Man kan säga mycket om Ritchie Blackmore, men feghet har aldrig varit ett karaktärsdrag. Då han lämnade Deep Purple i april 1975 tyckte många fans att han var tokig. Varför lämna ett av världens största rockband för ett projekt med tvivelaktig framtid? Men sådana tankar har aldrig bekymrat mannen som också kallades för The Man in Black (mannen i svart) och likt en trotsig bulldog så etablerade han också Rainbow till ett megaband inom en tidsperiod på fem år.
Solodebuten hette "Ritchie Blackmore´s Rainbow" och den låg redan inspelad då han lämnade Deep Purple, och rent musikaliskt så påminde också musiken mycket om Deep Purple. "Man On The Silver Mountain" hade ju lika gärna ha kunnat se dagens ljus på en Deep Purple skiva, men nu var det Rainbow det handlade om och bandet fick i alla fall en flygande start. Intresset i skivan fanns där främst därför att Ritchie Blackmore var en stjärna ifrån Deep Purple, och de initiala framgångarna i Amerika lade sig efter den första skivan. Med sig på skivan hade Ritchie gruppen Elf, minus gitarrist. Men det var främst sångaren Ronnie James Dio som fått Ritchie att bli intresserad i att gå en annan väg.
Men det första "riktiga" Rainbow samlades ihop senare och med en helt ny fokusering så körde bandet över sin publik med krutpaketet "Rising" 1976. Den viktigaste nye medlemmen var trummisen Cozy Powell, som med sitt tunga och precisa spel lade grunden till ett hårdare sound. Ett sound som Ritchie valde att utnyttja optimalt med stenhårda riff och pampig rock. Livedubbeln "On Stage" (1977) visade också prov på bandets kvaliteter. De flesta anser att Ritchie aldrig var bättre som gitarrist än under de första åren av Rainbow, och de kan mycket väl ha rätt. Mellan riffen och de hårdare spåren så skymtade även hans intresse i att inkorporera vackra inlägg fram, ett intryck som många år senare kunde få blomma ut då han väl sparkade igång projektet Blackmore´s Night i mitten av nittiotalet. Men även om Ritchie ofta talade om sin kärlek för medeltida musik i pressen så var det ändå hårdrock som gällde. Med "Rising" och "On Stage" erövrades hela världen utom Amerika, ett faktum som irriterade Ritchie kollosalt och som även äventyrade bandets framtid. Med "Long Live Rock´n´Roll" (1978) gjorde bandet därför en enorm satsning på den amerikanska marknaden och för första och sista gången så åkte Rainbow omkring i Amerika som förband till grupper som var mer etablerade än dem själva där. Bandets profil kunde därför höjas och även om de inte spelades på radion, vilket inte heller var så lätt med tanke på hur pass kompromisslös deras musik ändå var, så var det nu på väg uppåt. Men det var ändå slutet på en era. Med siktet inställt på en mer kommersiell satsning så passade inte Ronnie James Dio i bandet längre och han fick gå.
Ny producent var Deep Purple´s gamle basist Roger Glover och snart nog hade han en plats i bandet också. Ny sångare blev Graham Bonnet, en kille som chockade dåtidens publik genom att spatsera omkring i Svenssonfrisyr a´la Elvis Presley. Men lungor av stål, det hade han, och "Down To Earth" (1979) blev en hit. Två rejäla singelhits får äntligen bandets profil att lyfta och "Since You Been Gone" och "All Night Long" blir deras genombrott på radion. Rainbow erövrar nu också slutligen Amerika och 1980 - året då den nya hårdrocksvågen med band som Iron Maiden startade - var gruppen en av de största attraktionerna på rockscenen. I augusti toppade bandet Doningtonfestivalen i England, som senare snabbt etablerade sig till att rankas som Englands största rockfestival. Men i vanlig ordning så var lyckan kort. Efter festivalen hoppade Cozy Powell av och någon vecka senare fick Graham Bonnet helt enkelt gå.
Den nya gruppen, med Joe Lynn Turner på sång, samlades snart i Köpenhamn och skivan "Difficult To Cure" (1981) visade prov på ett ännu kommersiellare sound. Många fans skyllde detta på nykomlingen Turner men denne hade knappast särskilt mycket att säga till om i närheten av diktatorn i svart. Nä, det var Ritchie som numera gick omkring och nynnade på ABBA-låtar, och han ville att Rainbow gradvis skulle blanda sin hårdare rock med mer lättillgänglig musik. Singeln "I Surrender" blir ännu en stor hit för Rainbow, och formulan blev under en treårsperiod mycket framgångsrik, inte minst i Amerika. Skivorna "Straight Between The Eyes" (1982, med hiten "Stone Cold") och "Bent Out of Shape" (1983, med hits som "Street of Dreams" och "Can´t Let You Go") blev tillsammans med "Down To Earth" bandets största framgångar i kalla siffror. Den sista skivan fick dock en relativt kort turné i ryggen då Deep Purple´s återförening låg runt hörnet och väntade. Istället så upprepade här Ritchie det han gjort 1975 då han lämnat Deep Purple. Han gick helt enkelt ifrån ett etablerat framgångsrecept som om det inte rörde honom i ryggen. Fast med Deep Purple i sikte så var ju fortsatt succé given.
Låt oss konstatera två saker med Rainbow. Under Dio-epoken lade bandet grunden till det som senare blev den europeiska metal scenen. Med snabba låtar med dubbla baskaggar och episka sagor så lades grunden till den musik som Helloween och hundratals andra band snart skulle spela, och som skulle utveckla sig till en helt ny gren på hårdrocksträdet på åttiotalet. Då den scenen blomstrade hade Ritchie för länge sedan sadlat om och gjort Rainbow till ett kommersiellt band där hårdrocken blandades med radiovänliga låtar. Den senare delen av Rainbows katalog hjälpte helt klart till att öppna dörrarna för en mer kommersiell våg av hårdrock. Rainbow skapade inte AOR, men de hjälpte till att ta det ut till massorna. Inte minst till publiken i Europa, ja i princip till folk som gillade klassisk hårdrock utanför Amerika. AOR blev sedan, i Rainbows modell, ett enormt framgångsrecept under åttiotalets senare hälft. Grupper som Europe och många andra gjorde helt enkelt det som Rainbow gjort fem år tidigare och vi vet alla hur stor den scenen blev. Men då hade Ritchie återigen lämnat det bakom sig och han sysslade då med bluesbaserad hårdrock i det återförenade Deep Purple.
Att Ritchie Blackmore ledsnade på Deep Purple är uppenbart. Han försökte snart nog att återskapa den frihet han haft i Rainbow genom att ta in den gamla Rainbow sångaren Joe Lynn Turner i Deep Purple, men "Slaves And Masters" (1990) kunde inte övertyga bandets publik om att det var rätt väg att gå, och det blev slutet för Deep Purple i hans ögon. Efter en påtvingad skiva som blev hans sista med dem, återförenade han istället Rainbow 1994 och året därpå släpptes "Stranger In Us All" med Dougie White på sång. En sista ansats med nytt blod och en väl avvägd inriktning mellan klassisk och mer kommersiellt inriktad hårdrock. Men den gamla hårdrockens storhetstid var över och Ritchie hade tankarna på annat håll. Sedan dess har han mycket riktigt också sysslat med sin tredje karriär, med trikåer, lutor, riddare och oskulder som väntar på räddningen under månens sken. Ritchie gick, som alltid, sin egen väg. Och även om hårdrocken vunnit marknadsandelar igen, så tycks han ändå inte vilja gå den vägen igen. På sitt sätt så ger det honom heder. Men saknaden från hans legioner av fans som älskar honom i rollen som den excentriske och oförutsägbare gitarrhjälten är svår.
Men arvet då? Hur förvaltar han det? Tyvärr så har Ritchie blockerat DVD utgåvor och liveskivor med Rainbow som hans forne manager Bruce Payne har velat ge ut på senare år. Det bottnar i schismen mellan Ritchie och Deep Purple, som Bruce fortfarande jobbar med. Ritchie har även försökt att förhindra nyutgåvorna av Deep Purple´s klassiska skivor som Roger Glover lagt in bonusmaterial på. Detta har han dock inte lyckats förhindra. Tyvärr så ser det ut som om Rainbowmaterialet förblir outgivet, vilket är mycket tråkigt för alla fans, och tämligen onödigt. Vi är många som skulle ha sprungit benen av oss för att lägga in dessa godbitar i samlingarna. Men Ritchie är en svår jävel, skillnaden från förr är att nu drabbar det fansen mer direkt, snarare än medlemmarna som haft med honom att göra då det begav sig.
Värt att notera är också att Ritchie Blackmore hjälpt till att etablera dussintals musiker och sångare till rockscenen, och många av dem har klarat sig bra sedan de synts till i hans sällskap. Somliga, inte minst David Coverdale och Ronnie James Dio, har det gått riktigt bra för. Andra har gott rykte och anlitas ofta i olika sammanhang. Black Sabbath har till exempel tagit in en lång rad med före detta Deep Purple och Rainbow medlemmar genom åren. Att ha jobbat med Ritchie Blackmore har inneburit omedelbar cred hos en avsevärd publik och "familjen" är idag rätt stor. Svängdörrarna i Deep Purple och Rainbow tycks också gälla i hans nya projekt Blackmore´s Night. Vissa saker förblir desamma, likt "Hertiginnan och betjänten" på nyårsafton i tv-rutan. "Same routine as last year Ritchie?".
RAINBOW KATALOGEN
Ritchie Blackmore´s Rainbow (1975)
Ritchie Blackmore (gitarr), Ronnie James Dio (sång), Gary Driscoll (trummor), Craig Gruber (bas), Mickey Lee Soule (keyboards).
1. Man On The Silver Mountain, 2. Self Portrait, 3. Black Sheep Of The Family, 4. Catch The Rainbow, 5. Snake Charmer, 6. The Temple Of The King, 7. If You Don´t Like Rock´n´Roll, 8. Sixteenth Century Greensleeves, 9. Still I´m Sad.
Producerad av Martin Birch.
Rising (1976)
Ritchie Blackmore (gitarr), Ronnie James Dio (sång), Cozy Powell (trummor), Jimmy Bain (bas), Tony Carey (keyboards).
1. Tarot Woman, 2. Run With The Wolf, 3. Starstruck, 4. Do You Close Your Eyes, 5. Stargazer, 6. Light In The Black.
Producerad av Martin Birch.
On Stage (1977)
Ritchie Blackmore (gitarr), Ronnie James Dio (sång), Cozy Powell (trummor), Jimmy Bain (bas), Tony Carey (keyboards).
1. Kill The King, 2. Man On The Silver Mountain / Blues / Starstruck, 3. Catch The Rainbow, 4. Mistreated, 5. Sixteenth Century Greensleves, 6. Still I´m Sad.
Producerad av Martin Birch.
Long Live Rock ´n´Roll (1978)
Ritchie Blackmore (gitarr, bas), Ronnie James Dio (sång), Cozy Powell (trummor), Bob Daisley (bas), Tony Carey (keyboards), David Stone (keyboards).
1. Long Live Rock ´n´Roll, 2. Lady Of The Lake, 3. L.A Connection, 4. Gates Of Babylon, 5. Kill The King, 6. The Shed (Subtle), 7. Sensitive To Light, 8. Rainbow Eyes.
Producerad av Martin Birch.
Down To Earth (1979)
Ritchie Blackmore (gitarr), Graham Bonnet (sång), Cozy Powell (trummor), Roger Glover (bas), Don Airey (keyboards).
1. All Night Long, 2. Eyes Of The World, 3. No Time To Lose, 4. Makin´ Love, 5. Since You Been Gone, 6. Love´s No Friend, 7. Danger Zone, 8. Lost In Hollywood.
Producerad av Roger Glover.
Difficult To Cure (1981)
Ritchie Blackmore (gitarr), Joe Lynn Turner (sång), Bobby Rondinelli (trummor), Roger Glover (bas), Don Airey (keyboards).
1. I Surrender, 2. Spotlight Kid, 3. No Release, 4. Magic, 5. Vielleicht Das Nächste Mal (Maybe Next Time), 6. Can´t Happen Here, 7. Freedom Fighter, 8. Midtown Tunnel Vision, 9. Difficult To Cure.
Producerad av Roger Glover.
Straight Between The Eyes (1982)
Ritchie Blackmore (gitarr), Joe Lynn Turner (sång), Bobby Rondinelli (trummor), Roger Glover (bas), David Rosenthal (keyboards).
1. Death Alley Driver, 2. Stone Cold, 3. Bring On The Night (Dream Chaser), 4. Tite Squeeze, 5. Tearing Out My Heart, 6. Power, 7. MISS Mistreated, 8. Rock Fever, 9. Eyes Of Fire.
Producerad av Roger Glover.
Bent Out of Shape (1983)
Ritchie Blackmore (gitarr), Joe Lynn Turner (sång), Chuck Burgi (trummor), Roger Glover (bas), David Rosenthal (keyboards).
1. Stranded, 2. Can´t Let You Go, 3. Fool For The Night, 4. Fire Dance, 5. Anybody There, 6. Desperate Heart, 7. Street Of Dreams, 8. Drinking With The Devil, 9. Snowman, 10. Make Your Move.
Producerad av Roger Glover.
Stranger In Us All (1995)
Ritchie Blackmore (gitarr), Dougie White (sång), John O´Reilly (trummor), Greg Smith (bas), Paul Morris (keyboards), Candice Night (guest vocals).
1. Wolf To The Moon, 2. Cold Hearted Woman, 3. Hunting Humans (Insatiable), 4. Stand And Fight, 5. Ariel, 6. Too Late For Tears, 7. Black Masquerade, 8. Silence, 9. Hall Of The Mountain King, 10. Still I´m Sad.
Producerad av Pat Regan och Ritchie Blackmore.
ÖVRIGA KÖPVÄRDA UTGÅVOR
Finyl Vinyl (1986)
Ritchie Blackmore (gitarr), Ronnie James Dio (sång), Graham Bonnet (sång), Joe Lynn Turner (sång), Cozy Powell (trummor), Bobby Rondinelli (trummor), Chuck Burgi (trummor), Jimmy Bain (bas), Bob Daisley (bas), Roger Glover (bas), David Stone (keyboards), David Rosenthal (keyboards).
1. Over The Rainbow, 2. Spotlight Kid, 3. I Surrender, 4. MISS Mistreated, 5. Jealous Lover, 6. Can´t Happen Here, 7. Since You Been Gone, 8. Bad Girl, 9. Difficult To Cure, 10. Stone Cold, 11. Power, 12. Man On The Silver Mountain, 13. Long Live Rock ´n´Roll, 14. Weiss Heim.
Producerat av Martin Birch och Roger Glover.
Live In Germany 1976 (1990)
Ritchie Blackmore (gitarr), Ronnie James Dio (sång), Cozy Powell (trummor), Jimmy Bain (bas), Tony Carey (keyboards).
1. Kill The King, 2. Mistreated, 3. Sixteenth Century Greensleeves, 4. Catch The Rainbow, 5. Man On The Silver Mountain, 6. Stargazer, 7. Still I´m Sad, 8. Do You Close Your Eyes.
Mixning gjord av Connoisseur Records med hjälp av Simon Robinson.
The Very Best of Rainbow (1997)
Ritchie Blackmore (gitarr, bas), Ronnie James Dio (sång), Graham Bonnet (sång), Joe Lynn Turner (sång), Gary Driscoll (trummor), Cozy Powell (trummor), Bobby Rondinelli (trummor), Chuck Burgi (trummor), Craig Gruber (bas), Jimmy Bain (bas), Bob Daisley (bas), Roger Glover (bas), Mickey Lee Soule (keyboards), Tony Carey (keyboards), David Stone (keyboards), Don Airey (keyboards), David Rosenthal (keyboards).
1. Man On The Silver Mountain, 2. Catch The Rainbow, 3. Starstruck, 4. Stargazer, 5. Kill The King, 6. Long Live Rock ´n´Roll, 7. Gates Of Babylon, 8. Since You Been Gone, 9. All Night Long, 10. I Surrender, 11. Can´t Happen Here, 12. Jealous Lover, 13. Stone Cold, 14. Power, 15. Can´t Let You Go, 16. Street Of Dreams.
Producerat av Martin Birch och Roger Glover.
KONSERTER I SVERIGE MED RAINBOW 1976-1996
1976-09-20 / Konserthuset (Stockholm)
1977-09-25 / Konserthuset (Stockholm)
1977-09-26 / Scandinavium (Göteborg)
1980-01-17 / Scandinavium (Göteborg)
1980-01-18 / Johanneshovs Isstadion (Stockholm), support Reperbahn
1980-08-09 / Folkets Park (Malmö), support Touch
1981-06-03 / Scandinavium (Göteborg), support Def Leppard
1981-06-04 / Johanneshovs Isstadion (Stockholm), support EF Band
1982-11-06 / Johanneshovs Isstadion (Stockholm), support Girlschool
1983-09-30 / Scandinavium (Göteborg), support Lita Ford
1983-10-01 / Johanneshovs Isstadion (Stockholm)
1995-10-02 / Circus (Stockholm), support Milky (Inspelat och sänt av P 3).
1996-08-07 / Rondo (Göteborg), support Freak Kitchen
1996-08-09 / Folkets Park (Lidköping), support Black Ingvars
DEN SVENSKA DEEP PURPLE KLUBBEN HAR PUBLICERAT EN HEL DEL HISTORIK OCH INTERVJUER MED RAINBOW
HEMSIDOR AV MICHAEL ERIKSSON
Deep Purple Forever - Atlantis Online - Kultportalen
Credits - Michael Johansson (foto), Mikael Wiström (foto), Stephen Wunrow (foto), Frans van Arkel (foto), Michael Wiklund (datumändring första sverigegiget).
Michael Eriksson (2004).
