[Om gud inte ville att vi skulle äta djur, varför gjorde han dem då av kött?]
Murklans samlade #15

Gå med i skytteklubben, lär sig skjuta och träffa människor

Vi var tjugotre stycken anmälda till nybörjarkursen i skytte [som pappa betalade eftersom han var den som övertalat mig att gå kursen. Han tyckte att det skulle bli kul att få någon att jaga med nu när mamma lagt geväret på hyllan], 18 män och 5 kvinnor, eller tjejer som de föredrog att kalla sig. Vi gick laget runt och presenterade oss. En av "tjejerna" hette Diana och det kändes lite pinsamt när det bara var jag som förtjust tjoade till. Men hon log och blinkade åt mig, så åtminstone visste hon att jag var en bildad person. De fems gäng jobbade allihop på Ellos i Borås och brukade med jämna mellanrum hitta på lite crazy saker.

Förra året hoppade de bungy jump i Grand Canyon och året innan hade de sprungit juniorloppet bland kvigor och kalvar i Pamplona. Varför de valt att tillbringa en helg i Orsa tillsammans med mygg, gevärsfett och "Åsa-Nisses barnbarn" begriper jag inte, men det är ju ett problem som de får ta upp med en legitimerad psykolog eller eventuellt Arne Weise. Karlar i jeans så slitna att bara varpen håller ihop dem, graningekängor, flanellskjortor och snusar bara marginellt mindre än ett paket ekologisk Bregott under läpparna har kanske sin inneboende charm trots allt. Eller också vill de jobba med kontraster. Fast vi var några moderna män också. En bibliotekarie till exempel och en duktigt nervös aktieanalytiker (för stort innehav i Ericsson är min gissning). Såna borde det vara skottpengar på. Bibliotekarier alltså. Fast nu skojade jag. Jag är inte inhuman. Jag menade analytikern förstås.

Första passet var en introduktion till den svenska jakttraditionen (nej, det handlade inte om att dricka hembränt tills man blir blind och ramlade av fällstolen) och förordningar av olika slag. Det är nästan värre än att spela golf. Att skadeskjuta en älg verkar snudd på lika illa som att inte lägga tillbaka grästorvor på utslagsplatsen. Fast det är väl sällan det står en högröd medlem av golf-Stasi i för stora shorts och fjantrosa tröja av märket Pierre Cardin och skriker på en för att man missförstått älgklockan. Det skulle han aldrig våga förresten, inte när man har kraftigare beväpning än en järnetta.

Fullproppade med kunskaper om skogens lurviga guld [älgar, rådjur, björnar med mera] var det dags för lunch. Den serverades i "naturskön" sjuttiotalsinspirerad skolmatsal med tapeter som såg ut som en timmervägg. En knallröd timmervägg som vid långvarig exponering antagligen ger oreparabla skador på synnerven. Detta sagt var maten inte alls tokig, en slags lappskojs med rökt kött och lingonsylt till. Jag slevade i mig med våldsam fart och belönades med en portion till. Den ljusbruna plaststolen gav mig träsmak på tio sekunder blankt men förvånansvärt lätt att bända loss den när det var dags att gå tillbaka till eftermiddagens lektioner.

Blir det nå’t skjuta eller hur blir det?

Efter lunchen körde vi ett par timmar spårningsteori och sedan var det dags att lära känna våra gevär. Flera hade fått låna kursgårdens gevär men jag hade eget. Ja inte eget, det var pappas Remington. Det är tydligen jägarvärldens svar på Nokia, Ferrari och Hollywood så jag blev populärast i klassen. Någon att beundra! Jag trodde i min enfald att det bara var ett gevär men de andra föll nästan på knä i pur beundran. Tydligen är det ett professionellt och mycket, mycket dyrbart gevär. Typisk farsan att lita på mig. Knäppskalle. Själv tänkte jag bara på Valfrid Lindemans kaninjaktsresa till Gotland och vågade knappt titta på geväret.

Fast mitt gevär orsakade trots allt inte mest uppståndelse. Analytiker-Stefan, som uppenbarligen var hemvärnsman, hade med sig sin AK4 vilket fick vår ledare Sture att gå i taket. För det första var det ju missbruk av tjänstevapen, för det andra visade det sig att det är olagligt att jaga med automatvapen. [De vill väl ge djuren en sportslig chans antar jag] Eller som Sture sa: Tänker du jaga björn med handgranater också, din jäkla Sturehovs-Rambo. Nå, Stefan fick i alla fall stanna på kursen, men han fick nöja sig med den sista av kursgårdens begagnade bössor, den med nästan rak pipa.

Sedan var det äntligen dags för det vi tömt våra plånböcker för, ett lika charmigt som oordnat frontalangrepp på skjutbanans pricktavlor. Jag hade inte skjutit skarpt sedan lumpen men det var precis lika kul som jag kom ihåg, även om det inte var låtsasryssar vi pangade på. Det fanns älgtavlor och vanliga tavlor och eftersom pappas gevär var utrustat med ett minst sagt rejält kikarsikte blev det efter inskjutningen närmast pinsamt enkelt. Jag vet att papptavlorna är stillsammare än en normal älg, men om jag var skogens konung skulle jag bli rejält svettig. Jag avslutade med en idiotgrej. Jag trodde att jag kvävt en nysning men precis när jag tryckte av smög den sig ut. Jag nös av mig kepsen och satte en kula i högtalaranläggningen. Det lät precis som i vilda västern när den tillknycklade kulan ven förbi oss, men Sture blev lindrigt imponerad. Jag blev visad av plan och satt att göra vapenvård men det är sånt som en riktig kobojsare kan ta med ena handen bakbunden.

Vi fick 25 skott vardera, det ingick i priset, men jag hade bunkrat med egna kulor också. Jag måste ha gjort slut på ammunition för säkert en tusenlapp redan första kvällen och nästa morgon hade jag, liksom de flesta andra, jordens värk i axeln. Den enda som inte hade ont i högeraxeln var Lisa, men det beror på att hon är vänsterskytt. Sture visade att han använde huvudet till mer än att sätta hatten på och körde lugna och fina teoripass hela dagen.

Den enda fysiska aktivitet vi ägnade oss åt var kubb och i viss mån ölhävning då Stefan storstilat reparerade sitt misstag och bjöd laget runt på vår TexMex-afton. Jag och Diana stod för matlagningen efter storhandling på Coop Forum i Orsa. Det stod fler öl på kylning än det fanns mygg och det betydde i klartext att många Orsabor fick lägga sig nyktra den kvällen. Den stamanställda husmodern söp sig vacker eftersom det var första gången på arton år som någon annan lagade maten och det tänkte hon utnyttja till fullo. (Apropå Coop så hade vi en fransman i gruppen. Han hade en jättefin evighetssymbol tatuerad på axeln, så givetvis fick han heta Konsum.)

En dag fick de som ville öva sig i lerduveskytte med hagelgevär och det säger man ju inte nej till. Först visade vår lärare, en kvinna vilket fick några av skogsläpparna att slå bakut. När Sune sköt slog läraren bakut. Han skulle härma den där tjejen som vann OS-guld och satte en kärve rakt i kastmaskinen. Det lät som en mindre explosion men som tur var skadades inte mekanismen. Sune fick dock inte skjuta mer. Samma öde gick Lennarth till mötes när han efter några synnerligen usla skott till sist i desperation kastade bössan efter nästa lerduva.

Söndagsmat två krogar, sorry, knogar vänster

Kursen avslutades med praktiska prov och för att vi inte skulle springa omkring och panga på varandra så delades vi in i två grupper. Jag hade oturen att få gå med Roine, eller Brottarn som han kallar sig. [Sture berättade att Roine vann ett skolmästerskap i brottning när han var tio år, hans livs enda framgång. I övrigt har Roine en kropp som mer påminner om Grynet Mollvig än Frank Andersson]. Bortsett från att han har en halvt pervers inställning till mysse och bysse så kan han inte komma ihåg mitt namn ens under vapenhot. Jag fick hetta Berndt, Bert, Beppe, Bosse och Brynolf. Det kunde jag väl ta, men när han kallade mig Bödvar kände jag hur det började rycka i avtryckarfingret. Killen var som ett skadat synonymlexikon. Kanske hade han fått närminnet bortskjutet i en jaktolycka, vad vet jag.

Jag gillar gamle Sture bättre. Han är jordnära och godhjärtad även om hans förmåga att trösta sätts på hårda prov. Trösten tar sig ofta följande form: om du ramlar ut genom ett fönster på hög höjd och faller mot ett spetsigt järnstaket - försök att träffa med huvudet först. Så går det fortare att lägga skorna på hyllan antar jag. Han ser så hemvävt perplex ut när det inte hjälper. Att säga man kan jaga jättebra med bara fyra fingrar på höger hand" till Mary som storbölade då hon precis klämt tummen mellan slutstycket och loppet fungerar liksom inte.

Nå, tillbaka till provet. Jag fick visa att jag vet hur man går med ett gevär, hur man ställer ifrån sig ett gevär, hur man laddar, säkrar och till sist även avfyrar ett gevär. Fast mest så rörde det sig om att markera skott, ungefär som när jag fick springa i lumpen och skrika "pang" när de glömt lösplugg till k-pist hemma. Här och där fanns det pappälgar så man kände sig som en blandning av Arne Weise och Ragnar Skanåker där man utforskade naturen i akt och mening att decimera dess stolta invånare. Vissa skulle man låta bli eftersom de antingen var för långt bort, eller för att de inte var lovliga.

Vi turades om att söka av terrängen efter söndagsstekar på ben och andra möjliga mål. Det tog oss nästan två timmar a tt gå den utstakade banan och när det var klart hade vi alla lyckats med den praktiska biten. Det skriftliga testet slank med av bara farten och så var man alltså jägare, en aktiv länk i näringskedjan. En man. En karlakarl. Trimmad och redo för snus och hembränt. Och keps med orange band. Vuxen med andra ord.

Ibland händer det att jägar-Bruno går på gatan som en vanlig man

Med det fina diplomet i ryggsäcken färdades jag som på små moln tillbaka till Sumpan och min tillvaro som arbetslös, eller "mellan jobb" som det heter. Jag stoppade noggrant in Jägarexamen i min meritförteckning. Om de inte imponerades av det kunde de ju i alla fall ta det som ett förtäckt hot:) Jag måste medge att jag blev lite fartblind och ville visa kortet för alla. Jag återfick sans och balans när en spärrvakt försynt påpekade att även om han också tyckte att det var kanonkul att jag hade jägarexamen gällde intyget tyvärr inte på tunnelbanan.

Därefter följde en tid av intensivt jobbsökande, eller jo ett par jobb sökte jag i alla fall. Mesta delen gick faktiskt åt till att undvika föreningens pensionärer, eller Sundbybergs Cosa Nostra som jag föredrar att kalla överste Roos och hans vilda anhang. När de fick klart för sig att jag var arbetslös trodde de att jag var tillgänglig för allehanda uppdrag. Till saken hör att vi har gjort oss av med både vaktmästaren och städerskan i akt och mening att spara några sketna kronor. Därför ska vi alla hjälpas åt och hålla snyggt. I början klarade jag mig genom att bara smita ut när Café Norrköping, Bingolotto och Fråga doktorn sändes men till sist fattade de galoppen och ordnade ett rullande schema för att punktmarkera mig.

När inte ens Seven-Eleven hade öppettider som jag kunde nyttja gav jag upp och släppte in dem. Snabbare än man kan säga vetelängd blev jag medlem i tvättmaskins-, hobbyrums- och höstkommittén. Istället för att skriva ansökningar tillbringade jag dagarna med att se ut nya tvättmaskiner (för både vanlig tvätt och grovtvätt) och sedan medelst långbänk försvara mina val. Efter flera till synes oändliga möten började jag allvarligt fundera på att hitta en ny bostadsrättsförening. Att dela hus med folk som väljer tvättmaskin efter färg känns helt enkelt inte tryggt.

När jag inte smet från rabiata seniorer utvecklade jag, Murklan och Stefan en ny sport. Arbetsnamnet är jättepingis och spelas på pingisbord, med pingisracket och skumtennisboll. Vi har spikat grundregler för serv, planens storlek och vad som konstituerar "ut", men har ännu inte bestämt oss för om man ska få tacklas och om det ska finnas en dubbelvariant. Fredrik tycker att vi ska skicka in sportbeskrivningen till SOK och lobba för att den ska bli officiell gren till OS i Kina.

Mitt i naturen

Klockan halv fyra en måndagsmorgon kröp jag med gråten i halsen från sängen in till badrummet och en skållhet dusch. Det var tur att vi hade en och en halv timmes bilfärd till skogen för om de satt ett gevär i näven på mig just då hade jag varit en fara både för mig själv och andra. Som det nu var höll jag på att sticka ut ögat med tandborsten och hälla tevatten i brödrosten. Är det verkligen nödvändigt att gå upp mitt i natten för att få sig en älg? Och detta ska vi göra i fem dagar! Det var inte så kul som jag hade tänkt mig men har man tagit bössan i hand får man väl ro den i land. Kissnödig var jag också.

Det var lite livat på vägen dit eftersom Russin, mammas och pappas Labrador inte kom överens med Kojak. Murklan hade insisterat på att jag skulle ta med mig hans tama iller Kojak eftersom han tränat honom att apportera och var ivrig att testa hans förmågor. Vi är faktiskt lite osäkra på om han orkar apportera tillbaka en hel älg men det är ju sällskap i alla fall. Fast tills vi kom fram till gläntan där vår jaktledare väntade på oss fick Kojak vackert återvända till sin specialinredda pepparkaksburk med Carl Larsson-motiv.

Vi anvisades en plats bredvid ett par rejäla husvagnar där de riktiga jägarna tänkte tillbringa nätterna medan älgbeståndet hämtade sig. Pappa hade precis presenterat mig för sina jaktkompisar när det brakade till i ett närbeläget buskage. Det ryckte i bössarmen för jag tänkte att det måste vara en björn eller något annat vilt. Men det var inte en björn, eller djur överhuvudtaget som sprängde fram ur skogsbrynet, men det var vilt. Det var kvinnoklubben Systerskapet som gjorde chock.

Det visade sig att de inte egentligen hade något emot jakt bara de fick vara med och dessutom hade dess ordförande just skiljt sig från vår jaktledare Sture så det var intressant ur en annan aspekt att förstöra vår lek. Sture hade nog helst skjutit henne såg det ut som men pappa gick emellan och medlade. Det hela löstes genom att kvinnojägarna, trots att de hade fler picknickkorgar än ammunitionsbälten, fick ta tre av de tolv älgpassen. Det i sin tur betydde att resten av oss fick omfördela.

Samtliga drog kort om passen vilket placerade oss tillsammans i ett torn med Raymond och det är första gången i mitt l iv som jag sett rädsla i pappas ögon. Han hävdade fusk men ingen annan var intresserad av att göra om lottdragningen. Jag undrade vad som var fel och han svarade med avgrundstämma att han hellre mötte en rabiessmittad svartbjörn med endast ett trosskydd som beväpning än satt tillsammans med Raymond.

Jag fick förklaringen när Raymond likt Moses delade de andra i laget och kom fram och presenterade sig. Han verkade jättetrevlig tills vinden nådde mig. Mannen är en vandrande miljökatastrof. Det skulle behövas ett extra Kyotoavtal bara för honom. Förklaringen var att han bar sin kostym av garvat älgskinn och gamla nylonskjortor. Hans flickvän tillverkade den inför hans första jakt och då han knäppte en tiotaggare tror han att den bringar tur och vägrar att tvätta den. Trots att han bara fått ytterligare en älg sedan den första för trettiosju år sedan håller han benhårt fast vid denna teori.

I och med att kostymen mer eller mindre utgör ett eget ekosystem får han alltid ett eget torn, samma torn varje år. Raymond gick i förväg samtidigt som pappa visade mig en lista över de senaste 43 årens skjutövningar, ungefär som de där listorna tidningar har om hur ofta ett nummer i Lotto kommer upp. Sedan Raymond tog besittning av tornet i början på sjuttiotalet har bara en älg skjutits, och den allmänna åsikten var att den självdog när den fick en sniff av Raymond Zeb Macahan-brallor.

Älg!

Nu kanske du tror att det var ett helvete att sitta där på pass med en ambulerande sopstation. Inget kunde vara mer från sanningen, speciellt inte som vi satt uppströms så att säga. Han kunde hur många rövarhistorier som helst och bjöd på de godaste crepes jag någonsin smakat. Bland annat berättade han hemlisar om de andra i jaktlaget. Stephán (som föddes som Stefan) skryter till exempel om hur han jagat storvilt i Afrika, och lejon i Indien. I själva verket är det närmaste han kommit en elefant Skansen. Han är dessutom den ende i jaktlaget som trots över fyrtio år i skogen aldrig ens varit i närheten av att knäppa en älg.

Lagom till snittarna och Raymonds egna Earl Grey-blandning dök Artur upp och var deppig. Han har varit med i 38 år och aldrig skjutit en älg, däremot en skimmel så sent som förra året. Han kan inte begripa varför alla andra verkar nedlägga älgar bara de kliver i jägarhatten. Alla andra vet dock varför - han är snudd på blind och sitter hela tiden och nynnar gamla Thore Skoogman-låtar. Nynnar är fel ord, fullt ös - medvetslös är nog en bättre beskrivning för han är även gravt lomhörd och bara "tror" att han nynnar. Tror tusan att han aldrig ser en älg! Det vilt finns inte, som kommer fram och diggar "Storfiskarn" mitt på blanka förmiddagen. Jag föreslog att han skulle skaffa en hörapparat men det vägrade han blankt, för den förstör hans ensemble som han inköpt på Harrods för stora pengar.

Det var så trevligt att vi nästan missade att ett älgpar förirrat sig in på vårt område. Det var pappa som såg tjuren först och knuffade på mig så att jag spillde ut min blåbärs- och citron-smoothie över snittarna med ägg och krasse. Via radion fick vi klartecken och eftersom Raymond via sten-sax-påse fått första tjing på älgarna var det han som lade an och sköt. Miss! Skott igen. Miss. Inte ens nära. Miss. Till slut muttrade han uppgivet att jag eller pappa skulle ta skottet innan älgarna försvunnit. Vi höjde våra gevär, blundade med vänstra ögat och slängde iväg varsitt skott som den värsta Magdalena Forsberg. Båda älgarna gick i backen så vi gjorde patron ur medan Raymond och Arthur gjorde vågen.

Vi klättrade ner på backen och gick fram för att kika. Tjuren var stendöd men den stackars kon levde fortfarande och eftersom jag tokvägrade var det pappa som fick göra slut på dess lidande. Fram till dess hade det varit ett kul äventyr, men när jag såg vår mat ligga där á naturell kändes vegetarianism som en rätt tilltalande tanke. Kojak fick vittring så han flög ner från min axel och högg tag i en klöv, eller hov eller nåt. Han stretade på bra men orkade bara dra älgen någon meter innan han gav upp och gömde sig i min ficka. Han fick en bit guldnougat i alla fall för visad god vilja.

Vi fick hjälp att dra älgarna till samlingsplatsen och där styckades de tämligen omedelbart. Köttet delades upp mellan alla i jaktlaget vilket först kändes lite surt, men å andra sidan - inte kunde jag knöla in en hel älg i mitt frysfack. Dessutom fick vi det mesta av de bästa bitarna, . På kvällen samlades vi vid grusvägen där vi parkerade bilarna på morgonen och gick igenom dagens värv. Nästan alla hade fått syn på en eller annan älg, och några hade skjutit men bara vi hade träffat. Låter som lite mager utdelning men med tanke på att vårt jaktlag bara fått fyra tilldelade älgar var det väl inte så pjåkigt att nedlägga hälften redan första dagen.

Du sökte en älg men fann ett jordbruksredskap, du är besviken

Efter tre dagar hade de flesta kvinnor fått nog så vi omfördelades igen. Jag höll tummarna för att jag skulle få torn med Helena, den enda förutom mig och pappa som nedlagt ett större byte än en tuva blåbär. Ack om jag ändå hade fått dela torn med henne! Istället hamnade jag med Arthur som dagen till ära hade en helröd dräkt och såg med sitt krulliga blonda går ut som en blandning av tomten och Harpo Marx. Vi såg något som rörde sig i ett buskage och jag bröt nästan näsryggen när jag satte hans kikare till ögonen. Det är inte konstigt att han aldrig knäppt en älg, karln har så tätt mellan ögonen att han rimligtvis inte har något djupseende över huvud taget. Dessutom lider han av Turettes syndrom så rätt som det är skriker han omotiverat "jävla skitskog, titta på talljävlarna och älghelvetena."

Jag såg några "möjliga" älgar, men det kan lika gärna ha varit en rostfärgad trädkramare. De är nämligen ute och demonstrerar sin moraliska överlägsenhet för oss "naturälskare". Även om moralen är i toppform verkar deras logiska tänkande vara ute på cykelsemester med deras känsla för vad som är farligt. Efter fem dagar utan så mycket som en skymt av något animaliskt var Arthur redo att skjuta på allt som hade puls. Bevisligen på sådant som inte puls också.

Till höger låg nämligen en åker och eftersom det bara var några timmar kvar av jaktveckan bestämde han sig för att det fick bära eller brista. Jag medger att jag för ett ögonblick brast i uppmärksamhet, för plötsligt hade han lirkat fram sin bössa och satt en kärve i vad *han* trodde var en tolvtaggare, men som var en skördetröska för resten av mänskligheten. Jag ryckte åskpåken ur handen på honom när han siktade in sig på en närbelägen traktor.

I nästa ögonblick kom en genomilsken bonde flygande genom buskagen. Är det du igen din jäkla äggmök! Kommer du ihåg förra året, och vad jag sa om att skjuta mot min gård? Nu blir det remmen! Remmen! Han drog av sig sin livrem och stormade fram mot oss med högröd ansiktsfärg. Arthur trodde antagligen att han var ett rådjur men han höll sig lugn. Jag lyckades lugna ner bonden, som trots allt var tacksam för att jag hindrat Arthur från att sätta en salva i hans nya Massey Ferguson. Efter det tyckte till och med Arthur att det var läge att avbryta.

Nu när det hela är över och vi kan se fram emot några välgrillade älgfilébitar, hasselbackspotatis och blåbärspaj har pappa börjat snacka om nästa jaktvecka. Han försöker övertala mamma att få sätta upp sina älghorn men hon säger att allt annat än garaget är oacceptabelt. De kommer säkert fram till en bra kompromiss, till exempel att hornen får dubblera som toapappershållare. Eftersom jag pangade fru älg har jag inga horn att bekymra mig om. Ett bekymmer är dock Kojak, som enligt Murklan fått storhetsvansinne efter älgäventyret och nu envisas med att släpa runt hans storbilds-tv var den går. Jag säger då det, illrar!

Senast uppdaterad 03-07-15.