[Även geparden har sina fläckar]
Murklans samlade #15

Dagarna som gick, inte visste jag att det var mitt vikariat

Efter ett halvår i vad som bara kan betecknas som en krigszon kan jag säga att umgänget med små barn på många sätt påminner om att äta grillchips med dipp. Ungarna är visserligen inte lika knapriga, de är sällan räfflade och förekommer mig veterligen inte i löksmak, men i övrigt bör man ägna sig åt aktiviteterna med extrem försiktighet. I början är det toppen men utan att man märker något sitter man plötsligt där och är så äckelmätt att man hallucinerar. Då är en månadslön för att ostört få krypa in i myshörnet ett fyndpris. Och medan man slickar gräddfilen från fingrarna undrar man varför i hela världen man åt de där sista ungarna, öh chipsen! Jorå så att, man har haft påhugg (extra resurs heter det visst numera) på brorsans dagis för barn upp till skolålder. Under 60- och 70-talet var det ett kommunistiskt kooperativ med det illustra namnet ’Hammaren och skäran’. Men minnet av marschkängor är borta sedan länge, det enda ljud som eventuellt hörs på Månskäran nu är svischet från loafers klädda i blå skoskydd. Själv hade jag jympaskor med räfflade gummisulor som ger god flexibilitet och det där extra väggreppet om man skulle behöva springa och gömma sig.

Jag hade hälsat på brorsan ett par gånger tidigare men jag var nog ändå så oförberedd man kunde vara. Första dagen var inget för folk med klen disposition eller nervös blåsa. Fast efter de första kallsvettsvallningarna övergick det hela i en kontrollerad panik och svimningstendenserna tonade till sist bort nästan helt och hållet. Kvar var bara en lätt yrsel och ett brus som påminner om när en toalett fyller på vatten. Jag försökte gömma mig bakom en lång karl som var där med sin son, men innan jag visste ordet av hade en flicka placerats i min vård och man menade att jag skulle ta av henne ytterkläder och leta upp inomhustofflor som ryktesvis skulle finnas i hennes låda. Ungen sprattlade som en nyfångad mört men till sist hade jag fått av henne ytterkläderna och en strumpa. Strumpan var ett misstag.

Varje låda hade sin ägares/ägarinnas namn skrivet i stora läsvänliga bokstäver så det hade varit tacknämligt om flickan varit från något annat landskap än Skåne. Jag menar, det hördes ju att hon sa något men det registrerade liksom inte. Hon kände inte igen mig och jag visste inte vem hon var. Men brorsan satte stopp för den gemensamma ångestattacken genom att överrösta helvetets sjunde krets och skrika hennes namn. Gerd hette hon men kallades allmänt Gäspan för att hon ibland gäspade så stort att allt man såg var hennes vidöppna mun.

Som outbildad [160p datavetenskap höjer inga ögonbryn i förskolevärlden ska du veta] får man i princip inte ansvara för minderåriga omedelbart så jag följde i Sussies kölvatten när hon förevisade anläggningen. Hon visste allt om de "intagna" och berättade vad de hette medan hon tvättade diverse frukostföremål från mysbyxor, kammade hår och plockade fram lådor med leksaker. Precis som vanligt hade jag glömt deras namn innan sista stavelsen lämnat hennes läppar. Jag placerades i legodetaljen, med uppgift att bygga torn och andra föremål enligt specifikation. Det var jättekul tills Sussie återvände med ett par upprörda tvillingpojkar i släptåg och alldeles onödigt tydligt förklarade att det var *barnen* som skulle leka med legot. Tsk! Vad är det här för åldersrasism. Ska inte dagis vara till för alla? Vad säger Jämo? Claes Borgström, sluta flirta med feministerna och kom och hjälp till där det verkligen behövs!

Sol ute, sol inne, ett upp och ett i minne

Även om den ena dagen sällan var den andra lik, ungar har sanslöst välutvecklade sinnen för att stöka till, så brukar de börja och sluta på ungefär samma sätt. Dramat på morgonen var att barnen skrikande släpades in under mer eller mindre våldsamma former, med föräldrar på sammanbrottets rand. I förekommande fall klamrade sig barn fast vid benen på de vuxna med ögon mer tårfyllda än hötorgskonst och underläppsdarr på en skala som skulle få en Kumla-fånge att bryta ihop. Vår uppgift var då att distrahera barnen med olika former av ljus och ljud för att möjliggöra för mammorna och papporna att fly till sina jobb.

Medan föräldrarna tillbringade dagen med dåligt samvete tog det trettio sekunder blankt för barnen att glömma att de överhuvud taget hade föräldrar och istället härjade som små orkaner i väntan på dagens första utfordring. Det var en av specialiteterna med vårt dagis, att barnen började sin dag med frukost, så den vecka man hade frukostpatrull var det till att pallra sig iväg till jobbet redan klockan halv sex för att ha allt klart. För det är ju tyvärr så att väldigt få fyra-till-sexåringar är nöjda med en kopp starkt kaffe och limpmacka med cognacsmedwurst.

Var femte vecka var det upp till mig och Josefin att bulla upp godsaker. Vår deltidskock Cassandra ordnade alla inköp så vi behövde bara göra lite gröt, koka ägg, ställa fram filmjölk och flingor och göra smörgåsar. Bortsett från att förse barnen med en balanserad kost bestod mitt frukostarbete också av en gnutta skadekontroll. En speciell uppgift för mig var nämligen att hålla Josefin borta från den färdiga maten eftersom hon annars skulle kunna sopa rent på en svinblink. Hon är inte i Murklans klass, det är det ingen som är, men hon kan tömma ett kylskåp på trekvart om man är ouppmärksam.

Man kan tycka att barn som på morgonen skrikit sig blåa i ansiktet skulle ta varje chans att komma hem på kvällen men det var lika illa då, fast omvänt. De utarbetade föräldrarna dök upp med hopp om att de små skulle visa sig samarbetsvilliga. Det hände sällan för barnen bara *måste* lägga klart pusslet, lyssna klart på skivan eller rita klart sin teckning alltmedan deras päron sakta reducerades till våta fläckar. Hur dessa föräldrar sedan tar sig hem är en gåta, och ibland undrade jag om inte dagiset borde tillhandahålla fyllechaffisar.

Att läsa rätt är stort, att läsa högt är större

Ibland gick vi till det lokala biblioteket och fick lyssna på sagor, men sedan bestämde kommunen att det skulle sparas pengar så sagotanten drogs in. Senare drogs även biblioteket in! [Jag antar att det betyder ett par extra mazariner vid nästa fullmäktigemöte]. Så vi fick ta oss an den kulturella fortbildningen på egen hand och av någon anledning vägrade tjejerna att läsa högt, de skyllde på allt från PMS till dengufeber (det sista tror jag var ljug) så jag landades det ärofyllda uppdraget att gestalta ungarnas favoriter. Inte så dumt att få läsa böcker på arbetstid. Enda problemet var att jag glömde att läsa högt. Det åtgärdades dock via ilskna protestskrik, uppgivna blickar, ljudliga suckar och ryck i byxorna. Dessutom hade de hört nästan alla böcker tidigare och var experter, så gud nåde mig om jag hoppade över en rad eller, hemska tanke, ett helt stycke.

Böckerna om lille trollkarlen Harry Potter var de som smällde högst. Jag läste alla fem böckerna i följd och fick de större barnen att tugga fradga av upphetsning medan de mindre, som knappt lärt sig prata, mest pep "quiddich" där de tyckte att så var påkallat. Jag fick dessutom simultanöversätta bok nummer sex vilket var mer ansträngande än man kunde tro så efter många av dessa högläsningar var det inte bara barnen som somnade på sina madrasser. Fast jag hade inte tummen i munnen. Inte ofta i alla fall. Och sådana korta raster var välgörande. På mina tidigare jobb kunde man göra "på stället marsch" om man fått i sig alltför mycket kolhydrater till lunch. Det fungerar inte riktigt på samma sätt på dagis eftersom det alltid finns sysslor att utföra.

Efter att ha varit igång konstant sedan klockan sex på morgonen satte jag mig en dag strax före lunch med en kopp te och smög upp fötterna på en stol. Jag hade inte ens hunnit sträcka mig efter en sockerkaksbit förrän barnen kände på sig att jag var sysslolös och började tokbråka om en särskilt attraktiv kudde. Jag övergav min Earl Grey och gick mig emellan. Men det var försent! Både Yxel och Marja började storgråta. Marja för att Yxel dragit henne i håret och Yxel för att Marja stampat på hans fot och boxat honom i magen. Båda var rörande överens om att den andra var ett klockrent "prutthuvud" och krävde tröst. Jag placerade dem på varsitt knä och så fick de så många kramar de orkade med. Lagom tills min kopp med te hade kallnat blev de kompisar igen och sprang iväg för att bygga klart kuddkojan. Man skulle kunna bli bitter efter sådana incidenter.

Hela havet stormar

En gång i månaden hölls det föräldramöte och jag fick också vara med. I början mest för att fylla på korgen med kaffebröd och koka kaffe, men även för att hjälpa till att utveckla verksamheten som det så vackert hette. Jag hade sällan mycket att säga, men det var kul att försöka gissa vilka föräldrar som hörde till vilka barn. Rositas föräldrar var lätta eftersom båda är lika mörka i hyn som Rosita. Vi hade en intressant diskussion med dem. Först trodde vi att någon mobbat Rosita och kallat henne öknamn men det visade sig vara snudd på tvärtom. Abraham, som är lite förtjust i Rosita, hade retsamt berättat för henne att chokladbollarna vi gjorde hade ett annat namn förut. Han sa inte vad de hette, så allt Rosita visste var att godiset inte längre var uppkallat efter henne. Hon hade kommit hem alldeles förstörd. Tja vad säger man? Vi kunde ju inte gärna kalla dem negerbollar, och somaliabollar låter väl ändå knäppare. Så nu heter de rositor och alla är nöjda.

En annan av farsorna, Challe, tog sig i ton eftersom han minsann var journalist och kunde "avslöja" oss och vad han ansåg var vanvård av hans son (som vi bland annat förbjudit att sitta och göra aktieaffärer hela dagarna med sin lilla handdator). Efteråt hörde jag att han är arbetslös snickare som fördriver sina dagar med att surfa på Svenska Dagbladets hemsida och skriva små idiotiska inlägg på deras chatsidor. Det enda han faktiskt fått publicerat var en dikt om sin vandrande pinne Uno i Gefle Dagblad 1972. Sin snajdiga snobbklädsel har hans stormrika fru köpt åt honom eftersom han blir så grinig om han inte får ha Borsalinohatt och sidenscarf. I vilket fall lyckades vi övertyga dem om att barnen inte skulle lida psykologisk skada av att bli av med sina mobiltelefoner under dagtid.

Sedan har vi herr och fru Hiertström. Precis, låter lite taget va? Det är märkligt egentligen att de har sin dotter Natalie i vårt dagis. Hon har visserligen en tandställning som klarar av att ta emot digital-TV och störa ut civilförsvarets nödfrekvenser, men hon är samtidigt så jäkla skärpt att man får struma. När hon ville diskutera Wittgenstein lade jag mig ner och spelade död men hon genomskådade taktiken. Så jag fick lov att webba hela kvällen för att överhuvudtaget våga gå till dagiset nästa dag. Om hon fortsätter på den inslagna vägen kommer hon att skrämma bort varenda kille och få framleva sitt liv som nucka. Synd, för i sina mindre intellektuella stunder är hon världens raraste. Mitt uppdrag blev att lära henne att umgås som vanliga barn, och att det inte gör något att hon bara kan 115 av grundämnena. Det är ju i alla fall cirka 100 fler än vad jag känner till.

Ett äpple om dagen...

På fredagar var Cassandra ledig så då fick vi övriga rycka in och slänga ihop något mer eller mindre ätbart. Vi turas om och jag tyckte mig ana ett visst mått av förväntansfullt mansförakt när dagisets chef Rosa meddelade att det var min tur och liksom synade mig från topp till tå samtidigt som hon försökte kväva ett flatgarv. Hon gav mig en lista på godkända maträtter som var lika kort som den var tråkig. Lappskojs, potatisbullar, ärtsoppa och minestronesoppa är ju tillräckligt för att skrämma vettet ur vem som helst. Matlagning enligt tabell och mätsticka har aldrig varit något för mig så rebellen i mig vaknade till liv. Rosa, som tillbringat halva livet i lottakåren och är uppfostrad i socialdemokratisk konformitet, satte nästan nikotinplåstret i halsen när jag drog bort folien från formarna och det visade sig att det inte var torsk i persiljesås utan Flygande Jacob. Det var först långt senare som jag förstod att matlistan var hennes eget påhitt, inte kommunens. Hon har väl något trauma från sjuttiotalet för inte kan väl en normal människa sätta leverstuvning högst upp på listan över favoritmat?

Min maskulina matlagning mötte odiskutabel framgång i alla fall, väldigt lite banan och grädde hamnade på bord och stolar, och jag fick till och med Rosas tillåtelse att visa Cassandra hur man tillagar den. I sanningens namn är det ju busenkelt så det var lite pinsamt att instruera en utbildad kock hur man petar ihop den. När Cassandra försäkrat sig om att "Kommandoran" inte var i närheten berättade hon att hon inte vågat bryta mot konventionen eftersom hon var rädd att Rosa skulle sparka henne, bokstavligt tala sparka *på* henne. Rosa tror på auktoritärt ledarskap, inte "ett folk en ledare" kanske, men hon gillar att peka med hela handen. [Dessutom bäddar hon sängarna så hårt att man nästan får skallfraktur när man lägger sig för att vila. Inte för att jag gör det men ändå] Det var inte det att Cassandra saknade förmåga att försvara sig, hennes kraftiga överarmar gör mig benägen att tro att hon skulle kunna vika ihop Rosa på mitten och göra en bordspresentation av henne. Men det är ju sällan våld leder till ökad trivsel.

En, två, tre, jämna steg!

Månskärans filosofi är att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder (den gamla golfklyschan spetsad med en knivsudd trivselfascism). Problemet är att de små barnen ibland föredrar de dåliga kläderna oavsett hur snällt man talar till dem. Framför allt gällde det Anton och Linus, ett par tvillingpojkar som blånekade till att ta på sig allt vad skyddande kläder heter. Speciellt galonbyxor. De var världens snällaste men oerhört bestämda och inte ens mutförsök fick dem att ta på sig regnkläder. För att inte behöva avdela en anställd att se efter dem inomhus fick de, efter att vi samrått med deras föräldrar, leka i sina vanliga kläder även när det regnade.

Det passerade givetvis inte obemärkt så nu är det lögn i helsike att få de andra pojkarna att klä sig ordentligt. En som däremot gärna spänner på sig galonbyxor är lille Abraham, men det är av helt andra skäl. Han är onormalt intresserad av vatten och hade för vana att fylla sina byxor så mycket resåren tålde och sedan hoppa från klätterställningarna. Vi fick gömma alla vattenslangar och hålla ett extra öga på honom när vi gick förbi stuprännor och vattenpussar. Han ska bli sjöman.

Några gånger i månaden gick vi på utflykt till något som kallades "stora stenen". Det är en cirka två meter hög, och tre meter lång gråsten som ungarna älskar att klättra på. Tjejerna har den som hus som måste fejas medan killarna helst vill slippa tjejbaciller på sitt piratskepp. Det vill säga om vi någonsin kom fram till stenen. Så fort ungarna såg en tall pep de iväg som påtända ekorrar och skulle klättra eller gömma sig. Alla utom lilla Philomine [stackars flicka som har så tanklösa föräldrar] som alltid höll mig hårt i handen när vi gick förbi fältet med ljung. Hon var livrädd för att få ljunginflammation, för det hade hennes mamma haft och hon hade varit så jobbigt.

Kom hör mitt namnamrop

Vi försökte hålla godisintaget på en låg nivå (man fick gå in på dass och tjyvsnaska) och bakade bara en gång i månaden. Det gick till så att vi gjorde en sats som var cirka tre gånger så stor som normalt för att producera ett visst antal kakor. Det var nämligen bara en bråkdel som till sist lades ut på bakplåten. Resten hamnade i små magar. Eller i små hår eller på små kroppar. Rositorna var inte det enda som rullades i pärlsocker kan jag berätta. Första gången jag ledde "baket" av havrekakor hade det nästan varit smartare att stoppa in barnen i ugnen. Fast då hade det väl blivit ett jäkla gnäll på nästa föräldramöte. Lösningen var små grupper, förberedda degar och järnkoll på var de små fingrarna tar vägen.

Om en skräckfylld relation till socker är eftersträvansvärd var det nog vårt studiebesök på Marabou som smällde högst. Resan blev den mest minnesvärda och bisarra under min tid som "barnarbetare" och kan ha drivit ungarna från godis för gott. Jo, du gissar rätt, Murklan hade ett finger med i leken. Han jobbar ju på Marabou och vi fick honom som vår personliga guide. Det är första gången jag sett en kille klädd i sandaler, mysbrallor, skinnväst och hårnät.

Murklan är en levande legend eftersom han är den ende som fortfarande äter choklad från löpande bandet, efter fyra år som anställd. Normalt tappar folk sugen efter några veckor så därför har Marabou en frikostig inställning till "provsmakning". De hade inte kunnat föreställa sig en murkla när de instiftade policyn att alla kan äta så mycket de vill. Han är unikt abnorm i detta avseende. Och i relation till sitt näringsintag (uppskattningsvis 10000 kalorier om dagen) är han faktiskt förvånansvärt slank och smärt den gode Murklan.

Vi utrustades med fotskydd, vita rockar samt hårnät och så följde vi efter in i fabriken. Folk ställde sig nästan i givakt när Murklan kom och jag fick senare veta att första dagen han jobbade hade dagsproduktionen gått ner en procent och han hade varit rätt aggressiv vid löpande bandet. Nu har han stabiliserat sig på en jämn och hög nivå och morrar inte längre åt medarbetare som lägger "hans" trillingnöt-bitar i askar istället för att ge dem till honom.

Vi fick se hur choklad börjar sitt liv och hur allt så småningom blir till en chokladkaka. Intressant och trevligt tills vi kom till en jättelik behållare med kola för mjölkchoko-fyllning. Murklan skulle visa hur man kan röra om för hand och tappade balansen. Han hävdade senare att han blivit yr men jag tror att han helt enkelt förfördes av koladoften. I alla fall så föll han med ett ljudligt "schlurp" och jag slängde mig på larmknappen. Snabbt kom annan personal till platsen men när de fick höra att det var Murklan började de bara skratta.

Tydligen var det tradition att Murklan synar kolatråget närmare och man hade till och med slagit vad om hur länge han skulle kunna hålla sig. Medan de utväxlade pengar såg vi plötsligt hur ytan höjdes och med ännu ett plopp bröt Murklan fram likt späckhuggaren i "Rädda Willie". Han tjoade och plaskade och började simma bröstsim. Två sekunder senare hade även Anton, Linus och Abraham gjort honom sällskap. Yxel och Philomine lyckades jag få tag i medan Josefin kastade sig i och fick tag på de andra. Jag undrade om vi skulle hjälpa Murklan upp men hans arbetskamrater suckade bara och skakade bara på huvudet. Det skulle inte gå att få upp Murklan på flera timmar ännu, inte förrän karet var renslickat i alla fall. Man har ju hört talas om myror i choklad, men det är nog första gången jag sett murklor i kola. När vi lämnade honom hade han vänt på sig och övade konstsim tillsammans med Jossan.

Tack och hej, leverpastej

Mot slutet av min vistelse på Månskäran blev jag, tja, omplacerad kan man väl säga. Det var efter en innebandymatch. De hade en liten gymnastiksal att göra sådant i men tydligen blev jag lite för engagerad. Jag hookade bladet och när jag fick en passning från Marcus lirkade jag snyggt in ett rejält slagskott i tredje maskan. Skottet satt som en smäck men lyckan grumlades lite när till och med mina medspelare såg på mig med stora ögon. Jag ansågs för tävlingsinriktad och fick inte längre gunga med barnen, spela spel, bygga legotorn, köra bilbana eller överhuvudtaget syssla med något som inbegriper längd, höjd, hastighet, eller aktiviteter där det är möjligt att mäta framgång. Jag medger att jag ibland haft svårt att dela med mig av mina favoritlegobitar, men att jag inte får gunga skyller jag helt och hållet på Murklan. Det var han som skulle tävla i att hoppa längst och då kan man ju inte säga nej. Dessutom fick vi ungarna att hålla sig på respektfullt avstånd när han började ta fart så att gungställningen bågnade.

Med ett illvrål som fick både pojkarna och flickorna att börja gråta mer föll än kastade han sig av gungan samtidigt som jag befann mig i motsatt riktning. Murklan singlade genom luften likt dagsgammal deg och slog upp en krater i sanden som efter ett pansarskott. Det är nog första gången jag sett "bomben" utföras på torra land. Själv följde jag med ställningen åt andra hållet när den kollapsade på grund av Murklans utmattningsteknik. Jag tycker att det var tjaskigt av dem att peka finger åt mig, att ställningen rasade var väl inte mitt fel heller! Jag fick till och med lite ont i armbågen. Men Rosa var benhård trots att vi bekostade en ny gungställning.

Så jag förvisades till pysseldetaljen och det beror eventuellt även på att jag gick en ABC-kurs [radioaktiva, biologiska och kemiska stridsmedel] i lumpen. Ungarna uppfann sin egen variant av tjära och fjädrar när Roland ätit upp hälften av klistret och kletat ut resten på sin tröja samtidigt som Marja nös rakt i skålen med paljetter. Killen såg ut som en överbliven tårtdekoration. När vi slutat skratta och tagit några kort till fotoalbumet hystade vi in honom i tvättstugan och spolade av honom så gått det gick.

Ungarna har, möjligen med undantag för Natalie, ännu inte bemästrat radioaktiv krigsföring men biologisk och kemisk krigsföring begagnar de sig av hur fint som helst. Jag trodde aldrig att en blandning av björnklister, fingerfärg och blandsaft kunde fräta igenom en bomullströja. Men det kunde den. Tänk om de ändå kunde tillverka galonbyxor i större storlekar.

Sista dagen avtackades jag genom att barnen lagade mat och gav mig en pärltavla som med lite fantasi föreställde mig. Det var en fredag men dagen till ära hade Cassandra kommit in och hjälpt dem göra lasagne som vi alla avnjöt under mycket trevliga former. Det var faktiskt lite ledsamt att tänka sig att jag inte längre skulle utföra en viljornas kamp med Natalie och Tindra, att jag inte skulle behöva bygga nya torn till Månskärans Lill-Godzilla Tarquin och att det var sista gången jag snodde vattenslangen från Abraham. Sedan blev det kramkalas och så sa vi hej.

Förutom att jag trots allt tjänade ihop några ören är annars belöningen så här efteråt att de små barnen som bor i närheten kastar sig över mig när jag är inne på ICA. Ibland hälsar jag på också och gungar med dem. Det snackades om att jag skulle få ett längre vick men jag har inte hört något. Kanske vill kommunpamparna ha en kanellängd också på sina möten och då måste pengarna ju tas någonstans.

Senast uppdaterad 05-09-25.