Torsdag 21:e september 2000, del 2

[Det viktigaste är inte att vinna utan att komma först.]
Murklans samlade #12

Sug på den, Australien!

Vi var lite sena till tävlingen eftersom Murklan nödvändigtvis skulle låta måla sig, och mig visade det sig. I ett litet stånd alldeles innanför grindarna kunde man bli målad i allsköns alla färger. En flagga på kinden kostade $5, hela ansiktet $15. Men det var inte tillräckligt för Murklan, han ville ha hela överkroppen utsmyckad. Först tyckte tjejerna i båset att så mycket färg fanns inte i hela världen men efter lite köpslående kom de överens om $75 (50 för färg och 25 i risktillägg). Du kan ju tänka dig hur lång tid det tog, ändå var de tre stycken och de använde roller. Men det var värt allt besvär, en vackrare "böljande" svensk flagga har då jag aldrig sett;-) Jag tog flaggan på kinden. Ville ha hela ansiktet men tack vare Murklan var den ljusblå färgen just slut.

Vårt första OS-besök blev till simhallen, Olympic Aquatic Arena i den stora olympiska parken. Men innan vi fick komma in blev vi kroppsvisiterade av en vakt som bara kan beskrivas som en ogudaktig korsning mellan en ung Lasse Lönndahl och Pol Pot. Jag undrar hur arrangörerna skötte uttagningen, för den här grabben var uppenbarligen felvaggad. Alla köer rörde sig med rask takt utom vår, som rörde mycket litet på sig och förklaringen var att han genomsökte väskor och kroppsvisiterade alla med samma entusiasm som en förbittrad rottweiler. Jag har då aldrig hört talas om simmarhuliganer, men för all del. Dessutom tog han sig till att förolämpa Frölander när han fick syn på våra färglagda kroppsdelar. Vi hörde i högtalarna att de annonserade ut deltagarna i finalen så vi avstod från att klubba ner honom och banade oss fram till bassängen.

Det var löjligt trångt, vi hade banne mig behövt satellitnavigeringssystem för att hitta rätt bänkrad (sex laxar i en laxask var bara förnamnet), men vi hann precis in till starten. Simmarna såg lustiga ut där de stod i sina kalasbyxor. Jag trodde att klädsim hörde hemma i Magister-märkena men jag hade tydligen fel. När starten gick blev det ett liv och ett kiv, den enögda och osportsliga hemmapublikens enda bekymmer var att gissa vem av Huegil och Klimm som skulle vinna och varje gång vi hejjade började de bua. De log överlägset och pekade finger när australierna var etta och tvåa i vändningen, men sedan kom allas vår skandinaviska delfin. Med en riktig rackarökare, som Arne Hegerfors hade sagt, tog han sig förbi alla utlänningar i startfältet och var först i mål.

Det blev så tyst att man hade hört en rysk gymnast falla i golvet. Om en flock bofinkar flugit förbi hade de haft ett tiotusental utmärkta fågelholkar att välja mellan. Samtidigt som Frölander höjde armarna i luften dansade vi en lika improviserad som tafflig segerdans. På väg ut ur arenan skrek vi "Pilutta er" och "Här kommer en viking och ingen pludde-ludde-lutt" åt alla australier som ville höra. Pol Pot blängde surt på oss så jag muntrade upp honom med en rejäl "tusen nålar". Han uppskattade inte tilltaget och när Murklan tog sig för att moona stackarn samtidigt sin han ljuvt förklarade att till och med Eric Moussambani hade slagit Klimm fiskade Pottan fram sin walkie talkie och begärde förstärkning. När hans polare dök upp hade vi för länge sedan sprungit och gömt oss. Jag förstår att han lackade till, jag tror ta mig tusan att prinsessan Lilian hade simmat snabbare än Eric!

Ska det här vara natur, det!?

Ett svenskt OS-guld måste ju firas, lämpligen med sprit förstod jag på våra nya svenska vänner. Det var precis Murklans åsikt, så vi hängde med dem ut i öknen i några märkliga jeepliknande lastbilar som egentligen användes på avokadoodlingen. Med oss hade vi obscena mängder öl, starksprit, chips, salsasås och tillräckligt med kött för att bygga en liten ko. Vi var inte de enda som ville ut i obygden, men med oömma bilar och vanligt sunt dödsförakt kan man ta sig långt. Efter ett par timmar i bilkö var vi framme.

"Framme" var en sjö på en äng där det gick ett antal osorterade får och kossor och betade. Medan vi män satte fyr på grillen (ja kolet) och drack öl fixa kvinnorna köttet och drack öl. Det fanns ett vattentorn/hopptorn från vilket vi kunde dyka. Jag var lite osäker på vattendjupet men det bekymrade inte de andra. De manade på mig så att jag till slut var tvungen att hoppa. Från lägsta gjorde jag ett dyk som började mycket tjusigt men slutade i ett "aj som fan". Jag såg ut som en lårkaka personifierad och Ullrika Knape hade knappast applåderat. Jag kajkade till strandkanten för att ta emot ovationerna. Ja, så värst mycket ståhej blev det inte men jag fick i alla fall en kall läsk.

Sedan spelade alla lite vattenpolo och hade skoj, men så ville Murklan plötsligt visa hur en riktig man dyker. Jag såg redan på ansatsen och hans leende att han tänkte göra sin fruktade version av bomben. Jag skrek åt de andra att hålla i sig och sedan störtbombade Murklan oss. Med sina 150 kilo och rekommenderad fallhöjd om 8 meter klarar han av att tömma en 25-meters bassäng lätt som en plätt. Malströmen som skapas när vattnet rinner undan efter ett Murklan-nedslag har mig veterligen bara överträffats en gång; då Titanic mötte sitt öde.

Dånet när han träffade vattenytan skrämde fåren halvt från vettet och två av kossorna välte. De av oss som befann sig i vattnet sköljdes upp på stranden och sedan blev det tyst. Otäckt tyst eftersom allt djurliv antingen paralyserats av skräck eller sprungit och gömt sig. När jag precis börjat frukta att Murklan fastnat på botten dök han upp och krafsade sjögräs ur öronen. Han var nöjd.

Eftersom Murklan haft sönder sjön kastade vi oss över maten som så sakteliga blivit klar. Bakad potatis med vitlökssmör, grönsaksröra gjord på rostade paprikor/ tomater/ auberginer och supermört kött i världens godaste grillsås. Mums fillibabba och mölenö! Till och med jag insåg att det enda man kunde dricka till detta var kallt öl. Mycket öl blev det och när vi inte orkade mer var det dags för en ko-bingo.

Ko-bingo går ut på att man låter en nödig kossa strosa runt i en inhägnad som delats in i rutor enligt bingometoden. Den som satsat på rutan där nämnda kossa lämnar visitkort vinner. Vi valde ut det kreatur som såg mest nödig ut och lyckades efter många om och men (ifs and whens?) stänga in henne i en improviserad fålla. Det var inte världens mest actionfyllda tävling, det tog en väldig tid och faktiskt erbjöd sig Greger från Malmö till slut att krypa in och lägga en "pizza" på en obestämd plats i rummet. Vi övertalade honom om att låta bli. Han ursäktade sig med att han nog var tvungen i alla fall och sprang bort till ett buskage.

Efter ytterligare en kvart utan synbart resultat blev det fritt fram att dopa tävlingsdeltagaren. Vi började mata Mamma Mu med bakpotatis, öl och Snickers. Nu blev det äntligen fart. Bara tio minuter senare dyngade kossan friskt på rutorna A5, B4 - B6 samt C6. Ingen hade satsat på A5 och jag ägde B4 så jag vann, och priset var en flaska whisky som jag genast gav bort. Vår ende tävlingsdeltagare knallade ovetande om sin uppskattade prestation bort till de andra och somnade. Det gjorde vi också, klockan var ju trots allt redan fyra på eftermiddagen. När vi vaknade framåt kvällningen hade fåren ätit upp alla våra kläder och blängde triumferande på oss. Lita aldrig på ett djur som kan förvandla gräs till ull säger jag bara! Till på köpet kom farmaren som ägde ängen farande och undrade var i helvete vi gjort av hans sjö.

Vi berättade hur det låg till. Han kliade sig i skägget och förklarade att allemansrätten inte finns i Australien men att nästa gång vi ville leka med djur kunde vi följa med honom ut i bushen och spela dingo-bingo, ett spel för riktiga karlar. Han var en trevlig prick och bjöd på sitt hemmagjorda ekologiska broccoliöl. Nyttig fylla kan man säga! Kläderna kunde han dock inte göra något år, så ackompanjerade av känguruernas hesa ylande fick vi åka hem iklädda bara våra badbrallor. Det var ett tilltag som inte uppskattades av hotellet. Efter en snabb och nedsättande blick dirigerades vi raskt till en kall och ful varuhiss som tog oss halvvägs upp och sedan fick vi ta trapporna. På rent jäkelskap hackade jag mig in i vår digitalt låskontrollerade minibar och tog ut alla flaskor utan att ett "uttag" registrerades [jag tog hand om jordnötterna och minipizzorna, spriten fick Murklan hantera]. Det kan de gott ha! Bråka aldrig med en programmerare:)

Mehmet is my name, shot put is my game

Vi var fortfarande en aning lulliga, det var väl därför tokidén att hälsa på i OS-byn lät så rasande bra. Sagt och gjort, vi drog på oss våra träningsoveraller och tog bussen till Gregers lägenhet. Han visade oss till en trasig dörr till en lagerbyggnad som gav oss tillträde till byn. Han hade redan varit in två gånger redan men hängde på ändå. Det var busenkelt att ta sig in men det höll på att gå på tok redan på en gång. Ett reportageteam från SVT kom förbi och ville intervjua oss. Murklan förklarade på knackig engelska att han hette Mehmet och var kulstötare från Turkiet. Jag (Magam) var hans fystränare och Istvan (Greger) var materialförvaltare.

Vi lurade brallorna av Jacob Hård och det var svårt att inte garva rakt ut. Han svalde vår berättelse, dock blev han nog lite misstänksam när Murklan omständligt förklarade att han funderade på att byta gren, till fyrahundra meter häck. Med allvarlig min fortsatte han att berätta hur han egentligen ville satsa på rytmisk sportgymnastik men att det ju sorgligt nog bara var öppet för fruntimmer. Sporten kunde behöva lite manliga förebilder eller hur. Jacob nickade förstående men det syntes att han ville därifrån. När Greger frågade om asylsökande behandlas väl i Sverige hade Jacob fått nog och flydde fältet med kameramannen hack i häl.

Det var egentligen enda incidenten, inne på området var det förvånansvärt slapp kontroll. Allt var gratis och det fanns hur mycket kul att göra som helst. Till exempel utmanade vi Jan Ove Waldner och Jörgen Persson på Sega Rally och krossade dem fullständigt. De kunde ju inte veta att vårt enda hopp om OS-medalj vore om de införde en gren i TV-spel. När jag lärt Waldner hur man tar kurvorna på treans växel spelade han hela kvällen. Kan det vara den egentliga anledningen till att han förlorade OS-finalen? Hoppas verkligen inte.

När vi inte förnedrade världsstjärnor i olika tv-spel så vräkte vi i oss mat från världens alla hörn. Det fanns allt man kunde tänka sig, gratis förstås. Mari-José Perec visade till exempel hur man åt cous cous med marinerat lammknä, chiliburgare käkade vi vid samma bord som Michael Johnson och pizza åt vi ikapp med Karelin. Murklan ville bryta arm men Karelin avböjde så vi nöjde oss med hans autograf innan vi hängde med ett gäng friidrottare till USA:s förläggning och partajade hela natten. Vaknade på morgonen av att någon stötte till mig. Jag vände mig om och upptäckte att jag låg i samma säng som Jamaicas egen lilla guldnougat, Merlene Ottey. Hon log lite gåtfullt och undrade om vi kunde gå på avslutningen tillsammans med henne när jag tackade för sällskapet. Hmmm...

Murklan stod ingenstans att finna, hur jag än letade. Jag kunde ju inte gärna gå till en vakt heller. Så här dagen efter [efterfestens kranka blekhet] kände jag mig en aning utsatt och ID-kortet såg mer hemmagjort ut än tidigare, vilket antagligen berodde på att effekten från broccoliölet avtagit och jag insåg att omslagen från en 50 grams chipspåse inte håller för en närmare granskning. När två vakter kliade sig i huvudet och pekade på mig insåg jag att det nog vara bäst att ge mig av hemåt. Jag blandade mig in i en hög med ryska tyngdlyftare och smet ut i frihet igen.

Hemma på hotellet hittade jag Murklan sovandes i duschen. Han var helt nedsotad och av hans träningsoverall återstod i princip bara midjeressåren. Det var svårt att få något ur honom men till sist klarnade bilden. Mitt i natten hade han blivit sugen på grillad korv. Han hittade ett nattöppet snabbköp och sedan hade han satt av till huvudarenan. Min kompis, herr Hjärnsläpp, hade nämligen bestämt sig för att grilla korv på den olympiska elden. Han hade hunnit sätta i sig tre korvar med senap när en vakt med hund upptäckt honom. Murklan hade blivit så skraj att han ramlade på elden och nästan släckte den.

Vakten släppte hunden på Murklan som la benen på ryggen. Han säger själv att inte ens Linda Haglund sprungit fyra hundra meter snabbare än honom men han blev förstås upphunnen. Murklan blev av med jackan och det mesta av byxorna innan han kom på att slänga korvarna på hunden. Det funkade och han kunde krypa igenom stängslet. Resten av hans byxor fastnade i taggtråden men han var i säkerhet. Han hade norpat en olåst cykel och på så sätt tagit sig till hotellet och sedan använt varuhissen igen upp till rummet.

Det var sista gången vi besökte OS-byn, i fortsättningen deltog vi bara som vanliga dödliga åskådare även om en del av stjärnorna hejade på oss emellanåt och en schäfer visade sig särskilt vänligt inställd till Murklan. Eftersom biljetterna var så dyra prioriterade vi hårt. Vi gick på några friidrottspass, simning, boxning och damernas beach volleyboll givetvis:) Murklan är seriöst intresserad av alla sporter där halvnakna tjejer står för idrottandet. Han kan till och med utstå bedömningssporter såsom gymnastik, simhopp och konstsim bara han får stå för "bedömningen". Han är en gris egentligen den gode Murklan.

Inte Norge nu igen!

Sista anhalten var handbollsfinalen som precis enligt planerna spelades mellan Sverige och Ryssland. Framför allt andra halvleken var så spännande att jag nästan gick av på mitten. Den gick till förlängning och tragiskt nog snuvade Lavrov [vad är det för ett namn, låter som en brustablett tycker jag: Ta två Lavrov och ring mig i morgon, typ] och hans ryska kompisar snodde guldet för Sverige igen! Det är ju som förbannat också trots att jag och Murklan skrek och hejade tills vår del av läktaren nästan rasade. Vi fick till exempel övriga åskådare att göra vågen och deras "Sassa brassa mandelmassa" samt "Andra sidan är ni klara" lät nästan svenskt mot slutet av matchen.

Det värsta var dock att vi förlorade på grund av domarna, som var från Norge! Men se god dag då, eller som australierna säger "G’Day Mate". Har du hört nåt så tokigt! När har Norge någonsin gjort något väsen av sig inom herrhandbollen? Det är som att sätta en finne att döma cricket eller en australneger att sätta stilpoäng i backhoppning. Det är onormalt! Vi frågade domarna om de fått visselpipan i ett flingpaket, men det hade de inte.

Äh, strunt samma förresten. Vi genomförde det bästa OS:et sedan 1976, jag har autografer från 124 av världens bästa idrottsmän och vi lärde J-O att spela tv-spel. Över lag var resan en stormande succé. Som extra bonus hamnade vi på samma flyg som Micke Ljungberg och vi fick känna på hans guldmedalj innan vi somnade. Hemma i Sverige hade pappa spelat in ett inslag om tokiga turkiska kulstötare men vi låtsades som om det regnade. Och det gjorde det också. Svensk sommar är inte vad den varit!

OS i Sydney, del 1

Senast uppdaterad 01-02-11.