[Jobb är som brudar, funkar det inte så skaffa nytt]
Murklans samlade #16

Det började som en skakning på övre däck

Ett treminutersinslag i Rapport, där Jarl Alfredius med frisyren käckt på svaj kommenterade ännu en ärkeusel kvartalsrapport från Ericsson, träffade klockrent i familjejuvelerna nu när man trodde att vi var på väg mot ljusare tider. För första gången på mycket länge fick jag sura uppstötningar av Sportspegelns muntra signaturmelodi på söndagskvällen och var tvungen att bota med lika delar Samarin och pizza. Melodin betydde att helgen var slut och att måndag morgon hägrade.

Det var inte svårt att hålla sig för skratt, de flesta hade sett Ramqvists bleka nuna och svagsinta försök att förklara sig på söndagen och var "försiktigt" pessimistiska till sinnet. Ett e-brev med ett ilsket rött utropstecken (utropstecken betyder högsta prioritet och skulle säkert ha varit en dödskalle om den symbolen funnits tillgänglig i epostprogrammet) låg och myste i brevlådan. Det var så rackarns fina ord, ["nystart", "omstrukturering", "kärnverksamhet" och "synergieffekt"] att jag helt enkelt blev tvungen att lägga mig ner en stund och andas. En sådan verbal gottpåse kunde bara betyda att här skulle storsläggan fram.

Techno-Kenny föddes skallig, skrikande och skeptisk. Sedan dess har han odlat nog med hår för att fylla ett tjog Hästen-madrasser med livstids garanti, men skeptiskt (för att inte säga paranoid) är han fortfarande och han kan skrika som få när han är på det humöret. Det var därför ingen överraskning att han redan uppdaterat sin meritförteckning, fått Marie på tryckeriet att producera ett femtiotal med utanpåskrift i guld samt packat ryggsäcken full med tomma cd-skivor, toapappersrullar och några paket Gevalia från köket. Han hyste inga som helst förhoppningar om ett lyckligt slut när jag mötte honom med famnen full av "löneförmåner". Som kontrast kan jag nämna Urban som hur otroligt det än låter faktiskt tror att omorganisation har en positiv innebörd. Han är så naiv att han inte borde få gå över gatan utan målsman.

Sådär framåt kvart i elva bildade Svarta lådan ett hyggligt rakt men ganska osorterat led bakom Marie och så marscherade vi ner till Sal A. Johan stramade upp sig och gormade "Dead man walking" med så mycket Texas-accent hans Östra Realutbildning tillät. I salen var det packat med folk och ett liv och ett kiv. En del satt som tända ljus [i hopp om att charma Ericsson till att låta dem få vara kvar antar jag] , andra var mer inställda på slagsmål och en tredje kategori knallade runt likt vandrande vålnader utan vare sig riktning eller ändmål.

Sorlet dog ut när vår lokala chef Harald [med tillnamnet Hårfagre eftersom han är kalare än ett ägg och hälften så vacker] stod upp och harklade sig. Sedan spelades en närmast grekisk tragedi upp om hur synd det var om Ericsson som var såg sig nödgade att låta en några högt värderade anställda gå (några betyder i detta sammanhang ca 2000 men varför vara nogräknad). Mellan raderna kunde vi förstå att Kurre, Lasse och Micke haft det hemskt jobbigt, med många sömnlösa nätter, svåra förhandlingar och tusan vet om de inte lidit av hemorojder och elallergi också. Sta-a-ack-ars Askungen (Kurre menar jag).

Efter ytterligare en halv evighet av vackra OH-bilder och sentimentalt snömos från Kistas egen Göbels stod det klart att Ericsson förväntade sig tacksamhet. Tack vare den fritt fallande A-aktien fick vi ju chansen att prova något nytt, och för att ytterligare muntra upp oss lät han oss förstå att med vår hjälp skulle inga fler sägas upp. Uttalandet fick mig att tänka på en lärarinna (Britta tror jag att hon hette) jag hade på högstadiet, som förklarade att fyran jag fått i svenska var stark. Mycket riktigt visade församlingen våldsam entusiasm och spridda "praktarsle" hördes från publiken.

Det var allt han hade att säga, den lille kommunikationsekvilibristen, resten skulle våra respektive chefer och chefor ta hand om. Vi tog oss tillbaka till avdelningen i ett slags dimmigt tomtebrus. Marie gick sist och uttstrålade jag är inte bara chef - jag är ledsen också. Förklaringen fick vi omgående. Egentligen skulle hon inte säga något förrän förhandlingarna inletts men hon struntade i det. Det var nämligen så att hela Svarta lådan läggs ner. [Men se goddag då!] Därefter log hon ett diaboliskt leende och höll upp sitt företagskontokort som de inte hade haft vett att ta ifrån henne innan de berättade hur landet låg. Studiebesök på Gröna Lund lät hon meddela.

Är det tänkt att Sony-Ericsson T600 ska klara ett fall från ett pariserhjul eller forsränning? Behövde vi inte testa hur bra det går att ringa med en T68i från en berg-och-dalbana, Fritt fall och Spökhuset? Hur är tåligheten mot öl och starksprit? Kan man kasta smörgås med en T200? På fråga A svarar vi jodå och på fråga B säger vi kör så att det ryker! Fylla i meningslösa utvärderingar för facket kan man ju göra när som helst. Dessutom var det obligatorisk närvaro och om vi inte hade kul blev vi prickade, vilket i förlängningen kunde betyda avsked. Hu så hemskt:)

Jobbet ville vi ju inte riskera för allt smör i Småland så en efter en, för att inte de andra skulle bli misstänksamma, smög vi ut till parkeringen och försvann krypande mot Djurgården. Jag skulle tro att vår heldag på Grönan, samt helkväll/natt på restaurang och nattklubb gör att Ericsson måste lägga ner ytterligare en eller ett par avdelningar (alternativt hitta pengar i någon av Percy Barneviks avlagda kostymer) men det var inget som vi direkt orkade bry oss om. Efter fem Tequila shots ville Marie köpa bilar åt oss också men det var bara Johan (som saknar skam i kroppen) som nappade och beställde en cerise Volvo C60. Marie tyckte att det var ett utsökt val så vi som för tillfället hade högre IK än promillehalt befriade henne från kortet. Hon återfick det mot beskrivning dagen efter.

Några av tjejerna, som tydligen missat att det var "tack och hej – leverpastej" för hela avdelningen, tyckte att vi killar skulle vara gentlemän och låta oss avskedas till förmån för dem, en handfast insats för att jämna ut orättvisorna och skapa en vackrare värld. Jag svarade undanglidande att sist in först ut var det mest rättvisa medan Johan lät dem få veta precis vad han tyckte om den idén - de var idioter och han skulle hellre offra sitt jobb om det betydde att även de skulle få kicken. Till slut fick jag förklara för båda parter att vi redan fått sparken allihop. Det lugnade ner det hela en aning men Johan och Ullrika blängde surt på varandra i flera dagar.

Vi flytt 'int

Nästa morgon när jag kom in hade Kenne kedjat fast sig vid sitt skrivbord och bar en t-shirt som det stod "Nokia – Connecting People" på. Han hade två termosar med kaffe och en jättepåse limpmackor med prickig korv så det var uppenbart att han menade allvar med sin protest. Han hade tagit med sig handklovar till oss andra också. Mina var blå och lite trånga, men det är väl tanken som räknas antar jag. I samma upproriska anda hoppade Frank och Urban sönder telefonerna de fått på Sommarland - vilket var visade prov på initiativförmåga och handlingskraft. Dessutom var det tokpantat. Det är ju inte telefonerna det är fel på. Nu tycker jag i och för sig inte att man ska hoppa på Kurt Hellström heller, men en spark på smalbenet kunde han gott ha. [Eller en gaffel i låret, häftklammer i lilltån, Lunelax i kaffet, knappnål i blindtarmen eller Rocca Gil i örat eller...]

Att kedja fast sig vid skrivbordet kändes inte som någon riktig höjdare så jag låste fast mig i godisautomaten. Tyvärr glömde jag min burk med mynt vid skrivbordet och ingen av de andra ville ge den till mig eftersom det var så mycket roligare att retas. Automaten var för tung för att flyttas närmare skrivbordet så jag "retades" tillbaka genom att kroppstackla alla som vågade försöka sig på att köpa dubbel-Dajm.

Kenne hade ringt tidningarna och tv så några morgontrötta pryoreportrar och en förvillad jeppe från Radio Dalarna dök upp och bad att få intervjua oss. Vi ansträngde oss för att se tokledsna ut och berättade hur chockade vi var och hur mycket vi trott på Ericsson. Vi förklarade hur seriöst vi investerat emotionellt och då började Hänt-Extras reporter att dregla. Det var jätteskoj. Vi hamnade på sida fyra under rubriken "Ericssonanställda i uppror". Med sitt oborstade hår såg Kenne ut som Kakmonstret och jag skulle inte bli förvånad om han blir inbjuden till en dokusåpa eller en fest med "Bindan". Eftersom han slängt bort nycklarna fick vi vänta tills Ronny, vår nattvakt dök upp med metallsåg. Vid det läget hade jag tröttnat på vingummi och Coca Cola och somnade ledbruten på soffan i köket. Runt handleden hade jag handkloven och det som var kvar av godisautomatens handtag.

Resten av veckan var vikt åt förhandlingar, eller "det är bara att inse faktum och gilla läget" om man så vill. Det visade sig nämligen att facket lagt sig platt och låtit de tre "vise" männen bestämma ungefär som de själva ville utan hänsyn till anställningsår eller kompetens. Marie hade en folder åt oss var och där stod vad vi skulle få i slutlön, de hade till och med standardiserade vitsord i bästa reklamutskicksstil [Hej Bruno Stefan Henry Jonsson, vi bad vår dator...] men Marie lovade att skriva riktiga på en del av brevpapperen hon tänkte glömma hemma.

Min överläggning tog ca femton minuter, och med tanke på förutsättningarna kan man säga att det var en akademisk kvart. Då småpratade vi dessutom om vad jag ämnade göra efter Ericsson i tio av dessa minuter. Jag fick reglementsenliga tre månaders uppsägningstid, min innestående semester och lite annat smått och gott. De aktieoptioner som jag inte löst in gick tyvärr förlorade, sa Marie vilket fick oss båda att brista ut i gapflabb. Det var ju ren vinst för min del! Jag hade rätt att köpa 30 000 aktier för 35 kronor styck vilket i dagsläget är cirka tio gånger dyrare än att handla på banken. Nej, det värsta med att bli av med jobbet är nog att jag inte längre får tillgång till innebandyhallen. Och nu snackar vi smärta! Jag undrade om Ericsson var intresserade av att köpa tillbaka de 5 000 aktier jag redan skaffat men det var de inte, Marie hade redan frågat.

Om min förhandling gick i kamratliga tonläget var vår trotjänare Georges diskussion av det hetsigare slaget. Han gick in efter mig och medan jag läste igenom mina uppsägningspapper hörde vi plötsligt höjda röster inifrån Maries rum. Genom det frostade glaset såg vi två figurer som cirklade runt. Innan jag och Magnus, som sitter närmast, hunnit fram hördes en våldsam krasch och så kom Maries, av barnen tillverkade, lerklump till askfat singlande. Vi bröt oss in och hittade George uppe på Maries skrivbord. Han hade hennes matlåda i famnen och skrek hysteriskt samtidigt som han högg mot henne med en banan.

Vi tillkallade sjukvårdare och tog hand om Marie medan de bar ut George på en bår. Han pratade fortfarande osammanhängande och gläfste åt alla som kom i närheten. Sedan förklarade han sig frisk och beordrade dem att ta honom hem till slottet där han hade ett viktigt möte med Albaniens jordbruksminister. Det var märkligt att se eftersom alla visste att George var så försiktig och timid att han använde badring och flytblock i duschen. Många ansåg att han bara virkade med en virknål, och alla har vi väl en smärtgräns. Jag hoppas bara att jag beter mig lite mer värdigt den dag jag går in i dimman.

På eftermiddagen fick jag prata med vår HR (human resources = personalchef) Lajla, även "räven" kallad för trots att hon är snygg [foxy] är hon en lika populär personalchef som en räv i ett hönshus. Nu jämför jag inte Svarta lådan med en skock höns dock, vill bara påpeka det. Vad jag vill säga är att medkänsla inte är hennes paradgren. Snarare är självbelåtenhet del av paketet, liksom inställningen "Här ser du en som fortfarande har jobbet kvar."

Hon berättade att våra jobb, vår avdelning, skulle flytta ner till Gent i Holland. Hade jag funderat något på att jobba utomlands undrade hon samtidigt som hon snurrade en hårtest, lade huvudet på sned och försökte hypnotisera mig med sin "prisvinnande sensualitet" och utstuderade plutmun.

Jag låtsades fundera en tusendels sekund. Jo, lite kanske men då skulle jag nog vilja komma till ett något attraktivare ställe än en smutsbrun industristad i hushållsostens förlovade hemland. Kunde jag inte få ett jobb i London, tillsammans med betongrövarna i ledningen? Hon tyckte inte att det var en passande beskrivning på styrelsen, men när erbjöd synonymer ändrade hon sig och tyckte plötsligt att betongrövar var jättebra. Sedan undrade hon om jag ville gå en sensitivitetskurs eller prata med en psykolog som del av omskolningsprogrammet, men jag begriper inte vad jag ska med något sådan till.

När jag träffade Murklan senare på kvällen berättade jag vad som hänt. Murklan erbjöd sig att söka upp Ramqvist och spöa på 'an duktigt men jag tror att det beror på att han var lite stasad eftersom Hell's Angels mer eller mindre handgripligen försökt att värva honom. Men jag förstår dem. Han klär sig ju en rätt brutalt, har en Harley Davidson samt är stor som ett flerfamiljshus. "Jaha", sa jag. "Ska du gå med då?" "Äh", svarade Murklan. "Jag sa att jag inte hade tid med Disney-klubben." Han garvade så att snusen rann och tyckte att nu kunde jag ju följa med honom på semester.

I sena nyheterna såg jag Ramqvist balansera på slak lina när han förklarade att de flesta av uppsägningarna kommer att ske via naturlig avgång. Jag tror att det skulle vara bra om SAOL och SCOL (Svenska chefers ordlista) jämkade samman sig en aning när det gäller definitionen av vissa ord, till exempel flexibel, stresstålig och förändringsbenägen. Men det klart, har man fått sparken och inte längre släpps in på kontoret är det väl rätt naturligt att man avgår.

Den som tar han har

Det verkar som om ledningen faktiskt hade förväntat sig att vi skulle jobba som vanligt resten av uppsägningstiden och de blev uppenbarligen tagna på sängen av det faktum att ingen brydde sig särskilt mycket om vårt projekt. Ericsson tyckte att vår yrkesstolthet skulle påbjuda övertid för att hinna klart innan sista dagen. [Får jag besvära herrarna att kliva in i verkligheten ett ögonblick!] En chefsperson (Sten) som jag aldrig träffat förr, men som hade gräsligt rödprickiga hängslen, försökte prata förstånd med oss och vi låtsades vara lyhörda för hans önskemål. Han vädjade till och med till vår lojalitet med företaget fast då var det bra nära att vi gav honom ett kalsongryck.

Givetvis bröt vi direkt mot överenskommelsen och den enda övertid som registrerades var då vi stannade på kvällarna för att förse oss med olika nyttigheter. De hade varit så sluga att de satt hänglås på vissa strategiska ställen. Tyvärr för deras skull var vi utrustade med det mesta i form av verktyg varför vi istället tog bort baksidan på skåpen. Såvitt jag vet finns det inte en diskett, CD-skiva eller post it-block kvar inom en radie av femhundra meter. De flesta tillbehör som inte satts fast med plastic padding hittade också nya hem. Vissa var rent kriminellt klåfingriga och "glömde" utrustning som de hade hemma. Det kändes nästan (fast bara nästan) lite tjaskigt när hängsel-Sten senare tackade för vår insats, och för att vi varit så professionella.

En av dessa sena kvällar, då jag stannat kvar för att kopiera datorprogram undrade Techno-Kenne om jag hade lust att hjälpa honom med ett problem. Jag var rädd för att han fått kronspel och faktiskt höll på med "riktigt" jobb, men han var bara ifärd med att skriva ett virus som skulle aktiveras efter vår sista dag. Jag har inte sett honom jobba så hårt på år och dar, det är ju uppenbart motivation som saknats. Tanken på att föra ledningen för Ericsson till vansinnets brant gav honom den drivkraft som behövdes för att jobba hela natten.

Givetvis ställer jag upp för en kollega i nöd så när gryningen nalkades hade vi totat ihop ett icke föraktligt litet "virus". Ja, virus är kanske att ta i, snarare en halsbränna som var avsedd att drabba Ericsson. I huvudsak var det en skärmsläckare som började med en monumental brölrap [Kenne blir sån när han satt i sig en back Cola] och sedan visade bilder på de glada ledarna samtidigt som sparsmakat valda kroppsljud förgyllde etern. Antagligen på gränsen till ärekränkning men om det mot förmodan kan spåras till mig eller Kenne åberopar vi precis som Killing-gänget satir-regeln och "slipper därför ut ur fängelset". Har de ingen humor, det var ju bara på skoj ju!

Hur det än var så anlände sista dagen, och det var en smula vemodigt att ta hissen upp till femte våningen och vår avdelning. Det var som skolavslutning, fast utan vattenkammat hår och orgelspelande fröken. En del skolkade men de flesta dök upp till sista måltiden i Ericssons matsal (smörgåstårta och vin). Jag hade tillverkat CD-skivor med en multimediashow där alla viktigare händelser fanns plågsamt (för en del) detaljerat dokumenterade.

Här fanns bland annat bilder från överlevnadsveckan, svarta lådan vinner Ericsson-cupen i innebandy, Gröna Lund, Sommarland och julfesten 1998 som för alltid portar Ericsson-anställda från Stallmästargården. Efteråt bjöd jag hem alla som ville till mig och vi blev ett gäng som störde nattsömnen hos mina grannar. Vi festade hela natten lång, det var ju ingen som hade ett jobb att gå till nästa morgon:) Özkalan bjöd in sig och sina kompisar tillsammans med Grappa och färska pizzor.

"Arbetsförnedringen"

Mitt första besök på arbetsförmedlingen var väl ingen jättesuccé precis, och det blev inte bättre. Jag hamnade i en grupp om cirka tjugo Ericssonare och vi behandlades som mindre vetande. Här satt programmerare, systemerare, personalchefer och andra högkvalificerade människor och fick lära sig hur man beter sig när man ska gå på intervju. Man ska till exempel lägga fram kläder kvällen innan och gå på toa före intervjun. [Undrar om de har punktlistor som går igenom hur man torkar sig i stjärten reglementsenligt också?] Och så hade de märkliga övningar för vi skulle lära oss sig "prata" och få "kontakt" med oss själva. Blääh! Sånt bjäfs är inget för en riktig programmerare. [Jag funderar dock på att tipsa Lajla om kursen]

Arbetsförmedlingen ordnade föreläsningar och datorkurser. Jag, som har åtta års erfarenhet som programmerare, skulle få ta EU:s datorkörkort. Det är tur att man inte är lagd åt det labila hållet för då hade jag nog fått tokbryt. Jag vet hundra gånger mer om datorer än deras lärare. Inte fick man göra enbart provet heller, vilket visar att det bara är fråga om vuxendagis! Vi skulle anpassas till deras mall om hur arbetslösa förväntas bete sig och gå en åttaveckors kurs i Word, Excel och Access. Basta!

Första kursdagen fick vi små larviga plastpennor (som gick sönder på en gång) med AF:s logga på och ett skrivblock med fem ynka blad i. Knappt värt att ta med hem, men min engelska kompis kan ju få en till penna till samlingen. Fast det värsta var nog att min handläggare verkar mer uppgiven än jag, och nog borde minska sin konsumtion av kaffe och cigaretter. Det kan aldrig vara nyttigt att tända varje ny cigarett på den gamla samtidigt som man proppar munnen full med syltmunkar. Under lektionstid hjälpte jag läraren, som mer eller mindre tvångskommenderats och inte alls var sugen på en kometkarriär inom läraryrket. Han var egentligen museiföreståndare.

Droppen som knäckte kamelens rygg var dock "umgängesdagen". Namnet lät illa nog, men det var värre än så (så här i efterhand undrar jag om den inte anordnades för att skrämma bort en del av deltagarna). Vi satte oss i ring och fick berätta vilka vi var och vad vi gjort, nästan som ett möte för anonyma alkoholister eller viktväktarna. Jag såg mystiska ljus och kände hur jag började förlora medvetandet [Gå mot ljuset Bruno, gå mot ljuset] så jag sprang ut på rastgården.

När jag kom tillbaka hade man tänt rökelse och doftljus och höll varandra i händerna. Jag gav upp. Jag kunde se skräcken lysa ur några av de manliga deltagarnas ögon men efter min egen "nära döden-upplevelsen" nyss kunde jag bara tänka på att rädda mitt eget skin. Det är som instruktionen för syrgasmasker i flygplan: sätt först på dig din mask, hjälp sedan de som sitter runtomkring om så behövs. Det sista jag hörde över det panikartade trummandet av mina skor mot asfalt var "Och nu ska vi prata med mjälten".

Visserligen innebar satsningen "Framtidsforum" att vi fick lön ytterligare ett år från Ericsson men ingen ersättning i världen kan kompensera de obotliga hjärnskador som skulle uppstå efter ett år i Arbetsförmedlingens våld. Hellre petar jag mig i näsan med en lödkolv än går tillbaka dit. Jag bestämde mig på stående fot för att ta mitt öde i egna händer. Jag överlevde min studietid på makaroner och ketchup - jag har gjort lumpen och har en äldre syster. Här kommer en viking och ingen liten pludde-ludde-lutt. Dessutom har jag redan pratat med min kompis Juha på Nokia och han säger att de nog kan behöva någon med mina kunskaper. Om inte fast jobb så i alla fall kontraktsarbete. Låter helt OK för min del.

Jag har ännu inte hoppat på något nytt kneg. Jag har tillräckligt med sparkapital för att hålla mig flytande nästan ett år och, för att travestera det gamla talesättet, "Gärna jobb, men först en rejäl semester". När man sitter på playan med en rom och cola on the rocks (utan rom och is) och njuter av den milda kvällsbrisen är det svårt att tro att det bara är drygt tre månader sedan Ericsson lade ner Svarta lådan och gjorde mig och tusen andra "tillgängliga för arbetsmarknaden". Jag och Murklan befinner oss på resande fot. Hells Angels, Bandidos och Dirty Drägels hade betalat honom för att inte gå med i den andra klubben. Så nu bjöd han på en resa till Bahamas. Så här års är temperaturen alldeles lagom och om solen skulle våga sig fram finns obegripligt färgglada och stora parasoll till hands.

Hur det gick med viruset? Jodå tack. Det blev en hejdundrande succé, och den mest spridda Ericsson-produkten någonsin. Viruset visade sig nämligen kunna överleva riktigt bra även utanför Ericssons servrar så på mindre än 24 timmar hade det spridit sig till sisådär 8 miljoner datorer över hela världen. Viruset fick titeln "snabbast spridda virus" och "månadens uppstickare" och uppmärksammades till och med på tv. I allmänhetens intresse visade Aktuellt bilderna så att även de utan tillgång till dator fick ta del av materialet. Tänk så det kan gå bara för att man inte har en vettig personalpolitik.

Senast uppdaterad 02-10-02.