Kapitel 4 - Till gruvorna

Nästa morgon väcktes Japp och Daneel tidigt. Det kändes som om de inte fått sova alls när Jonathan öppnade dörren och tände takbelysningen. Han väckte dem tillräckligt bryskt för att de skulle förstå att han inte förlåtit dem helt.
  "Upp och hoppa ungar", ropade han och klappade först Japp på ryggen och skakade sedan liv i Daneel. Sedan han försäkrat sig om att de vaknat tog han sin mugg med kaffe och satte sig bakom skrivbordet. Han lade upp fötterna på bordet och plockade upp en bunt med papper som han började gå igenom. Japp sträckte på sig och gnuggade sömnen ur ögonen, hans rygg värkte som aldrig förr och helst ville han kura ihop sig igen i värmen under filten. Soffan han sovit på var om möjligt ännu sämre än madrassen hemma.
  "Gomorron", mumlade Japp och satte sig upp. Han stönade och grimaserade när de trötta ryggmusklerna protesterade gav efter. Han tänjde på armarna och skulderbladen samtidigt som han gäspade stort. Han klippte med ögonen och såg sig om. "Vad är klockan?"
  "Straxt efter sju, och när ni har ätit frukost så kör jag er till skolan", svarade Jonathan utan att se upp från sina papper. Han harklade sig och fortsatte att bläddra. Japp följde Daneel med blicken när denne tassade till det lilla badrummet som fanns i anslutning till kontoret. Han hörde honom slå på vattnet och tvätta sig. Japp reste sig och haltade fram till det stora fönstret bakom Jonathan. Allt var precis som vanligt ute på flygfältet. Varje spår av nattens händelser hade så nogsamt städats undan att till och med Japp undrade om det verkligen hade hänt. Han var precis på väg att fråga om Gyllene Falken när Jonathans sekreterare Agnes kom knackade på dörren och steg in.
  "Jag har ordnat lite frukost åt er", log hon och ställde ner en bricka med två muggar rykande het choklad och fyra smörgåsar på soffbordet. "Du ser frusen ut Japp", fortsatte hon. "Du var väl inte ut på banorna igen", skrattade hon och blinkade menande ut mot landningsbanorna.
  "Nej, usch!" svarade Japp. "Jag fick nog med äventyr igår."
  "Kan tänka mig det."
  Daneel kom ut ur badrummet och slog sig ner bredvid Japp på soffan. Utan att ens hälsa kastade han sig över frukosten. Japp följde hans exempel och högg in på den första av sina smörgåsar. De såg inte upp från maten förrän de ätit allt och inte en smula återstod. Jonathan studerade roat deras framfart. Han lämnade över den signerade bunten med beställningar, flygscheman och xx till Agnes och betraktade pojkarna över sina läsglasögon. De såg på honom och väntade med stigande oro på att han skulle säga något. När han tyckte att de hade lidit tillräckligt reste han sig upp, gick runt skrivbordet och lutade sig mot bordsskivan.
  "Kommer ni att berätta för någon vad som hände igår?"
  "Aldrig i livet", svarade Japp och Daneel med en mun. De satte sig till och med i givakt. Vem skulle förresten tro dem? Det verkade inte finnas ett spår kvar och varken Daneel eller Japp hade någon lust att utsätta sig för Major Coulthards ilska.
  "Kommer ni att ta er in på flygplatsen igen?" Han ställde frågan med en spelad nonchalans som varken Japp eller Daneel svalde. De såg på varandra och sedan på Jonathan.
  "Nej…", svarade Daneel sedan med övertygelse medan Japp motvilligt instämde. Jonathan harklade sig menande och spände ögonen i Japp. Japp skruvade på sig, han hade inte lust att ljuga men å andra sidan ville han inte lova något han antagligen inte kunde hålla.
  "Jamen, kan vi inte få passerkort istället?" försökte han ivrigt. "Då behöver vi inte planka". Han såg bedjande på flygplatschefen som inte föll för hans övertalningsförsök.
  "Vi får se", avslutade Jonathan och reste sig upp. Han tog jackan från stolsryggen och föste pojkarna framför sig ut i korridoren. "Kom, jag kör er till skolan."
  "Vi är lediga idag", svarade Daneel och försökte hålla jämna steg med Jonathan och Japp. De gick förbi den stora hangaren där YY var intagen för reparationer. Japp dröjde med stegen för att hinna se så mycket som möjligt av skeppet. Det var det vackraste skeppet av alla, med sina mjuka linjer och kraftfulla motorer. Japp hade memorerat ritningarna till skeppet för flera år sedan och till och med varit med på en guidad visning av de allmänna utrymmena i rymdskeppet. Men han ville sitta i pilotstolen.
  *
  Jonathan släppte av dem utanför deras hus och avkrävde dem ett löfte om att inte ta sig in utan tillstånd, något som han lät ana eventuellt skulle kunna utverkas. I vilket fall skulle de inte komma undan lika lättvindigt nästa gång.
  Japps mor och far var vana vid att han hittade på en massa hyss, men det här var det värsta hittills så det var en försiktig Japp som smög sig in i den upplysta lägenheten. Men han hade inte behövt vara orolig. Hela lägenheten var fylld av vuxna, några kände han igen, andra var främlingar, Alla pratade i munnen på varandra och gestikulerade ivrigt. Japp fann sin far i samspråk med en vithårig äldre man. De lade inte ens märke till att han hade kommit hem.
  Japp lyssnade och så småningom förstod han ungefär vad som hänt och varför alla var så upprörda. Dagen innan, samma kväll som Gyllene Falken kraschlandade på flygfältet, hade guvernör Tarquin hållit ett extrainsatt tal som var så viktigt att de vanliga tvprogrammen hade avbrutits. I korthet hade han meddelat att Jorden stod inför ett av de svåraste besluten sedan utvandringen började för flera hundra år sedan. Det var viktigt att alla hjälptes åt och drog sitt strå till stacken. Som om Tarquin någonsin gjort något utan egen vinning, tänkte Japps far bittert.
  Under eftermiddagen skulle det hållas en slags presskonferens på alla kanaler och nu diskuterade de vuxna om man skulle samla alla i bystugan. Det var egentligen ingen stuga, mer en stor samlingslokal där sådant som angick hela kvarteret kunde dryftas. På Japps fars inrådan beslutade att genomföra ett gemensamt möte.
  "Jag är orolig för vad han har hittat på. Jag minns vad som hände 2xxx", muttrade Kronach. "Har du hört något, Opa?" Han kliade sig bekymrat i sitt enorma röda skägg och ställde sig tätt intill Japps far.
  "Ingenting", svarade Opa uppgivet. Det har varit lugnt länge och ingen av mina kontakter har fått någon som helst förvarning. Men när Tarquin går på som han gjorde igår betyder det att någon får betala dyrt. Och vi vet båda att det inte är Tarquins kompisar som får ta värsta stöten." Han lade sin arm på Kronachs axel. "Vi får helt enkelt vänta på utsändningen."
  Japp hade smugit sig intill dem och nu tog han sin fars hand. Opa såg ner och log. Han gick ner på knä och kramade Japp, länge och hårt. Japp blev plötsligt väldigt rädd, det var inte vanligt att hans far visade sådana känslor. I alla fall inte när det var en massa andra människor runt omkring. Vad var det som höll på att hända?
  "Vad skönt att du är hemma igen. Har du träffat mamma än?"
  "Nej, jag kom precis. Jonathan skjutsade oss hem."
  "Jag har en del att ordna innan mötet", viskade Kronach och rufsade till Japps hår när han gick förbi. "Ha det bra, Japp."
  "Detsamma", mumlade Japp till svar och följde Kronach med blicken tills han försvann ut genom den fortfarande öppna dörren till trappan.
  "Jag måste ringa ett samtal, Japp. Mamma är i sovrummet, du kan väl säga hej till henne så länge. Men sedan vill jag prata med dig igen." Opa strök Japps axel innan han gick in i arbetsrummet och stängde dörren efter sig. Japp såg sig om i vardagsrummet och upptäckte att de andra såg på honom. Han undrade varför.
  "Hur känns det att flytta till Mars?", undrade en äldre kvinna och andades ut röken från en cigarett rakt i hans ansikte. Hon försökte låta medlidande men det lät bara sensationslystet. Hon ville att han skulle tycka att det var hemskt, men han fattade inte vad hon snackade om så han såg bara oförstående på henne.
  "Oh, din stackare! Visste du inte det?" ojade hon sig och slog händerna för kinderna. Hon tog tag i hans tröjärm och om han inte ryckt sig loss hade hon tryckt honom intill sig. Japp rös och tog sin tillflykt till sina föräldrars sovrum.
  "Mamma. En tant sa att vi ska flytta till Mars. Är det sant?"
  "Japp, är det dags att komma nu?" utbrast hans mamma halvt på allvar, halvt på skoj. Hon höll på att gå igenom garderoben och kastade kläder på sängen. "Har du ätit frukost?"
  "Jaaa", svarade Japp irriterat. Han höll upp händerna i en ursäktande gest när hans mamma gav honom ett av sina "vad var det du sa, sa du"-ögonkast. "Ja", förklarade han mjukt. "Mars?" envisades Japp och såg frågande på Alli.
  "Mars" suckade hon. "Kom och sätt dig"
  "Så det är sant!" utbrast Japp. Han såg på sin mor, på hennes spända och samtidigt sorgsna ansikte.
  "Ja", svarade Alli med svag röst. Hon harklade sig. "Vi hoppas det i alla fall", la hon till.
  "Men det är ju fantastiskt!" tjoade Japp, alldeles för upphetsad för att kunna sätta sig ner. "Det är ju brutalt! När åker vi?" Han hade en glöd i blicken som Alli inte hade sett på många år. Hon trodde att Japp skulle bli ledsen över att flytta ifrån Daneel, kanske hade han inte tänkt så långt än.
  "På onsdag"
  "Onsdag, det är ju bara fyra dagar dit."
  *
  Människor rörde sig i små grupper genom mörkret mot möteslokalen på bottenvåningen. Kronach stod vid den upplysta dörröppningen och hälsade alla välkomna. Det var en trött men beslutsam byäldste som skakade hand med Japps far. I en gest av närhet höll han samtidigt om Opas arm. De hade känt varandra sedan barndomen och båda insåg att kvällens sammankomst var dåliga nyheter.
  Salen räckte inte på långa vägar till för de församlade, men de trängde ihop sig så gott det gick. En del familjer hade skickat en representant, andra kom i full styrka. Genom de öppna fönstren lutade sig de som inte fick plats, för att ändå höra vad som sades. Det tog en stund innan alla satt sig ner, men när det inte gick att packa in en enda till äskade Kronach tystnad.
  "De flesta av er såg antagligen extrautsändningen så ni vet varför jag har sammankallat byrådet, och er andra." Han såg mot Opa och kastade en hastig blick mot ett par av de andra i rådets inre krets. "Klockan 17.00", han såg på kronometern, "alltså om 10 minuter kommer en tv-sändning." Kronach såg ner på bordet framför sig och plockade med några papper. Han hittade vad han letade efter och höll upp ett kuvert. "Sedan vi skickade ut meddelandet om kvällens träff har jag fått mer information om utsändningens innehåll."
  Han drog hastigt efter andan och försökte samla sig. Han fick inte visa hur mycket han avskydde det som komma skulle. Hans ansikte visade spår av fysisk smärta när han tog till orda igen.
  "De av er som följer nyheterna och kanske har egna kanaler för information vet att de yttre världarna grymtar. Kanske kan man förstå dem som tycker att Jorden parasiterar. Vi har inte ens styret längre. Allt vi är, är en olönsam koloni, vilken som helst." Några i församlingen började bua och vissla men Kronach höjde handen i en avvärjande gest. "Låt mig fortsätta."
  "Vi producerar bara knappa trettiofem procent av våra behov. Man behöver inte vara expert för att inse att vi nästan förbrukat Jorden." De andra i rådet nickade instämmande. "Men vi har ett trumfkort på hand." Kronach såg ut över den sorgliga samlingen av slitna och utbrända medborgare. "Eftersom alla kolonier en gång kom från Jorden, har de oss att tacka för sina skepp och all utrustning. Vi får in skatt från dem, inte så mycket men fullt tillräckligt för att kunna köpa det vi saknar. Vi var navet i mänsklighetens expansion ut i universum. Så är det inte längre. Nu finns det kolonier som har sitt ursprung i andra kolonier. Självfallet ser de att de betalar för ingenting. Vi har fått förlita oss på deras välvilja, men nu ser det ut att vara stopp."
  Kronach tystnade när tv-skärmen plötsligt flimrade till. Sändningen började.
  [God kväll, medborgare.]
  Sekreteraren tonade fram i full färg. Inte för att det spelade någon större roll, han var sin vana trogen klädd i grått och svart. Till och med hans ansikte var färglöst."
  [Under ett par månaders tid har jag färdats mellan de yttre planeterna. Jag har träffat många stora ledare och diskuterat många spännande och intressant ting. Vi har milt sagt ställts inför ett ultimatum. Många kolonier har meddelat att de inte längre kommer att betala skatt till oss. Vi har varken eldkraft eller inflytande nog för att tvinga av kolonierna mer skatt.
  Så vad kan vi bidra med?] Sekreteraren höjde rösten.
  [Arbetskraft! Det kan vi erbjuda. Jordens starka, uthålliga män.]
  Sekreteraren såg på dem med sina kalla gråa ögon. Opa försökte förgäves finna någon form av medkänsla, men den stod ingenstans att finna. Tarquin var en ond man och hans inflytande över Jordens styre var farligt. Farligt! En del i publiken skruvade oroligt på sig. Det var inte svårt att räkna ut vad som var på gång.
  [Det finns en planet i sektor 201:11:F med otroliga mängder mineraler som behöver utvinnas om vi ska kunna bofolka fler planeter, bygga större och bättre rymdskepp och öka vår militära styrka.]
  En bild av en rostbrun planet tonade fram på den stora tvåskärmen. En animering visade 8 olika punkter där man skulle utvinna en mängd exotiska mineraler,. I anslutning till gruvorna skulle läger byggas.
  [Vi har ingen möjlighet att finansiera gruvdriften, men vi kan bistå med arbetskraft. Jag håller i min hand ett avtal som alla världar skrivit under, och det garanterar oss oförändrat bistånd under 200 år.]
  Sekreteraren gjorde avsiktligt en paus och tog av sig sina stålgrå glasögon. Han höll dem i handen och såg uttryckslöst in i kameran.
  [Förutsättningen är att vi tillhandahåller åtta och en halv miljoner gruvarbetare.]
  Det gick ett sus genom publiken. Spridda svordomar flög genom salen, en del ställde sig upp, men Cronach tystade dem. "Vi måste lyssna klart", vädjade han. "Snälla!"
  [De första skeppen anländer om tre veckor och vi har redan utsett Jordens hjältar. De modiga män som kommer att offra tre år av sina liv för oss.] För första och enda gången syntes något som välvilligt kunde tolkas som känslor. Antagligen har han övat i veckor på att le medkännande, tänkte Cronach med avsmak. Han borde stänga av tv:n men det skulle inte spela någon roll. Som Tarquin mycket riktigt påpekat hade valet redan gjorts, och i det bruna kuvertet han fått tidigare under dagen fanns namnen på 47 män.
  Sändningen avslutades och tvkanalens logotyp tonade fram. Alla tittade på Kronach och väntade på att han skulle säga något. Han vann lite tid genom att först stänga av bildskärmen innan han med en trött gest visade upp kuvertet med City 1:s vapen på.
  "Jag har fått det här kuvertet levererat med bud." Han såg ut över den spända församlingen. "Det är fortfarande förseglat, låt det går runt", han gav kuvertet till Opa som kunde konstatera att det holografiska sigillet var orört. När Kronach tog tillbaka brevet visade han upp en brevkniv och sprättade med ett precist snitt upp kuvertet i sidan. Han tog fram ett hopvikt vitt papper och vecklade upp det. Han lät blicken glida över de prydligt uppställda namnen, han kände igen dem alla.
  "Jag kommer att läsa upp namnen på listan, men innan jag gör det vill jag nämna ett par saker." Kronach klev ner från podiet och ställde sig i mittgången. " Tarquin måste ha känt till det här avtalet i flera månader, så varför har han inte sagt något tidigare? Han ordnade extrautsändningen och det här brevet för att vi inte ska kunna hindra den här tvångsrekryteringen. Vi hinner inte organisera något motstånd på tre veckor."
  "Vi måste!" skrek en kvinna långt bak i salen. Hennes man fick henne att sätta sig igen och han höll om henne. "Slå ihjäl den jäveln!", muttrade en man på första raden och fick medhåll. "Bränn stadshuset", utropade ytterligare någon.
   "Jag tycker likadant som ni och jag har lämnat in en formell protest. Den kommer givetvis inte att behandlas. Som byäldste får jag inte förorda olydnad, men", han avslutade inte meningen men det gick inte att missta sig på Kronachs inställning.
  "Alain Demuir. Leander Ereckson. Peter Elian." Långsamt och entonigt läste Kronach namn efter namn. Varje namn följdes av förtvivlade eller uppgivna utrop. En del blev förbannade och skrek åt Kronach och byrådet andra grät i varandras armar. De utvalda var pappor, bröder och söner. Nästan alla i rummet hade någon släkting som blivit uttagen. På mindre än två minuter hade närmare fyrtio familjer drabbats. Kronach hade svårt att hålla rösten stadig.
  Han gjorde en längre paus och sa sedan ansträngt "Opa Vacto" och mötte Opas blick. Kronach hade tårar i ögonen när han mötte Opas lugna blick. Opa nickade bara men kramade Alli och Japp hårt. Japp skrek rakt ut och slog sig fri.
  "Nej, nej! Inte pappa. Det måste vara ett misstag!" Han såg sig förtvivlat runt om i salen men de andra var för upptagna av sin egen sorg och vrede. Opa försökte hålla honom men Japp sprang ut, bort från mötet, bort från allt.
  Kronach lade ner papperet och tog av sig sina läsglasögon.
  "Bluff! Du har haft en smutsigt finger med i uttagningen", vrålade en storvuxen och rödhårig man och reste sig upp. "Svikare!"
  "Det finns ett enkelt bevis för att jag inte haft något att säga till om bortsett från att ni alla såg att jag bröt sigillet innan jag öppnade kuvertet. Jag har läst upp 46 namn", Kronach betraktade den muskulöse mannen och log ett skevt leende. "Det sista namnet på listan är mitt eget."