Nu sår en gud... som strängt objektivt kan leda tankarna mot det dionysiska är ordet "rus". Vi citerar Nietzsches idéer om det dionysiska i konsten: "Om vi till denna bävan lägger den ljuva hänryckning, som vid motsvarande överträdelse av individuationis stiger upp ur människans, ja naturens innersta grund, så får vi en inblick i det dionysiskas väsen, som blir lättast gripbart för oss genom en analogi till ruset. Antingen genom inflytandet av narkotiska drycker, som alla ursprungliga människor och folk besjunger i hymner, eller vid vårens mäktiga annalkande, som fyller hela naturen med lust, väcks de dionysiska impulser till liv, i vilkas högsta stegring det subjektiva förflyktigas i fullständig självförglömmelse". Att Nietzsches filosofi varit aktuell för Lindegren under tillkomsten av Posthum ungdom är troligt eftersom Lindegren under denna period studerade filosofi vid Stockholms högskola.

Den yttersta position i livet som diktjaget kan uppfatta är en vision om att få uppgå i ett "vårblått dunkel". Denna förväntan ligger betydligt närmare den romantiska dödssynen än den hopplösa dödsupplevelse som framträder i dikten Ynglingen och döden. För att få en mer övergripande bild av dödstemat i Posthum ungdom kan vi redan efter denna inledande analys tala om tre dominerande gestaltningar: 1. Den extatiska och självutplånande döden. 2. Den romantiska döden. 3. Den odynamiska och desillusionerande dödsupplevelsen. (Lysell gör i sin analys av dödstemat en liknande kategorisering. Erik Lindegrens imaginära universum s. 406 f) Det apolliniska och dionysiska känsloanknytningarna kan hänföras till kategori 1 respektive 2.

Om vi blickar framåt mot Lindegrens senare diktsamlingar kan vi se att framför allt den självutplånande dödsgestaltningen är närvarande medan de andra formerna inte gör sig lika gällande. Ikarosflykten framträder fragmentariskt i mannen utan väg på flera ställen. Bl a i sonett XXIX: "lyft oss som en trofé i din flykt mot solen [...]" och i sonett XIX kan vi ana den störtade Ikaros vaggande i det Ikariska havet: "men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly /ej lyfts mer vår hand i den brinnande solen". mannen utan väg kom första gången ut på eget förlag 1942 och på nytt 1945 på Bonniers förlag. Det skiljer alltså 7 år mellan debuten och mannen utan väg. Under denna period har Lindegren uträttat många litterära arbeten i form av översättningar och artiklar.

Ingemar Algulin ger en intressant synpunkt på den språkliga förnyelse som mannen utan väg innebar samt hur diktsamlingen på ett direkt sätt är en avspegling av det kollektiva medvetandes oro inför andra världskriget. Krig innebär alltid död och förödelse och får härigenom en anknytning till dödstemat. En annan motsvarande dödspräglad tidsupplevelse finns i Posthum ungdom, men fin de siécle stämningen som där återges är anakronistisk. Lindegren föddes 1910 och gav ut Posthum ungdom 1935. Något direkt tidsmässigt samband föreligger inte på samma sätt som i mannen utan väg där en direkt avspegling av det rådande tidsläget gör sig gällande. "Vad Lindegren med denna samling lyckades genomföra var att under intryck av ett spänningsladdat och kaotiskt tidsskede och under intryck av den modernistiska lyrikens egen tradition och samtida förespråkare blåsa ny poetisk uttryckskraft i det förbrända och dödsdömda från debutsamlingen." Självfallet kan det i vissa dikter vara den tidlösa faktorn av melankoli som Lindegren avser i Posthum ungdom. Men betraktar man parallellt de båda diktsamlingarnas tidsprägel framträder Posthum ungdom som ett bakåtsträvande. T. ex. genom dandygestaltens förekomst, vilken i högre grad hör hemma i exklusiva och dekadenta miljöer under 1800-talet än i 1930-talet. Dock vill jag här åter peka på vad som sagts om dikten I parken i vilken en möjlig oro inför krigsutbrottet möjligen kommer till uttryck. I Artur Lundkvists diktsamling Glöd från 1928 finner vi en karaktär som helt skiljer sig från Lindegrens livströtta dandyfigurer. Lundkvists Ung rebell blir en tidsriktigare företrädare för tidens unga poesi. Denne figur är helt väsenskild från dandyn både till det yttre och det inre: "Jag är rå och vild av bara hälsa och ungdom och kraft, /jag vårdslösar mitt yttre och är grov i mun, /jag är rättfram och fruktansvärt oartig, /jag är obildad och saknar uppfostran, /jag har ingen moral /och jag kan inte konversera damerna /jag passar nog inte i salongerna bland de välklädda artiga /människor med allmänbildning, moral och god uppfostran."

Dödstemat i diktsamlingen Sviter från 1947 liknar i tekniskt avseende Posthum ungdom genom att döden också här i ett par dikter är förbunden med en roll. (Hamlets himmelsfärd, Döende gladiator, Gammal indian, Stupad soldat) I Hamlets himmelsfärd uttolkar Lysell att: "[...] liv och död, dröm och skrift är säreget inskjutna i varandra." Diktens första rad lyder: "När livets skrift blev ett med dödens drömmar [...]" Dikten har hämtat sitt stoff ur Shakespearedramat men i Lindegrens pastisch tillkommer just himmelsfärden. Bäckström kopplar i följande citat parallellen med nämnda dikt och Posthum ungdoms Ynglingen och döden: "Lindegrens Hamlet tycks vara ställd så direkt inför ett alternativ mellan dödslängtan och skräckslagen klarsyn ('sanningen' som nämns i diktens första och uppenbaras i dess senare del) att situationen erinrar mer osökt om 'Ynglingen och döden' och mannen utan väg än om tragedins Hamlet, för vilken ju ett rent praktiskt handlingskrav - som han dör efter att ha uppfyllt - är det allt överskuggande problemet."

Lindegrens sista diktsamling Vinteroffer från 1954 upplever jag som något ljusare i tonen än de övriga diktsamlingarna (med reservation för kärleksdiktningen i Sviter). Den självutplånande, extatiska ascensionen har här sin välkända gestaltning i den berömda dikten Ikaros. Denna dikt kan sägas utgöra den slutgiltiga versionen av temats förlagor i de tidigare diktsamlingarna. Huruvida denna dikts tema är ensidigt koppad till döden kan ifrågasättas - att göra en tolkning i motsatt riktning är i mitt tycke inte att våldföra sig på dikten. Denna öppnade möjlighet kan vara i överensstämmelse med Lindegrens intention. Allusionen på den antika myten som utgör diktens grund talar för att det rör sig om en liknande allegorisk ascension som vi t. ex. finner i Så flyg och Furia. Men det finns en markant skillnad mellan den mytiska urkunden och Lindegrens dikt. Lindegrens Ikaros krossas inte mot marken utan mot rymden. Och närmandet mot solen blir inte som i myten allt varmare utan: "svalare, allt kallare". Vad som kan invertera tolkningen till ett födelseögonblick är det något häpnadsväckande ordparet "fosterhinnans sprängning". Vi kan söka stöd för denna tolkning i en tidigare dikt där dödsögonblicket framställs till förblandning likt ett uppvaknande (i denna dikt dödsögonblicket - födelse). I dikten Kuplett framställs - som jag tidigare påpekat - döden i sista raden: "Det är som att vakna att dö." Staffan Björck tar i sin Ikarosanalys fasta på det allomfattande i Ikarosflykten. Hur den bildar en mångtydig allegori för mänskligt strävande inom vetenskapen, konsten och religionen. Vad är dagens rymdfärder ut mot det okända om inte verkliga Ikarosflykter drivna av människans längtan efter kunskap? Att Lindegren i sin diktning så ofta använder ascensionen som ett uttryck för själens vilja att nå extasen och högre sfärer kan vara en parallell strävan med Lindegrens syn på diktandet. Hur tidigt Lindegren började uppleva Ikarosmyten som en sinnesbild eller allegori för mänsklig sanningssökande vet vi inget om. Med säkerhet vet vi däremot att Lindegren recenserade Artur Lundkvist essäsamling Ikarus' flykt 1939. Den kända sammankopplingen som Lundkvist där gör mellan diktargeniet Rimbaud och Ikaros kanske bidrog till Lindegrens föreställning om den eventuella parallellen mellan Ikaros och hans egen poetiska stävan, och kanske bidrog detta till att forma en syn på dikten som en väg till kunskap om och förståelse av livet. Uppenbart är att Lindegren från och med Posthum ungdom frekvent i sin poesi uttrycker en komplicerad känsla där ascension, extas, livsaptit, sanningslängtan och självutplåning står i ett komlext förhållande till varandra. Det är alltså först i Posthum ungdom som detta blir framträdande. Heimdalldikternas teman har alltså en annan karaktär.Vinteroffer sätter punkt för Lindegrens döds-tematik. Detta konstnärliga närmande mot döden som följt Lindegren alltsedan Posthum ungdom till denna sista diktsamling klingar på ett avfärdande och självironiskt sätt ut i slutdikten Augusti vars sista strof lyder: "varför blåsa på livets ljus/ med allt detta tal/ om liv eller död...?"

En sammanfattning av ovanstående analys: I Posthum ungdom kan dödstemat kopplas till tre kategorier. Denna indelning är självfallet schematisk och fyller endast en åskådliggörande funktion. Vi kan då vi betraktar dödstemat i ett perspektiv som innefattar hela diktsamlingen tala om ett dekadent förhållande till döden genom dess påtagliga närhet till livet, och i flera fall - dödens närvaro i unga människors medvetande (dandyn, ynglingen, den mondäna damen). I mannen utan väg finns en starkt tidspräglad dödsframställning som är ett uttryck för andra världskrigets pågående härjningar. Diktsamlingen Sviters rolldiktning erinrar om Posthum ungdom i tekniskt avseende genom att döden i ett par dikter är gestaltad genom roller. I Vinteroffer får den självutplånande döden sin slutgiltiga gestaltning i paraddikten Ikaros. Temat känns igen från flera dikter genom Lindegrens författarskap, allt ifrån debutsamlingen till denna sista samling dikter.

 

IX
Esteticerandet
En konstnär, en verklig konstnär, inte en sådan som har konsten till borgerligt yrke, utan en som är predestinerad till konstnär och som konsten har i sina klor - en sådan behöver man ingen särskild skarpsynthet för att känna igen bland massan av människor. Man läser i hans ansikte känslan av att vara isolerad, utomstående, men samtidigt igenkänd och observerad, det är något på samma gång majestätiskt och förläget. Något liknande kan man iaktta hos en furste som går omkring civil bland folket

Ur Thomas Manns Tonio Kröger

Det tema som är mest framträdande näst dödstemat i Posthum ungdom är esteticerandet. En kort förklaring av terminologin kan här vara på sin plats. Dekadens, esteticism, fin de siécle och sekelslutspessimism är närbesläktade benämningar på den riktning inom konst och litteratur som var rådande kring sekelskiftet. Dekadens avser närmast en urartning och tillbakagång inom dessa områden. Esteticisimen inom Sveriges gränser kan bl. a. kopplas till estetdikten som enligt recensenten Ture Nerman har släktskap med Posthum ungdom. Bertil Malmberg talar också i sin recension om samröret med 90-tals esteticismen. Termen fin de siécle har ett fransk ursprung från omkring 1890 och avser vissa drag som var utmärkande för 1800-talets slutskede: det blaséarade, nervösa och dekadenta i livshållning och levnadsätt. Dessa attityder framträder i Posthum ungdom i nära anslutning till dödstemat. Förenade blir dessa teman i dikterna Dandyns död och Kuplett. Ingemar Algulin preciserar i sin analys den dekadenta tendensen i Posthum ungdom i följande formulering: "Inom samlingens attityder står en högspänd eleverad, nietzscheansk eller expressionistisk ensamhetskänsla i ett tomt universum sida vid sida med en vek världstrött dandy-pose av fin-de-siécle-snitt." Man kan inte avstå från att erinra sig de fotografiska författarporträtt av den medelålders Lindegren poserande författarmässigt och alltid välklädd med en cigarrett på munstycke. Något av den ungdomliga dandyismen från Posthum ungdom är närvarande i dessa foton.

Dandyns död

Er kropp är slank och slapp, Er själ är pose.
Er död är viss, en död i färger grälla.
En frackklädd död, en sällsam vit narkos,
en blick mot spegeln och det ideella.

Ert liv blev dött, Er död en pudrad chose
med dragning åt det stumt spirituella,
Er sista suck en fläkt parfum de rose,
ett rendez-vous med det irrationella.

Ni vilar skön i skuggor violetta.
Skön klagar vid Er vita bår Maretta
och småler ömt mot älskarnas eskort:

O ljuva död! till konst din skräck förklädes.
Mitt hjärta fryser, men mitt öga glädes,
ty ingen konst är skön som nature morte.

Dikten är skriven med anknytning till Nils Dardels Den döende dandyn målad 1918. Diktens visuella förhållande och de musikaliskt inspirerande dikterna (Jazz-uvertyr, Valse sentimentale, Pathétique m. fl.) kan ses som steg i den utveckling vilken senare leder fram till den experimenterande Lindegren som strävar efter en förening och ett samspel konstarterna emellan. Den traditionsmedvetenhet som präglar Posthum ungdom kan ses som en estetisk strävan av Lindegren att uppvisa färdighet och uppnå konstfullhet inom de traditionella versformerna. Denna strävan ligger närmare i linje med sekelslutets poesi än med modernistisk poesi. Dikten Kuplett (Kuplett = visa i revy) ger något av en programförklaring för dandykaraktären: "Nå ja, jag är rik, jag har pengar,/ mitt öde jag bär i min hand/ i främmande länder och sängar, på Cosmopolite och på Grand." Det glamorösa och tygellösa levernet som framställs i denna strof är dock bara en chimär. Förgänglighetens och dödens makt är som alltid starkare än livet, och diktens näst sista strof lyder: "Och döden skall taga sitt byte,/ jag firas med tre skovlar sand, då faller mitt liv som ett lyte/ och min cigarrett ur min hand." Titeln Dandyns död påminner, vid sidan av Dardells tavla, även om Baudelaires sonetter i De ondas blommor. Under rubriken Döden återfinns: De älskandes död, De fattigas död och Konstnärernas död.

En kvinnlig motsvarighet till dandyn möter oss i sonetten Porträtt. Den sköna yttre förklädnaden är här endast en upprätthållen mask: "Din klänning vit mot bröstens bleka flik./ Din form är skön. Allt annat är förbi." Denna yttre fasad av skönhet rymmer dock ett vemodigt inre vilket framträder i tredje strofen: "Och ofta är din blick av tårar skymd./ En helig låga i din tomhets rymd/ förbrinner ömt och fryser snabbt ihjäl." Känslan av melankoli och ensamhet formuleras som en tom rymd där livet är en helig låga. Vi kan erinra oss hur ensamheten gestaltas i en liknanade formulering i kärleksdikten Närhet i Vinteroffer: "till dig som satte en gräns/ för en grymt växande rymd".

Ett karakteristikum som är utmärkande för dandyn är självbespeglingen. I Dardels berömda tavla framträder detta symboliskt genom spegeln som vilar i den döende, unge mannens högra hand. Vänster hand är tryckt mot det ömmande hjärtat. Vi kan se att den självutplånande egocentriciteten som finns antydd i denna pose också är närvarande i Lindegrens diktning. Kanske är det tavlans kroppsspråk som återges i dikten Törst, vars första två rader lyder: "Jag vandrar på bottnen av skymningens hav/ med handen tryckt mot mitt hjärta." Självbespeglingens, och i än högre grad narcissismens, klassiska gestaltning har sitt ursprung i myten om Narkissos. Den unge, vackre Narkissos som förälskar sig i sin egen spegelbild och förstelnar till skepnaden av en blomma som för alltid blir oförmögen att älska annat än sig själv. Detta kan kopplas till konstnärskapets villkor fyllt av inåtvänd självtillit och ensamhet i det skapande ögonblicket. Kärleken, inte egenkärleken, uttrycks i sista strofen i Dröm i a-moll som en otillräcklig känsla och diktjaget kan blott le sorgset åt sina känslor:

Och jag kände
kärleken komma över mig,
men log blott sorgset i drömmen,
ty jag kände den kalla morgonens vind,
hopplöshetens vind
draga över havet.

I dikten Kuplett framträder kanske en skrivande protagonist: "jag döljer min kärlek med ord, [...]" Och i dikten Vinternatt gestaltas kärlekens försvinnande mot bakgrunden av titelns antydan om årstidens mörker och kyla: "Döende mumlar min kärlek en fras,/ kommer ej mer på visit." Men självfallet finns det också positiva känslor förbundna med den kärlek som riktar sig till andra än det egna jaget, detta framträder i dikten I Parken: "De älskades huvud sjunka/ tunga av doftande lycka." den vemodiga dikten Sorgsen vårnatt finns trots allt vemod en samhörighet och förtröstan förmedlad mellan diktens två personer. En ton av livströtthet finns dock med i rösten: "[...] du såg på mig och sade trött:/ 'Var stilla bara, det går över.'"

Det finns en samhörighet mellan Dandyn, konstnären, och Narkissos. Dandyn, en högborglig ung man med ett välutvecklat estetiskt sinne blir något av en förtvivlad Narkissos. En över vardagsmänniskorna upphöjd - men borttynande person som finner livet innehållslöst, torftigt och som därför måste fylla den med mening genom att dyrka det sköna. Det finns ett liknande drag som från och med romantiken ofta förknippas med författarrollen. En känsla av att vara utvald framträder i flera Heimdalldikter. Detta verifieras i ett brevutkast från våren 1933 där Lindegren skriver: "min Narcissus-Tonio-Kröger-Dandy". Thomas Manns välkända Tonio Kröger var säkerligen en out sider-karaktär som Lindegren kunde identifiera sig med. Kanhända är det ett eko av Tonio Krögers olyckliga kärlek till den ljusa, blåögda och alltid sorgfria Inge som vi mötet i dikten Skalden och kvinnan ur ett icke sammanställt Heimdallnummer: "Det var en gång en skald /som drömde ljusa drömmar om veka, blåögda kvinnor och som sjöng om ren och ädel kärlek --- [...] Då drömmer han om en vek, blåögd kvinna som /han aldrig har träffat".

Vi har föutom dandyn även den upphöjde självbespeglande Narkissos i mannen utan väg på sin "förtvivlans pelare". Vi kan anta att dessa karaktärer har nått sina upphöjda positioner genom någon form av insikt om livet, men uppenbart leder det till isolering och ensamhet. Fixeringen vid Narkissos är det mest uppenbara exemplet på hur Lindegren i sin senare diktning behandlar samma problem som i ungdomsdiktningen. Redan i första raden av mannen utan väg möter vi Narkissos. Även om namnet Narkissos inte förekommer i Posthum ungdom så finns ändå många av hans kännetecken närvarande i gestaler som ynglingen och dandyn. Att Narkissos var aktuell vid diktandet av Posthum ungdom verifieras på flera sätt. Ur anteckningsboken Filosofi, där utkasten till Posthum ungdom finns med, återfinns följande rader under rubriken Narkissos. "Ack, denna spegel är så mörk i dag, så mörk som mitt begär...". Dessa rader erinrar påfallande om vad som ett decennium senare blir inledningen till mannen utan väg. "i speglarnas sal där ej endast Narkissos /tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel". Ytterligare belägg återfinns i brevväxlingen mellan Örnberg och Lindegren från perioden då Posthum ungdom diktades. Tänkta avdelningar i debutboken var 1. "Våren (naiv, vek lycka), 2. Inom jagets trollkrets. Naivt genomskådande, upptäckten att erotiken inte kan bära allt, sökandet efter mig själv, 3. Dandyns dagbok" Anteckningarna från 30-talet berättar även om det koncept som ligger bakom debutboken:

[...] Efter dessa utflykter kan man alltså lugnt ställa upp teorin för mitt skapande: det är icke innehållet, utan formen som talar till känslan, och alltså det bärande i konsten. (Härmed innefattas både den yttre tekniken och 'synvinkeln på ämnet'.) Konsten stävar mot harmoni men når sina högsta verkningar just där smärtan och harmonin gränsar till varandra. De olika konsterna har olika medel men uppväcker exakt samma känslor (Mina älsklingskänslor: 1) Det makabra (Munch), 2) sentimentalt högmod (Tonio Kröger), 3) förtroligt vemod (Lagerkvist), 4) titanism, upprorskänsla (Beethoven, Strindberg), 5) det sublima. Alla dessa känslor har olika språk, men alla fordrar de fulländad teknik (allt kaotiskt bannlyst). Känslan studeras bäst hos sig själv och andra i musiken. Till sist: den högsta konsten är den patetiska.

Erik Blomberg tar i sin recension fasta på det personliga i Posthum ungdom och ser poeten Lindegren som en Narkissoskaraktär: "Erik Lindegren är konstpoet och estetiker, förtrogen med det litterära bildspråket, försjunken i sina egna exklusiva känslostämningar, liksom Narkissos i betraktandet av sin spegelbild." I Heimdallpoesin är självbespeglingen mycket närvarande. Framför allt i kärleksdikterna märks detta där diktjaget gör reflexioner över sitt eget hjärta. Dikten Till mitt hjärta, vars titel redan pekar mot detta, blev aldrig inskriven I Heimdall, men härrör från samma period. Diktjaget uttrycker här en besvikelse och tomhet i förhållande till andras hjärtan. Dikten slutar: "Endast jag har intet att förgäta!" I denna enkla och korta dikt kan man ana samma ensamhetskänsla som så många poeter uttryckt i sin tidiga produktion. En känsla av händelselöshet och brist på kärlek som vi nog alla kan referera till. T ex i sjunde dikten i Karin Boyes Härdarna: "Jag orkar inte mer, fastän inget har skett./ Dödstrött är jag. Vad har jag gjort?"

Utöver de ovan diskuterade karaktärerna som Lindegren använder i sin ungdomsdiktning finns ännu en välkänd Narkissos, nämligen Hamlet. Lindegrens första anspelning på Hamlet infaller tidsmässigt efter 1935, så jag nöjer mig här, inom uppsatsens begränsning, med att påpeka att dikterna Prolog till en ny Hamlet (1937) och Hamlets himmelsfärd i Sviter (1947) anspelar på Shakespeares drama. Vi kan emellertid tidigare, i Heimdallpoesin och Postum ungdom, se att mycket av Hamletkaraktärens särdrag är närvarande. Ett flertal dikter i Heimdall handlar om ett utstött och missförstått diktjag. I dikten Ensliga stigar heter det: "Men jämt man gett mig nya sår/ och skrattat när man sett mig falla." och i dikten Songe från Heimdall nr: 3 ht 1929 heter det: "Det är svårt att flamma, brinna,/ när man vet för mycket,/ allt blir lögn och svek till slut." Det ligger nära att se dessa känslor av att vara utvald och utstött som en parallell till Hamlet som också "vet för mycket" om det den falskhet och det fruktansvärda svek som är upphovet till hans tvehågsenhet och melankoli. Det är på grund av det fruktansvärda som han vet som Hamlet blir en enstöring. Såväl Hemdallpoesin, Posthum ungdom och efterlämnade anteckningar från 30-talet vittnar om att Lindegren inte sällan upplevde en stark, brådmogen känsla av att veta för mycket om livets betingelser. I en efterlämnad anteckningsbok fylld med aforismer står det: "Man vet mest om livet när man är 20 år.", samt: "Vilket är störst jag eller livet? Jag!"

Det finns en risk att vi alltför tendensiöst försöker applicera karaktärsdrag på dessa figurer i Lindegrens poesi: Dandyn, ynglingen, Narkissos, konstnären och Hamlet. Det rör sig i hög grad trots allt om allmänmänskliga egenskaper. Figurerna uppträder i Lindegrens dikter som anonyma gestalter, förvisso är det i Posthum ungdom frågan om unga människor. Jag instämmer dock med Cullhed som hävdar att gestalterna i Lindegrens dikter "[...] - saknar i regel namn, ålder, ansikte, temperament och individuell särprägel; de framstår i stället som exponenter för en allmänmänsklig belägenhet." Kvarstår gör, att de introverta, självreflekterande, jagfixerade och övermodiga gestalterna i Lindegrens dikter utgör just sådana exponenter och ett betydelsefullt inslag i författarskapet.

 

Blad ur Erik Lindegrens efterlämnade anteckningar från början av 30-talet. Narkissos var redan här aktuell och ett decennium senare återkommer "Narkissos" och "spegeln" i första raden i mannen utan väg.

En av de intressantaste dikterna från Östersundstiden är dikten III Vision. Dikten finns i ett sammanställt, men inte utskrivet nummer av Heimdall nr: 3 från vt 1930. Kanske är det en av Lindegrens första visioner om vad det kommande diktarlivet kan komma att innebära:

III/Vision/Som en mur av eld/lyser min framtid emot mig./Så ska jag bada i lågor!/Åh bränn mig, plåga mig, ät mig, förtär mig!/Jag vill ej offra något att undgå er/Quo Vadis

De två teman som jag valt att analysera har jag valt på grundval av deras dominans i diktsamlingen. Det är i min tolkning ingen tvekan om att dessa två teman är de faktorer som ger diktsamlingen dess helhet och karaktär. Var gränsen mellan vad som är att betrakta som innehåll och form vid diktanalys är ett gängse hermeneutiskt problem. En uppfattning är att de bägge faktorerna är oskiljbart förenade med varandra. Med anledning av detta finns det ytterligare en viktig faktor utöver temata som ger Posthum ungdom dess specifika karaktär, och det är förekomsten av rolldikter. Detta utgör också ett skrivtekniskt inslag och ska därför inte enbart betraktas som ett tema utifrån vad gestalterna representerar. En tematisk infallsvinkel är möjlig eftersom de olika karaktärerna i vissa avseenden uttrycker någonting gemensamt. Sambandet typerna emellan uppstår av att vissa av dem representerar döende kulturtyper (dandyn, Orfeus) , men också redan formulerade attityder (dandyn, den mondäna damen, Ynglingen och döden) vilka uppträder i rollen av livstrött ungdom.

Den enligt Erik Blomberg magra lyrikvår 1935, då Lindegren debuterade, recenserade Blomberg Posthum ungdom tillsammans med A. Gunnar Bergmans diktsamling Erfaret under rubriken "Kristidsungdom". De båda diktsamlingarna sades ha: "[...] vissa inbördes likhet, en prägel av kristid och bitter illusionslöshet, men författarna ge den mycket olika uttryck." Vi kan i fallet Postum ungdom se denna ungdomliga illusionslöshet till stor del förmedlad genom den ovan nämnda rolldiktningen. Blombergs karaktärsbestämning av diktsamlingen blir sålunda avhängig av rolldiktningen. Även i de senare diktsamlingarna blir rolldiktningen ett framträdande drag genom Prolog till en ny Hamlet, Hamlets himmelsfärd, Gammal indian, Döende gladiator med flera.

I Lyrikvännen nr: 6, 1986 presenterar Ingemar Algulin en sida av den unge Lindegren som i mycket överensstämmer med ungdomsdiktningens esteticerande och illusionslöshet. Utifrån en studie av tidiga dagboksanteckningar och foton framträder en med Posthum ungdom mycket överensstämmande personlighet. I vad mån redan föreningen Lyran med dess uttalade estetiska intressen bidragit till att forma dandyn Lindegren förblir en gåta, men jag tror heller inte att frågan saknar berättigande. Jag erinrar mig mitt eget engagemang i gymnasieföreningen Banéret och mina försök att mellan föreningsfesterna framstå som en poetiserande - och kanske esteticerande - gymnasist. Disciplinen och moralen inom gymnasieföreningarna vid Östersunds högre allmänna läroverk var av allt att döma av betydligt högre klass än under mina år vid samma skola. Min farmor berättar: "Det var någonting fint att var med i Lyran." Och vidare att ett medlemskap i Lyran utgjorde en försäkring gentemot det motsatta könet att gymnasisten i fråga var en gentleman - trots att föreningsaktiviteterna inom Lyran i lika hög grad som under min tid i Banéret, bestod av ett tämligen livlig festande. Föreningen Lyrans sammankomster och stadgar främjade ett deltagande i musikaliska och litterära aktiviteter. Föreningen som grundades redan 1864 äger i dag ett unikt arkiv där flera författare och journalister har lämnat poetiska spår efter sig. Varannan vecka var lyristen ålagd att presentera dikter som senare skulle utväljas och sammanställas till ett nummer av Heimdall.

De mötesprotokoll som jag läst i Lyrans arkiv berättar hur Lindegren först får ett kallelsebrev och hur han senare vid de "Lagtima koncilierna" läste lyrik och spelade piano. I början av höstterminen 1928, den 28 augusti, beslöts inom gymnasiiförbundet Lyran att Lindegren var önskad som medlem i förbundet. Under § 3 i 1928 års protokollbok står följande: "Beslöt förbundet att utfärda kallelsebrev till hrr [...] Erik Lindegren, R III." I ett protokoll från maj 1930 står det vidare: "§ 10. Uppläsning av herr Lindegren, vilken läste en del dikter av Arthur Lundqvist."

I en tillbakablick på framför allt tiden i Kiruna, men också på tiden i Östersund, uttrycker Lindegren dock att tiden för mycket ägnades åt "vitalitetsjäkt". De båda orterna kunde kanske inte heller erbjuda en tillräcklig intellektuell stimulans i jämförelse med tiden i Stockholm efter värnplikten då debutsamlingen växte fram.

 

X
Kritiken

Det är över lag en positiv ton i recensionerna av Posthum ungdom. En av de tungt vägande recensenterna, BLM's recensent Johannes Edfelt, finner förståelse för avståndstagandet från primitivismen: "[...] ännu ett utslag av en fullt förståelig reaktion mot den primitivistiska livsglädje, i vars tecken ung svensk lyrik några år stått, [...]" och han ser också med förlåtande ögon på samlingens ofullständighet avseende formen: "[...] - sedan må den artistiska ofärdigheten här och var ge sig till känna: ett flertal av dessa dikter äro sålunda endast att betrakta som stilövningar i modernt maner."

Bland recensenterna tycks det råda en viss meningsskiljaktighet i att söka efter beröringspunkter med övrig svensk lyrik. Recensenternas uttalanden om möjliga influenser ger i en jämförande betraktelse intrycket av att Posthum ungdom äger ett släktskap med de flesta under tidsperioden rådande litterära strömningar. Detta kan exemplifieras genom att vi kort citerar några uttalanden. Vi måste naturligtvis se dessa utbrutna citat som fragment av längre framställningar, varefter citaten kanske inte alltid gör recensenten rätt. Men tillvägagångssättet ger ändå en tidsriktig bild av Posthum ungdom, och vi kan se hur diktsamlingen framträder mot bakgrund av 1935 års litterära klimat. Detta klimat är självfallet ett helt annat än det som är aktuellt då denna uppsats skrivs. Inte heller hade recensenterna det facit som vi sitter inne med när vi kan betrakta Posthum ungdom i förhållande till Lindegrens senare diktning. Att läsa debutboken i jämförelse med mannen utan väg har just gett de många allför analyser som kallar den för "anspråkslös" etc.

Anders Österlings skriver i sin recension i Svenska Dagbladet 1935-10-30: "Kanske vill man framkasta den frågan, hur Malmbergs diktbok skall uppfattas om låt oss säga hundra år - skall den presumtive läsaren finna detta patos överdrivet och färgat av en mörk, tvivelsjuk tid eller skall han konstatera, att dessa förutsägelser ha förts ett steg närmare sin bekräftelse." I samma artikel från vilken detta citat är hämtat recenseras Posthum ungdom. Frågan riktar sig alltså till Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen. Men Österlings fråga kan vi analogt tillämpa i vårt försök att nå en riktig förståelse av Posthum ungdom. Varje konstverk torde i ett plan vara präglat av tiden. Till vilken grad kan vi läsa Posthum ungdom som tidsdikt? Anders Cullhed undersöker detta förhållande i sin analys av mannen utan väg och presenterar där ett par uppenbarar överensstämmelser. En grundtanke i avhandlingen är hur Lindegren genom mannen utan väg artikulerar tiden - ger tiden en röst. Samma förhållande är inte gällande i Posthum ungdom. Det finns ytterst få (I parken) direkt tidsmässiga anknytningar med 30-talet. Vad som närmast kan betecknas som en tidsprägel är en läsning som i överensstämelse med Edfelts recension ser Posthum ungdom i ett reaktionärt förhållande till primitivismen.

Erik Blomberg framhåller inflytandet från 90-talsesteticismen: "Allt går igen, och Lindegrens vers har många litterära anklanger och reminiscenser från 90-talsesteticismen, i synnerhet Levertin [...]" Ture Nerman tillskriver influenserna en senare diktargeneration: "Han är utpräglad estet, påminner inte så lite om den unga estetdikten kring 1905 med Lidman-Agrell-Siwertz." Sten Selander tar avstånd från jakten på förebilder, men pekar sedan på en helt annan påverkan än den ovan anförda: "Den jakt på förebilder till vilken varje poetisk förstlingbok brukar egga recensenterna är knappast någon ädel sport, och dessutom brukar de bålde jägarna ofta skjuta de förfärligaste bommar. Det är därför med ganska stor tvekan jag framför mitt intryck att Lindegren till sina favoritförfattare räknar Bo Bergman, Erik Blomberg och Edith Södergran [...]" Initialerna C-a i Östersunds-Posten finner att bildspråket närmast erinrar om ännu en svensk diktare: "Det Martinsonska bildspråket och språkliga nydaningar har han tydligen tagit intryck av, och med god effekt försöker han sig på nya ordbildningar och djärva liknelser, [...]" Avslutningsvis citerar artikelförfattaren två strofer ur Kuplett och slutar sin recension i berömmande ordalag: "En sådan verskonst har de flesta 'proletärskalderna' anledning att avundas Erik Lindegren. Aftonbladets recensent, signaturen T.S., stämmer in med de övriga recensenterna och fäster sig vid det spleenfyllda: "Den desillusionerat bittra, spleenfyllda stämningen och andan kommer dessutom särskilt fram i sådana artistiska verningsfulla, elegant svarvade stycken som 'Dandyns död' och 'Kuplett', vilka får räknas till samlingens bästa."

 

XI
Sammanfattning

I min uppsats har jag velat visa hur Erik Lindegrens ungdomsdiktning mellan åren 1928-35 varit av avgörande betydelse för hans senare poesi. Att hans ungdomsdiktning i förhållande till den senare produktionen framstår som omogen och mindre konstfull är en självklarhet. Men att av den anledningen förbise den och endast rikta uppmärksamheten mot dess förlängning, mannen utan väg och de efterkommande samlingarna, är enligt min uppfattning felaktigt. Ett författarskap är i lika hög grad en växande estetisk medvetenhet som en textproduktion som ökar i omfattning. Inom medvetandets och den fortlöpande textens gränser har allt sitt genetiska ursprung. Rottrådarna till den svenska lyrikskattens betydelsefullaste modernistiska poesi leder genom en rad utvecklingsfaser tillbaka till trevande diktförsök av gymnasisten Erik Lindegren vid Högre allmänna läroverket i Östersund. De steg och den riktning som där utstakades har om inte på ett direkt stilistiskt eller tematiskt påvisbart sätt, så i högre grad på ett erfarenhetsmässigt och intellektuellt plan, brutit väg för författarens poetiska utveckling.

Debutsamlingen Posthum ungdom blev genom dess traditionsbundenhet något av en negativ erfarenhet för Lindegren vilket övertygade honom om att den traditionella poesins verkningsmedel var otillräckliga för hans expressiva diktartemperament. Jag ser Posthum ungdom som en ofrånkomling erfarenhet som poeten var tvungen att läga bakom sig för att kunna söka sig mot nya, modernistiska uttryckssät. Språkförnyelsen i mannen utan väg och dess banbrytande effekt inom den modernistiska poesin i Sverige är inom litteraturvetarkretsar ett enhälligt faktum. Några faktorer som förebådar detta har jag försökt lyfta fram ur ungdomsdiktningen. Det avgörande steget mot mannen utan väg kom dock senare vilket Cullhed och Lysell utförligt redovisar i sina avhandlingar. Heimdallpoesin och Posthum ungdom har en ofta förbisedd biografisk bakgrund. Denna har jag successivt redogjort för.

Samspelet mellan poetiska, musikaliska- och bildliga inslag i Posthum ungdom kan ses som ett konstnärligt gränsöverskridande som senare får sina höjdpunkter i arbetena med opera och fridans, samt i de visuellt präglade dikterna skrivna till Halmstadgruppens målningar. Bland de teman som framträder i Posthum ungdom har jag visat hur dödstemat är närvarande och av lika stor betydelse som i det senare diktsamlingarna. Esteticerandet i Posthum ungdom är på olika sätt förknippat med desillusion, dekadens och på ett paradoxalt sätt också knutet till ungdomlighet, vilket titeln utgör ett exempel på. Narkissos-prolematiken intresserar den unge Lindegren och blir i ett mångfald av skepningar en av grundpelarna för hela förtattarskapet. De intertextuella sambanden i Heimdallpoesin och Posthum ungdom är i vissa dikter uppenbara, i andra fall tycks det mer vara frågan om Lindegrens egen ungdomliga uttrycksfullhet som dominerar. Posthum ungdom består till en tredjedel av dikter som framför allt genom titlarna knyter an till musiken, detta förhållande har jag behandlat som en form av inflytande likvärdigt med en litterär intertextualitet.

Min förhoppning är att uppsatsen, framför allt genom analyserna av Heimdallpoesin, ska komma att utgöra ett tillskott till Lindegrenforskningen och komplettera bilden av den unge Lindegrens diktning som i all sin ofullständighet ändå ugör grunden för det kommande diktandet.

 

XII
Summary

The Swedish poet Erik Lindegren (1910-68) is one of Sweden's pioneer modernist poets. His second collection of poems, mannen utan väg (the man without a way), 1942, was a break-through for a specific disparate way of metaphoric expression which made him legendary and exemplary among other Swedish poets. This paper focuses on Lindegren's early poetry; the poetry that he wrote between 1926-35. In the 1980's two dissertations were written about the poetry that Lindegren wrote after 1935. My intention with this paper is to analyse and present a neglected part of his production: that is his early writings. I have in some aspects applied the same thematic research method that is used in one of these two dissertations. This method is in my version combined with biographical, historical, and comparative studies. My most important source is what I know about Lindegren's participation in a fraternity at Högre allmänna läroverket in Östersund. This fraternity, Gymnasiiförbundet Lyran, holds a unique collection of Lindegren's earliest poetry. Many critics have found this poetry to be naive and incomplete. That is true in a comparative reading, but what can you expect from a poet who was making his very first attempt to express himself in poetry? It is very fruitful to analyse these first poems to find out what processes the poet had to go through to become one of Sweden's most influential poets of the 20th century. The fraternity Lyran, collected, and still collects its members' poetry in an internal, literary magazine called Heimdall. In the spring term of 1929 Lindegren became editor of Heimdall and in the following semesters he became one of the most published young poets in Heimdall. Lindegren signed most of his poems with the pseudonym Quo Vadis. His poetry at this stage dealt with love, loneliness, and chastity. Lindegren also played the piano and read poetry at Lyrans' gatherings, Koncilium, which were held under ceremonial conditions every other week.

Lindegren's first collection of poems, Posthum ungdom, 1935, (Posthumous Youth), has an important role in my research. The poet himself felt, as soon as the book had been released, that it was only an unlucky attempt to combine traditional and modernistic poetry. Posthum ungdom contains traditional, rhymed poetry dealing with death, decadence and disillusionment. Only a few passages stress a more modernistic way of poetic expression. The book shows a closer relation to fin de siécle poetry, than to the Swedish "primitivistic poetry" that many young poets of the era wrote. Many critics have pointed out that Posthum ungdom was a reaction against the poetry that was represented by a group of young poets called Fem unga. (The five young ones). But, Posthum ungdom also portends Lindegren's later poetry; foremost thematically and emotionally. Many poems show the same temperment that is present in Lindegren's whole poetic production and some poems express a dualistic view of life which resembles his later works. I have examined more closeley how Lindegren tries different attitudes and approaches towards life and death by using characters such as the Dandy. The death-theme is in combined with ascension and ecstasy in a way that reminds us of Lindegren's later poetry.

I have chosen to use the disputed term intertextuality because my first intention in this chapter has been to show the complexity of Lindegren's poetry. Lindegren was a widely learned poet in the Arts. Musical concepts form a third of the poems of Posthum ungdom. One poem, Dandyns död (The Death of the Dandy), is inspired by one of Nils Dardel's decadent paintings. Writing poems influenced by paintings will be something that the poet practices again in 1946 when he writes poetry inspired by paintings of the surrealistic group Halmstadgruppen.

Even though most critics in daily papers found Posthum ungdom not at all such a bad début, the poet himself never felt satisfied with his first book. His break-through as a poet came seven years later in 1942 with mannen utan väg which he first published and financed on his own. First distribution was 200 copies. Later in 1945, Bonniers agreed to publish the book. There are more differences than similarities between Posthum ungdom and mannen utan väg. Lindegren dedicated himself completely to learning about modernistic poetry after his début in 1935. He was greatly inspired by finno modernists, T.S. Eliot and French surrealists. My intention has been to point out that the poetry found in Heimdall and the début with Posthum ungdom were necessary and inevitable experiences for the young Erik Lindegren. It made him realize that his poetic drive was destined to find other, more modernistic avenues of expression than those which he tried out in Heimdall and Posthum ungdom.


Käll- och Litteraturförteckning

Otryckt material
Holmgren, Christina, "Lindegren och Lyran.", c-uppsats vid litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, 1987-05-13.
Isaksson, Bernice, "Lindegrens 'Posthum ungdom'", c-uppsats vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 1955-03-26.

Ur Ö. G. F. Lyrans arkiv vid Palmcrantzskolan i Östersund
Ö. G. F. Lyrans protokollbok 192831.
Foto av Lyrans medlemmar ht 1928.
Heimdall: ht 1928 nr: 5
vt 1929 nr: 19
ht 1929 nr: 25
vt 1930 nr: 23, 7
ht 1930 nr: 1
vt 1931 nr: 4

Länsarkivet i Östersund
D2 A: 10, Östersunds allmänna läroverks skolkataloger 192630.
F6 A:12, Studentexamensprov. Uppsatsskrivning svenska, 192830.

Kungliga Biblioteket i Stockholm
Handskriftsavdelningen. Erik Lindegrens efterlämnade papper.
KB:L 105: 919 Ungdomsdikter.
933 Anteckningar från studietiden vid Stockholms högskola.
960 Papper från 30-talet.
998 Bernice Isakssons Lic. avh. om mannen utan väg.
1033 Brevsamlingen.
1034 Anteckningsböcker.

Muntliga källor
Roland Lysell
Signe Westerberg
Bertil Örnberg

Tryckt material
Verk och publicerade dikter av Erik Lindegren
En dikt publicerad tillsammans med ett kåseri under pseudonymen Sonny Boy i Gefle Dagblad 1930-08-01. Tristans död och Feber publicerade i Svenska Dagbladet 1934-02-11. Vit nocturne publicerad i Presens nr: 2 1934. Furia publicerad i Presens nr 1 1934. Dikter av Quo Vadis (Erik Lindegren) publicerade i Lyrans jubileumsskrifter 1939 respektive 1964. Ett par ungdomsdikter publicerade i samband med en artikel i Östersunds-Posten 1954 och dikten De profundis publicerad i Norrlandica 1961.

Posthum ungdom, Stockholm 1935.
mannen utan väg, Stockholm 1942.
Sviter, Stockholm 1947.
Vinteroffer, Stockholm 1954.
Dikter. Nella versione italiana, förord av Erik Lindegren, översättning Giacomo Oreglia, Stockholm-Rom 1963.
Maskeradbalen, Opera i tre akter. Italiensk text av Antonio Jomma fritt efter Gustave III ou Le bal Masque av Eugéne Scribe. Svenskbearbetning av Erik Lindegren. Musik av Giuseppe Verdi. Stockholm 1958.
Aniara, En revy om människan i tid och rum. Opera i två akter (7 scenbilder) efter Harry Martinsons versepos "Aniara" i sceniska bearbetning av Erik Lindegren. London 1959.
Herr von Hancken, Opera i tre akter efter Hjalmar Bergmans roman. Libretto av Erik Lindegren. Stockholm 1965.
Tangenter. Recensioner och essäer i urval. [Postumt utgiven] med inledning av Lars Gyllensten och i urval av Karin Lindegren, Stockholm 1974.

Övrig litteratur
Algulin, Ingemar, Den orfiska reträtten. Studier i svenskt 40-talslyrik och dess litterära bakgrund. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Studies in History of Literature 18, Stockholm 1977.
- "Ung man utan väg (Fragment ur en planerad Erik Lindegren-biografi)", Lyrikvännen nr: 6 1986.
- Tradition och modernism. Bertil Malmbergs och Hjalmar Gullbergs yriska förnyelse efter 40-talets mitt. Ak. avh. Stockholm 1969.
-"Lindegren, Erik" Svenskt biografiskt lexikon band XXIII.
Bergman, Bo, Samlade dikter II, Stockholm 1941.
Bethege, Hans, (Sorgsen vårnatt)
Björck, Staffan, "Dödens födelse", Lyriska läsövningar, 2:a upplagan, Malmö 1961 s. 176-83.
Blomberg, Erik, "Kristidsungdom" [recension av Posthum ungdom], Social- Demokraten 1935-07-24.
Bäckström, Lars, Erik Lindegren. Ny upplaga med tillägg om de sista åren. Ystad 1979.
- "Erik Lindegren debuterade i Gefle Dagblad", Gefle Dagblad 1961-07-22.
- "En tidig dikt av Erik Lindegren", Norrlandica, Norrlands nations skriftserie, Uppsala 1961, s. 255-61.
Ca [sign. för "Caramba" John Eriksson, samtida lyrist med Lindegren], "Litteratur", [recension av Posthum ungdom], Östersunds-Posten 1935-06-13.
Cullhed, Anders, Tiden söker sin röst. Studier kring Erik Lindegrens mannen utan väg. Ak. avh. Stockholm 1982.
Edfelt, Johannes,"Posthum ungdom", [recension av Posthum ungdom], BLM nr: 8 1935.
Ekelöf, Gunnar, Dedikation, Stockholm 1934.
Eliot, T. S., Vad är en klassiker? och andra essayer. Valda av Lennart Göthberg. Översättning av Daniel Andreae. Stockholm 1948.
Eagleton, Terry, Literary Theory. An introduction, Oxford 1989.
Edfelt, Johannes, Unga dagar, Stockholm
Espmark, Kjell, Dialoger, Stockholm 1985.
- Livsdyrkaren Arthur Lundkvist. Studier i hans lyrik till och med Vit man. Aka. avh. Stockholm 1964.
5 unga. Unglitterär antologi. Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Gustav Sandgren. Stockholm 1929.
Fehrman, Carl, Musiken i dikten, Stockholm 1969.
Gamby, Erik, "Att läsa Lindegren", Perspektiv nr: 5 1951.
Gullberg, Hjalmar, Andliga övningar, Stockholm 1932.
Hallind, Kristina, Tavlor och deviser, Studier i Erik Lindegrens diktning till Halmstadgruppens måleri. Ak. avh. Lund 1978.
Hansson, Ola, Valda dikter. Urval och inledning av Hjalmar Gullberg, Stockholm 1943.
Henmark, Kai, "Erik Lindegren - extasens diktare", Ord och Bild 1961, s. 460-73. [Ingår även i En fågel av eld. Essäer om dikt och engagemang, Stockholm 1962.]
Hermeneutik, en antologi sammanställd av Horace Engdahl med flera. Stockholm 1977.
Hultén, Britt, Kulturtidskrifter på 30-talet, ak. avh. Stockholm 1977.
Jacobsson, Hans, Östersunds elementarskola och läroverk 1847-1947, Östersund 1974.
Kahraka, Urpu-Liisa, Samlaren 1984, [sid. 105-111, recension av Tiden söker sin röst av Anders Cullhed].
Kåre, Alf, "Ny diktsamling", [Recension av Posthum ungdom], Arbetaren 1935- 08-05.
Lagercrantz, Olof, Stig Dagerman, s. 29-34, 105109. Stockholm 1958.
-lyriker, Stockholm 1961.
Ljung, Per Erik, "Vart tog författaren vägen", Tidskrift för litteraturvetenskap nr 1 1991.
- "Erik Lindegren död", sid. 5, Dagens Nyheter 1968-06-01.
Ljungdal, Arnold, Ungdom, Stockholm 193
Lundkvist, Artur, Glöd, Stockholm 1928.
- Ikarus' flykt, Stockholm 1939.
- Svart stad, Stockholm 1930.
Lysell, Roland, Erik Lindegrens imaginära universum, Ak. avh. Stockholm 1983.
Löwenhjelm, Harriet, Dikter, Stockholm 1988.
Mattsson, Per-Olof/Sahlin, Gunnar, Pågående forskning i litteraturvetenskap vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå, Uppsala, Stockholm 1989.
Mann, Thomas, Fem berättelser, Stockholm 1952.
Martinson, Harry, Aniara, Stockholm 1956.
Mesterton, Erik, Speglingar. Essäer, brev, översättningar. Urval och redigering Lars fyhr och Gunnar D. Hansson. Förord Brigitta Trotzig. Uddevalla 1986.
Mumford, Lewis, Stadskultur, Stockholm 1972 (1942
Nerman, Ture,"Två diktböcker om ungdom", [Recension av Posthum ungdom], Folkets Dagblad 1935- 06-22.
Nietzsche, Friedrich, Nietzsche i urval av Carl-Henning Wijkmark, Stockholm 1987.
Nilsson-Tannér, Per, "Han fann sin väg", Östersunds-Posten 1960-08-05.
Olsson, Bernt, Den nya franska kritiken. En presentation. Samlaren 1969. s. 111- 128.
Ovidius, Publius Nasso, Metamorfoser, Stockholm 1961.
Printz-Påhlson, Göran, Solen i spegeln. Essäer om lyrisk modernism, Stockholm 1958.
Rimbaud, Arthur, Lyrik och prosa. Urval, inledning och översättning av Gunnar Ekelöf, Stockholm 1972.
Rydberg, Viktor, Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus, Stockholm 1928.
Röhl, Magnus, Litteratur och parialitteratur. "Intertextuella" ansatser om och kring Alfred de Mussets Lorenzaccio och Viards & Zacharias Le Mytheux. Stockholm 1987.
- Samlaren 1984, [sid. 100-105, recension av Erik Lindegrens imaginära universum av Roland Lysell].
Sandgren, Folke, Erik Lindegren. En bibliografi. Stockholm 1971.
Selander, Sten, "Lyrik", [recension av posthum ungdom], Dagens Nyheter 1935-07-08.
Sienkiewics, Henryk, Quo Vadis, Höganäs 1975.
Shakespeare, William, Hamlet, Översättning Karl August Hagberg, Stockholm 1960.
Snoilsky, Carl, Samlade dikter, Stockholm 1903.
Stolpe, Sven, 40 svenska författare [kap. om Lindegren], Höganäs 1980.
T. A. [Sign], "Lyrisk debut", [recension av Posthum ungdom]Aftonbladet 1935- 06-03.
Tornell, Brita, "Erik Lindegrens första försök kom i Östersund", Östersunds- Posten 1983-08-24.
- "Erik Lindegren gymnasist i 1920-talets Östersund" Jul i Jämtland 1985.
Wilde, Oscar, De profundis, Stockholm 1957.
Ålenius, Nils, Livstro och ångest. Studier i trettiotalets svenska tidsdikt I. Stockholm 1943.
- Mot katastrofen. Studier i trettiotalets svenska tidsdikt II. Stockholm 1943.
Östlering, Anders, "Lyrik", [recension av Posthum ungdom], Svenska Dagbladet 1935-10-30. 


Tillbaka till hemsidan