[Även geparden har sina fläckar]
Murklans samlade #15

Knackelibang på dörren

Eftersom jag saknar naturligt försvar mot reklam, och i allmänna slängar hyser ett osunt begär till det mesta som inte är pastellfärgat, är jag alla affärsmäns absoluta favoritkund. Men även jag har några principer. Jag äter inte julskinka annat än till jul, jag rör inte en semla före Fettisdagen, jag vägrar köpa in mig på Halloween och så mycket pengar finns inte i universum att jag skulle ta på mig en rosa herrskjorta eller börja använda ögonskugga. Metrosexuella män! Bah! Det är inget som inte lite smisk kan rätta till. Fast de skulle de väl bara gilla de små rackarna.

Men åter till ämnet för dagen, Halloween. Så här under snålhösten finns det inte mycket som piggar upp tillvaron, såvida man inte jagar älg eller hämtar sin livsenergi ur löv som faller. [Eller gör som Murklan och "fördjupar" sig i Systembolagets höstkollektion.] Inte finns det några större helgdagar heller. Därför har jag faktiskt viss förståelse för den uppväxande generationen och dess intresse för Halloween. Och år fick jag förstå extra mycket eftersom Murklans kompis Figge, han som gav oss biljetter till Sydney-OS, undrade om vi hade lust att komma på en fest som hans föräldrar ordnade. Om vi dök upp skulle det i alla fall finnas två normala människor att festa med tyckte han. Stackarn, vad har de för umgänge om jag och Murklan klassas som normala? Murklan tyckte att det skulle bli alla tajders att känna överklasspöbeln på pulsen.

Det var lite ängsligt att tänka sig att gå på maskeradfest med folk som antagligen hör hemma i adelskalendern eller åtminstone har mer i årslön än jag tjänar på en livstid men man har man tagit sleven i båten får man ro den i vacker hand. Så det var bara att hemsöka alla butiker för maskeradkläder jag kunde få tag i och det var ett monstruöst utbud kan man säga. Jag var in flera gånger och rumsterade bland kläderna, vars antal minskade i skrämmande takt i det att dagarna gick. Jag tänkt mig först något riktigt otäckt, som Hitler eller Marit Paulsen men när jag efter mycken ångest och beslutsvånda till sist bestämt mig för att klä ut mig till salmonella (kycklingkostym med EU-flaggan fastnålad) så hade den gått. I panik valde jag en Charlie Chaplin-kostym med tillhörande kubb, mustasch och käpp.

Jag svängde förbi hos Murklan. När jag kom upp till honom höll han som bäst på att tillrättavisa två småungar som av oklar anledning vågat göra "bus" på hans dörr trots anslaget "I som här knackar låten hoppet fara". Utan att gå in alltför mycket på detaljer kan vi säga att det allt var tur för ungarna att de var för stora för att gå in i sopnedkastet. Som den nu var nöjde han sig med att ge dem ett varsitt rejält kalsongryck. När de stod där med resåren runt axlarna såg de inte så morska ut. Men han gav dem varsin förberedd godispåse i alla fall (en liten påse grillchips, två rackabajsar-korvar, en starköl och en påse Ahlgrens bilar). Innerst inne har han allt ett hjärta av guld den gode Murklan, men jag gissar att han får en påringning av Socialstyrelsen eller någon föräldraförening efter helgen.

Vi snirklade oss ut åt Smådalarö till och Murklan agerade kartläsare åt mig [det var i alla fall hans ursäkt när han satte sig i passagerarsätet och började läsa Tintin och hajsjön samtidigt som han pressade ett knä mot instrumentbrädan så hårt att jag trodde att bilen skulle bli skev] Vi åkte förbi godsets infart tre gånger innan jag insåg att jätteherrgården i slutet av ekallén var den omnämnda "stugan". Figge var redan på plats och hade börjat pynta tillsammans med sin flickvän Julia samt mamma Dorothea och hennes väninnor i Kungliga Segelsällskapets kvinnoförening. Det stod en aura av närmast militärisk disciplin över gårdsplanen och jag fick betvinga en reflex att gå upp i enskild ställning varje gång Annika röt ut order till sina medsystrar.

Den "intima" festen för sextio personer som Figge pratat om hade utvidgats till att omfatta närmast dubbla antalet och då måste man ju ha fyrverkerier som svarar mot folkmängden. Så han hade åkt ut till närmaste Coop och plundrat deras raketavdelning tidigare på dagen och nu behövde han och hans rygg lite hjälp. Murklan fattade genast tycke för en tvärhand hög spanjorska vid namn Graciela och hade svårt att koncentrera sig på pyrotekniska bagateller. Vid ett tillfälle baxade han in både mig och en låda jättebomber med namn "Splendid" i ett av uthusen samtidigt som han flirtade hej vilt med henne. Men taktiken fungerade, så när hon kravlat sig upp ur fontänen där hon landat efter skrattattacken lovade hon honom kvällens första dans.

På edra platser... fäääärdiga...

Jag och Murklan hörde till det lite tjusigare weekendfolket, för vi stannade från fredag till söndag så vi fick egna rum. Jo du! Vi behövde inte ens dela och det är bra eftersom Murklan för sånt väsen när han sover. Inte så att han snarkar men han har för ovana att recitera Star Trek-avsnitt [originalserien från 60-talet givetvis eftersom han är renlärig] och sådär framåt tretiden, när hans interna TV-station avslutar sändningarna för dagen antar jag, händer det att han lägger sig i givakt och sjunger nationalsången. Alla verserna! Även om jag älskar mitt land är det en aning påfrestande.

Vi gick upp för den ena trappan efter den andra och överallt satt det tavlor med gamla släktingar till Figge. Det kändes som om jag befann mig i en Harry Potter-film, speciellt med vår egen Hagrid som stönade och stånkade bakom mig i trappen. Trappan kändes dessutom väldigt svår att gå i, men jag tror att det delvis beror på att vi visades vägen av en jättesöt tjej i klassisk kammarjungfrumundering, komplett med dammvippa och väldigt ehum kort kjol. Jag fick ett rum som hette "Linneaus" efter Linné och Murklan fick rummet intill, Munthe (efter borgmästaren med samma namn). Jag hade bara med mig en liten väska med extra kläder och en necessär men eftersom klädgarderoben var av den modellen som har Narnia längst bak var jag förstås tvungen att använda den. Men en garderob där man nästan kunde höra Aslans avlägsna vrål var inte rummets enda finess. Det fanns ett eget badrum med bubbelpool som skulle kunna användas för kortbane-VM. Jag slank liksom ner där och blev kvar i ett dvalliknande tillstånd. Hade man kunnat få room service hade jag nog stannat hela helgen i bubbelpoolen.

Jag måste ha somnat för plötsligt väcktes jag av en närmast panikartad bankning på dörren och Murklans hesa stämma. Festen hade börjat och med lite otur kanske maten var slut! När det gäller mat är Murklan helt obalanserad, för han visste ju precis som jag att det fanns mer mat i huset än på en Finlandsbåt. Jag släppte in honom i alla fall medan jag satte på mig mina kläder. När jag kom ut ur badrummet trodde jag att jag stod framför en av de där "vad-fet-du-är"-skrattspeglarna på Gröna Lund. Murklan hade nämligen också valt Charlie Chaplin! Men vaf... Tja, det var ju bara att sätta på sig muschen och se glad ut.

Jag kände mig nästan som Askungen på bal när vi skred nedför de mattklädda trappstegen. Om det inte varit för att Murklan slogs med sin fluga hade det hela till och med sett värdigt ut. Som lök på laxen stod han på öronen också och studsade svärande som en hamnarbetare ner för den sista avsatsen innan han avslutade med en dubbel Salkov och brände rakt in i en servitör så att det flög hoers d’ouvres över hela entrén. Ville han skrämma borgerligheten ur gästerna så var ju detta en bra start. De stod nästan och darrade i hörnen när Murklan hjälpte den tilltufsade killen upp och återställde honom i ursprungligt skick. Han borstade av honom med sällan skadad iver, men jag tror att det mest berodde på att killen var täckt av soltorkade tomater, parmaskinka och hyvlad parmesan och att Murklan var hungrig.

GÅ!!!

Efter den oslagbara entrén kände man sig som en kubbförsedd Moses när folkhavet delade sig så att vi vacklade kunde ta oss till baren för att få något starkt. De hade hyrt in bartendrar som jonglerade med spriten så att man blev yr redan innan man fått groggen. Jag fick en Cosmopolitan (någon fruntimmersdricka från "Sex and the City") och Murklan påbörjade sitt vanliga "drick som en svamp"-race mjukt och försiktigt med en halvliter tioprocentig Dynamitöl. Den kvinnliga regattan hade svidat om och var nu klädda som valkyrior. De skötte "intaget" på ett skrämmande effektivt sätt. Just som vi skulle ta oss ut på trappan kom Figge sättande och undrade om jag hade lust att vara lite fotograf. Den inhyrde fotografen hade kört av vägen. Det kunde jag väl så vi fortsatte utomhus där jag började plåta lite av de anländande gästerna. Den stora fontänen framför huset var nyfylld med karpar och jag tror banne mig att han hade fyllt på skogen med rådjur och blandat småvilt också.

Givetvis fanns det en uppsjö av Usama Bin Laden-wannabees, men det är ju så fantasilöst att det gränsar till vansinne. I övrigt var det mycket fantasy. Vi såg flera Harry Potter, älvor, ett par Lord Waldemort som blängde surt på varandra, Gandalfar, varulvar, vampyrer, mumier, häxor och ett gäng hober. "Frodo" hade en jäkligt snygg kostym men det faktum att han var sisådär två meter lång och pressade 130 pannor förtog liksom en del av effekten. Fötterna var klädsamt håriga och med tanke på hur luden han var i övrigt är jag till och med osäker på om det var fråga om smink eller om han bara låtit bli att raka tårna. Gemensamt för alla dessa varelser var prislappen på bilarna de klev ur. Det fanns inte ett serietillverkat fordon så långt ögat nådde och hade någon vågat sig dit med en sketen BMW eller Porsche hade de blivit fnissade åt. Snyggast var en grön halvmetern hög Lamborghini Deluxe-nånting, vars kvinnliga förare var klädd som Britney Spears. Hon var också snyggast. Jäklar vad snyggast hon var.

Murklan behövde påfyllning så vi gick tillbaka in. Det hade blivit dags att välkomna alla så vi samlades i stora salen och fick varsitt glas hallo(viiin), en märklig bålblandning som skulle likna blod. Jag hade den osannolika "turen" att få ett av isögonen i mitt glas. Hurra! Fast även om det kändes som om man var iakttagen kylde det drinken bra. Figges föräldrar, klädda som Gomez och Mortitia Adams, välkomnade oss och hoppades att vi skulle få det trevligt vid vilket jag och Murklan skrek "fullt ös - medvetslös" och glömde att det fanns sofistikerade människor innanför maskeraddräkterna.

Som fotograf hade jag en ursäkt att uppsöka alla sevärdheter i huset, och det var några stycken. Huset framstod som en ohelig allians mellan Sköna hem och Gröna Lund på så vis att det var en slags hallucinogen variant på mitt fantasihus (som jag ritade på teckningen när jag gick i sexan). De hade till och med "min" bowlingbana i källaren. Även om jag kände visst ansvar för fotograferingen blev jag kvar där ett tag. Det var tre professionellt utformade helautomatiska banor med elektroniskt räkneverk. Jag ställde in mig som man ska, gjorde en skaplig ansats och pangade mitt klot rätt ner i rännan. De hade sådana där fuskräcken för barn men sådana kunde man ju inte använda med hedern i behåll. Problemet tror jag är att mina händer är förhållandevis små, så inget av kloten med tyngd passade mig eftersom de verkar utformade för grobianer eller möjligtvis göteborgare. Men det gick bra i alla fall. 78 poäng är inte fy skam. På två serier:)

Är magen glad är Murklan glad

Via en liten biosalong, fylld med hober som bänkat sig för att se den första av tre Halloween-filmer, hamnade jag i stora matsalen. De har en sådan där eldstad som man kan stå i, visserligen inte med högklackat eller om man är längre än Sigvard Marjasin men ändå. De hade en brasa igång, en brasa som antagligen bestod av en mindre skog. Det var som att tända en Majbrasa i öppna spisen. De som kände sig riktigt modiga fick grillspett av personalen och tillagade sin egen mat.

Murklan redan gjort irreparabla skador på avdelningen för kallskuret. Det var knappt att personalen hann bära fram mat tillräckligt fort när "orkanen" Murklan drabbade buffén. Flera gäster slutade att äta och stirrade bara i pur beundran när han angrep tornet med kycklingsaté-spett likt en barkmaskin. De applåderade när han stoppade in anrättningen i högra mungipan och lät träspettet flyga ut genom vänstra. De hurrade när han slängde i sig chilimarinerade tigerräkor med sin patenterade slåtterteknik och de skrek av förtjusning när han med samma effektivitet som en flishugg arbetade sig ner i högen med gravad oxfilé.

Så småningom lugnade Murklan ner sig, och tog plats bredvid mig vid ett av långborden. Figges föräldrar hade försökt med viss antydan till bordsplacering men ibland går det inte som man tänkt sig. Därför hamnade en Ronny, uppfödare av Sveriges möraste kalvar, bredvid Helmuth, en inflyttad östtysk vegan som blev allt mer militant i takt med att glasen tömdes. Jag antar att sprit är vegetarisk och han drack inte så enormt mycket, men eftersom han konsekvent vägrade äta några av de tilltugg gjorda på "likdelar" som erbjöds tog det skruv ganska bra och till slut tröttnade bonden Ronny på hans ettriga prat om etik och började banka honom i huvudet med en baguette samtidigt som han skrek "lyxproblem och att ungdomar med för mycket fritid skulle ha smörj". Han bad Helmuth stoppa upp sin chakra någonstans och erbjöd dem en vecka på gården som skulle få Riket att lika ett dagkollo.

Naturen ropar

Jag såg aldrig om Helmuth och Ronny nådde någon förlikning för naturen gjorde sig påmind på ett alldeles annat sätt på mig. Det fanns toaletter både här och där men det var fler som hade saker att uträtta så när det väl blev min tur flög jag in i badrummet och sprang nästan omkull Quilla (en av hippietjejerna från Östra Real) som med skammens rodnad var på väg ut. Det gick som i slow motion innan jag äntligen planterat klinkorna på toalettstolen så att jag kunde kissa loss. När jag rest mig upp och vände mig om för att spola insåg jag med iskyla varför Quilla rodnat.

Jag vill inte vara alltför grafisk, men i toalettskålen låg en av de största timmerstockar jag sett och guppade. Eller som man säger: den var så stor att den hade ett eget postnummerområde, och det verkade fysiskt omöjligt att lilla Quilla skulle kunna producera ett sådant mästerverk. Trots att jag greps av en obehaglig misstanke spolade jag, och sedan sjönk mitt mod i samma takt som vattnet rann undan, fanskapet var kvar. Inte ens en skvätt toalettanka gjorde annat än tillförde en blå färg. Jag lämnar övriga metoder att göra sig av med monstret åt fantasin. Jag försökte allt utom att rycka loss toafanskapet från väggen.

Utanför väntade ett tiotal personer, och om de inte trodde att Quilla var ansvarig för upphovsman så kan man ge sig fan på att jag blir misstänkt. Det har hänt förut. Jag minns en gång när jag stod i kö på posten och tjejen framför mig släppte väder så att postgiroblanketterna fladdrade/yrde. Den var långt ifrån luktfri och när folk lade märke till den såg de fördömande på mig och tyckte att jag skyllde ifrån mig på en oskyldig tjej när jag desperat pekade finger och höll för näsan. Jag hade ingen lust att bli betraktad som marodör, och jag ville inte vara så småaktig att jag skyllde på Quilla - tänk om hon också var oskyldig, så jag tänkte ut en annan plan.

Först öppnade jag det lilla fönstret ut mot gården och kollade in terrängen. Jag hade tur! Det var väl tre fyra meter till marken men precis under fönstret stod en av alla de jättelika höbalar som ramade in gården i ett försök att förläna godset lite känsla av vilda västern. Det var någon slags rustik fusion av svensk medeltid och amerikanskt sextiotal, komplett med facklor, pumpor och en mycket suggestiv "Rock around the Clock" på krumhorn och mandolin. Bara ett litet hopp till friheten. Tyst som en lönnmördare/mus smög jag fram till toalettdörren och pillade upp låset och sedan kastade jag mig ut genom fönstret. Med ett stadigt grepp om en lass murgröna påbörjade jag klättringen till säkerhet. Plötsligt kände jag hur rankorna började lossna från väggen och beslöt mig för att chansa med ett litet hopp, det var ju bara någon meter kvar.

Jag siktade rätt OK, men balen var mycket hårdare än jag väntat mig, nästan som att landa på backen. Jag försökte hålla mig kvar men allt jag fick tag på innan jag flög ut i fiskdammen var en fackla. Det är rent fantastiskt vad kallt vattnet kan vara i november och mitt frustande attraherade en del nyfikna blickar. (*Han har glömt sin käpp på toa - och det ska användas senare*) Jag stod där som en blöt frihetsgudinna och tvingades snabbt spela fulltankad. Precis när jag kravlat mig ur dammen och stod och plockade karpar ur fickorna kom Figge förbi. Han tog mig under sitt beskydd och vi drog iväg nedför en slänt. Jag trodde ett ögonblick att han tänkte kasta mig i sjön men vi var bara på väg till familjen vedeldade praktbastu.

Jag tyckte det lät farligt men han försäkrade mig om att det inte var bastun som var veden. Själva bastun stod ute på en slags halvö men det fanns två helt utrustade omklädningsrum i anslutning till badbassängen. Jag virade handduken om midjan och öppnade dörren till bastun. Lite överraskad blev jag nog. Inte av de normala skriken på att stänga dörren men att utropen följdes av ett moln Absolut Vanilj. När ögonen slutat tåras ställdes jag inför ett svårt dilemma. Längst ner där det var svalare satt det bara flickor, och där det var hett satt killarna. Det löste sig när två av tjejerna makade på sig och inbjudande klappade på laven mellan sig. Det var den läckra Britney Spears så när hon frågade vad jag hette hade jag glömt bort det. Jag visste att det började på B, och tror att jag sa Beatrice men jag är inte säker.

Jag tyckte att jag kände igen den andra tjejen också men kunde inte placera henne. Det var inte förrän jag gick precis bakom henne ut på bryggan för att kasta mig i sjön som jag kände igen henne, det var ju hembiträdet! Eller rättare sagt inte alls hembiträdet, hon var Figges syster Frida och hon lovade fnittrande att betala tillbaka guldtian jag gav henne när hon visade mig och Murklan till våra rum. Hon hade haft hemskt kul när hon testade sin maskeraddräkt. Jag måste erkänna att den iskalla starkölen jag fick smakade kanon i sällskap med Frida. Vi satte oss i en slags jättestor trätunna och njöt av fyrverkeriet som fyllde himlen. Snygga Britney blev ganska påstridig och tryckte sig liderligt mot mig och berättade att hon vunnit Mälardrottningen. När jag berättade att jag hade en kompis som vunnit tungviktsklassen i Mälarbrottningen blev hon fyllepurken så jag och Frida lämnade tunnan.

Lägga en sula på parketten

En fest utan dans är förstås otänkbar men kvällens utbud var nog det värsta jag varit med om. Det fanns något för alla smaker, synd bara att sjuttiotalsdisko-DJ:en hade förlorat sig själv i en packe sentimentala ballader och satt och grät över skivtallriken. Det fick bli så kallad square dance, med inhyrda proffsinstruktörer, istället. Vi fick låna kobojsar-skor och så bar det av. Orkestern spelade så fiolerna skrek och Vi slutade dansa först sedan bullret från den lilla mysiga taco-hörnan blev för påträngande.

Vi gick dit och hamnade i en mental kraftmätning mellan Murklan och Britney. Det var nämligen dags för vickning och då tyckte Britney, som känt sig lite ignorerad under kvällen, att vi skulle käka maten från hennes nakna kropp för det hade hon sett på tv att man kunde göra. Så började hon klä av sig och vägrade att lyssna på våra protester, som blandades av hejjarop från herrklubben från Enskede. Så snart stod hon stod där med behån i handen och ett fånigt leende på läpparna.

Murklan förklarade att det väl var dumt att använda en assiett (med syftning på tjejens ringa kroppsstorlek) när de kunde få ett uppläggningsfat. Uppläggningsfat var å andra sidan blygsamt sagt, en hel servis skulle bättre beskriva situationen. Efter det var det ingen som tyckte att nakna människor var det man mest längtade efter. Dessutom undrar jag hur kul det hade varit för någon av dem att bli täckt med Nacho Sombreros, riven cheddarost och guakamole. Brr!

Istället gjorde Murklan sitt nya partytrick till allmänt jubel. Han berättade att han sett en dokumentär om ljudvågor och samtidigt fått reda på att det hölls en årlig tävling i att åstadkomma starkaste ljudet. Första steget var att vinna SM och sedan skulle han kunna representera Sverige i VM. Genom att gå ner på 75% i arbetstid hade han tid att öva sig, till grannarnas förtvivlan. Han befann sig nu i hårdträning, och målet var att spräcka en Ulrika Hydman Wallin-vas med bara ett Pepsi Classic som ammunition.

Murklan är ju Murklan så givetvis inbegrep hans demonstration kopiösa mängder öl och lika stora mängder torrostade jordnötter. När tillräckligt tryck byggts upp bad han oss att föreställa oss att vi vandrade runt i skogen på ön i Jurassic Park. I nästan ögonblick släppte han loss en rap som till omfång och styrka var rent omänsklig, han blåste nästan omkull faten med Nacho-chips. Han hade jobbat hela hösten på att låta som en Tyrannosaurus Rex och det lyckades han med vid Gud. Några av de minsta barnen, i lekhagen intill, började till och med att gråta. Men de blev glada igen när Murklan fick med sig samtliga närvarande på Jenka.

Tack och hej

Sedan urartade festen till ett sjöslag av rent bibliska proportioner och snart var jag (och i viss mån Frida) de enda som verkade kunde sätta ihop ord i till meningar, inte för att jag hade någon större användning av dem. Det intressanta var att även den förfinade överklassen kunde drängsupa. De var inte ett dugg sofistikerade när de kräktes i bålskålen. Men innan alla försvann in i "dimman" skulle det i alla fall bli prisutdelning för kvällens bästa maskeradkostymer så vi samlades i den stora salen igen. Det var avsevärt många färre deltagare än vid välkomstdrinken och många verkade stå upp enbart tack vare stärkelsen i skjortan.

Jag vet inte vilka som suttit i juryn, eller hur mycket de druckit/rökt, men plötsligt blev jag och Murklan uppropade. Vi hade tydligen blivit utsedda till festens bästa duo. Jag begrep inte varför men orkade inte försöka ta reda på anledningen, och bucklan tog Murklan hand om. Det enda jag fick var min käpp, som jag glömde på toaletten när jag flydde, och ett asgarv. Toaletten var tydligen avstängd nu eftersom det inte gick att få den att fungera, och alla visste att det var Chaplin som "gjort det". Jag var tydligen något av en folkhjälte bland veganerna. Jag flydde uppmärksamheten och såg "The Ring" med Frida. Det visade sig vara ett i huvudsak smart drag för det betydde att vi båda blev så skraja att Frida delade rum med mig. Fast först slängde vi ut tv-apparaten så att ingen långhårig och blöt japanska skulle klättra ut ur den mitt i natten. Dessutom plockade jag upp vår prispokal som Murklan ställt utanför sin dörr.

Senare på natten blev det rena rama sängkammarfarsen. För det dröjde inte länge innan dörren öppnades och någon med sluddrig röst undrade om detta var hans rum. Vi tillrättavisade honom men fem minuter senare var han tillbaka. Till slut låste vi in honom i en skrubb längre ner längs korridoren. Jag somnade med armen om Frida och med blicken på pokalen. På foten hade man graverat in "Tilldelas Bruno (Jonsson) och Murklan (Bengt Olberg) för deras oförglömliga tolkning av Helan och Halvan." Tja, man får vara glad åt det lilla:)

Senast uppdaterad 05-01-02.