Torsdag 21:e september 2000

[Det är bara fusk om någon kommer på dig.]
Murklans samlade #11

OS-guld, OS-guld, OS-guld!

Jag hade aldrig varit på ett olympiskt spel [alla svenskar med tillstymmelse till stolthet höll sig givetvis på behörigt avstånd från Lillehammer. Jäkla norrmän!] och mitt mest exotiska semesterminne är farbror Egon som kräks på en lönnfet, låtsasgenuin magdansös vid en grisfest på Mallorca. Så när Murklan tidigare i somras föreslog att vi skulle åka till Sydney och heja på "di svenske" så var jag med på noterna. Ja, hans exakta ord var "vi ska supa och svina, Bruno", men i alla fall;-) Jag var rädd att det skulle kosta skjortan (plus byxor, rock, slips, pullover, långkalsingar, strumpor, hålfotsinlägg, basker och bråckband men det löste sig.

Murklan känner nämligen en kille på United Airlines som han tack vare sin briljanta svada (parat med mutor och hot om milt våld om jag känner honom rätt) övertalade att sälja oss två av sina gratisresor billigt. Mitt uppdrag blev att undersöka hotellsidan och proviantera det nödvändigaste [snus, Kalles kaviar, och skumbananer]. Jag lät mig inte nedslås av att ha blivit nekad av tre hotell på raken. Tjugo samtal (och åtta asgarvande receptionister) senare kändes det lite mer motigt, och det var bara att inse faktum och gilla läget - det var kört. Alla hotell var fullbokade sedan drygt tre år, det närmaste tak över huvudet vi kom var en ombyggd hundkoja på Nya Zeeland. Och jag som inte tål hundar.

Jag var så bekymrad att jag av misstag drack kaffe istället för te en morgon på kontoret. Jag fräste ut kaffet genom näsan och tappade muggen i knäet. De andra i Svarta lådan betraktade min spontana krigsdans med förundran och undrade hur det stod till. Så jag berättade om vårt dilemma. Från bakom Dagens Industri undrade Marie avmätt varför i hela friden jag inte använde min bonus och Erikssons konto. Jag såg ut som ett fån så hon såg deltagande på mig och försvann iväg. Tio minuter senare kom hon tillbaka och hade bokat in oss på en lyxsvit på ett av Sydneys värsta lyxhotell. Resten drunknade i min tröjärm när jag kastade mig om hennes hals. Allt jag behövde göra var att representera vår avdelning i ett möte mitt i veckan så fick jag sätta upp det som representation. Jag tror banne mig att jag ska smuggla hem en känguru åt henne som tack!

Arlanda

Morsan och farsan släpade sig upp mitt i natten trots att jag försäkrat att det inte behövdes, att jag kunde ta Arlandabuss, SJ Express eller till och med taxi. Jag har ju knappt något bagage ju, försökte jag men det kunde inte komma på fråga. Jag tyckte att det var onödigt men jag hade ingen talan så klockan halv sex på morgonen väntade de utanför i alldeles nya Peugoten. Pappa satt och snarkade i baksätet men vaknade rödögd till när jag slängde ner ryggsäcken i bagageutrymmet. "Han har suttit uppe och skrivit på sin bok halva natten men skulle prompt med", fnyste morsan och rivstartade så att jag nästan fick en pisksnärtskada.

Jag undrar om det är dags att ta ifrån morsan Sega Rally 2, hon verkar ha lite svårt att skilja på spel och verklighet. Jag vet inte hur många Arlanda-taxi hon fräste om med ett belåtet leende på läpparna. Nå, vi krockade inte en enda gång och var framme gott och väl en halvtimme för tidigt, de hade inte ens öppnat incheckningsdisken. Hur kul är det på en skala! Jag sa hej till morsan och farsan viftade svagt på armen när jag klappade honom på axeln. Han mumlade något om att jag skulle se upp för krokodiler.

Medan jag väntade på att kassan skulle öppna roade jag mig med att studera en liten grupp djurvänner/veganer som hade stora skyltar där det stod "Stoppa djurplågeriet", "Kött är mord" och andra käcka slagord. De var inte alls glada över att en massa hästar flugits in till olympiaden så nu stank de ner omgivningen med sina otvättade hampalinnen och svettiga ullbrallor. Jag ska inte säga att det luktade skit, men det var nog fler än jag som tyckte att avgångshallen, ända från FinnAir till Virgin och ThaiAir, luktade välanvänt utedass. Ingår det i livsfilosofin att naturvänner undviker normal personlig hygien? Nog måste det finnas en tvål som inte testats på djur! Vakter kom och skyfflade bort dem med jämna mellanrum, men det hjälpte inte mycket. Fem minuter senare var både de och lukten tillbaka.

Det var inte alls dumt att stå längst fram i businesskön. Jag hade mina slitna favoritshorts (som efter många års hårt slit äntligen fått den perfekta passformen) och en knallröd Nike-tshirt. Bakom mig stod bland annat Percy Barnevik i en söt liten Armani-kostym. Jag bad Jayne att berätta litet om flygplanstypen, ordna bagagelappar och ta reda på vilka vegetariska alternativ de hade på flyget. När jag såg i ögonvrån att Percy börjat få nervösa ansiktsryckningar avslutade jag mina förehavanden och släppte fram "marknaden".

Murklan kom instormande med bara några minuter till godo och de stackars demonstranterna gjorde det fatala misstaget att tilltala honom. När en liten tjej i Palestinasjal och runda glasögon försynt lämnade fram sin lilla stencil och frågade vad han tyckte om hästtransporterna ställde han sig med händerna i sidan och tokglodde på dem. Sedan tog han av sig sin gröna Adidasväska (som han fick när han började 3:e klass) och rotade runt en stund. Till sist hittade han vad han letade efter och höll fram en ring Gustafskorv. Med en röst så skrovlig att Martin Timell kunnat använda den som sandpapper i "Äntligen hemma" väste han "Häst när den är som bäst" och hytte med korven. Tjejen i schalen pep förskräckt till och svimmade på fläcken, de andra barrikaderade sig på en handikapptoalett.

Murklans urusla humör berodde inte enbart på att han ännu inte fått i sig dagens första liter med Coca Cola, utan även på det faktum att hans två illrar, Rambo och Kojak, rymt när han skulle överlämna dem till sin granne. Det hade tagit närmare en halvtimme plus 500g rå köttfärs spetsad med Alvedon för att få dem lugna igen.

När han checkat in och fått sittplatsen närmast mig var det dags att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Jag hade inget bagage så det var en snabb historia. Däremot "pep" Murklan när han gick igenom. Han plockade fram lite nycklar och plånboken och så gjorde han ett nytt försök, med samma resultat. De undrade om han hade något metallföremål på sig men Murklan såg bara förvånad ut. När Murklan skulle till att ta av sig kläder kom en äldre tullare fram. "Jag känner igen dig. Du åkte till Mallorca i vintras eller hur? Du har en metallspik i benet din fan!" Murklan försökte se oskyldig ut men kontrollanten blängde bara truttigt. "Du skulle beläggas med utreseförbud din jäkla huligan", väste han och pekade mot avgångshallen.

I taxfreebutiken kastade EU-pöbeln avundsjuka blickar på oss då vi botaniserade bland spriten och tobaken. Murklan köpte sin ranson och jag köpte parfym åt morsan, whisky åt farsan och två par strumpor åt lille, lille, bror. Nej, det gjorde jag inte. Lillebror fick Gröna kulor. Murklan köpte tio engångskameror och jag köpte "Australien - mer än barbeacue och Crocodile Dundee?". Man vill ju vara påläst.

Murklan behövde gå på toaletten så jag tog en cola och en macka i baren intill vår gate. 62 spänn skulle de ha för en sketen fralla [ost, skinka, en frostskadad tomatskiva och en vilsen liten kvist med persilja] och 35cl halvljummen och avslagen cola. Man kan ju tappa livslusten för mindre! Tror de att alla som ska ut och resa är miljonärer eller är det för att de vet att vi inte har något alternativ om vi inte vill ta med oss egen matsäck? Jag klagade lite försynt på colan och fick en ny, dessutom fick jag en mazarin som tröst. [Den var riktigt god]

När de ropade ut att det var dags att stiga ombord stod Murklan inte att finna. Jag trodde att han hade somnat på toaletten men när jag knackade på fick jag inget svar. Sedan de gjort sista utropet och jag bankat på alla typer av behållare som skulle kunna rymma en Murklan och han fortfarande inte dykt upp blev jag svagt panikslagen. Jag var den enda kvar i businessavdelningen och i en sista monumental fördröjningsmanöver låtsades jag drabbas av nervöst sammanbrott.

Jag kastade Delicato-bollar mot flygvärdinnorna, rev sönder morgonupplagan av SvD, högg tag i den stora fruktkorgen så att vindruvorna flög likt snarstuckna grisar genom rummet samt proklamerade gate 28 som fristad för känslomässigt utbrända bålgetingar och deras familjer. De tre flygvärdinnorna gjorde en kringgående rörelse och försökte skära av min flyktväg men jag genomskådade den enkla. Så attackerade den minsta av dem, hon kunde judo eller liknande för plötsligt satt jag i ett rejält armlås.

Hon verkade gilla att brottas så jag brottades tillbaka så där lite lagom. Men när vi hade det som mysigast kom Murklan spankulerande. Han lyfte upp oss i varsin hand och ställde ner oss. Murklan doftade Absolut Currant och hästkorv. Jag bad om ursäkt och förklarade att jag drabbades av akut flygrädsla parat med separationsångest och en snabbt uppflammande kärlek till mitt fosterland. De förstod och den lilla brotterskan bad om ursäkt i fall att hon gjort illa mig. Jag pep henne i magen och sa "den var du inte med på" innan vi gick ombord.

G'Day Mate

När brutalt flygrädda Murklan insett att vi inte höll på att störta vidtog den smått euforiska fasen. Nu skulle han bli medlem i 10.000 metersklubben hade han bestämt. Han flirtade hej vilt med flygvärdinnorna och jagade dem ända in i pentryt, men de avböjde alla hans inviter. Den ljushåriga brotterskan satte sig bredvid mig. Hon hade paus så vi pratade ett bra tag. Jag berättade att Murklan ville med i sexklubben, att det var därför han såg så konstigt på henne. Då tog hon min hand och drog iväg mig bort mot pentryt; tydligt så att Murklan skulle se gick vi in på toa. Så stod vi där och fnissade i nästan 10 minuter innan vi rufsade till håret och kom ut. "Hö, hö, jättekul", muttrade Murklan. Men han lovade att sluta trakassera dem om han fick kika in i förarkabinen och de gick helhjärtat med på det. Han fick till och med klistermärken och flygbolagets maskot i flamsäker lila päls. Han var mäkta stolt och visade djuret för alla i första klass. Jag fick Victorias telefonnummer och extra mycket mat när hon serverade oss.

Resten av resan var tämligen ointressant, sov hela tiden utom vid mellanlandningen i Bankok, så när vi kom fram [i Sydney var klockan ett på dagen, men för oss var det fyra på morgonen] var jag nästan utsövd. Murklan däremot, hade behövt vara nedsövd men landningen gick perfekt så det enda han hade att vara ledsen för var sexgrejen och hästkorven. Tullarnas hundar reagerade nämligen som om han bar knark och kastade sig med behärskat raseri över väskan. Murklan skakade av sig bestarna och sprang mot utgången. Han hade klarat det om inte två blåhåriga tanter från USA fastnat i svängdörren med sin bagagevagn. Han skrek "ti fri" med det brydde sig tullarna inte om. Istället fick de in en knätackling på honom och fällde honom över en liten japansk familj. Tullarna kikade på korven som om den vore en bomb och slängde sedan ner den i en stor tunna för destruering. Murklan undrade om vi hade kommit till Ryssland eller va? Fast han lugnade ner sig när de frågade om han hade lust att bli kroppsvisitera med en sked.

Utanför flygplatsen rådde fullständigt kaos. Det fanns inte en taxi inom ett spjutkasts håll, bara mysko Olympic Buses. Vi hoppade på en av dem och lät oss föras in till centrum. Jag hade en karta med hotellet utsatt, men det blev vi inte mycket klokare av. Till sist fann vi oss stående i hamnkvarteren. En uteliggare lovade att visa vägen för $10 och i vår desperation lät vi oss utpressas. Han pekade med ett tandlöst leende mot en stor byggnad ca 100 meter längre ner för gatan, och där var vårt hotell. Med utsikt över operahuset och allt. Vi som är så fasligt kulturella;-)

Hotellet var enormt, vi skulle ha behövt en karta inne också. Men vi fick en guide till vårt rum. Den knappt tvärhanden höga snubben i rosa uniform hette Bruce, och hans skärmmössa var så ambitiöst tilltagen att man skulle kunna parkera en Volvo Amazon i den, inklusive garaget. Det var ren underhållning så jag gav honom en femtiolapp i dricks. Ja vad tusan, det är ju Ericson som betalar;-)

Vi bestämde att vi skulle gå till hotellrestaurangen och käka men Murklan hade inte sovit alls på planet. Sedan han dessutom lyckats tömma minibaren på tio minuter blankt gick han ner för räkning på soffan i vardagsrummet. Snarkningarna fick allt som inte var fastskruvat i golvet att vibrerar så jag smet ut på stan. Träffade ett gäng svenska gästarbetare som visade mig runt. Hittade en OS-affär och köpte på mig alla souvenirer de kunde avvara, och norpade ett femtiotal gratisvykort. Jag och svenskarna skildes åt, med löfte om att ses igen och åka ut i vildmarken.

"Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en koala", skrek Murklan när jag kom tillbaka till hotellet. "Kom, vi letar reda på nåt ställe att käka." Han såg ut som baksmällan personifierad och jag hade inget att kontra med så vi tog den stora hissen ner. Någon spånhätte hade ristat in "Gnaget e laget" i träpanelen. Hur är man funtad om man åker till Australien för att klottra? Det är ju som att knalla över till grannen för att borsta tänderna - helt jäkla onödigt.

Murklan var inte i någon som helst form att gå längre sträckor eller bevista restauranger med mer avancerad möblering än golvfasta långbänkar därför passade "ät allt du vill"-syltan Gary’s Barbeacue Heaven i grannhuset utmärkt bra. För $12 fick vi haklapp, en tom tallrik, gaffel, tandad köttkniv och en stor stark. Vi hittade ett par lediga platser i ett hörn och sedan gick vi lös på maten. Jag räknade till 24 olika sorters revbensspjäll, 10 olika typer av sås, 8 typer av stekt potatis och 7 sorters bönor. Det var som att hamna i vilda västern, ett smörgåsbord helt i fläsk. Murklan började sjunga "Waltzing Mathilda" av ren glädje medan han sprang runt bordet och lassade på allt inom räckhåll.

För varje spjäll som jag åt, slukade Murklan fyra. För varje Coca Cola som jag drack sörplade han i sig en tillbringare med Fosters öl. Jag såg att personalen började se oroligt åt vårt håll. Ungefär som om de var oroliga att maten skulle ta slut. Vi började lägga upp en angreppsplan, hur vi liksom skulle tackla OS. Jag ville se handboll och simning. Vi hade förbokat biljetter till finalen på 100m fjäril, men i övrigt hade vi inget spikat. Inte verkade det som om vi skulle få mycket mer spikat heller. Från ingenstans uppenbarade sig en "trubadur" med gitarr. Han cirklade runt oss likt en gam och blev allt mer högljudd. Jag gav honom ett par dollar när han hämtade andan mellan två oljud men det hjälpte inte. När han skränade som värst lackade vi ur helt och började kasta revbensspjäll på honom. Han tystnade men ett gäng australier tog illa upp och skulle försvara sin tarmgnidare.

Murklan reste på sig och frågade om de ville ge sig på honom en och en eller alla tillsammans, för honom spelade det ingen roll. Han lutade sig mot deras bås och rapade charmigt samtidigt som han plirade på dem över ett halvätet spjäll. Gänget som satt där förklarade att de var Australiens rugbylandslag, på vilket Murklan svarade "Det gör inget, jag kan vänta medan ni ringer efter förstärkning". Rugbyspelarna började asgarva och bjöd över oss till sitt bord. Jag hade aldrig insett Murklans fulla potential men rugbyjepparna imponerades stort av hans aptit. Innan kvällen var slut hade han slagit rekord med 28 tallrikar kött och 12 liter öl samt blivit hedersmedborgare i Australien.

OS i Sydney, del 2

Senast uppdaterad 01-01-05.