Fredag 21:a juli 2000

[Lycka är bara oförmågan att inse hur djävligt allting är, Bruno!]
Murklans samlade #10

Fredag

Jag blev lätt överraskad när jag kom hem efter en lång och slitsam vecka. Det var inte skatteåterbäringen eller en lättklädd tjej som kedjat fast sig i fotänden av min säng och krävde villkorslös sex. Nej, det var Moder Natur som i sin outgrundliga vänlighet hade förvandlat husets källare till ett äventyrsbad av internationella mått. En av Calle Cederskiölds dagvattenbrunnar klarade inte av det våldsamma "sommarvädret" så nu har Marianne och de andra kvinnorna i föreningens badbassängsmaffia fått som de vill, och det med råge. I det mörka, kalla vattnet väntade jag mig nästan att Karon skulle dyka upp med sin båt och ta oss över till den "andra sidan". Och nog var det en nära döden-upplevelse att öppna förrådsdörren.

Vattendjupet var inte så stort att man behövde dykarklocka, men alldeles tillräckligt för att förvandla mina kära ägodelar till soptippskandidater. Den sedan måndagen planerade slapparaftonen förvandlades till rena rama straffarbetet. Det var bara springa upp och slänga in videofilmen och sushin i lägenheten, byta om till kortbyxor och sätta på bästa gåbortsleendet. Om man tänker positivt (och det ska man väl) så var det här första gången som jag faktiskt träffade stora delar av föreningens medlemmar. Det var ett lämmeltåg av stånkande och stönande grannar som bar prylar upp och ner för trappen. De hejade på mig och himlade med ögonen och jag himlade tillbaka. Sedan kastade jag mig i det stora blå. Vattnet var väl ungefär så varmt som badvattnet blir i Sverige under sommaren, 16-17 grader vilket gjorde att fötterna domnade bort efter tjugo minuter och tårna antog formen av bleka små russin. Sommarens första och enda dopp antagligen!

Det är ganska lätt att vara efterklok, faktiskt är det inte svårt alls. Till exempel borde jag ha städat ur förrådet redan i våras. Fast då i maj var det roligare att spela Unreal Tournament via Internet. Men vad spelar segern och ett personbästa på 176 dödade fiender för roll när alla LP-skivor jag köpt sedan jag tappade min första mjölktand guppar runt i gråbrunt regnvatten likt sorgsna näckrosor? Tragedi är kanske för starkt ord, om man jämför med Estonia men när man som patologisk samlare med ekorrtendens drabbas av en så svår personlig sorg får man perspektiv på livet.

Jag brottade mig försiktigt igenom anhopningen av bråte och grannar bort till mitt förråd. Jag tänkte att om jag blundade och öppnade riktigt försiktigt så skulle det inte vara så hemskt. Men jag hade fel. Det var värre än värst, fett med problem, möjlighet till förändring. Djungelboken och ELO:s Greatest Hits satt fastkletade i saftsoppa från lumpen, serietidningar, datortidningar, husgeråd, samlingen med ölunderlägg och mellanölsburkar, blomjord och sportredskap flöt överallt. Fast värst av allt var nog att min världsunika samling med Göteborgskex hade förvandlats till något som närmast kan beskrivas som grynvälling. För att rädda mitt hjärta stängde hjärnan av sig och jag gick in i total förnekelse. På darriga ben lullade jag upp till lägenheten och tröståt mina laxrullar, tonfiskbitar och wasabi. Till detta drack jag en halvflaska saké samt bedövade mig med Café Norrköping.

Rulla in en boll och låt den rulla

Stärkt till kropp, men knappast till själ, tog jag mig så småningom ner till förödelsen igen fast besluten att ta hårda och smärtsamma beslut. Medan jag funderade på var jag skulle börja gav min närmaste granne upp en hjärtskärande snyftning. Han heter Ralf och är filatelist tillika vice ordförande i vår förening. Var filatelist skulle jag kanske säga för jag kikade ut precis i tid för att se honom ta upp ett tegelstensliknande föremål ur en skokartong. Han såg på mig med tårar i ögonen och sa: "Komplett samling svenska frimärken: 1940 till 1959. O fy tusan! utbrast jag så deltagande en riktig karl kan utan att betraktas som en fjant och visade upp min genomvåta Tintinsamling. Han kontrade med ytterligare två klossar (brittiska kungahuset och världens rovfåglar) stängde sedan förrådsdörren så att han fick gråta i fred.

Om det inte varit för att mina grejor skulle ha blivit ändå våtare hade jag också börjat bronto-böla. Det mesta jag hade i förrådet var visserligen "kan komma till pass"-prylar men bland annat LP-samlingen hade jag tänkt göra mig en hacka på sedan jag kopierat över dem till CD-skivor givetvis. Äsch, det är ju bara pengar. Jag har ju allt som behövs för en lugn och fin semester här i lägenheten. Jag har ju dator, modem och tv. Vad mer kan en modern människa begära förutom våtdräkt.

Alla var dock inte så balanserade i sina reaktioner. Svetsar-Archibald slog som en galning i vattnet och nedkallade alla gudars förbannelse över det svenska sommarvädret. Han bestämde sig på stående fot för att flytta tillbaka till Brasilien så fort han blivit svensk medborgare. Archibald fick våldsamt medhåll från Kennerth vars enda utflyktsförsök från storstaden (1983) slutade med bruten kamaxel i Knivsta. Hans ungar, Efraim och Rosita, var de enda som uppskattade H20-bonusen. De testade sina nya (på grund av det miserabla vädret oanvända) cyklopögon för att leta rätt på pappa Kennerths golfbollar. För varje boll de hittade gav han dem ett Pokémonkort från en stor bunt. Han visste hur en slipsten ska dras. Jag hittade också en och drog i backen med famnen full av skolböcker. Mina gamla rapporter och grupparbeten sög i sig vatten med större entusiasm än en Wileda golvmopp. Examensuppsatsen, den som jag fick VG på, såg ut som en liten surdeg när jag äntligen fiskat upp den. Jag var tvungen att välja om jag ville rädda sådant som nästan var blött, eller om jag skulle koncentrera mig på saker som fortfarande var torra så att inte även de blev förstörda. Till slut valde jag att skrika rakt ut. Eftersom det inte hjälpte så började jag bära kartonger upp till lägenheten.

En hissnande upplevelse

Kön till hissen var betydande och det gick skrämmande långsamt. Den som åkte upp med ett lass låste hissen genom att lämna den öppen på sin våning. Kön minskade bara långsamt och Göran som bor under mig började gorma och skrika upp genom hisschaktet [han avsåg att tillfoga de själviska jävlarna kroppslig skada genom att sparka upp en tumstock på ett väl valt ställe] men han fick inget svar. Det dröjde dessutom inte länge förrän vi blev av med hissen helt och hållet. Gamla Asta Hedlund på 6:an glömde bort att stanna vid första våningen. Vi hörde henne hamra på stoppknappen som en vettvilling men det gamla åbäket [hissen alltså] fortsatte obönhörligt ner till källarplanet och tre decimeter vatten.

Det blixtrade till och blev kolmörkt när hissen kortslöts. Vår vaktmästare lyckades få igång belysningen igen, men hissen satt där den satt. Och det gjorde Asta också. Hon skrek och beklagade sig, till att börja med för döva öron. Men när hon började knacka fram SOS med sin krycka mot järngallret förbarmade jag mig över henne. Jag fick med mig Ralf och tillsammans försökte vi bända upp gallret men det visade sig vara stört omöjligt. Dessutom var vi egentligen mer intresserade av att rädda våra personliga tillhörigheter än en medmänniska. Det var ju i alla fall ingen risk att hon skulle drunkna, tror jag, och vi hade gett henne en Dubbel-Dajm för att hålla humöret uppe. Archibald hämtat till sist en svets modell större och svetsade loss henne. Stackarn var alldeles medtagen så vi bar upp henne till sig. Det sista vi hörde henne säga innan vi stängde dörren var att vi väl kunde vara tysta när vi ställde in resten av hennes saker i vardagsrummet. Jo visst! Inte ens jag är så dumsnäll, hon fick nog lov att ordna det på annat sätt.

Jag började optimistiskt med att stapla kartonger i prydliga högar. Jag hittade till och med några gamla buntremmar från när jag sommarjobbade på posten så det gick lättare att bära. Men det var kanonjobbigt att bära alla sladdriga pappkartonger och efter några vändor nöjde jag mig med att hitta en tom yta att kasta in kartonger på. Sorteringen fick vänta. Framåt niotiden hade jag räddat det mesta och satt i trappen och pustade ut med en iskyld Trocadero. [Tänk att det snackas om att den ska sluta tillverkas. Vad är det för tokprat! Det är ju som att lägga ner kungahuset.] Jag hade till och med hunnit ringa runt till trettio olika saneringsfirmor och fått telefonsvarare i örat. Först vid Ohlssons avlopp och rör under Sanering i Gula sidorna fick jag napp. De lovade att skicka ett par tekniker så snart som möjligt. De hade "bara" tre andra besök att göra först.

Gorgonzola och ansjovis, men det går väl inte!?

Mitt i detta myller av oortodoxa vattenlekar dök det plötsligt upp en glad turkisk sol i form av Özkalan. Han äger pizzerian på bottenvåningen och ser ut som Tjalle Tvärvigg med Svenne Hedlund-frisyr. Ingenting verkar kunna rubba hans goda humör eftersom han glatt berättade att hans kylskåp i källaren kortslutits "utav bara helvetet alltså" och att råvarorna antagligen skulle gå åt skogen om vi inte gjorde något snabbt. Vad tråkigt tyckte vi och erbjöd oss att hjälpa honom att flytta skinka, räkor, ost och andra godsaker. Nej nej, tyckte Özkalan, vi ordnar en fest istället! Ni är väl både hungriga och törstiga? Jo det var vi ju men påpekade att det kanske inte var rätt tillfälle för fest. Jomen, det är ju nu vi behöver lite kul va? Och det hade han ju onaturligt rätt i.

Sagt och gjort. Vi samlade ihop hela föreningen på bakgården. Özkalans fru Sara visade sig vara en briljant arbetsledare. Hon fick till och med mäklarsprätten von Bjerking att bära bord. Fantastiskt. Vi plockade med oss det vi hade. Jag tog med mig glas, några dukar och en flaska rysk vodka som blivit stående oöppnad sedan i nyår. Andra plockade med sig stolar, bestick, tallrikar, servetter, ljusstakar. Ralf letade fram föreningens kulörta julgransbelysning och hängde upp över träd och piskställningar. Johanna på bottenvåningen släpade ut sin stereo på balkongen. Hon petade i Dance Party - Salsa och Ricky Martin brölade fram en smäktande kärlekssång så att löven i björkarna darrade och det ekade över bakgårdarna.

Archibald försvann en stund och kom sedan tillbaka med tillräckligt med Sangria för att supa ner halva Stockholm och Jörgen som jobbar på Pripps plockade fram fyra backar löneförmåner till allmän förnöjelse. Han har ett skratt som låter som när man kallstartar en stridsvagn i minus tretti men han är jätteschyst. [På helgerna brukar vi spela pingis. Han är J-O Waldner, jag är Stellan Bengtsson och våra bataljer är gigantiska. Vi har uppfunnit en variant på pingis där vi spelar med en tennisboll av skumgummi och bollen får ta var som helst i rummet bara nästa studs är på motståndarens planhalva.]

Själv anmälde jag mig omedelbart till pizzadetaljen och fick ett stort rödrutigt förkläde och pizzabasker. Jag hjälpte till att göra pizzor, på längden och på tvären. Özkalan hade slängt fram alla ingredienser och folk fick helt enkelt uppfinna sina egna pizzor. Många intressanta pizzor föddes. Min egen skapelse har till exempel hamnat på hans meny under namnet Sanslös. Jag tog skinka, salami, bacon, banan, kyckling, gorgonzola, champinjoner, kronärtskockor, curry, ananas, lök, oxfilé och ansjovis. Extra ost också givetvis. Han såg lite tveksam ut först men sedan lassade han upp. Jag hjälpte honom att lägga på mer här och där, där det saknades liksom. Vi skulle kanske ha hjälpts åt för bakspaden vinglade betänkligt när Özkalan kämpade in pizzan i ugnen [Han får säkert träningsvärk imorgon.] Överhuvudtaget experimenterade killarna hej vilt med fullständigt osannolika kombinationer. Resultatet blev blandat, som när Jockes pepperoni-Calzone formligen exploderade av alla frisläppta gaser. Tjejerna var lite mer konservativa och valde säkra kort som Calzone med extra räkor, Capriciosa med vitlökssmör och Vegetale med skinka (?).

Det var inte så svårt att se vilka pizzor som var mina eftersom de mer såg ut som Gotland än en cirkel. Vid ett tillfälle blev jag lite övermodig och började snurra en pizzadeg precis som de riktiga pizzaristerna gör, men jag lovar och svär på att bara en pytteliten del deg hamnade i blomkrukorna och bakom elementet. Özkalan skrattade så att han nästan bröt ihop och sedan fick jag hjälpa hans son att skära s allad istället. På så vis fick jag fick äntligen veta vad det är som gör pizzasallad så god. Det är... Nehepp, jag lovade att inte berätta hemlisen. Men det har med naturliga råvaror att göra;-) Totalt gräddade vi sextioåtta pizzor och langade ut till bakgården.

När vi kom ut med våra sista pizzor var stämningen hög. Gunilla ins- inss- inssis- krävde att jag skulle dricka Sangria med henne så då gjorde jag det. Det stimmades och skålades som på den värsta firmafest så den som bara gick förbi kunde nog inte ana att vi var offer för en översvämning. Sangrian var god så jag drack flera glas tillsammans med maten. De andra studerade med intresse hur jag högg in på min monsterpizza. "Hur fan kan du som är så liten få i dig hela den där?!", väste Kennerth imponerat samtidigt som han klämde sin nionde pilsner. "Äsch, du vet. Vad som göms i snö...", svarade jag och lassade in den sista biten (den där halva kvadratdecimetern längst in med nästan bara fyllning). Upplevelsen kan närmast liknas vid en feberdröm. "Hur då, göms i snö?" undrade Kennerth. "Inte vet jag", svarade jag. "Skål för det", hickade Kennerth.

Sedan skulle det dansas, Gunilla (igen) hade gått på salsakurs så hon åtog sig att lära alla hur man gör. Problemet var att hennes fötter var fulla med Sangria så hon kom liksom ingen vart. Då var Archibald och hans Monixa mycket skarpare på den avdelningen. Deras höfter gick som lärkvingar. Alla tjejer i föreningen var snabbt upp på det improviserade dansgolvet och sedan drog de med stånk och stön upp sina respektive. Karlarna hade hellre fortsatt att hinka starköl och diskutera vilka sporter som borde förbjudas i OS. Tjejerna buade när vi kom fram till att bedömningssporter borde portas. Marie, vars enda merit är att hon har brutit Tjejmaran 6 år på raken kom med en kommentar som jag aldrig kommer att förstå: Varför måste sport handla om att vinna hela tiden. ??? Vad betyder det? Per definition handlar ju sport om att komma först, göra flest mål och helst "förnedra" motståndaren. I riktig sport spelar det inte någon roll om man flinar fånigt hela tiden, en fet tackling i rätt ögonblick är vad som räknas. Så här är vår inne-/utelista:

Lördag

Det blev sent innan jag kom i säng. Först bar vi upp Astas prylar, sedan ägnade jag två timmar till att torka min samling med mellanölsburkar i plåt (använde kupévärmare och hårtork) och slutligen var jag tvungen att flytta ett lass kartonger så att jag kunde komma in i sovrummet. Jag drömde att huset hade halkat loss och surfade ner mot Mälaren allt medan Göran Persson sjöng "Två blodröda segel" och bjöd på pölsa. Usch, det var nog sista gången jag äter en Sanslös precis innan jag går och lägger mig.

Jag tog det lugnt på morgonen, käkade frukost på balkongen och läste i tidningen att det kom 120 mm regn igår - tänka sig! Ute på gården hade någon ställt en jättelik container och det var nog i grevens tid det. Sopnedkasten var fulla hela vägen upp till översta våningen. Det som inte fick plats staplades nedanför sopnedkasten. Jaha?! Vem ska ta hand om det då? Lasse Berghagen? En påse tog jag hand om. Den var full med Hemmets veckotidning som jag tänkte att morsan kunde få. Jag kilade ner till förrådet och bar upp de helförstörda sakerna. Men först tog jag bilder på dem så att försäkringsbolaget skulle kunna se prylarna. Känner jag försäkringsbolagen rätt så blir det nog mager utdelning.

Jag ringde i alla fall Länsförsäkringars nödtelefon och de bad mig skicka en lista på vad som blivit förstört. Då nu har jag ett dilemma. De drar antagligen av en massa eftersom sakerna är gamla, så egentligen borde jag plussa på det förstörda. Om jag inte gör det och de tror att jag plussat på så får jag ut ändå mindre. Men tänk om jag plussar på utav bara helvitte och så får jag dom pengarna. Då har ju jag fubbat! Usch, jag vet inte hur jag ska göra. Jag snackade med Murklan och nämnde mitt problem trots att han inte är någon verklig moralisk stöttepelare. "Plussa på" var hans kommentar. Sedan åkte vi och spelade fullkontakts-minigolf tillsammans med Conny och Palten.

Jag kom hem ganska mörbultad framåt kvällen. Men det var det värt, jag tangerade rekordet från 97 och leder nu maratontabellen. Jag gjorde några mackor till kvällsmat och satte mig på balkongen. Kaviarsmörgåsen gick ner fint med ett glas O’Boy, men jag höll på att sätta nästa macka i halsen när jag plötsligt såg en kille från grannhuset komma körande med en fullastad skottkärra. Helt fräckt började han kasta sopor i vår container. "Vad håller du på med" ropade jag ner till honom så att köttbullarna och rödbetssalladen sprutade. "Slänger sopor, vi hade ju också översvämning". Vänta där muttrade jag och sprang ner på gården.

Han påstod att deras vaktmästare hade sagt att de skulle slänga skräpet här. Jag försökte förklara för honom att det var vår container och att de fick skaffa en egen. Nu hade vår ordförande också kommit ner, och vi bestämde oss för att snacka med grannarnas vaktis. Maja erbjöd sig att hålla utkik. Killen med skottkärran släppte in oss på den andra gården. Vaktmästaren bodde i huset och satt på sin balkong. När vi undrade vad i Satans tandtråd de höll på med tyckte han att vi var snåla. Och han tänkte verkligen inte komma och hämta tillbaka deras skräp. Suck.

Jag hade låtit det hela bero men Fredrik Roos, före detta överste i det militära och numera i hemvärnet, är av annat skrot och korn. Vi måste få upprättelse morrade han och höll om sin basker så att knogarna vitnade. Vi ses hos mig om tjugo minuter. Jag ursäktade mig med att jag hade saker att göra och han muttrade något om "nå fotfolk finns det gott om". Jag åt klart kvällsmaten och somnade sedan framför tv:n.

Jag vaknade till i halvtvåtiden och hörde hur det tisslades och tasslades utanför. Jag trodde det var grannarna igen men när jag kikade ut fick jag se Roos och tre andra figurer borta vid piskställningen. Roos "pekade med hela handen" och de andra utförde valhänt hans order. Jag slängde på mig en tröja och smög ner. Först trodde de att jag var en fiende men när de kört upp en ficklampa i näsan på mig slappnade de av. Roos tog av sig sin hjälm som han kamouflerat med broccoli och gräslök. "Vi har inlett operation Vedergällning" skrockade han och pekade på sina grånade kamrater. I bakgrunden såg jag vad de hade hittat på.

De hade förvandlat piskställningen till en slags katapult genom att knyta ihop innerslangar till bildäck och sedan fästa ett halvt bildäck mitt på. Nu höll de på att placera ställningen i rätt position, det vill säga riktad mot grannhuset. De var dödligt allvarliga och gick till väga som om rikets överlevnad berodde på om de kunde skjuta sopor över till grannhuset. I bakhuvudet funderade jag på lagligheten i det hela men man käftar inte emot en tre pensionärer på hemligt uppdrag. Istället hjälpe jag till att flytta ställningen och sedan plockade vi fram lämpliga sopor. Perry var riktkarl, jag och Georg spände slangen och Roos laddade. Första objektet var en påse med halvmögliga underkläder. Skottet gick både långsamt och högt innan påsen studsade mot en balkong på fjärde våningen och ramlade i backen. Nästa sopa var en kartong med handböcker till SAAB 99. Den gick lite lågt, tog i staketet men nu hade Roos fått upp ångan.

Dags för det tunga artilleriet, en gammal facitskrivmaskin i 5-kilosklassen. Herregud, hoppas att ingen kommer i vägen. Vi drog ut slangarna så långt vi förmådde och Roos laddade. Men innan vi hade hunnit fyra av kände jag en nysning komma. Jag försökte att hålla inne den men det var lönlöst. I en spektakulär multimedieföreställning där ljud och bild dominerade nös jag så att jag trodde att hjärnan skulle åka med. Jag skrämde skiten ur de andra och tappade taget. Stackars Georg orkade inte hålla emot utan släpades med när slangarna rätades ut. Skottet blev lika mäktigt som felriktat. Skrivmaskinen seglade högt upp i skyn och visslade sedan med fladdrande tangenter ner mot grannhuset.

De andra duckade bakom soptunnorna och jag låg fortfarande halvt bedövad kvar på marken när skrivmaskinen slog i något med en rent hiskelig smäll. Samtidigt som det tändes ljus i husen runt gården tog vi bort däckslangarna och smög vi iväg hem till oss. Utan att titta. Det var först nästa morgon som vi kunde betrakta vårt verk. Den lilla traktorn som andra husets vaktmästare använde var totalramponerad. Vår skrivmaskin hade gått som en kanonkula genom hytten och satt nu inkilad i topplocket. Deras vaktmästare grät när han insåg att hans traktor forslat sitt sista lass med sopor.

Han misstänkte antagligen oss och han blänger på mig varje gång vi ses, men vi avslöjade aldrig vad som hänt. Varje gång jag ser Roos så ler jag dock. Föreningens egen svarta patrull. Vi borde ha ett hemligt handslag!

Senast uppdaterad 00-10-11.