Vi har en slags rutt som jag och Kalle Kalkylator "knepade" ihop. Vi försökte diskutera vart vi skulle resa som sansade magneter men det var omöjligt att tillgodose allas önskemål. Dessutom var det svårt att höra Bertil Brödrost hela vägen nedifrån frysdörren. Till slut bestämde jag i egenskap av multimiljonär. [Alla borde vara miljonärer - det är ingen dum känsla] London ligger ju rätt nära och verkar vara en trevlig stad. Varför inte börja där, precis som Phileas Fogg.

Som tröst för att Marie inte kunde följa med på vår odyssé lovade vi att skicka vykort från alla städer. Så vi köpte vi ett jättestort vykort som alla signerade och pussade på. Men så kom vi att tänka på att alla vi magneter ju är på utflykt - hur ska hon kunna sätta upp vykorten? Det finns inte en chans att Bosse och Betina orkar hålla alla kort uppe! Sen slog det mig: tänk om Marie köper nya magneter? Vi får helt klart begränsa oss, annars har vi kanske inga jobb när vi kommer hem!

Nu när vi är i London kan jag bara säga att det verkar vara en lajbans stad. Vi bor på ett urflådigt hotell. I natt sov vi i en king size-säng, stor som en fotbollsplan fast inte lika grön och antagligen mycket mjukare. Ralf hade somnat på en mintchokladbit och kom inte loss på morgonen. Vi fick loss honom lagom till frukost och spolade rent honom i bidén. Frukosten bestod av knaperstekt bacon, ägg, tomater, rostat bröd och massor med sylt. Kaffe och te att dricka och sedan sov vi till långt in på eftermiddagen - jetlag heter det visst.

På kvällen gick några av oss på fotboll, Arsenal mot Chelsea. Iförda en stor Arsenalsjal och en Chelseakeps satt jag, Kalle, Ralf, Leo, Tore, Sune och Majsan bakom Arsenals målvakt. Det doftade rök från rostade kastanjer och underliga engelska varmkorvar gjorda av galna kor. Ja det var inte galna kor som tillverkade korvarna :-) Tore är stor Arsenaldiggare och hade tagit med toapapper som han skulle kasta ut på planen. Efter tre försök hade en kille på raden framför oss alla tussarna i sin kapuschong.

Kalle hade druckit alldeles för mycket KiaOra-saft så han fick smita in under bänken och kissa. Tur att ingen polis i självlysande neonväst såg honom. Stackarn grät nästan när han kom tillbaka och insåg att hans lag, Chelsea, gjort ett kanonmål. Tore började häckla Arsenals målis och kalla honom öknamn. Efteråt vågade han inte gå ut tillsammans med Arsenal-fansen.

Vi åkte dubbeldäckare tillbaka till hotellet när vi plötsligt upptäckte att Leo saknades. Vi letade men hittade honom ingenstans. Men så hörde vi ett slags vinande ljud, ungefär som sirenen på en amerikansk brandbil. Uuuuuuuiiiiiiiiiiiiiiiiii. Busschauffören stannade och gick ut för att kolla motorn. När han fällde upp huven såg vi att Leo satt fast som kylarprydnad och hade jättekul. Han vinkade och fortsatte förtjust att skrika när bussen körde igen.

På kvällen gick vi ut och röjde. Vi åt typiskt engelsk mat; Tikka Massala-kyckling, Pekinganka, deep-pan pizza, pannkakor och kebab. Efteråt knallade vi över till en liten pub och delade på en öl och en påse fläsksvålar. Vi måste ha fått en riktigt stor stark öl, för utan att vi märkte det blev vi drängfulla och snart helt oregerliga. Efter en stund tröttnade pubägaren på att vi sprang runt på bardisken och norpade de andra gästernas nötter så han satte upp oss på en plåtreklamskylt för Guinness. Ibland är det faktiskt ett jäkla handikapp att ha ett magnetisk arsle. [Anal magnetism?] Där fick vi sitta tills vi nyktrat till och sedan skickade han hem oss. Oj vilken holmgång!

Väl hemma på hotellet stupade vi i säng. Fast först lade vi undan dagens mintkaka.

Senast uppdaterad 99-11-23.