Vem ska man tro på?
Hösten 2003 bestäms för, som det heter, "överskådlig tid" huruvida Sverige ska vara med i EMU eller ej. Det tredje steget för att vara extra tydlig. Därför förklarar anhängare och motståndare varför vi ska rösta just som de tycker. Det är möjligt att jag är färgad av mitt eget ställningstagande, men jag måste säga att det låga debattläge JA-sägarna intar förvånar mig.
  Istället för att lägga fram de seriösa argument de utan tvivel måste ha (måste de inte?), ägnar de sig nästan enbart åt att försöka misstänkliggöra och smutskasta nejsägarna. NEJ-sägare anklagas för att inte vara "lagspelare", isolationister, nationalister, egoister med mera. När man inte ger sig direkt på NEJ-sägarens person låter man honom veta att han tycker likadant som högerextremister.
  Egentligen är jag inte orolig. Hur ska nejsidan kunna förlora när sossarna skickar fram Anders Sundström som JA-general. Har den mannen i hela sitt liv glatt någon annan än möjligtvis sin mor. Samma sak måste gälla "kärringen" Marit Paulsen. Jag är faktiskt överraskad över att hon dammats av. Kan svenska befolkningen verkligen vara så dum att den går på hennes snicksnack en gång till. Jag tror och hoppas att man kommer att genomskåda henne.
  Jag påstår inte att jag har sett "sanningen" men jag försöker åtminstone hålla mig till ett sansat och respektfullt tonläge. Dessutom är jag öppen för diskussion. Om ja-sidan producerar några bra argument, till skillnad från en del pseudoargument jag beskriver nedan, så är jag fullt beredd att ändra åsikt.
  Vilka är då de vinnande argumenten? Kolla här så får du veta svart på vitt. Jag har "hela" listan. Nej, det har jag faktiskt inte. Även om det finns mycket text på den här sidan har jag utelämnat en massa på grund av att jag inte har obegränsat med tid att sätta mina tankar på pränt.

EMU är ett fredsprojekt
Man härleder fredstanken från uttalandet att EU är ett projekt som syftar till fred [ursprungligen var kol- och stålunionen ämnad att hålla koll på Tysklands framställning av stål så att de inte började rusta igen]. Fred är eftersträvansvärt och säkert något som även EU-kommissionen ställer sig positiva till. Att det skulle vara det främsta syftet för EMU anser jag dock vara kvalificerat struntprat. Argumentet slås i huvudet på NEJ-sägare för att framkalla dåligt samvete - det klart man inte vill vara emot fred. Varför man behöver en gemensam valuta för att uppnå fred är det dock ingen som kan tala om. Om det överhuvud taget går att dra någon slutsats om gemensam valuta så är det den omvända - vill någon starta krig så spelar det ingen roll om även motståndaren handlar med samma mynt.

300 miljoner européer kan inte ha fel
Detta är ett argument som Lars Leijonborg använt sig av vid några tillfällen, och han syftar här på att de tio nya medlemsländerna kommer att gå med när de uppfyller kraven. Detta argument, som även går under namnet "flugor och koskit" vädjar möjligen till vår önskan att vara som alla andra men den uppfyller inte på något vis allmänna krav på ett rimligt underbyggt argument. Föräldrar har i alla tider försökt uppfostra sina barn att tänka själva, och inte bara följa med strömmen. Jag säger inte att jag vet bäst, men är det inte möjligt att det finns saker som kan vara bra för ett land men mindre bra för ett annat?
  Det används även som ren skrämseltaktik. Carl Bildt säger med darrande stämma att vi om tio år kan vara det enda östersjölandet förutom Ryssland som inte handlar i euro. Och? Vad har östersjön för betydelse i det hela? Kommer vi att missa jättelika affärer för att baltstaterna så småningom byter valuta? Jag tycker att det är oroväckande om valutan skulle spela större roll än själva affären och det man eventuellt vill köpa. Fast det klart, med tanke på EU-traditioner kan det mycket väl bli så att euroländerna ingår rent olagliga och starkt subventionerade avtal sinsemellan.

Vi ska inte bara plocka russinen ur kakan
Vilken kaka kan det röra sig om, och vilka russin är det vi diskuterar? Vi är ett av de länder som betalar mest till EU, utslaget per capita ligger vi i den absoluta toppen. Det är ju kul att Sverige kan inta en ledande position på ett område i alla fall. Vi betalar en sjuhelvetes massa pengar till EU varje år och får ytterst lite tillbaka. Att därför hävda att vi vid ett nej försöker undfly vårt ansvar är inte bara fel, det är rent ut sagt förolämpande. Vi kan få en massa russin för våra pengar, men nu har vi valt att ge dem till EU, *det* om något borde visa att vi är intresserade av Europa.
  Finns det några russinplockare så är det nya och gamla jordbruksländer, som Spanien, Frankrike, Portugal, och svårt eftersatta länder i stil med Irland och östblocket. Sverige måste vara rena drömlandet när det gäller EU. Vi lyder alla påbud utan snack, vi har en infrastruktur som ligger i absolut världsklass och vi är ovana att slåss vid bidrags- och förhandlingsborden. Sverige står med kepsen i hand och betalar snällt för vi verkar livrädda att EU ska bli sura på oss. Det är ynkligt att se Persson skrapa med foten. Vi måste lära oss att de enorma summor vi betalar till EU faktiskt ger oss vissa rättigheter. Vi måste lära oss att EU behöver våra stålar.

Det finns inga planer på gemensam skattepolitik
Ett av argumenten för införandet av en gemensam valuta är att EU därmed optimeras som handelsområde. Jag hyser ingen tvekan om att det är lättare att handla med samma valuta, mitt problem är att jag misstänker att EU-området ingalunda är färdigoptimerat. Varför ska vi nöja oss med en gemensam valuta när en gemensam skattepolitik, gemensam välfärdspolitik och gemensam lönepolitik är ännu mer optimerat. Jag kan ganska litet om ekonomi (oavsett om det rör sig om mikro-, makro-, företags- eller nationalvarianten) men jag besitter normalt sunt förnuft (faktiskt!). Jag anser att olika språk är större handelshinder än valuta och för att få absolut optimalt handelsområde bör vi alla prata samma lingo. Fast det kommer aldrig att inträffa såvida inte franska blir det utvalda språket.

Vi får mindre att säga till om
Jag tar inte lätt på hot, faktum är att jag ofta blir obstinat om någon hotar mig (jag har lyckligtvis aldrig blivit hotad till livet så jag vet inte hur jag skulle reagera på sådant). Det spelat inte så stor roll om belöningen är den jag vill ha, om jag hotas kan jag mycket väl undvika att göra vad som är objektivt det bästa för mig. En organisation som säger "om ni inte gör som vi säger så får ni mindre att säga till om". Låter det demokratiskt? Låter det som en klubb man vill vara med i?
  Jag tycker att det är tråkigt att EU inte säger "inför euro för den är jättebra" utan istället försöker få med oss via förtäckta hot "om ni inte går med får ni mindre att säga till om". Det får åtminstone mig att reflektera över framtiden. Vilka fler reformer kan tänkas komma där vi inte bjuds in utan tvingas in. EU är ingen särskilt demokratisk förening och våra svenska förhandlare är, låt oss inse det, inte mycket att hänga i julgranen. Jag minns än med skammens rodnad hur Dinkelspiel stolt meddelade att han räddat det svenska snuset. "En sådan seger till och jag är förlorad" dyker osökt upp.
  I vissa avseenden är EU som en kräftbur, det går enkelt och smärtfritt att krypa in men för att komma loss måste man krypa ännu längre in och till sist är vi fast i superstaten EU. Jag har inga större problem med EU som det fungerar nu, men jag anser att EMU är ytterligare ett steg mot Europas förenade stater och det vill jag inte. Hotet att lyfta in även icke monetära frågor i EMU-klubben tycker jag bevisar en gång för alla hur EU fungerar.

Vi ska inte exportera våra problem till andra länder
Göran Persson kommenterade något som Winberg sagt för 9 år sedan. Samma sak med devalvering. Ingen har föreslagit devalvering på tio - tolv år ändå hamnar det på bordet. Vi har en flytande växelkurs vilket i praktiken gör det omöjligt för oss att devalvera. Den allestädes närvarande "marknaden" sköter det åt oss varje dag. Kursen går upp och ner och eftersom det är marknaden som reglerar kursen måste den ju vara korrekt inte sant?

Solidaritet med Europa
Solidaritet har nästan samma känsloladdning som fred. Man vill ju inte vara osolidarisk, för det är ju samma sak som att vara dum och elak. Men var finns kopplingen mellan att lämna över makt till en opersonlig elit i Bryssel, eller Frankfurt för den delen, och solidaritet? Man pratar i ja-lägre om att allt syftar till att svetsa samman länderna (vilket implicit är gott).
  I fallet med EMU känns det mer som att man fängslar länderna. Dessutom inbillar jag mig att alla dessa bidrag som länderna ska slåss om skapar större klyftor än någonsin en gemensam valuta kan överbrygga. Vad gäller sammansvetsningen är jag övertygad om att det finns andra sorters utbyte som skulle vara av större glädje än att ett "handelshinder" avlägsnas. Kultur, idrott, resor till exempel.
  Ur solidaritetssynpunkt är jag även intresserad av hur det kommer sig att Sverige, som enligt alla oroade JA-sägare rasat i välståndsligan ändå ska betala så mycket pengar till EU? Varför betalar inte Irland mer, de som haft en tillväxt på 4-5 procent om året i tio år? Detta Irland som slåss med näbbar och klor för att få ytterligare sju år i högsta bidragsklassen och som motsatte sig utvidgningen eftersom alla nya länder kommer att vara mer berättigade till bidrag än de är. Låter det solidariskt?
  Det mest talande exemplet är givetvis Frankrike. Landet lever efter en parafras på gamle Luddes devis "EU det är jag!". Så länge EU gör som Frankrike vill är EU bra. Dessutom är fransmännen helt skamlösa. De lyckades tjata sig till en jättelik skrytbyggnad i Strasbourg som har inneburit, och fortfarande innebär, miljarder i fullständigt onödiga kostnader. Jag får bilden av en unge som skriker, lägger sig på golvet och håller andan tills de andra går med på vad som helst för att slippa gnället. Det är det som är problemet när vi tjatar om demokrati och att ställa upp. Varför ska vi ställa upp hela tiden. Varför kan inte vi också ställa krav istället för att hela tiden bocka och ta i hand?
  Jag har inga bevis, men det har å andra sidan inga andra heller, men jag tror att Sverige är ett förhållandevis solidariskt land. Inte bara vad gäller EU-samarbete utan över huvudtaget. Vi är mycket för konsensus och vill få fram stora lösningar. Därför är det ännu ett slag under bältet att försöka slå i oss att alla andra länder i EU är så himla solidariska. Det är helt enkelt lögn.

Man slipper växla när man åker utomlands
Av alla argument är nog detta det minst genomtänkta, men tyvärr också vanligast förekommande bland "vanligt" folk. Jag är inte helt uppdaterad när det gäller svenska folkets resvanor i euroland men är det verkligen så fruktansvärt besvärligt att växla svenska kronor när man åker utomlands på sin höjd en gång om året? "Jo, men det är ju så skönt att kunna använda sina egna pengar i andra länder och så slipper man ju avgifter."
  Att ens ha med detta som ett argument är pinsamt och det finns två anledningar till detta. För det första beräknas omställningen till euro kosta allt från 10 miljarder och uppåt vilket gör att utlandsresenärernas önskemål om att slippa några kronor i växlingsavgift ter sig ganska futtigt.
  För det andra kommer euron inte att vara "våra" pengar på flera generationer. Istället kommer det att kännas som om man är utomlands varenda dag när man ska beräkna hur mycket matkorgen kostar. Alla som hunnit få ett förhållande till de svenska kronorna (15 år och uppåt?) kommer att räkna om under överskådlig tid, kanske för resten av livet. (Att vissa bedömare uttrycker förvåning över att finnar räknar om till mark trots att det gått mer än ett år visar bara hur taskig koll på verkligheten bedömarna har.
  Om man däremot ser införandet av euro som en långsiktig idé, vilket är rimligt, så är denna invändning inte så problematisk men jag väljer att nämna den eftersom jag inte tror att de som önskar slippa växla vid resor till Europa tänkt på detta.

Vi ska vara med fullt ut
En del menar att vi redan godkänt EMU:s tredje steg i samband med folkomröstningen 1994. Av den anledningen verkar de tycka att vi är moraliskt förpliktigade att rösta ja i den aktuella folkomröstningen. Man säger att "Vi ska vara med fullt ut!" Varför då säger jag? Det finns ingen omedelbar koppling mellan EU och EMU annat än att det är ett projekt i EU:s regi.
  När vi nu via folkomröstning fått chansen att välja måste man väl tänka till lite. Trots att det finns mycket som fungerar illa i EU anser jag att det ska finnas kvar. Men med en positiv inställning till EU följer inte med automatik att vi ska säga ja och amen till alla förslag som läggs fram. Fast detta med ifrågasättande står uppenbarligen inte högt i kurs med de ledande euroanhängarna. Att euro är bra är nämligen en sanning. Och genom att ifrågasätta denna sanning visar vi att vi har dåligt omdöme.
  Vi åtnjuter nämligen gott anseende, och ett nej kan rubba de andra medlemsländernas förtroende för oss. Men hallå! Vad betyder vårt goda anseende om det är så bräckligt att ett nej i EMU-frågan gör att vi blir av med det? Om EU:s version av demokrati innebär att de gillar oss så länge vi gör som majoriteten säger blir jag oerhört besviken. I en demokratisk förening måste det finnas utrymme för olika åsikter. För om man drar ut konsekvensen av detta fegtänkande hamnar vi rätt snett. Det betyder ju att vi ger EU frikort att bestämma vilka tossigheter som helst via majoritetsbeslut.

Företagen flyr
Om vi inte går med kommer företag att flytta utomlands, till länder som handlar i euro. Detta är en sanning med modifikation tror jag. Precis lika lite som alla företag som handlar i dollar (ca hälften av all export) har stuckit till USA, lika lite kommer företagen som huvudsakligen handlar i euro att lämna Sverige av den anledningen. Det förekommer företagsflytt, men inte till euroländer i första hand utan till lågprisländer i Asien. Det kan inte en övergång till euro stoppa.

ECB kontra Riksbanken
Vänsterpartister och miljöpartister får av lätt överlägsna JA-sägare frågan varför de plötsligt (och misstänkt) svängt ifråga om Riksbanken och nu anser att den är "jättebra". Jag ser överhuvudtaget inget dilemma med detta ställningstagande. Det är sunt att föredra det minst onda av två onda ting. Riksbankens ledamöter är friställda från det dagliga politiska inflytandet men den har till uppgift att sätta räntan med Sveriges bästa för ögonen. ECB har Europas bästa för ögonen och jag tror säkert att dess ledamöter tar sitt jobb på allvar.
  Dock finns det ett stort problem med en gemensam europaränta: den kan omöjligt tillgodose varje land. Konjunkturerna går inte alltid i takt och jag misstänker att länder som Frankrike, Tyskland och eventuellt Italien kommer att se till att räntan blir fördelaktigare för de stora länderna än små och oviktiga länder som Sverige.
  Man säger att det är viktigt att Sveriges finansminister får sitta med vid bordet när beslut fattas. Det som kommit bort en del i diskussionerna är att även om vi går med kommer den stora mängden länder att kräva ett roterande medlemskap. Deltagarfrekvensen för ett land kommer att bestämmas av dess folkmängd, BNP och eventuellt andra parametrar. Med andra ord är det troligt att Sveriges inflytande blir högst marginellt.

Räntan är inte allt
Till dem som undrar vad som händer när Riksbanken inte längre kan använda räntan för att parera vissa rörelser på finanshimlen säger man att det finns två andra metoder att ta till, nämligen finanspolitik och skatt. Man kan ju undra då varför det överhuvudtaget uppstått en sådan sak som diskontoränta. Om den inte har någon betydelse borde den ju inte användas. Sanningen är förstås att räntan är oerhört användbar och att den näppeligen går att ersätta den på detta sätt. Och dessutom undrar jag hur mycket mindre krångligt det är att varje månad behöva fundera över hur stor arbetsgivaravgiften, momsen eller skatten blir.

Utanförskapet
Genom att gå med i EMU:s sista steg slipper vi det otäcka "utanförskapet". Snart sagt alla problem som tänkas kan verkar gå att knyta till detta tillstånd, som jag anser vara en mental föreställning som vi skapar själva. Jag tror att ett eventuellt utanförskap beror mer på att vi har en ofördelaktig geografisk placering snarare än att vi inte har euro.
  "Jag känner väldigt mycket äckelkänslor inför utanförskapet. Alla har väl någon erfarenhet av detta. Att inte bli vald till knattelaget i fotboll. Att inte bli uppbjuden på damernas." Michael Treschow sa detta på moderaternas ekonomiseminarium. Där har vi nog en del av psykologin. En önskan att bli omtyckt. Vi snackar om ett allvarligt mindervärdeskomplex. Det verkar vara någon slags livslång önskan om att bli älskad. Inte bli vald i knattelaget. Vad är det för patetisk ledare Ericsson har? Han borde gå till psykolog snarare än bidra till att föra in Sverige i EMU.

Jag vill vara europé
Ännu ett känslomässigt ickeargument. Vi är européer, och kommer så att förbli oavsett hur vi röstar den 14:e september. Även med detta argument vill man påvisa att alla andra länder, de som är med i EMU, är på något sätt mer europeiska (finare) än oss. Jag har rest tillräckligt mycket i Europa de senaste åren för att via empirisk "forskning" kunna påstå att irländare, tyskar och belgare i sitt dagliga värv är lika lite européer som vi svenskar är.

Euro innebär mindre krångel
Det är intressant att man säger att EMU blir mindre krångligt. De stackars företagarna ska slippa en krona som varierar mellan 7 och 10 kronor. Jag kan bara prata för mig själv och den erfarenhet jag har. Eftersom jag jobbat i EU sedan euron införts kan jag gå till mina egna bankpapper och se att kronan i stort sett legat still jämfört med euron. Som billigast var den 9.07 och som mest 9.36 vilket är 29 öre. Visst är det pengar, men inte rör det sig om ett spel på 2-3 kronor som Axén-Olin lät påskina.

EU/EMU ska vara en motvikt till marknaden
  Man säger att EU ska utgöra en motvikt till marknaden. Jag påstår att EU, det vill säga Kommissionen, *är* marknaden. Alla åtgärder ett land, till exempel Sverige, vill genomföra som EU inte gillar kan stoppas genom att man kallar det handelshinder. Till exempel stoppades ett förbud mot vattenskotrar med att det är ett förtäckt handelshinder. Kommissionen är helt i händerna på lobbyister och sin egen självgodhet. Det kommer att bli mer sådant här vad tiden lider. Allt kommer att förenklas ner till minsta gemensamma nämnare och du kan ge dig fan på att det inte är Sverige som kommer att utgöra mall för den nämnaren.

Konsumentpriserna kommer att sjunka och vi får 100 000 nya jobb
I ett försök att få "vanliga människor" att hoppa på ja-tåget sade konsumentministern (heter det så?) att en familj med två vuxna och två barn i genomsnitt kommer att spara 30 000 kronor om året. Det är ett fullständigt befängt påstående som man i bästa fall kan benämna överoptimistiskt, i sämsta fall kalla en ren lögn.
  Som bevis för denna tes nämner man att gränshandeln ökar och att priserna därmed pressas. Det är säkert sant att priserna runt gränser "harmoniseras" men för det första händer det oavsett valuta, och hur mycket gräns har Sverige egentligen mot andra euroländer? Det finns lite gräns i norr, men nästan inga människor:)
  Med euro kommer vi att kunna jämföra priser lättare. Lättare blir det onekligen även om det inte är särskilt svårt att konvertera kronor till euro. Men har det någon praktisk betydelse? Vad spelar det för roll för mig (boende i Uppsala) att en bit ost kostar fem kronor mindre i Bryssel, eller att en halvliter öl kostar hälften så mycket i Stuttgart? Inte ett sk*t. Det geografiska avståndet har oändligt mycket större betydelse än valutan.
  Persson bättrar på i sann mirakelmedicinförsäljarand (långt ord) och påstår att införandet av euro kommer att skapa en rasande massa nya jobb. Eventuellt för de IT-företag som får i uppdrag att skriva om alla datorprogram så att de kan räkna i euro då? I övrigt har han inget belägg över huvudtaget och han var väl tvungen att justera uttalandet så att det blev en förhoppning snarare än ett faktum.

Var inte så negativ
Detta är också en riktig fining. Det är tråkigt att säga nej. Jamen vad fint. Man kan vända på det och säga "ja till oberoende", "ja till sans och balans". Man får alltså inte kritiskt granska ett EU-förslag.

Mediadrevet
Det är fascinerande hur media ställt sig bakom EMU-införandet på ett sätt som närmar sig tjänstefel rakt av. Journalist efter journalist har dragit sitt strå till stacken, för det mesta i form av krönikor i form av rena hetsen mot folkgrupp. Gemensamt för de flesta JA-positiva skribenter är åsikten att svenskar är själviska, osolidariska och för dumma för att förstå sitt eget bästa. Jag hade ett par längre texter på gång men jag struntar i djupare analyser och ger den korta versionen istället.

Calle Norlén
Den här typen av nedlåtande och raljanta skitsnack är något som man kan förvänta sig från Alf Svensson eller Lars Leijonborg, inte från en vettig och framför allt ärlig människa. Norlén gör nämligen den fullständigt huvudlösa och rent ut sagt oförskämda parallellen till nazitysklands härjningar. Då vände sig enligt Norlén Sverige bort från Europa och byggde istället staket och pimplade vodka. Bortsett från att detta inte är sant, verkar han helt ignorera det faktum att dagens EU är en ofantlig borg under konstruktion. Att säga att EU och EMU medför en öppnare och fredligare värld är verkligen att skruva på sanningen. Jag kan bara dra slutsatsen att han, liksom jag, insett att det inte finns några hållbara argument för ett medlemskap i EMU. Dessutom motsäger han sig själv ganska ordentligt om man har lyssnat på hans "Spanarna"-spaning 980508 där han pratar om baksmälla och att den fest som såg så rolig ut från utsidan inte alls var så kul och han manade till eftertanke. Denna eftertanke verkar nu varaa helt bortblåst.

Jan Guillou
Trots att Jan Guillous ego ensamt skulle kunna fylla parlamentsbyggnaden i Bryssel tycker jag ändå att han ibland har något vettigt att säga. Dock inte i EMU-frågan. Guillous monumentala tunnelsyn när det gäller USA:s ondska gör att han inte ser att den världsbalans han önskar i form av superstaten EU inte kommer att göra sakernas tillstånd bättre. Han säger "Att rösta ja är ju att solidarisera sig med de svagaste i det svenska samhället och mot det nya imperiets växande makt och erövringskrig." Vad tror Guillou egentligen att EU är, om inte ett växande imperium?
  Guillou hoppas att en stark euron ska konkurrera ut dollarn som världens huvudsakliga valuta. Han vecklar ut sina tankar och trasslar in sig i förklaringar om omvärldens spekulationer mot den svenska kronan och marknader som straffar istället för att vara objektiva. För plötsligt är Guillou ekonomisk expert också. Han vet säkert som amen i kyrkan att värdet på den svenska kronan kommer att rasa om vi röstar nej. Det är inget annat än en vild gissning. [031015 Sedan Sverige röstade nej har kronan stärkts mot euron och är nu starkare än den varit på ett par år.]
  Han kan inte låta detta vara enda anledningen till att rösta JA, så han intar dessutom den arroganta "von oben"-attityden att han värnar om oss nej-röstande idioter. Vi vet inte vårt eget bästa så därför måste någon tala om för oss hur vi ska tycka.

Liza Marklund
Liza Marklund är ännu en i raden av skribenter som uttrycker sitt missnöje med det svenska folket. Vi är bara intresserade av plånboksfrågor och om det är lönsamt för oss. Jag tycker att det är en orättvis beskrivning och en nedlåtande syn på "pöbeln". Hon tycker att samhället styrs av konsumtion och pengar och det håller jag med om. Det Marklund inte begriper är att det är just av denna anledning som jag och många med mig vill stämma i bäcken när det gäller EU. Jag är helt och hållet *för* internationellt samarbete, men jag tycker att detta ska kunna genomföras utan gemensam valuta.

När jag tänker efter så framträder ett gemensamt drag hos ovanstående tre. De ger alla ger uttryck för en slags överlevnadsinstinkt. Norlén har fått upprättelse som riksbög, Guillou har övervunnit en taskig barndom och Marklund har flytt från det ondskefulla Norrland. Alla tre är nog innerst inne ganska osäkra människor så de kanske använder EMU som snuttefilt? Vi NEJ-sägare påminner dem om deras taskiga bakgrunder och besudlar deras selfmade-image genom vår blotta närvaro. Därför känner de ett oerhört behov av att distansera sig och skrika ut att de minsann är för ett enat Europa.

Sammanfattning
Sammanfattningen blir att det inte finns några direkta fördelar att gå med, men att vi genom mer eller mindre dolda hot om förlust av makt och anseende ändå måste rösta JA för att förbli omtyckta. För att få sitta med vid vuxenbordet måste vi lägga oss platt på rygg och dessutom betala för att bli förnedrade. För att våra åsikter ska respekteras måste vi ha de åsikter som förväntas. Bli en JA-sägare och rätta in dig i ledet. Maktens män och kvinnor försöker inbilla oss att övriga EU består av upplysta Européer när sanningen är att de flesta i de andra länderna ser till sitt eget bästa i exakt lika hög grad som vi gör. Vi är varken sämre eller bättre än EU i övrigt
  De flesta JA-positiva mediapersonligheterna verkar ha bilden klar för sig: här i Sverige bor drängar som inte är lika sofistikerat belevade som hela resten av Europa inklusive de nya öststatsländerna. Jag påstår att vi i Sverige saknar självkänsla och därför försöker avgöra vilka beslut som kan komma att tas emot positivt. Visa lite civilkurage för tusen. Tyck det som du vill tycka utan att nervöst snegla på omvärlden.