Från Skottland skulle vi egentligen ha fortsatt ner till Wales, men när vi alla hade försökt uttala namnen på de större städerna, och hon som skulle ge oss biljetter hävdade att inga av städerna fanns, la vi de planerna på hyllan [on the shelf, som vi globetrottare plägar att säga]. Det var två dagar tills Queen Elisabeth II skulle avgå, och vi hade tröttnat på att leta efter Nessie redan efter en dag, så Bertil Bok föreslog att vi skulle ta den tjusiga katamaranbåten till Dublin. Irland tyckte Leo, det är väl bara sliskschlager och fårkött. Och öl fyllde Petra i och så var den saken bestämd.

Det var jättestormigt när vi åkte båten över sjön. Trots att vi satte fast oss i bordet med häftmassa ramlade vi ner på heltäckningsmattan hela tiden. En snäll sjöman tog en barhandduk och tillverkade en liten hängmatta åt oss. Hur mycket det än gungade så svängde vår hängmatta bara lite trevligt. Vi snusade allihop när båten kom till Irland och en hamn som hette Dun-någonting. Från båten tumlade vi ut i ankomsthallen och hittade snart ett DART-tåg in till centrum.

Folk (mest killar) var väldigt ouppmärksamma och klädda i grönt. De klev överallt och drack massor med öl, nästan lika mycket som de spillde på oss och de andra medpassagerarna. De skrålade och sjöng obegripliga sånger som mest bestod av vokaler och harklingar. Irland hade tydligen vunnit någon tävling och alla var jätteglada. Eftersom vi är ömtåliga varelser [med undantag för Sune och Tore förstås] så kilade vi in under bänken närmast dörren och tryckte där tills vi kom in till stan och vårt fina hotell. Där hade Amerikas president bott en gång.

Nästa dag började vi vårt sajtsingande med att kika på Book of Kells i Trinity College. Med alla olika färger ser den ut som en tjock målarbok, och de som hade ritat i den var jätteduktiga. De hade hållit sig innanför linjerna hela tiden. Inte för att Leo, Majsan, Cola och Petra brydde sig. De var mer intresserade av en stor jordglob som de snurrade på som galningar och åkte med runt, runt likt en karusell. De tjoade och stimmade men det var när de välte globen som bibliotekarien körde ut oss. Att de aldrig kan hålla sig i skinnet.

Sedan åkte vi pirattaxi ut till ett gammalt torn som för det mesta kallas för Joyce’s Tower. Där fanns en massa italienska högljudda studenter och böcker som en gammal irländsk farbror skrivit. Hans mest kända bok handlar om någon som knallar runt i Dublin och hejar på folk han träffar (precis som vi gjorde). James fick tokbra betalt för sin bok så Betina och Örjan bestämde sig på stående fot att bli författare. De satte sig och tänkte stora tankar medan vi andra åkte iväg till Burger King. De kom till hotellet senare eftersom de blivit utkastade från tornet när det stängde för kvällen. De hade med sig en bandinspelning av boken och nästa dag skulle alla ut och leta reda på pubarna som beskrevs i den.

Sune Skräcködla ställde till en scen på Burger King! Han skulle prompt kika när de grillade hamburgarna och till en början gick det bra. Han fick sitta i hårnätet hos en söt, rödhårig irländsk tjej. Men allt gottiga grillos gjorde honom så hungrig att han pillrade sig ur nätet och försökte hoppa över till grillen. Tyvärr har han ögonen så knepigt fastsatta att han totalt saknar avståndsbedämning, Vilt skrikande landade han i frityroljan så det stänkte. Inte för att han brände sig, han skulle baske mig kunna fungera som skyddsplåt på en isbrytare. Däremot har han aldrig brytt sig om att lära sig att simma, den flarnen! Han plaskade med svansen så att pommes friten flög över hela köket, och använde sina stackars små klor för att gripa tag i några lökringar som guppade förbi. Tjejen räddade honom med en slev och lämnade tillbaka honom i ett engångsaskfat av aluminiumfolie. Han var inte glad, men kladdig.

På kvällen gick vi på musikal i hamnen. Det handlade om Bibel-Josef som såldes som slav till Egyptien, eller något annat varmt och sandigt land. Fast han var glad ändå eftersom han hade en jacka med massa olika färger på. I pausen drack vi läsk och åt korv tills vi nästan svimmade. Leo, Berit och Vicke delade på ett glas Guinness men det var ingen vidare hit. De var tvungna att dyka ner under skummet för att få något av ölet i sig så efteråt såg de ut som välgräddade maränger. De fick inte sitta på våran stol så de klättrade upp på scenen. Efteråt skröt de om att de minsann sett bäst av alla.

Vi gick förstås på en riktig irländsk pub innan vi tog båten till Amerika. The Braisen Head hette den, Dublins äldsta ölsjapp. Alla där inne drack som om det var deras sista dag i livet, mest det där otäcka Guinnesset. Vi proppade i oss ost och lökchips medan vi lyssnade på deras rövarhistorier. Efter att vi delat på en halv pint skulle Petra nödvändigtvis ut och tatuera sig, Bertil ville simma i floden och Leo skulle bli bartender. Ytterligare en halv pint senare ville alla hem och sova. Supa ikapp med irländare kräver sin magnet. När de spelade nationalsången klockan elva på kvällen rodde vi att det var slut, men icke då. Det var liksom bara pausmusik.

Vi var i alla fall helt slut efter allt rantande runt i stan så vi drog oss hem genom de finare nöjeskvarteren. På vägen lyckades Tore trampa mitt i en hälsning från ”människans bästa vän”. Så han fick gå några steg bakom oss resten av vägen. När vi kom till hotellet använde vi alla våtsavetter vi fick tag på för att tvätta av stackarn. Men trots att han luktade ganska gott av mint och citron lade vi honom i karantän. Han fick sova i en duschmössa i andra änden av sängen.

Senast uppdaterad 00-07-04.