[En öl gör ingen sommar!]
Murklans samlade #15

Sol ute, sol inne. Sol i hjärta, sol i sinne!

Redan som mycket liten föddes jag, och sedan dess har Solterrorn förföljt mig. Inte så att jag drabbats av mer sol än någon annan i världen, men om man inte fullkomligt omfamnar solen [metaforiskt givetvis eftersom solen är jättehet] så ses man som en aning kufisk. En aning förresten, man betraktas som en felvaggad tristbytta. Att man föredrar svala och relativt mörka källarlokaler är en sån där detalj som senare framhålls när vänner försöker förklara hur han som alltid var så snäll plötsligt fick kronspel. "Nu när jag tänker efter så var han sällan ute i solen." "Vi borde ha förstått, han ville ju aldrig fika med oss ute på gräsmattan." "Han var ju alltid så blek stackarn, far och jag sa ofta att han kommer att vittra bort på grund av vitaminbrist." Och så vidare.

Många är ju dessutom solbrända redan när säsongen börjar, nästan som dopning. Jag har provat kräm en gång och det gör jag aldrig om. Jag såg ut som när Skrållan lekt med färg, eller som om jag skaffat en hennatatuering. I flera veckor gick jag under namnet batik-Bruno. Efter en solsemester på Mallorca kom jag hem och såg ut som en soltorkad tomat mer än något annat. Nu har jag lärt mig att acceptera min normala kroppsfärg - vit. Jag är så blek att när jag befinner mig i solljus ser det ut som om någon ställt ut en stor halogenlampa. Jag är svaret på gåtan om förlustfri energiomvandling. En slags perpetum mobile - jag avger mer energi än vad jag tar emot. Kunde man koppla mig och mina likar till ett elverk skulle vi kunna stänga Barsebäck för gott. Allt vi begär är pizza och Coca Cola.

Vanliga "hederliga" svenskar (antagligen även ohederliga) ser solen som en varm och hygglig polare uppe på himlen. När den gula bollen visar sig på himlafällen slänger de allt de har för händerna, och det mesta av kläderna, och kastar sig ut på gräsmattor, betonggolv, grus, sandstränder eller vad som finns till hands och "njuter". Det gör inte jag. Solen och jag är inte kompisar, jag ser den mer som den där elaka ungen i granngården som alltid skulle slå oss småpojkar när jag var liten. Örjan, hette han.

Faktiskt tycker jag att EU borde göra något. Om solen hade varit en ost så hade biverkningar som klåda, sveda, blåsor, utslag, yrsel, muntorrhet, svettningar, sömnproblem och ett otal andra otäcka symptom fått bort den från hyllorna i ett litet nafs. Tusan vet om inte solen innehåller färgtillsatser också, men det har jag inga belägg för. Jag är dock inte omöjlig, om solen uppför sig så kan den få vara ute en stund på natten.

Vi kan väl ha mötet ute på gräsmattan?

De största problemen uppstår överraskande nog på jobbet, eftersom man inte kan komma undan där. Jo, man kan så klart gömma sig under skrivbordet eller i parkeringshuset, men förr eller senare är det alltid någon chef eller annan ledargestalt som undrar vart man tagit vägen och kommer och snokar. Så det håller inte i längden, i alla fall inte ända till vintersäsongen.

När solen visar sig så blir många glada och tokiga [spralliga rent av]. Killarna föredrar att hinka öl medan tjejerna vill sola sig och hinka öl. Killarna super vid datorn men flickorna försvinner iväg på timslånga "rökpauser" och "toalettbesök". Man kan nästan tro att Ericsson inte har en jämställdhetsplan. "Var är brudarna?" typ. Men det händer värre saker än så, Maria vill alltid ha våra projektmöten utomhus om det går.

Så från maj till september träffas vi ute på altanen. Undantag är regn men det tror jag beror på att hon är mån om datorerna. Vi bär nämligen med oss laptopar, kaffemuggar, småkakor, skrivblock, mobiltelefoner och andra ej golvfasta kontorsföremål ut. Om man är snabb kan man få en plats längs väggen men ofta blir det att sitta i ryggbrytande skräddarställning samtidigt som man försöker säger något intelligent. Detta är svårare än man kan tro eftersom min IQ faller proportionellt i takt med att temperaturen stiger. Efter längre sittningar vet jag knappt hur man knyter skorna. Detta trots att jag använder en solkräm vars solskyddsfaktor bara är marginellt svagare än skyddsrummen i Berga.

Sommaren är även gruppövningarnas årstid. Om det inte är badminton och volleyboll så är det grillaftnar, cykelutflykter, tipspromenader, boccia, viskvällar, minigolf och bad. Bad är mycket populärt i år, i modets alla varianter. Så det var symptomatiskt att årets Eriksson-helg förlades till Skara Sommarland, ett beslut fattat av ett företag som aspirerar på världsdominans. När Nokia kör gourmethelger (ledda av Guide Michelin-belönade mästerkockar) på vackra herrgårdar, Siemens anordnar lyxkryssningar i Söderhavet och Motorola hyr Disneyland låter Ericsson [Sveriges stolthet] Bert "drag under galoscherna" Karlsson stå för innehållet! Det är ju som att utnämna Clark Olofsson till ordförande för Unicef!

Maria tjatade, och tjatade och tjatade. I ett religiöst delirium log hon mot mig och trängde in mig i ett hörn. Visst skulle jag väl med och bada på fredag? Det är inte lätt att vara omgiven av trivselfascister som står i full blom. Näringsriktigt äter de också så de har uthållighet som få de små liven. Jag säger nej, vänligt men bestämt. Då tyckte hon att "Åjo, nog vill du väl åka berg-och-dalbana, bada och plaska. Det som är så kul." Nej tack, svarar jag. Jag har annat att göra. "Men alla andra ska ju vara med, och man måste ju passa på eftersom man inte vet hur länge det vackra vädret håller i sig."

Nu började hon att bli lite hotfull. Leendet hade stelnat och ur ögonen lyste vad jag bara kan tolka som vansinne. Jag var rädd att hon ska börja skrika åt mig, slå mig kanske. Anklaga mig för att förstöra för de andra eller liknande. Det har hänt förr, så jag skyndade mig att tacka ja. "Oj, oj, *oj* vad kul det ska bli", lyckades jag klämma ur mig innan jag tog min tillflykt till handikapptoaletten. Det sägs att vitlök hjälper mot vampyrer, men det vete tusan om det hade hjälpt mot Marie.

Hej mitt sommarland, nu är jag här!

Johanna tvärnitade sin cabbade Golf GTI och väckte grannarna med sitt tretonshorn halv sju morgonen då allt skulle gå av stapeln. Det var inte nog med att jag grupp(för)tryckts till att följa med på aktivitetsdagen. Jag hade glädjande nog även blivit uttagen till kommittén som skulle förbereda det skojsiga. Vi skulle därför åka i förväg ner till Skara Sommarland. Jag hade redan packat min väska så jag var klar att omgående åka ut på äventyr. Eftersom Johanna inte vet vad hastighetsbegränsning innebär avverkade vi de 35 milen på knappt tre timmar. Då hade vi stannat och köpt varmkorv och en Amelia också. Att åka bil var inte så tokigt trots allt, i alla fall inte med Johanna som ressällskap. Ericssons trevligaste och sötaste programmerare, och obegripligt singel. Det var så trevligt att jag till och med glömde bort att ha protest-tråkigt.

Tillsammans med ett femtiotal andra utvalda gjorde jag och Johanna iordning små behjärtansvärda Ericssonväskor till våra respektive avdelningar. Där fanns allt som gör en människa glad: namnbrickor, den nya T68i:an med en pott på 1000 kronor, en karta med restauranger och kuligheter, våtsavetter, en stor påse Plopp, pennor och papper till tipspromenaden och en Sommarland-keps. Knappt hade jag hunnit tvätta av mig all Plopp som av någon anledning hamnat bredvid innan stora bussar brummade in och släppte loss sin dyrbara last.

Egentligen skulle alla grupper samlas och kolla på programmet men det blev mer som vattenstånden i Stockholm maraton. De grep sina väskor och försvann i soluppgången. Alla utom Urban som försvann in i en trappuppgång - till toaletten. Han hade på egen hand konsumerat ett tolvpack Coca-Cola plus åtta varma mackor och hade helt andra behov än en ljusblå smärtingväska. Jag höll i alla fall en "gottpåse" åt honom och en åt mig eftersom det snart hände sig att folk tog fler än en. Högutbildade och välbetalda tjänstemän beter sig värre än förskolebarn när det vankas negerbollar. Det är väl den berömda Ericsson-andan kan jag tro, och jag avlägsnade mig snabbt för att slippa se vuxna människor gråta.

Han gliiider in i mååål!

Av den planerade tipspromenaden blev intet eftersom alla snabbt skingrade sig för vindan. Många sprang till den konstgjorda sjön för vattenskidåkning för att sola, medan andra försvann in i spelhallen eller bort till go-cartbanan. Det blev givetvis totalt kaos (varför kan ingen läsa sina program?) och de stackars parkanställda blev så gott som nedtrampade.

Det var inte bara att köra go-cart, eller Formula IndyCart som det heter på Sommarland. Först fick vi femton minuters föreläsning om hur man kör, och framför allt *inte* kör. Sedan gnabbades vi om hjälmar och handskar ett tag innan vi till sist började kivas rejält om bästa platserna vid grinden till själva banan. Både Slatan och Ulrika hade bespetsat sig på den bländröda Ferraribilen så en härlig blandning av LeMans och hela havet stormar utbröt när operatören öppnade grinden. Utan att genera sig toklubbade båda och slängde sig över bilen. Slatan, som är jättesnabb trots att han lika aerodynamisk som ett utedass, hamnade upp och ner i sittbrunnen och Ulrika, som pilade på bra trots högklackade skor, fastnade skrikande med tummen i ett av de falska avgasrören.

Damerna först gormade hon, men det tyckte inte Slatan som meddelade att han hellre körde hela loppet genom att gasa med näsan än att Ulrika fick "hans" bil. Hon gav svärande med sig och medan Slatan fick hjälp att vända sig rätt fick Ullis ta sig en annan bil. Med en ansiktsfärg åt Ferrarirött gick hon med sänkt huvud och satte sig i en smutsbeigerosa Fiat. Inte för att bilmärket spelade någon större roll, under huven fanns samma klena motor, men det är ju roligare att köra något som ser marginellt bättre ut än en vanvårdad Trabant.

När de röda ljusen blev gröna "gav vi järnet". Hade det varit lite mer kräm i motorerna kunde vi, som Thorén i Race brukar säga, ha lagt lite lakrits på startrakan men så blev det inte. Istället uppnådde vi våra topphastigheter, svindlande 53 km/timmen lagom till första kurvan och brakade ihop så att det hördes över hela Skara. Michael Schumacher hade fällt en tår av stolthet om han sett hur vi alla toksatsade på att tränga oss fram. Jag fick en kyss i aktern av Lena, som studsade vidare på Jörgen och sedan ner i en slänt och så såg vi inte henne mer det loppet. Jag stretade loss min Lotus från sandfällan och tog upp jakten på de andra.

Med ett varv kvar hade jag efter stenhård fajt tagit mig om en butter Ulrika och låg i rygg på loppets två tätbilar. De ägnade mer tid åt att buffla på varandra än att kika på vägen men så gick det som det gick också. I näst sista svängen såg jag min chans och gled upp alldeles bakom Jörgen. På något sätt måste jag ha räknat fel på kurva för plötsligt svängde de vänster och jag hann precis följa efter. Låg ändå rätt bra till och växlade ned till trean innan jag gick ut bredvid Jörgen, och insåg plötsligt att vi var ute på gångvägen mellan go-carten och sjön med piratskeppet.

Folk kastade sig skrikande åt sidan när jag tvärnitade, sänkte en glasskiosk och precis undvek att hamna i äventyrsbadet. Sån tur hade inte Slatan och Jörgen. Tack vare medvind, nedförsbacke och mer än generöst med rullgrus flög de tjugo meter rakt ut i sjön där de sjönk som stenar. Medan Sebastian vann släpade en kombination av sjukvårdare och säkerhetspersonal med sig fartfantomerna för omplåstring och förhör.

Allting har en ände men Urban han har två

Efter en sådan monumental batalj fanns det ju bara en sak att göra - kika på korvätartävlingen som gick av stapeln utanför spelhallen. På väg dit gick vi förbi en bassäng där man kan paddla kanot. Det stod en ambulans där och vi fick veta att Cecilia skulle imponera på Markus och göra eskimåsväng. Enda problemet var att hon aldrig gjort det förr och därför misslyckades skändligen. Markus kom till hennes undsättning och drog upp både henne och kanoten på den lilla ön mitt i sjön. Sedan Cecilia överröst honom med diverse kärleksfyllda blickar bestämde sig Markus för att bära henne i land. Givetvis halkade han på de mossklädda stenarna och slog knäet ur led.

Tillbaka till korven. Varje avdelning hade utsett en man och en kvinna, i vårt fall Urban och Louise, som skulle försvara gruppens ära. Jag har sett båda två hugga in på julbord så att bara möbeltassarna blev kvar så jag hyste gott hopp om att vi skulle försvara förra årets överraskande vinst. Det var dock innan jag förstått att Urban även anmält sig till ölhävartävlingen som gick parallellt. Visserligen hade alla en halvtimme på sig att äta korv men att han skulle kunna klämma trettio kokta med bröd och samtidigt bälga i sig en back mellanöl höll jag för osannolikt. Även om han kunde vräka i sig hade en supermage av Murklans kaliber behövts för ett sådant Herkuliskt dåd. Man måste beundra grabbens framåtanda och initiativkraft i alla fall.

Tävlingen drog igång och Urban varvade, i alla fall till att börja med, framgångsrikt två korvar med varje öl. Snabbt var han upp i ett dussin korvar och hälften så många öl. Vid det här laget hade nästan alla tjejer och säkert hälften av killarna gett upp, men de hade å andra sidan hunnit ätit fler korvar än Urban och Louise. Urban halsade sin sjunde öl och studerade resultattavlan. Tolv korvar kvar till första plats och att döma av Louises pistagegröna nuna var det upp till Urban att fixa det. Och som han kämpade. Han övergav ölen och satsade allt. Med bara sekunder tillgodo lyckades han på något märkligt sätt bända in de tre sista korvarna innanför tandraden och därigenom säkrade han segern. Vi klappade om "Hjälten från Telecomsektorn" innan han dubbelvikt vacklade iväg till en undanskymd vrå för att lida ifred.

Sången han sjöng var hans egen

Nästa punkt på programmet var berg och dalbanan men den hoppade jag av när jag såg att jag skulle komma att sitta bredvid killarna från produktavdelningen. Börje röker 2 paket filterfria John Player Special om dagen och skulle kunna hosta professionellt och Kalle skriker för mycket när han blir exalterad. Dessutom har han jättelånga ögonfransar så vi kallar honom kärleksfullt för tokfrans. Jag är till sist för rädd för att åka. Till och med "tekopparna" på Gröna Lund presenterar mer spänning än jag klarar av. Jag brukar oftast agera panelhöna och hålla i kameror, mobiltelefoner eller andra värdeföremål medan de serotoninfattiga äventyrarna spänner fast sig.

Istället följde jag med Sture till tombolan. Han hade föresatt sig att vinna en teddybjörn av modell jätteformat och han satsade både stort och världsvant. Nästan på varje nummer lade han en femkrona och han vann också några gånger, men det var sådana där skitvinster som ingen människa vill ha. När han pytsat mer än 800 kronor insåg han att taktiken inte var alldeles klockren och övergick till att försöka muta tjejen bakom disken. Hon var dock stenhård, inget vinstnummer - ingen nalle. Han försökte med sitt allra charmigaste leende och allt han fick för det var "ska 'lu satsa eller?"

Sture tog ut sin frustration på minigolfanläggningen. Jag försökte introducera fullkontaktsgolf men ingen vågade ställa upp mot ett fullblodsproffs som jag. Öl konsumerades dock i riklig mängd i alla fall, Bengt gick till exempel bort sig helt och hittades först på måndag morgon, i bollhavet inne på barnavdelningen. Bara Yvonne och Sture höll sig på benen och gav mig en match. Det var jämnt ända in till sista banan då Yvonne skulle stila och lyckades slå bollen genom fönstret till kuren där man fick hämta klubbor.

Vi avlägsnade oss snabbt till den lilla tyskinspirerade restaurangen Der Alten Knödel för att där inmundiga ett gäng kolhydrater. Jag beställde en wienerschnitzel, stekt potatis och en extra stor spezi. Jag valde en plusmeny och jag törs knappt gissa hur liten en normalstor portion var. Schnitzeln var ungefär av samma storlek som en McNugget, så jag beställde på stående fot ytterligare fyra portioner. Varför snåla när Ericsson betalar.

Bäst som vi satt där hörde jag plötsligt en skrovlig och falsk version av Teddybjörnen Fredriksson som var sämre än något jag hört i hela mitt liv. Någon lallare utan självkritik hade hittat karaokemaskinen och så var det slut på friden. Sture reste sig för att säga åt dem att deras "sång" fick honom att tappa aptiten när Yvonne drog i hans byxbak. "Känner du inte igen dom?" undrade hon. "Det är ju Ramqvist och Treschow!" Å tusan tyckte Sture och vinglade bort till maskinen för att se om de ville sjunga "Smurfhits" trestämmigt.

Husbondens (t)röst

Tio i sex började allas nya telefoner att ringa. Man hade finurligt nog ställt in ett larm som påminde om att det var dags för hela resans stora tilldragelse. Motvilligt lämnade jag flipperspelet som jag mer eller mindre adopterat och slog följe med Marie och Louise. Till musikfanfarer och minifyrverkeri från piratskeppet äntrade Lars Ramqvist och Michael Treschow Sommarlands stora scen. Vilt jubel utbröt men det berodde nog mest på att nöjesparkens personal kastade GB:s samlade sortiment över oss.

"Är ni med?" hojtade Ramqvist som om han var en rockstjärna. Jodå, vi var väl med en aning, men de flesta koncentrerade sig på att öppna sina Magnumar och Piggelinar. Ramqvist såg lite ledsen ut, men vad hade han väntat sig. Att dela ut glass före anförandet är ett lika monumentalklassiskt misstag som när läraren börjar lektionen med att dela ut rättade skrivningar och sedan hoppas att eleverna ska lyssna på hans föreläsning. Micke gjorde vad han kunde och härjade runt på scenen likt en hejaklacksledare men han har helt enkelt inte en kropp som engagerar. Dessutom skar sig hans röst när han tog i som mest.

Själva talet kan summeras med två ord: bla och bla. De pratade om hur fantastiskt Ericsson är, vilket bra jobb ledningen gör och vilket kanonläge vi har. Problemet är att allt är ljug, och om de inte ens kan sälja idén till de redan frälsta, hur ska det då gå med nyemissionen? Fast avslutningen var faktiskt överraskande och något som de flesta kommer att minnas. När Michael hetsat upp sig så att mungiporna fradgade välte plötsligt podiet och där stod Urban på alla fyra och kved likt en brunstig älgtjur. Han reste sig darrande upp, plirade mot strålkastarna, stirrade på oss i publiken för att till sist vända sig mot Treschow och tokspy på hans skor. Då drog jag igång vågen för det var Urban baske mig värd.

I bussen hem fick han ligga i framstupa sidoläge, fridfullt lutad mot den nallebjörn utan armar som Sture straxt innan hemfärden lyckades riva åt sig från den vilt kämpande tombolatjejen. Är man lika skärpt som en portion lappskojs så ska man väl visa det.

Senast uppdaterad 02-08-02.