Vecka 35 2001

[Tomma bukar bullrar mest]
Murklans samlade #14

Välkommen till Gulag

Överlevnadskurs i Jämtland. Har du hört något så tokigt? Vår lika beundrade som avlägsna ledning hade i sin storslagna vision bestämt att vår grupp skulle utsättas för en pilotstudie. Genom att knalla runt i den jämtländska vildmarken skulle vi lära oss att skriva bättre program. Vi skulle lära känna varandra och oss själva och därigenom öka tiim spiriten. Bättre lön och en ledning som klarar av att träffa vattenytan om de ramlade ur en båt skulle antagligen göra mer för produktiviteten, med det är bara att hacka i sig och försöka maska så gott det går.

Flygresan var en provkarta i idiotiska tilltag. Jocke festade loss på medhavd sprit och blev så där överdrivet klåfingrig som han allt blir när han är full. Han pillade loss en syrgasmask så att larmet gick. Johanna rökte på toaletten, blev ertappad och satte nästan eld på inrättningen. Slutligen surade sig Techno-Kenne till ett besök cockpit. Han försåg sig med en kaptensmössa men den fick han lov att lämna tillbaka. På flygplatsen stod två stadiga poliser och väntade på oss när vi landade. De tog hand om Johanna och Jocke men Techno-Kenne slapp undan med en varning och jag låtsades vara från Bayern. Medan vi väntade på överlevnadsexperterna passade jag på att boka om min flygbiljett. Inte en chans att jag flyger med dem igen. Jag begär en aning omdöme och självbehärskning av mina medpassagerare.

Resterna av "Svarta lådan" hoppade in i två självlysande gröna stadsjeepar som upplevelseföretaget En för alla, alla för en^TM ställt till vårt förfogande. [En för alla, för all del skulle jag vilja kalla det. Det var ju inte precis som om vi blivit tillfrågade om vi ville åka på överlevnadskurs.] Jag hade föreställt mig själva vildmarkeriet som det riktigt påfrestande men efter fem minuter av Johan Nyhlander-Smiths bilkörning hade jag gärna blivit avsläppt i vilket större skogsparti som helst. Samtidigt som han genade i kurvor, flög över gupp och skrek åt långsammare bilar berättade han hur avspänd och harmonisk han blivit sedan han flyttade från Stockholm.

När vi kom fram till kollot (förlåt vildmarkscentret) inkvarterades vi i sovsalar, sex i varje. Jag slängde mig själv och min väska på en av sängarna intill fönstret. Rune var för sen men försökte samma taktik som på flyget, nämligen att han får panik om han inte får en fönsterplats. Rune ropade plötsligt pax för en fönstersäng och lobbade sin väska mot mig. Han missade både mig och sängen och väskan färsvann ut genom myggnätet i det öppna fönstret. Vi hörde någon svära nedanför men ingen vågade kika ut. Sedan tog det oss tio minuter att "övertyga" Rune om att pax inte gills om någon redan tagit sängen i besittning. Han låste in sig på dass och vägrade att följa med ner på presentationen.

Vi fick ett varsitt glas jordgubbssaft och några rågkex (mariekexen var slut) innan vi lotsades in i en stor sal med massor av stolar. Där satt redan ett femtiotal andra karriärister och stirrade oroligt rakt framför sig. Det var nästan som på skolinvigning i första klass, fast utan orgel förstås. Johan och ytterligare tre rediga karlar och fruntimmer äntrade scenen. Jag trodde först att de var syskon eftersom de var klädda i likadana fleecetröjor men de presenterade sig snart som Petter "Airborn" Svensson, Anna "Deathwish" Berentz, Johan "Insulin" Nyhlander-Smiths och Back-Susanna "BrainStorm" Eriksson.

De presenterade friskvärdsanläggningen på samma sätt som jag föreställer mig att Ulf Ekman predikar i Livets Ord. Folk runtom i bänkarna fick något glasartat i blicken, de regrederade till "Strövare" inför mina ögon. Otäckt! Speciellt Back-Susanna hade en ormen Ka-influerad röst som trollband dem med lägre motståndskraft än en sådan som jag, som sedan barnsben fintrimmats till att bli en viktig kugge i konsumtionssamhället. Jag menar, vad har Sverige för framtid om alla blir trädkramare? Ska det vara så svårt att förstå att framtiden ligger i Wap-telefoni, bredband och storbildstv?

Mot slutet kände jag mig trots allt lite svag och yr så jag smet ut på toa och knaprade i mig en Snickers. Jag kom tillbaka lagom till ryggsäcksutdelningen, vi skulle inte få nyttja våra egna under slutövningen. Det vi fick var små överskottslagergrå skämt som rymde en stenbit (flinta visade det sig), lite metrev, några metkrokar, en flaska vatten, någonting brunt hårt som jag tror var torkat kött och en filt.

Resten av kvällen ägnades åt en äkta vikingafest vid stranden med helstekt gris, bröd, ost, potatis, svamp och grönsakspytt samt mer än lovligt intag av mjöd. Vi mjukstartade gruppövningarna med diverse märkliga partylekar och det gick sämre och sämre i takt med att alkoholhalten i lekkamraterna ökade. Eftersom jag var i stort sett nykter drev horder av tråkfulla hobbyvikingar och mygg mig till slut in i storstugan. Tack vare Runes tilltag var vårt rum dock lika fullt med mygg som vilken femstjärnig sumpmark som helst. Jag virade in mig i medhavda lakan, myggnätshatt, vantar, hörlurar och kuddvar och lyckades faktiskt somna. [Jag blir nästan aldrig stucken av mygg men ljudet! Ljudet!! Kinesisk vattentortyr i all ära, men den som upplevet en natt med ett hundratal ettriga Östersundska myggor kommer aldrig att vara rädd för tortyr igen.]

Vaknade framåt småtimmarna när övriga "smög" sig in. Bosse förordade kompanismisk men till slut enades de om att ge Rune en av fönsterplatserna i alla fall med förhoppningen att myggen skulle stanna vid första bästa rastplats.

Ge gärnet Bruno!

Morgonen därpå var jag den enda från Ericssonfalangen som åt frukost. Överhuvudtaget var det ganska tunnsått med folk i matsalen. På sätt och vis skulle man kunna säga att den första överlevnadsgrenen var genomförd och väldigt få kom ut med hedern i behåll. Jag träffade ett par andra "renlevnadsmänniskor", från KappAhl och Matteus Fondkommission. Liksom mig hade de hållit sig något så när på den nyktra vägen och låg därför inte i framstupa sidoläge på sina rum.

Vi hade hinderbana på förmiddagen, enligt gårdagens introduktionsvideo en saftig rackare som påminde alltför mycket om banan vi hade i lumpen. Oömma kläder och sportskor var påbjudet så jag bytte om innan jag följde den snitslade vägen till banan. För att vi ska kunna mäta framgången var det viktigt att springa banan redan första dagen tyckte Airborn som också tagit sig ut till det natursköna tortyrområdet. Rödögda, frusna och med dagens första kaffe i darrande händerna anslöt så småningom Rune, Majliis, Bosse, Kenne, Sussie, Kalle och Anna (Jocke och Johanna anslöt också efter sin hotellnatt på statens bekostnad). De verkade inte njuta alls av den alldeles strålande rödflammiga höstdagen som kastade sig över våra bleka storstadsexistenser.

Inte verkade de ha läst klädselanvisningarna heller, eller också visste de inte vad oömma kläder betyder. Den ena krationen var värre än den andra men det fanns två klart lysande motpoler. Anna hade på sig något som varje normal människa klassar som festkläder, högklackade pumps, kjol, kachmeretröja, handväska och för dagen nymålade långa naglar [till och med mannen som gav klädbögeri ett ansikte, Mats Gellerstedt, hade nickat uppskattande]. Techno-Kenne å andra sidan hade batikmönstrad rosa nätundertröja, arméns gråa vadmalsbrallor (vinteruniformen modell m58) och sockiplast.

För att utröna om Ericssons finaste medarbetare var möss eller människor skulle här alltså springas hinderbana. Majliis och Rune vägrade blankt. Majliis menade att hon hellre lät sig sparkas än att tvingas klänga runt i vuxengungor som en annan Karen Blixen. Airborn lovade att vi alla skulle hjälpas åt (vi skulle springa banan två och två), att det skulle kännas fantastiskt efteråt och dessutom var banan egentligen inte alls så besvärlig. Han glömde visserligen bort att banan vore lätt om man uteslutande ägnade sig liv åt militär femkamp, var elitidrottsman eller var behäftad av annan defekt. Han kastade sig uppför klätternätet, gick armgång, kavade sig över det två meter höga planket och flög över bildäcken. Han var knappt svettig när han kom tillbaka.

Airborn besatt samma hypnotiska förmåga som BrainStorm och efter en liten stund var alla redo att försöka. Först ut var Johanna och Rune. Hon påminde om en utsvulten pitbull där hon dundrade fram över stock och sten med Rune flängande efter sig. Det var nästan som om hon ville tackla sönder banan när hon vräkte sig in i klätterväggen. Till och med Airborn blev imponerad. Majliis parades ihop med Bosse och gick sakta runt banan. Hon bröt vid planket som hon inte kom över trots att vi hejjade på henne. En del av gruppövningarna får nog gå ut på att lära Bosse att "kom igen din kossa" inte klassas som uppmuntring. Kenne och Sussie klarade sig runt på en rätt snabb tid, och det berodde till stor del på att han hade djävulsk grepp med tårna i klätternätet. Jag och Anna hade kunnat konkurrera med Johannas tid om jag inte halkat på sista hindret, timmerstocken, och slagit i "klockspelet" så att jag stöp i backen. Trots att jag kröp i mål hade vi andra bästa tid, före både Kalle och Bosse. Som Majliis uttryckte det "för att vara neanderthalare är de inte särskilt livsdugliga hörru".

En sund själ i en sund knopp

Allt handlade inte om fysiska prestationer, vår mentala kapacitet skulle också testas. Det var praktisk problemlösning som att ta sig över en fiktiv älv med hjälp av två plankor som var för korta, bilda kedja för att flytta bildäck och krypa mellan snören med klockor. De flesta av övningarna borde ha varit pinsamt enkla för en så sofistikerad grupp som Svarta lådan, men det var fler röriga än rärliga intellekt att välja mellan.

Bosse tog "befälet", han är ju gubevars medlem i Mensa med en registrerad IQ på 137 även om dryga 100 IQ-poäng verkade saknas just den här dagen [egentligen alla dagar när jag tänker efter]. Trots att han har en komplett samling CHEF, läser Industrivärlden för skojs skull och är medlem i Richters Management-bokklubb är hans ledarstil lika rätt som en fläskkorv i en synagoga. Egentligen är det fantastiskt hur högt upp i hackordningen man kan ta sig på ren jäkla vilja och ett oresonligt stort självförtroende.

Snarare än att vi resonerade oss fram till ett rimligt svar så påstod någon benhårt att han eller hon visste att deras svar var korrekt. Det sunda förnuftet var satt på undantag och organiserad tokchansning var taktiken för dagen. Jag fick skräckvisioner av hur vi skulle klara oss under slutövningen om exempelvis Anna vidhöll att man av ett gram guld kan tillverka ett femhundra kilometer långt rep som klarar att hålla vikten av en fullvuxen man. Det teoretiska resonemanget hade inget som helst fotfäste i verkligheten.

Efteråt förklarade Brainstorm att vårt fel var att låta en person bestämma istället för att ha ett öppet och förlåtande klimat. Vi är väl inte kärringar heller tyckte Bosse och blev "utvisad" i tio minuter. Vad hon ville få oss att göra var att tänka "vertikalt", eller "runt" problemen. Ta ett steg tillbaka tyckte hon. Vi hade alldeles för snäv syn på ett problem och det skulle vi försöka komma bort från. För att få fart på geniknölarna delade hon in oss i två lag för att se om lite gammal god kamplusta skulle visa sig. Kan du gissa hur lagindelningen gick till? Killar mot tjejer, suck! Hur fantasifullt kan man bli?

Hon trodde antagligen att tjejerna skulle visa sig överlägsna på grupparbete, platt organisation och allt det det där. Men där högg hon farmor i låret. Utan tjejer att imponera på blev Bosse nästan normal. Fast det blev tajt. Det hela avgjordes vid det sista problemet, ett stålrör monterat vertikalt och en pingisboll längst ner. Få upp bollen utan att röra vid röret var utmaningen. Vi vann en solklar seger och det på det manligaste av sätt. Jocke och Kalle som druckit kaffe non stop under närmare tre timmar kissade i röret tills bollen flöt upp. Brainstorm var mer chockad än imponerad men var tvungen att ge oss segern eftersom vi ju faktiskt fått upp bollen. Hon pekade menande mot en tillbringare vatten som stod på ett bord en bit bort men vi hade minsann visat att vi kunde tänka mer lodrätt än som var riktigt nyttigt.

Jag ska måla hela världen lilla mamma

På torsdagen var det äntligen dags för rejäla tag, paintball mot de andra företagen. Alla lag hade en flagga som de skulle försvara samtidigt som de skulle försöka knycka de andra lagens flaggor. Paintball-arenan verkade sträcka sig över halva Jämtland och bestod av olika typer av hinder: träd, betongrör, höbalar, hus och kanaler man kunde drutta i om man var oförsiktig. Varje lag fick ett fort som skulle försvaras och så blåste de igång matchen. Först hade vi krigsråd. Vilka skulle ut och erövra och vilka skulle försvara basen. Till sist enades vi om att jag, Techno-Kenne, Bosse, Rune, Anna och Johanna skulle ut och försvara Ericssons färger. Knappt hade vi hunnit utanför fortet innan Rune snubblade på ett järnrör och vådasköt Anna mitt i pannan. Rune började skrattande be om ursäkt men Anna fick tokspel och pepprade honom med ett tiotal skott innan vi fick stopp på henne. Mindre än en halvminut efter starskottet hade vi förlorat två lagmedlemmar. [Go Team Ericsson, Go!]

En bit in i skogen fick vi plötsligt se Merita-Nordbankens lag komma smygande. De gick väldigt proffsigt men verkade inte ha järnkoll precis. Vi spred ut oss runt en glänta och väntade. När alla de finska lejonen klampat in i gläntan sköt vi för allt vad "paletten" höll. Våra färgkulor föll över gläntan likt bonzai-clementiner och lede fi såg snart ut som gammelmoster Betina i maj, det vill säga svagt orangefärgad på grund av kriminellt hög konsumtion av e-vitamin. På mindre än tjugo sekunder var bataljen över och jag kom osökt att tänka på Clearasil-reklamen från 80-talet: den hjälper inte mot alla finnar, men den är bra.

Oväsendet lockade till sig andra lag, till exempel Matteus Fondkommision och Upplands Läns Landsting som kom brakande genom undervegitationen. De sköt hej vilt på varandra, på träd, på buskar och på ekorrar som panikslagna gömde sig i trädkronorna. Folk gömde sig och sköt planlöst men annars hände det inte mycket på ett tag. Efter tio minuter klarade Bosse inte nervpressen utan tyckte att vi borde försöka oss på en överrumplingsattack. Vi iscensatte en inspirerad plan som bortsett från att den antagligen kan kallas för fusk, fungerade rasande utmärkt. Vi lämnade Techno-Kenne bakom vårt skydd. Han sköt då och då medan vi andra smet ut, utanför paintballområdet och föll de andra lagen i ryggen. Vi raderade ut Landstinget snabbare än man hann säga vårdkö och sedan var det dags för finansvalparna.

Vi hade övertaget och prickade snabbt tre av dem men så skulle Bosse ladda på ett särskilt tufft sätt, som han sett Arnold Schwarzenegger göra i Terminator II, och stod plötsligt med laddningsmekanismen i en hand och geväret i den andra. Motståndarna var inte sena att upptäcka att vi tappat vår högra flank. Bosse försvann i ett hav av blåa färgklickar och nu var det bara jag och Johanna kvar mot fem börsklippare. Vi låg risigt till, men precis när de omringat oss och skulle ge oss nådaskott kom en sepiafärgad Hjortfot dundrande över stock och sten. Det var Kenne! Med hjälp av fjädern från sin PEZ-automat, ett hårband och sina skosnören hade han modifierat sin pangare så att den numera var ett automatvapen. Han sköt i steget och kulorna haglade över börsanalytikerna som desperat försökte ta skydd bakom varandra. "Fick ni så ni teg va?" Tycker ni fortfarande att Ericsson är övervärderat?" skrek han i falsett.

Med hjälp av milt våld lugnade vi ner Kenne som fortsatte att skjuta trots att fienden var nedgjord. Efter en inledning med två självmål var vi nu de stolta ägarna av hela tre fiendeflaggor. Vi tog oss tillbaks till vårt eget fort bara för att finna det belägrat av en allians bestående av KappAhls stormtrupper och osorterade lagmedlemmar från övriga lag. Det fanns inte en fläckfri centimeter inom synhåll. Särskilt en bit till vänster om ingången var illa åtgången men så såg vi en rörelse och upptäckte att det som såg ut som färgprover från Tappers i själva verket var Majliis och Sussie.

Kenne och Johanna smög upp till de närmaste fiendena och likviderade dem. Jag fick ett skott i axeln och trodde att jag var uträknad. Men när jag kikade på axeln fanns där ingen färgklick. Istället satt resterna av ett par polkagrisar inkilad under remmen till geväret. Jag såg mig omkring och fick ögonkontakt med skytten. Hon ryckte urskuldrande på axlarna och log. Vi gick en bit ifrån och jag fick mig förklarat hur Katti (som hon hette) burit sig åt för att ladda sitt gevär med godis. Hon ryckte loss magasinet och bjöd.

Johanna mötte sitt öde i form av ett skott från en KappAhling men slutsegrare blev något oväntat Kenne som med ett magnifikt slumpskott fällde den siste av Mammons tjänare och på så vis återerövrade vår flagga. Han höjde triumferande flaggorna innan han klev ur sin vänstra, skosnörelösa känga, halkade i färgen och med ett tjut försvann ner i kanalen. Flaggorna flöt snabbt bort men vi fick upp Kenne innan även han drev ut i Storsjön.

Slutprovet tar sin början

Klockan sju på lördag morgon började slutprovet, nu var det dags att visa hur fint vi kunde arbeta i grupp. Vädret var i alla fall bra när vi började dagen med att kolla kartan. Bosse, som trots senaste veckans bevis på motsatsen ser sig som den självskrivne ledaren, skulle ta ut kompassriktningen och misslyckades spektakulärt. Han pekade mot en dal mellan två bergsknallar. Jag vet inte om han faktiskt försökt bestämma kursen eller om han bara råchansade. Det värsta var att de andra var redo att följa hans riktningsanvisning trots att ett av Annichen Kringstads näshår antagligen kunnat orientera bättre.

Jag protesterade och påpekade att vi skulle hamna i Norge om vi gick ditåt. Rätta kursen var åt precis andra hållet. Han trodde mig inte. Vi hade gått samma kurs, och gjort samma prov, ändå var jag tvungen att visa tre gånger hur man tar ut riktningen. Jag bedömer mig inte om att besitta en överjordisk orienteringsförmåga så det kom som en överraskning att de andra var så sanslöst väck. Det fanns ju till och med en stig att följa! När jag och Majliis övertygat "stigfinnaren" om vilken väg vi skulle gå tog han omedelbart täten.

Efter bara ett par timmars promenad ville Rune och Sussie ha lunch och det gick inte att få dem på andra tankar. Vi hade bara drygt en timme kvar till första rastplatsen, ändå åt de upp sin ranson med torkat kött, kex och drack vattnet de fått på ett slags "ha, där fick ni"-trotsigt vis. Vad bryr jag mig om i fall de äter sin nödranson med två hela dagar kvar av övningen?

Det var lite ironiskt att första anhalten var ett test i dynamisk botanik, eller hur man bäst utnyttjar det biologiska smörgåsbordets mångfald. På en Finlandsbåt vet man var smörgårdsbordets fällor finns men i naturen kan man gå på pumpen om man inte är försiktig. Insulin övervakade utmaningen: på en timme skulle vi ha tillrett en gryta bestående av svamp, rötter och lingon (höna för den som så ville). Jag tror att jag skulle behöva vara bra hungrig innan jag ger mig på levande föda i skogen, om det inte är mygg förstås. De hamnade precis överallt och även vi som satsade på en rent vegetarisk måltid fick vår beskärda del av animaliskt protein.

För att göra det lite enklare hade Insulin ställt ut diverse behållare med råvaror. Innan vi fick stoppa det i våra grytor skulle han dock godkänna primörerna. Kenne kom tillbaks med vit flugsvamp och fick smäll på fingrarna. Det där med hönor var kanske lite onödigt, för hur många vildhöns finns det i de Jämtländska skogarna kan man tro? Det klart, många hade nog ställt sig tveksamma till att brotta ner en älg bara för att få i sig lite kött. I alla fall så var den delen frivillig. Vi delade in oss i två grupper.

Med några burkar trattkantareller, en par påsar lingon, rötter från någon slags vass och lite vatten var det dags att peta in en pinne i brasan. Jag hade letat upp grenar, löv och lite annat smått och gott som kunde tänkas brinna men det var svårt att få fart på brasan, dessutom gjorde årstidens egen inbyggda luftfuktare att det surrökte nåt så in i vassen om våra patetiska små eldar. [Om Svarta lådan hade varit Vatikanen hade våra eldar signalerat att vi inte fått tummen ur och valt en ny påve idag heller] När elden till sist flammade, om inte stolt, så i alla fall stadigt lade jag på stenar som vi blivit lärda. Ovanpå dem lade jag "dagens rätt" och satte mig sedan att studera hur Anna och Jocke jagade sin huvudlösa höna.

Som man bäddar får man svar

Nästa del av loppet, ca fyra mil till vår övernattningspunkt, skulle avverkas med hjälp av mountainbike. De hade bara klena små fjantsadlar så efter en mil kändes det som om någon hade piercat rumpan på mig. Dessutom började det snart regna så vi öste järnet. Mörkret föll, och det gjorde vi också. Precis i en kurva efter en nedförsbacke där vi släppt på ordentligt stod nämligen en älgfamilj och drällde. Vi bromsade så gott det gick med våra våta fälgbromsar [det hade varit effektivare att köra in foten i framhjulet]. Bosse som låg först brakade rakt in i pappa älg, Anna siktade in sig på en av kalvarna, Kenne åkte ut i skogen under hysteriska skrik och resten av oss körde bara omkull.

Tack och lov blev älgarna inte griniga, de såg bara på oss och satte sedan av in i skogen. Vi var lättade tills vi insåg att Bosses cykel satt fast i kronan på stora älgen. Bosse gav sig iväg efter älgarna samtidigt som han hojtade och lockade. En kvart senare kom han tillbaka med pakethållaren och en trampa. Inte ens MacGyver kunde ha hittat på något vettigt med det klena bytet. Men vi lät oss inte nedslås utan band fast trädgrenar mellan två cyklar så att Bosse kunde sitta nästan som i guldsits. Vi fick beröm av Insulin när vi kom fram till övernattningsplatsen.

Efter drygt en timme hade vi satt upp ett armétält, det slokade lite på mitten eftersom Jocke klev sönder ett av segmenten till kaminen så hela tältet blev ca 30 centimeter lägre än tänkt. Jag och Sussie gjorde upp eld, en rejäl historia. Vi fick överraskande nog riktig mat. Jag åt så fort att jag knappt hann smaka på krubbet så när jag efteråt inte kunde hitta min högra skinhandske blev jag lite orolig. Men jag hade inte ätit upp den, den hade ramlat bakom en stubbe. Därefter vidtog en gissningstävling: vad var det för mat? Jag gissade på bruna bönor och korv, men det kunde lika gärna ha varit spagetti med köttfärssås. Anna var övertygad om att det var lappskojs, Bosse hävdade självsäkert att det var pytt-i-panna men fick mothugg av Sussie som kunde sätta sin sista peng på att det var fiskbullar. Innan Insulin tog bilen hem för att sussa i en skön säng avslöjade han att det var arméns chili con carne.

Vi gick och lade oss ganska snart efter käket, det hade varit en hård dag. Ett schema med eldvakter upprättades och jag fick första vakten. Medan de andra törnade in satt jag och lyssnade på skogens alla ljud: hoande ugglor, en ylande varg [lät det som i alla fall], prasslet av små gnagare och Runes brakare. Alla var blöta och eländiga. Mitt största problem var inte att hålla elden vid liv eller mig själv vaken, det var att hålla inne slaggprodukter av kvällsmaten. Jag blev så jäkla väderspänd av bönorna att kepsen nästan seglade iväg. Jag smög ut några vändor och släppte mig så att jag var rädd att avlöva halva mellansverige. Visserligen var konserven av arméproduktion men jag tycker att mat som uppenbarligen hängt med under minst två världskrig ska destrueras.

Jag blev avlöst av Majliis och knoppade in. Vaknade dock kort därefter av att tältet nästan välte. Från utsidan hörde vi Anna skrika "Är det meningen att vi ska dö härute, eller?" Hon hade dristat sig ut för att göra sina behov, satt sig i nässlor och fastnat i tältsnörena på väg tillbaka. Överlevare som vi var hade vi inte några ficklampor så det blev att känna sig fram. För att hålla humöret uppe visslade vi "Du gamla, du fria" och sjöng lägereldsvarianten av "Här kommer Pippi Långstrump". Kalle trollade fram en blockflöjt och rev av sambaversion av Bethovens Ödessymfoni. Vi trasslade så småningom loss en vilt svärande Anna och fick in henne i värmen. Efter "Hökögas" äventyr vågade ingen sig ut till latrinen och resten av natten förflöt i stillhet.

Den sista färden?

Dagens första (och sista) övning var att paddla kanot till slutmålet. Insulin dök upp med tre kanadensare som vi sjösatte. Via diverse åar och andra lämpliga vattendrag skulle vi ta oss till sista övningen. Vi hade fyra timmar på oss så vi kastade i våra nu ganska sladdriga ryggsäckar och for iväg över första sjön. Det ingick en del kartläsning och det var inte det lättaste. Kenne misstog ett kärr för en sjö och snart var vi helt vilse. Frågor som "ska vi vänster eller höger?" besvarades med "Hur i h-e ska jag kunna veta det, ser jag ut som Saida eller?" Majliis pep oöverlagt "tänk positivt grabbar" och höll på att bli ilandsatt på en holme som tack. Rune tyckte att vi kunde ta ut solhöjden men tystnade när vi hotade att ta ifrån honom hans paddel.

Hur vi än kämpade så kom vi inte till något enda ställe som verkade stämma in på kartan, oavsett om vi höll den rätt eller som i Bosses fall med norr mot sydväst. Han vägrade att inse att vi var lika vilse som en nål i en höstack och tjatade om genväg hit och genväg dit. Här och där slog en fisk men annars var det kusligt tyst. Jag försökte ta riktpunkter mot träd och liknande men problemet med många träd är ju att de ser så lika ut. När dessutom en en dimma av rent Lützensk karaktär svepte in över oss kunde man nästan ana att Lennart Jähkel lurade med sitt gevär bakom en stubbe.

Men det var inte Jähkel vi stötte på, det var en galen naturaliserad tysk. På något sätt lyckades vi paddla rakt in i hans EU-bidragsanordnade kräftodling. Vi gjorde vårt bästa för att paddla ifrån honom men det sket sig. För det första hade vi trasslat in oss i ett lass mjärdar eller liknande och kom knappt ur fläcken trots att vi paddlade lika entusiastiskt som Sveriges församlade kanotelit. För det andra hade han motorbåt! Tack och lov hade Johan sitt pengabälte med sig så vi kunde betala oss ur krisen. När vi blivit kompis med Herr Knouphauser bjöd han på Jägermeister och bogserade oss nästan ända fram till målet. Vi anlände samtidigt med två andra lag vilket fick Bosse att sätta fart. I sin iver att komma först i mål vräkte han sig ur kanoten (som välte), rev sönder brallorna och höll på att halvt drunkna på kuppen. Till på köpet dömdes racet som dött lopp.

Bosse och två andra alfahannar vägrade att acceptera dött lopp trots att resten av oss bara var glada över att äntligen få fast mark under fötterna. Våra instruktörer sa att vi alla var vinnare men det föll för fullständigt döva öron. Det var frestande att lämna "de tre musketörerna" i skogen men då hade En för alla alla för en antagligen fått Barnombudsmannen eller Mona Sahlin på sig. Till sist bestämdes det att den som kunde brotta ner Airborn (alternativt var snabbast) var en värdig segrare. Lät ju bra men då ville ingen gå först eftersom Airborn ju var utvilad. Lösningen var att den som först gav sig på uppgiften fick tre minuter, tvåa två och trean endast en minut.

Lotten att börja föll på KappAhl. Men det var inte deras "numero ono" som skulle kivas, istället skickades den störste av dem fram, Gulli från avdelningen Underkläder. Bosse knorrade men trots att Airborn var huvudet kortare och antagligen femton kilo lättare hade han inga problem att hålla sig på benen. Näste "man" till rakning var Merita-Nordbanken och det gick inte lättare trots att de försökte förvirra Airborn genom att låta tjejerna dra upp sina t-shirtar. En av deras manliga kassörer drog upp sin t-shirt också ifall det skulle vara på det viset [men det var det inte].

Så var turen kommen till oss. Bosse ställde sig framför sin opponent och matchen klockades igång. I samma ögonblick som Airborn kopplade livtag på Bosse blandade vi oss i leken. Med gemensamma krafter fick vi ner den lille krabaten i leran och på det viset vann vi. De andra lagen protesterade högljutt men Airborn hade en tår i ögat av stolthet. "Nu är ni banne mig ett riktigt team!" stönade han och tog sig vimmelkantig upp på fötter. Det hade han ta mig tusan rätt i, vi hade använt oss av kunskaper som vi inhämtat från överlevnadsveckan och agerat som ett lag. Tusan också! Nästa steg är väl att vi bygger en hinderbana i parken utanför huvudkontoret och festar loss på barkqueneller.

Vi tröstade de övriga lagen genom att bjuda på våra nyfångade kräftor, starköl och Västerbottenost och sedan var det faktiskt dags att åka hem. Mitt plan var inställt på grund av dimma, men när den lättade så åkte jag trots allt med de andra i laget. Vi är ju sammansvetsade nu och om samarbetet skulle klicka framöver är det bara att tänka tillbaka på allsången runt lägerelden: Rune och Jocke som sjöng "Men kan vi, vill vi törs vi?", Majliis som klapprade "Dansar aldrig nykter" med sked mot pannan och Techno-Kenne som framförde signaturmelodin till "Arkiv X" på Kazoo. Med kunde ha hamnat i värre gäng. Kanske.

Senast uppdaterad 01-10-22.