Sommar, sommar, sommar

[Bromsspår är bromsspår om än i sidene kalsonger.]
Murklans samlade #13

Dan före dan (torsdag 21/6)

Jag kommer inte ihåg vem det var som föreslog att vi skulle fira midsommar i Leksand (OK det var väl jag då om du tjatar), men jag tror inte att någon av oss kommer att glömma den. Någonsin! Vi började äventyret med frunch. [Ja jag säger frunch trots att de flesta numer adopterat det amerikanska brunch-fjanteriet. Man har ju tjänat Kronan och då är det frukost/lunch - frunch som gäller. Fast i och för sig - där gällde ju RAAP också (Reglementsenlig Anpassning Av Portion)]

Människans bästa vän - bilen

Efter frunchen packade vi bilarna. Jag fick ta mammas bil och sedan hade Nettan fått tag på en slags bil, får man väl lov att säga. Den ser ut som en korsning mellan en bakmaskin och en öppen spis men det gick in tre pers i alla fall. Det mesta av bagaget gick i min bil. Det var badmadrasser, öl, bocciaspel, en årgång Allers (!), kylväskor, choklad, ficklampor, bärbara datorer, sololja, myggstift, grillkol, grill, Annas Border Collie (snarare borderline collie så spattig och lynnig som den är) och tonvis med andra prylar. Jag hade ökat trycket i däcken till rent gastronomiska siffror så det kändes som om bilen gick på fälgarna när vi svängde ut på E4:an mot Uppsala. Vi var en torkad ärta på ett spänt trumskinn, en smörklick i en het stekpanna. Varje spricka i asfalten, varje sten fick våra tänder att skallra och våra urinblåsor att protestera. Jag satt på en badring för att få en behagligare resa.

Vi hade väl varit på väg i gott och väl en halvtimme när Julia plötsligt skrek till så att jag nästan brände i diket. Sedan jag protesterat mot henne synnerligen osportsligt uppträdande förklarade hon upprört att hon glömt sin nya bikini hemma och så kunde vi ju bara inte ha det. Hon påstår så här i efterhand att hennes begäran att vi skulle åka tillbaka och hämta den (samt att hon vägrade att lämna tillbaka bilnycklarna) var avsett som ett skämt, men jag vet inte jag. Vi nekade henne givetvis men tröstade flickebarnet genom att ömsint gasta "Jopp hej di hej da" så högt vi kunde tills hon svor på att aldrig nämna bikinin igen.

När vi kört förbi Uppsala visste Urban på en genväg. Istället för att åka mot Sala skulle vi ta höger vid en gammal kyrka och sedan liksom snedda över upplandsslätten. Detta tilltag tjänade in en halvtimme eftersom alla andra midsommarfirare skulle ta vanliga vägen. Vi måste ha lidit av vätskebrist för vi tyckte att det lät som en kanonidé. Sagt och gjort, den gamla kyrkan dök upp till vänster och vi tog av åt höger. Fyrtiofem minuter senare insåg vi varför alla andra ignorerade detta "guldkorn" till genväg, den var avstängd och slutade i några cementrör på en åker. Urban började skylla på Vägverket, Julia skrek efter glass och Johan var kissnödig. Ja du hör ju själv. Det var som att vara på utflykt i första klass, fast utan fröken som kunde trösta när det visade sig att vi kommit halvvägs till Gävle.

Väl ute på vägen mot Sala igen stod vi på rejält, Johan övertog ratten och gav gas. Dock fick vi "fingret" av Fru Fortuna när vi passerat Sala. På den trånga, vindlande vägen kastade hon alla helvetes irritationsmoment hon kunde hitta på oss. Det var långtradare i konvoj, tyskar i minibussar, husvagnsekipage som använde mittlinjen som snuttefilt, bönder med hela årsproduktionen av hö på släp, Sala Epa-traktorsällskap på dagsutflykt, farbröder i keps, farbröder i hatt, farbröder i parti och minut, kvinnor med mobiltelefoner, kvinnor med sminkväska, kvinnor med tofs, vägarbeten! Det var som en enda jättelik långtidsparkering.

Inte kunde vi göra vansinnesomkörningar heller eftersom snart sagt varenda buske var bebodd av poliser. De böter som skrevs ut räcker för att betala för Salapolisens firmafester i årtionden framöver. Johan började bli frustrerad så för att hålla oss på rätt sida om vansinnets gräns återintroducerade jag den gamla klassikern "bilspelet". Vi valde bilmärken, jag fick svenska bilar (vi enades om Volvo och Saab trots att de till stor del ägs av amerikanska företag). Sedan delade vi in resten av världen (Anna fick England, Johan tog USA, Urban fick Japan och Julia tog Frankrike. För 20 år sedan hade jag varit solklar favorit men idag är svenskarna inte lika lojala. De köper bilar de vill ha istället för att stödja Sveriges bilindustri. Jag skyller på dålig uppfostran, kanske lite på Staffan Westerberg och hans raggsockor.

Det gick bra i 10 minuter (eller 300 meter om du så vill) men sedan blev det av någon anledning nödvändigt att hitta på regler:) De gick så som så här:

Som du ser är det ingen barnlek det här. Bilspelet 2001 är på blodigaste allvar. Det låg 500 kronor i potten också och det var nog stålarna som fick det hela att gå överstyr straxt före Avesta. Där blev nämligen Urban och Julia osams om huruvida Hyundai var japansk eller koreansk. Urban försökte hitta något på sin waptelefon medan Julia ringde kompisar på sin men det ville sig inte riktigt. Vi införde en speciell Huyndai-kolumn och spelade vidare.

När vi till sist kom in i Borlänge hade alla tröttnat på bilspelet så vi bestämde oss för att summera resultaten. Men först var vi tvungen att hitta någon som kunde avgöra Hyundai-frågan. Jag utsågs som opartisk domare och fick uppdraget att fråga i en bilaffär. Försäljaren såg på mig som om jag var tokig och förklarade att de sålde Peugeot. Ingen hjälp där inte. Istället käkade vi på ett ställe som heter Max (suveräna hamburgare) och enades om en kompromiss. Vi fortsatte bilspelet upp till Leksand och Urban gick med på att Hyundai är koreansk. Som kompensation fick han 10 bonuspoäng för varje japansk bil som framfördes av en japan (asiat i alla fall). [Hyundai är faktiskt koreansk, jag har kollar nu.]

De andra muttrade när vi, mätta i magen av alla Max Supreme med tillbehör plus några till, kom förbi ett strandat tefat och en McDonalds. Jag jublade dock över att ha sluppit undan deras sunkiga äckelburgare. Nu var det bara att ge järnet upp till Leksand och vår släktgård. Till Urbans ohöljda förtvivlan såg vi inte till några japaner, däremot blev vi invinkade till vägrenen av en tysk fembarnsfamilj i trakten av Rättvik. De stod parkerade precis efter en kurva med varningstriangeln fyndigt lutad mot ett av däcken. Johan tvärnitade så jag var övertygad om att lacken skulle lossna från bilen. Vi trodde att de fått punka men de ville bara låna en skiftnyckel så att de kunde få en älgskylt med sig hem till Düsseldorf. Johan tog fram sin studentlegitimation och hojtade "Polizei" så att pappa Tysk bleknade. Därefter förklarade vi att älgskyltar inte omfattas av allemansrätten och att man bara får åka husbil på natten. Oboj vad de var glada att vi lät dem slippa undan med en varning.

Vem har sovit i min säng?

När vi svängde in på grusvägen upp till huset såg jag att gräsmattan var oroväckande kortklippt. Man skulle nästa kunna tro att... Jäklars tusan också, verkligheten sparkade oss i arslet än en gång! Familjen Lundberg var där! Mammas syster, hennes man, hans morsa och deras tre socialt underutvecklade halvidioter till söner. Alla normala semesterfirares mardröm skulle ju till Kreta för h-e! Hellre en rotfyllning än att tillbringa tio minuter i herr och fru "vi tycker att Martin Luther var en principlös, obekymrad festprisse som skulle må bra av ett kok stryk":s sällskap. Dessutom hade de tagit stora huset med alla de bästa rummen och vägrade att flytta på sig. VI blev förvisade till de två små husen, utan riktig värme och varmvatten. I sin nåd lät de oss använda stora husets badrum.

När jag lite försiktigt undrade varför de inte berättat för oss andra att de skulle vara i Leksand över midsommar fick Brita det på något vis att bli mitt fel. Skulle inte hon, som lidit så mycket i sitt liv få tillbringa en sista sommar i sin fädernes gård. Kunde jag verkligen vara så omänsklig? [Till saken hör att hon haft ett fullständigt bekymmersfritt liv och är kärnfrisk. Hennes enda krämpa skulle i så fall vara att huvudet är för litet för att hattar ska sitta riktigt vacker.]

De andra tyckte att vi kunde strunta i Lundberg-familjen och ha kul ändå, men de fattar inte att det är antikrist vi kämpar emot. Om vi ställer en sup fel ringer de polisen. De har en öga-för-öga-filosofi som får Mussolini och Stalin att likna dagisfröknar. Till saken hör att bara en av sönerna är kommunicerbar, och han håller sig mest till filmcitat. De håller dock på konventionerna och är gästfria på ett Faustsk vis, de bjuder dig till bordet och plågar dig sedan.

Charader

Men det var inte det största problemet. Jocke hade lyckats glömma en viktig detalj (sorry, nu får jag korrigera mig - VIKTIGASTE utan detalj enligt övriga i sällskapet), starksprit. Det var egentligen hans enda uppgift, dock skyller han sin glömska på baksmälla och de andra nickar deltagande. En total oförmåga att sätta gränser är tydligen en godtagbar ursäkt. Som vanligt hade jag svårt att lämna allt åt slumpen så jag drog med mig en flaska Chivas Regal och en Absolut Renat. Det tyckte de andra var för lite på åtta personer (Absolut alkisar!) så istället för avkoppling och samvaro fick Jocke köa på systemet. Rätt åt herr minneslucka. [Vet du att det säljs lika mycket sprit under midsommar som resten av året? Jag visste inte det. Visst är det läbbigt?]

Fem minuter i stängningsdags hade Jocke fått sina flarror och vi kunde vandra hemöver. Hemma på gården hade Lundberg-familjen bestämt sig för att vara sällskapliga. Det är tio resor värre än när de föraktfullt och överlägset betraktar dig på avstånd. De har upphöjt andefattighet till religion och kan tråka ihjäl en binnikemask på en trekvart med ena handen bakbunden. För grannsämjans skull valde vi dock att vara snälla mot dem och låtsas som om de var normala människor.

Först skulle vi käka. Brita påstod sig ha jobbat hela dagen och skapat vad hon kallade smörgåstårta. Resten av den civiliserade världen (Sverige utom 08-området enligt Murklan) kallar konstverket för landgång. Tråkig landgång dessutom. Hon skar upp dockkalasstora bitar åt oss och passade på att säga att om vi hade gett henne lite förvarning hade hon kunnat göra en till. Hon älskar att spela martyr, trots att det var hon som bjöd in oss. Lundbergsk logik, ett fall för Nobelstiftelsen? För att inte svälta lassade vi fram diverse medhavt gottigott och Lundbergarna var inte sena att förse sig. När jag äntligen kom fram till rostbiffen och lassade på utbrast Rolf-Henrik: "Va fan, missade jag en rostbiffsskiva?"

Så efter att ha "bjudits" på mat skulle vi leka charader. Jag tog de andra avsides och förklarade grundregeln - vad än familjen Lundberg säger så har de rätt. Ingen i den familjen har någonsin erkänt att de haft fel. Trots att de är tekniskt överbevisade mal de sönder oppositionen med irrelevanta argument. Till slut ger man upp. De förlitar sig dessutom på att folk är sedesamt väluppfostrade, vilket är en anledning till att jag aldrig låtit Murklan delta - han skulle bokstavligt talat göra klappgröt av dem. Brita Lundbergs "peka med hela handen nu ska vi ha roligt"-metodik fungerar kanske på hennes egna ugnar, och möjligtvis på mycket små hundar, men oss normalbegåvade går den bara på nerverna.

Jag ska inte trötta med detaljer. Jag är numera immun mot denna form av biologisk krigsföring men Anna höll på att gå upp i atomer efter bara tre charader. Då hade Britta lagt sig platt på magen med två fingrar i pannan och påstått sig föreställa en bumerang och Karl-Per hade gnällt på Anna för att hon inte kunde gissa "Urban Bäckström höjer REPO-räntan". När Anna inte fick göra "Rosa på bal" utan istället skulle föreställa "Carl Bildts skärmsläckare" slog det slint.

"Det är ofattbart att ni uppnått vuxen ålder, ni är ju helt livsodugliga. Jävla pisshuven", gormade Anna och stormade iväg tätt följd av Julia. Brita log lika intagande och varmt som självaste drottning Silvia och hällde upp mer av vårt te innan hon fortsatte som om inget hade hänt. Johan däremot verkade njuta av att driva med dem. Han kurade ihop sig till en boll och blev "Berlin en dag i maj 1943". Han härmade "7:e AP-fonden" och "handbromsen på en Toyota Starlet" utan minsta tvekan och ingen av deras tokcharader fick honom ur balans. När han slutligen sprang runt som en tossing och föreställde "laktosintolerant talgoxe" fick till och med familjen Lundberg nog. Han förföljde dem och pep lika obarmhärtigt som obegripligt ända tills de låst in sig. Jag tror aldrig i mitt liv att jag varit så imponerad. Vi firade "segern" och en del drack oheliga mängder stark dryck och kastade gliringar åt huvudbyggnaden till. Tjugo över tre på morgonen gick jag in och spolade på toa i stora huset, trots att jag inte var kissnödig.

Mandelblom, kattfot, persilja och pelargon

Morgonen efter fick vi ingen frukost. Påsarna med mat hade blivit stående ute vid bilarna och under natten hade djur av någon sort ätit upp hälften och stökat till det som var kvar. Julia är övertygad om att det var Urban, men inte ens han äter så grisigt och oordnat. Familjen Lundberg hade inget att äta givetvis, istället stannade vi till vid en kiosk och åt oss mätta på mjukglass och kolasnören på vår väg ut i naturen. Jag kommer ihåg hur vi brukade cykla dit, det var som ett helt äventyr men med bil tog det bara tjugo minuter. Dessutom hade de byggt diverse nya villaområden ända ut till kanten av vildmarken.

Anna och Julia drabbades nästan av blomsterpsykos när de såg hela hav av olikfärgade "grönsaker" och pilade iväg över skog och mark som små Mullor (eller vad Mulle nu heter på femininska). Vi andra (karlarna) som hellre har sju flickor under huvudkudden än sju blomster tog det mer sansat och gick som alla vettiga människor på kvantitet. Vi hade bestämt oss för röda, gula och blå blommor. Hur många ska vi plocka tyckte jag. Tja, ett par kubik av varje ska väl räcka tyckte Johan och tog fram sin medhavda häcksax och högg in så att nyckelpigorna skrek i panik.

Vi hade packat hela bilen full med blommor när Anna och Julia kom springande med en karl hack i häl. De hojtade att vi skulle starta bilen men Johan kunde inte hitta nycklarna under alla smörblommor. Det visade sig att Anna i desperation över att bara ha hittat fem sorters blommor försökt norpa en av snubbens orkidéer. Han hette Fredrik, var utlokaliserad elallergiker från ABB och gravt sällskapssvulten. Han hade inte blivit sur, han ville bara bjuda på hembränd Cognac och våfflor men det hade flickorna inte litat på. Vid det här laget var vi dock alldeles utsvultna så vi lät oss väl smaka av våfflor med hjortronsylt och glass.

När vi hittat nycklarna till bilen (de låg under hundkexen i handskfacket) körde vi i rasande fart hem. Nu var det brådis om vi skulle hinna ner till stångresningen. Döm om min förvåning när en Harley Davidson brölade in på gården. Det var Murklan som bestämt sig för att hälsa på i alla fall. På sig hade han Leksands folkdräkt och en hjälm som det stod "99 oktan - en mänsklig rättighet" på. På varje sida om styret hängde en stor hink. Han hade stött på en jordgubbsodlare med självplock och plockat närmare 40 liter (och ätit ungefär lika mycket). "Du får en hink om du rensar dem åt oss", log han mot Brita som inte vågade annat än nicka lydigt.

Åhej, å hå. Nu ska stånghelvetet upp!

Murklan ledde oss ner till samhället. Han körde på bakhjulet tills en polis tecknade åt honom att han fick lugna ner sig. Det var knökfullt med folk så vi fick vara lite kreativa i parkerandet. Vi ställde oss på heldraget och satte fast en parkeringsbot på varje bil. Vi blandade oss i mängden av svettiga barnfamiljer, ultracoola punkare med skor så höga att man kunde gå under dem och snorfulla sommarlediga gymnasister i "äkta" Sverigedräkter (jeans, sportskor, t-shirt, solglasögon och en jobbig attityd). Vi hittade ett bra ställe men precis när Leksands ishockeylag började hiva upp stången lyfte ett lass småbarnsföräldrar upp sina telningar på axlarna så att vi såg precis ingenting. Vi försökte säga till dem på skarpen men de lät sig inte bevekas förrän Johan och Murklan satte igång och sjöng ekivoka studentsånger så att gräset gulnade. Då åkte ungarna ner i rasande fart och vi fick bra utsikt igen.

Utsikten kunde vi ha varit utan. Hockeygrabbarna klantade till det något sjusärdeles. För det första tog det en evig tid att komma igång, för det andra såg det redan tidigt ut som om stången sviktade alldeles för mycket och alldeles för skarpt. Det hjälpte föga att de satte fyra av sju stöttor på samma ställe. Det kändes i hela kroppen att det skulle gå åt skogen och det gjorde det också. Vi gjorde vågen för att peppa stångstörtarna och vid en speciellt hejjaraktig lyftning gick Sveriges officiella midsommarstång rakt av. Det blev alldeles tyst, till och med myggorna såg chockade ut. Snacka om självmål! De såg så larviga ut att vi inte kunde låta bli att garva. Barn började gråta och lekledaren höll ett kort och förvirrat tal samtidigt som Jonas Bergqvist och "första femman" reste stumpen. En sådan där självgod manskör försökte få igång publiken. De ser så jäkla nöjda ut bara för att de kan sjunga en hel sång utan att komma av sig.

Med det mesta av midsommarstången fortfarande på marken ville den rätta stämningen liksom inte infinna sig och vi flydde fältet. Våra bilar hade fått ytterligare böteslappar och en hälsning från lapplisan. "Det var de värsta förfalskningar jag sett. Full pott för initiativ men 500 kronor i straffavgift. Trevlig sommar. Solveig." Vilken tur då att vi hade satt fast falska skyltar också:) Hemma på gården fällde vi flaggstången och tejpade fast morgonens fångst. Grillarna åkte fram och vi stekte fläskkotletter, marinerad oxfilé, chorizo-korvar och mygg så att hela Leksand hade blivit mätta. Murklan hade med sig tio olika sillsorter och vi smaskade färskpotatis som vore den lösgodis. Lundberg-familjen bidrog med sitt goda humör (så kul det kan bli med folk som har skoj enligt logaritmtabellen) och en knippa gräslök. Murklan tronade upp sig vid ena bordsändan och försåg oss med snapsvisor till långt in på småtimmarna (jag tror inte att Egon Kärrman hade gjort det med mer känsla). Jag antar att han kan vara kulturell när det betyder något för honom. Här är ett par av sångerna:

Göran Persson
Melodi: Gubben Noak

Göran Persson, Göran Persson
var en hedersman.
Nej vad tar det åt oss,
snälla nån förlåt oss.
Vi får rensa
våra trutar
med en tår på tann.

Antisnapsvisa
melodi Sjösala vals
Huvudet vi lyfter med ett stön ur vår säng
Diskmaskin i buken, kanoner i huvudet
Tungan som en plyschsoffa och yrseln i sväng
I ångesten vi svettas, kom sjung din refräng
Varför finns det aldrig någon nykter karneval?
O, låt oss somna om så vi slipper våra kval
Men se, så många supar vi redan kastat upp i sängen:
Renat och Skåne, Svartvinbär och fager Bäsk!

Efter groggandet och Murklans känslosamma skrålande hade Anna fått för sig att hon kunde nicka en pil in på bulls eye och Johan försökte vara henne till lags. Det var det tokigaste jag hört sedan Dubbel-Gösta försökte cykla till Sundbyberg på motionscykel. Hon hann få en pil mitt i pannan innan jag och Murklan slängde oss över midsommarens egen Wilhelm Tell. Trots att Murklan naglade fast honom vid marken fick han loss en arm och hystade iväg en pil som visserligen missade Anna men som satte sig i låret på Brita som for upp och skrek som en galning. Hennes odugliga avkommor sprang till skogs och morbror Kjellvar såg ut som om han var på väg någonstans men hade tappat bort kartan. Brita stirrade ilsket på honom innan hon stormade in till sig. Det var det sista vi såg av henne, och av pilen.

Vi fortsatte att ha trevligt men precis när vi påbörjat vår spritkrocket dök en polisbil med blåljus upp. De hade fått ett larm att något skumt föregick. Jag såg en gardin fladdra till i stora huset och begrep att det var Brita som busat. Hon är allt en professionell lurifax den kärringen. Poliserna såg ju genast att det inte var något fuffens på gång så de blev en aning purkna. Vi förklarade att det antagligen var våra älskade släktingar som ringt och då undrade poliskonstapel Hasse om vi ville se hur polisen använder tårgas för att bryta sig in i hus. Jag avböjde vänligt men bestämt, Brita är ju ändå släkt. Men vi kan väl få motionera kravallhundarna imorgon? tyckte han en aning besviket. Jo, det kunde de väl få.

Därefter blev det dags för nattens verkliga höjdpunkt: Femkamp. Vi värmde upp och Johan lubbade iväg halvvägs till Hälsingland för att få upp ångan. Jag gjorde några knäböj och armhävningar tills jag fick tallbar i tummen. Murklan hade ögonen slutna och man kunde nästan tro att han mediterade. Det gjorde han dock inte, han sög bara bort chokladen från några bitar Marabou Helnöt. Jocke hade ingen lust att tävla så han fick vara domare.

Första grenen var "Kast med liten konservburk". En Findus 280g Bruna bönor skulle hivas iväg så långt det bara gick. Kunde ha blivit längre för mig men i sitt sista kast kastade Johan burken i ett kärr. Vi uppskattade kastet till cirka 80 meter.

Andra grenen var Trivial Pursuit. Var och en fick svara på 5 x 6 frågor och där vann jag! Ibland kan förmågan att komma ihåg de mest oviktiga saker komma väl till pass.

Tredje grenen var Dart. Vi hade tagit loss pilen från Annas panna (som nu pryddes av ett Kalle Anka-plåster) och alla fick kasta nio pilar. Eftersom killarna ansågs ha bättre hand-öga-koordination fick vi stå en meter längre bak. Det stämmer inte riktigt men varför bråka. Julia fick till en riktig blödaromgång och tog hem spelet.

Fjärde grenen var en typisk tjejgren men vi fick inget handikapp i alla fall! [Gäller lagen om sexuella trakasserier även bland kompisar? Vet inte.] På en minut skulle vi säga så många ord som möjligt som började på vår egen begynnelsebokstav. Jag fick till exempel B. Man kunde märka en viss skillnad i ordval om man säger. Jag kom på brottarbralla, brakskit, bultpistol, bröla och bollkalle. Nettan drog till med Niagara, nålbrev, noisette, nejlika och nejonöga. Johans första var kontanter, kredit, kontokort, Krüger och kvartalsavgift. Vad Murklan kom på ska vi tala tyst om.

Sista grenen var Mums Mums-ätning. Utgången var ju given nu när Murklan anslutit. Herregud, han består ju till 90% av mage! Det var två delgrenar, äta flest och äta flest under en minut.

Murklan skäms lite över 36:an i Totalt-kolumnen. Så för hans skull kan jag avslöja att vi helt enkelt inte hade fler. Ingen skugga ska falla över Mr. Mums Mums. Kvällens totalsegrare hette dock: Bruno på 12 straffpoäng. Och där tog midsommarfirandet slut. Efter alla Mums mums ville folk bara gå och lägga sig så då gjorde vi det. Murklan valde hammocken utomhus och somnade likt en spritdoftande, svettig och däst Klas Klättermus, i folkdräkt och allt. Inte ens myggen vågade sig nära. Under kudden hade han sju sorters kakor.

Dagen efter kvällen före

Det blev ett tufft uppvaknande för en del. Murklan hade sovit sönder hammocken och närmast vält utedasset (Lundbergarna hade låst dörren till stora huset.) när han skulle lätta på trycket mitt i natten. Jag var utsedd förare för min bil men i andra lägret hade de glömt vem som skulle ha hållit sig huvudsakligen nykter och det var ett jäkla liv. Till sist åtog sig Jocke uppdraget. Vi kom överens om att han skulle skugga mig och på så vis inte ställa till något. Medan vi diskuterade taktiken kravlade sig Murklan upp på motorcykeln och drog iväg söderut. Jag låste vårt hus och vinkade åt Brita som haltade ut för att hämta morgontidningen. Det sista vi gjorde innan vi lämnade Leksand var att ringde polisen Hasse som lovade att låta fotografera den stora begivelsen och skicka kopior till mig.

Senast uppdaterad 01-07-04.