Kapitel 2 - Överraskningen

- Jag sticker nu, ropade Anna över axeln. Hon tog en tugga av sitt saftiga röda äpple och öppnade dörren.

- Men vänta hallå?, Paul kikade ut från deras gemensamma arbetsrum, med famnen full av böcker i olika storlek och form.

Anna stannade upp med ett ben utanför ytterdörren. Hon skrattade när hon såg med vilken skyndsamhet Paul slängde bokstapeln i en av de djupa fåtöljerna och joggade ut i hallen.

- Vad vill du då, vännen, log Anna sedan tuggat ur munnen och svalt. Kramas lite, kanske? Hon öppnade armarna och tog Paul i sin famn. Han kysste henne.

- Jag ville bara säga lycka till med sista dagen.

- Det är ju inte som att jag slutar. Det blir bara lite längre till jobbet.

- Äh, du vet vad jag menar. Paul lutade sin panna mot Annas och kysste henne igen. Ha en bra, dag.

- Detsamma. Anna rufsade till Pauls kalufs.

Paul stängde dörren bakom Anna och återvände till det stora och numera fruktansvärt stökiga arbetsrummet. Om lägenheten inte hade varit så förbannat dyr hade han gärna haft den kvar för övernattningar. Istället hade de genom Pauls arbetsgivare fått ett rum i en 2:a på Drottninggatan, en lägenhet de delade med andra långväga pendlare.

Men Paul hade mycket mer än böcker att ta hand om. De senaste två veckorna hade han ringt runt till deras vänner och förberett en stor fest för Anna, ja åt sig själv också. En överraskningsfest på Ulriksdahls Wärdshus som han hyrt för kvällen. Alla deras vänner skulle komma och lyckönska dem till det nya livet. Paul kryssade mellan pappkassar och bokhögar fram till telefonen och slog numret till Annas jobb.

- Skogs & Hambergs Arkitektkontor, Carmen.

- Hola Carmen, det är Paul.

- Hejsan, Paul. Como estas?

- Mui bien, bara fint. Vi har nästan fått ordning på allt. Men det är tusan så mycket skit man har samlat på sig, suckade Paul halvt uppgivet.

- Tack, det känner jag igen. När jag och Nicklas flyttade senast, få se det vara väl 93, så fick vi ihop en hel container med skräp. Och då hade vi ändå gett bort lika mycket. Hon gjorde en kort paus. Så, är Anna på väg?

- Hon stack precis. Vet alla vad de ska göra?

- Jodå. Vi har haft en högst hemlig e-mailkampanj så alla är införstådda med dagens aktiviteter. Men du, tänk om hon blir ledsen då?

- Jag tror inte att hon har så höga förväntningar. Vi snackade lite igår, och hon tror att ni ska bjuda på tårta och ge henne en avskedspresent. Anna ser det inte som att hon slutar, bara att det blir lite längre till jobbet. Paul skrattade och flyttade luren till andra örat. Carmen älskade Pauls smittande skratt. Så godmodig och snäll, Anna var verkligen lyckligt lottad.

- Så det viktigaste är egentligen att ingen avslöjar den stora över- raskningen, fortsatte Paul. Fira Anna som ni normalt firar någon som slutar.

- Då säger vi så. Du, jag måste ta ett annat samtal. Vi ses ikväll. Hej, Paul. Carmen kopplade bort Paul som lade på luren och sträckte på sig. Helst hade han gått och lagt sig en stund, men det fanns för mycket att göra. Han såg ut på gatan nedanför, på alla som var på väg till sina jobb, till dagis eller till skolan. Nog skulle han sakna Stockholm, sakna stadens puls.

När Anna senare den dagen satte nyckeln i låset till lägenheten var hon fundersam, nej tom. Hon hade firats av på jobbet, men det hade känts avslaget, som om hennes sista riktiga dag på kontoret inte betydde just något för de andra. Hon skulle visserligen fortsätta att jobba från Dalarna men de skulle ju inte ses mer än några gånger per månad. En pubrunda hade de väl kunnat kosta på sig? Men en efter en hade hennes arbetskamrater tagit adjö och lämnat kontoret. Som en av de sista hade Anna åkt hem med svansen mellan benen.

- Paul, är du hemma?

Inget svar. Nej visst ja, han skulle ju bli sen. Toppen! Hon suckade och kunde knappt undertrycka en snyftning. Hon var så trött, visste inte ens om hon skulle orka släpa sig till sängen. Att bara krypa ner i sängen, dra täcket över sig och gömma sig.

Frånvarande drog Anna av sig sina skor och hängde av sig jackan. Portföljen ställde hon in i garderoben och handväskan fann sin plats nedanför skrivbordet. På skrivbordet låg den vanliga högen av räkningar och tidningar. Ett reklamblad från ICA och ett par vykort från vänner som semestrade. Hon orkade inte dela Katrines glädje över Venedig eller Mias asienresa. Men ett brev fångade hennes intresse. Ett litet rött kuvert med hennes namn handtextat i guld.

Anna plockade upp brevet och vände på det. Ingen avsändare, och inget frimärke eller adress heller nu när hon granskade framsidan igen. Hon förde brevet till näsan och snusade på det. Det doftade lavendel.

Brevet hade väckt Annas livsandar igen och plötsligt betydde inte hennes arbetskamraters uppträdande så mycket längre. Nyfiket öppnade hon det hemlighetsfulla brevet. Det tjocka papperet jämrade sig när hon rev upp den igenklistrade fliken. Kuvertets insida var klätt av mjukt lila papper som påminde lite om siden.

Kuvertet innehöll ett kort. Hon kände igen det handgjorda papperet som Paul gjorde förra vintern, det som han bara använde vid mycket speciella tillfällen. Kanterna på kortet var omsorgsfullt rivna för att passa i kuvertet.

Anna tog försiktigt ut kortet. Med ett leende på läpparna läste hon kortet.

Anna satte sig ner och läste dikten en gång till. Hon rös av välbehag. When You Are Old var den dikt hon älskade mest i hela världen. Dikten var vemodig men på samma gång så hoppfull och... Hon letade efter en formulering som kunde förklara känslan, men hur skulle hon kunna beskriva det obeskrivbara.

Under Yeats dikt stod en inbjudan. Klockan 19.00 skulle en limousine anlända för att ta henne till hemlig ort. Föraren identifierar sig med en ros. Det var allt som stod. Inget om klädsel eller vad som skulle bjudas i matväg. Hon som egentligen var hungrig.

Fortfarande med kortet i handen tassade Anna in i köket. Det var nästan en och en halv timme till klockan sju, så en macka ville hon nog ha i alla fall. Hon trevade efter strömbrytaren när hon såg något som blänkte på köksbordet. Det stod dukat för en, med ljus och en röd ros i vas. På kylskåpet satt en stor röd pil. Paul hade gjort i ordning en bagel med rökt lax och Philadelphiaost, och en kall öl. Anna tände ljuset och åt med god aptit den läckra smörgåsen.

Mätt och belåten klädde Anna av sig och klev in i duschen. Hela överraskningsproceduren hade en underbart välgörande effekt på henne. Hon kände sig sprallig som en skolflicka på väg till sin första dans. Hon sjöng och skrålade sig igenom Wild Thing. Hon skrattade och frustade, hon som aldrig brukade släppa loss så här, inte i duschen i alla fall.

Anna avslutade den varma duschen med att skrikande låta sig översköljas av iskallt vatten. Huttrande hoppade hon ut ur den glasade duschkabinen och svepte om sig en stor frottéhandduk. Hon knöt omsorgsfullt handduken över brösten innan hon började blåsa håret torrt.

Anna var inte mycket för smink, lite rouge och ett ljust läppstift var det mesta hon använde, till vardags hade hon inget smink alls. Självkritiskt granskade hon sitt ansikte i den stora spegeln. Hennes ansikte ramades in av tjockt kastanjebrunt hår. Förr hade hon håret midjelångt, men på senare tid hade hon provat en kort frisyr som gjorde att mer av hennes nacke och hals syntes, till Pauls stora glädje. Han älskade att smyga upp och kyssa hennes nacke. Hon drog händerna genom håret för att burra upp det.

Under de mörka, markerade ögonbrynen kikade Annas pigga gröna ögon fram. Ögon som speglade hennes humör. Ofta var de omgivna av skrattrynkor, men de kunde också bli mörka av ilska. Hon lade huvudet på sned. Med ett pekfinger följde hon sin raka men ganska korta näsa ner till amorbågen och munnen.

Munnen ja. Hon knep ihop och en bekymrad rynka bildades mellan hennes mörka ögonbryn. Munnen var alldeles för bred. Hon gjorde en utstuderad grimas som visade hennes vita tänder.

I stark kontrast till hennes bruna, släta hud hade hon ett tre centimeter långt ljust ärr på sin vänstra kind. Hon strök kinden och kände den lilla upphöjningen. En mer fåfäng kvinna hade låtit operera bort ärret men Anna ville ha kvar det. Hon ville minnas.

Anna försjönk i minnen. Trevliga och mindre trevliga.

- Men helvete, Anna kastade en blick sin armbandsklocka som hon lagt på bordet. Klockan är tjugo i sju och jag har ju ingen aning om vad jag ska ha på mig!

Anna störtade upp från den sidenklädda taburetten. Naken sprintade hon genom våningen till sovrummet. Hon visste ju inte ens vart de skulle. Och hade hon inte packat ner allt utom lite arbetskläder?

- Fan, fan, fan, väste hon samtidigt som hon började rota i garderoben. Tights, nej. Jeans, nej. Kort kort läderkjol, absolut inte! Hon såg sig om i rummet. Hade de kvar några kartonger med kläder?

Hennes ögon föll på något mörkt ovanpå det vita sängöverkastet. På sängen låg en svart, lång klänning och matchande jacka. En alldeles underbar klänning. Hur många gånger hade hon inte spanat in den i NK:s skyltfönster då hon hastat förbi. Nog för att Paul har intuition, men det här var nästan spöklikt, hon hade inte sagt ett ljud om klänningen.

Anna satte sig på sängkanten och smög andlöst handen längs det mjuka materialet. Hon tog klänningen och draperade den över sin nakna hud. Hon höll upp den framför sig och gjorde en piruett så att ärmarna fladdrade.

Från sin byrå tog Anna fram en tunn siden-BH och trosor. Hon tog sakta på sig dem, drog ut på ögonblicket, och gled sedan i klänningen. Hon förde handen över sin byst, sin mage och stjärt samtidigt som hon studerade sin bild i den stora golvspegeln. Klänningen formade sig efter hennes slanka figur, nästan som en andra hud.

- Seexyyy, viskade hon och gav sig själv en slängkyss.

Nedanför sängen hade Paul ställt Annas finaste festskor, ett par röda, högklackade skor. Nu var klockan någon minut i sju så hon satte på sig skorna. Sedan kastade hon den svarta sammetsjackan över sina axlar och lämnade lägenheten.

Framför porten stod en elegant vinröd limousine. Lutad mot den enorma motorhuven stod en högrest man. Han var iklädd en svart uniform, skärmmössa och ett leende.

- Hej, det måste vara du som är Anna.

- Jo, det måste jag nog erkänna.

- Tillåt mig.

Han bjöd henne sin arm och ledsagade henne till limousinen. Elegant öppnade han dörren till baksätet och hjälpte Anna till hennes plats. Från ingenstans trollade han fram en vit ros och ett glas kyld champagne. Anna smuttade på den bubblande drycken och såg sig omkring.

Interiören bestod av ljust läder och träpanel. Rutorna var tonade så det var omöjligt att se ut. Inte ens då hon lutade sig direkt intill kunde hon se mer än suddiga konturer.

- Kan du se något då, undrade Anna försiktigt. Dum fråga! Naturligtvis kunde han se ut. Hon rodnade och koncentrerade sig på sin champagne. Den hemlighetsfulle chauffören skrattade och gav henne ett ögonkast i backspegeln.

- Jadå, jag har glasögon som motverkar polariseringen i glaset.

Motorn mullrade dovt när den tunga bilen närmast ljudlöst gled iväg ut i Stockholmskvällen.

Först försökte Anna räkna ut var de befann sig, men efter en stund kände hon sig helt vilsen och beslöt att luta sig tillbaka och bara njuta av den bekväma färden. Det var omöjligt att säga hur fort det gick så när de efter 30 minuter saktade in kunde de lika gärna vara på Riddarholmen som i Uppsala.

När han stängt av motorn vände sig chauffören till Anna.

- Vill du ha vänligheten att sätta ögonbindeln för ögonen?

- Ögonbindel, skrattade Anna en aning för glättigt. Vad är det här?

- Sorry Anna, jag vet inte mer än du.

- Tja, OK då. Hon tog emot den svarta bindeln och knöt den runt huvudet. Ett kort ögonblick funderade hon på att lämna en glipa. Men samtidigt tyckte Anna att det vore ojuste mot Paul, han hade ju lagt ner ett alldeles otroligt arbete.

Det var tyst någon minut och sedan hörde och kände Anna hur dörren på hennes högra sida öppnades. En varm och stark hand hjälpte henne ut. Hennes klackar klapprade mot asfalt så de befann sig i alla fall i bebyggda trakter. Inte något överlevnadsläger eller annat tokeri. Inte för att Paul skulle hitta på något sådant men ändå.

Anna stack in sin arm under ledsagarens och följde med små, försiktiga steg efter. Försiktigt och fnittrande fick hon hjälp att ta sig över några trösklar och nedför en kort trapp. Det doftade restaurang; kött, vitlök och fisk.

Hon kände en hand runt sin midja, och en fjäderlätt kyss.

- Du ser fullständigt underbar ut, Anna. Jag hoppas att du ska få en trevlig kväll.

Med dessa ord knöt Paul upp ögonbindeln och lät Anna se var de befann sig. Samtidigt som Anna ovant blinkade mot ljuset steg jublet i rummet. Runt henne stod vad som verkade vara alla deras vänner. Hon tog Pauls hand och följde honom runt i Ulriksdahls Värdshus. Anna skrattade och lipade mot sina arbetskamrater som slöt upp runt henne.

- Trodde du att vi skulle nöja oss med en tårta?, bubblade Carmen och smekte Annas överarm.

- Era djävlar, muttrade Anna med spelad ilska. Där gick jag och led hela dagen, hon fick nästan skrika för att överrösta sorlet.

- Äsch, lite får du väl tåla nu när du lämnar oss i sticket, skrattade Bosse och gav henne en hård kram. Lycka till, hann Anna höra innan hon kastades över till nästa grupp med vänner som ville gratulera henne.

Alla ville hälsa på Anna, önska henne lycka till och visa att de brydde sig om henne. Till sist kunde hon ändå rödblommig och svettig ta plats vid hedersbordet. Paul slog i sitt glas och äskade tystnad, som sakta infann sig.

- Hjärtligt välkomna till Ulriksdahls Wärdshus! Vad kul att så många kunde komma. Paul lyfte sitt glas och såg sig omkring. Jag ska inte bli långrandig

- Tack för det, skrek Pauls barndomskamrat till övrigas förtjusning.

- Bara för det får du ingen efterrätt, fortsatte Paul och fick applåder. Nej, allvarligt talat. Jag vill att ni förenar er med mig i en skål för vår Anna. Han höjde sitt glas och såg ömt på Anna. Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå. Tack för att du funnit mig värdig. Skål.

Anna höjde sitt glas och lät det klinga mot Pauls. De tog varsin klunk och kysste sedan varandra. Paul såg på de övriga.

- I övrigt vill jag bara att ni ska äta, dricka och var glada.

Låt festligheterna börja.

Dikten When You are Old är hämtad från
W.B. Yeats diktsamling The Rose från 1893.