Lördag 3:e juni 2000

[Golf är ingen sport, det är terapi för bortskämda överklassyngel!]
Murklans samlade #9

Gud måste ha varit på ovanligt gott skämthumör den dagen golf uppfanns. Näst efter konstsim och gång är golf den märkligast konstruerade sporten. Hur kommer man på att slå en liten boll runt i naturen med ett så illa passande redskap som en klubba? Många, för att inte säga de flesta, klassiska sporterna har ju utvecklats ur vår instinkt för överlevnad (löpning, hoppa högt/långt, kasta saker, dra saker mm). Jag har svårt att föreställa mig att en grottman flyr från en sabeltandad tiger och samtidigt försöker få ner bollar i små hål i marken. Det går liksom inte ihop.

Nej, jag tror att en snubbe en dag undrade om man kunde lura folk att springa runt på åkrarna istället för att umgås med familj och vänner. En bitter, ensam person. Utan tvekan man. Kanske en hämnd för att han aldrig fick vara med och sparka boll när han var liten. [Varför inte förstöra familjelivet med en obegriplig sport som tar tid och dessutom kostar massor med pengar?]

Golfare håller sig med samma märkliga försvarstal som jägare när det gäller att rättfördiga sitt intresse för sporten. Ingen golfare svarar att de älskar att panga på med drivern allt vad de orkar eller att de hoppas vinna lite pengar på ett vad. Ingen golfare hävdar att de först och främst älskar att visa upp sig i sina korrekta kläder eller att golfspelandet i första hand är en statuspryl. Nej, de förklarar med stort patos och darr på stämman att de värdesätter naturupplevelsen och umgänget med goda vänner!

Om det är naturen och samvaron med vännerna de sätter främst kan de ju lika gärna gå ut i skogen och grilla korv med frun och barnen. Eller gå på picknick i en trevlig park. Jag menar, hur många utflykter med matkorg slutar med att man svär åt varandra och bryter sönder delar av den medhavda utrustningen? Det måste finnas hundratals mer avkopplande sätt att idka friluftsliv än att forcera buskar och undervegetation i spikskor och moderiktiga cityshorts. Nej, jag tror att golf är en flykt från familjen, ungefär som att låsa in sig på toaletten och läsa Dagens Industri. Ingenting som en fri och stolt ungkarl, som jag, borde ägna mig åt med andra ord.

Det var därför med viss nedstämdhet jag "tackade ja" till vår avdelningschefs förfrågan om jag hade lust att spela lite golf med två av Ericssons investerare i helgen. Jag hade sett fram emot att tokslappa i två dagar, min enda större insats skulle vara att ringa på hämtpizza och byta kanal på tv:n, men det får bli en annan helg. När Åke frågar, då svarar man som det heter. Jag lovade att plocka fram mina klubbor och vara redo för spel på lördag 08.13. Han kan räkna med att jag sätter upp dubbel övertid och kostnad för lunch.

Jag ville inte skämma ut mig helt och hållet så jag åkte till en drivingrange i närheten och övade. Jag var imponerande kass på att träffa bollen. Låt vara att jag inte hållit i en golfklubba på snart tre år, men nog kunde man väl tänka sig en aning bättre träffbild. Jag saknar inte helt bollkänsla, faktiskt! Men efter ett par hinkar gick det bättre och efter hink tre kändes det riktigt kul. Det var dock innan jag hade provat träklubborna! Där var framgången mer begränsad kan man säga. Mellan luftpastejerna fick jag på några rejäla träffar. Enda problemet var att de gick ungefär lika mycket åt vänster som de gick rakt fram. Eftersom jag ville ha några bollar kvar efter golfrundan beslöt jag mig för att förlita mig på järnklubborna. Järnsjuan och jag hann bli riktigt goda vänner faktiskt.

Titta vad jag har!

När man har att göra med golfare måste man vara försiktigt med vad man skämtar om. De tar sig själva på så himla blodigt allvar, ju! Det är till exempel dumt att skratta åt deras klädsel. När Åke hämtade mig kvart i sju på lördagen (06.45!!!) hade han senapsgula golfbyxor (och då menar jag äppelpallarvarianten), röd/vitrandiga strumpor, röd LaCoste-skjorta, blå keps och solglasögon på sig. Jag trodde att han skulle vikarera för Ronald McDonald! (Men tänk efter, han kommer ju att skrämma bort allt intelligent liv inom flera kilometers radie! Golfare därmed undantagna.) Jag var tvungen att bita underläppen blodig för att inte flabba rakt ut. Jag hade vanliga kortbyxor, t-shirt och tröja på mig, men det var mig de tittade snett på när vi kom fram till banan! Alla de andra dagisbarnen som också klätt sig själva;-) [Jag skulle ha tagit kameran med mig - vilka bilder det hade blivit.]

Våra medspelare hade redan kommit och stod och snackade framför en sprillans ny Jaguar (wow!). Åke:s S80 förbleknade i jämförelse och han förklarade snabbt att han beställt senaste värstingmodellen av BMW, men att han fick hålla till godo med en Volvo tills dess. De satte på sig sina solglasögon och nickade medlidande samtidigt som de rättade till sin egen anskrämliga utstyrsel och gick före in i klubbhuset. Spikarna i skorna åstadkom otäcka gnisslande ljud mot gruset, ungefär som när man drar med naglarna i "svarta tavlan".

Åke, Ulrich och Waerther hade piffiga moderiktiga golfbagar med utfällbara hjul och hållare för scorekortet, samt klubbor i grafit som kostar lika mycket som jag tjänar på ett halvår. Waerther hade till och med sin egen förgyllda bollhink. Jag trodde först att det var en vinkylare med handtag, men han berättade stolt att han fått den specialgjord i Thailand. Alla tre hade monogram på sina små handdukar. Själv hyrde jag en vagn för 125 spänn (utan hållare), mina klubbor är 5 år gamla och handduken var en värvningspresent från Allt om Mat. Att jag ändå förmår vara glad är en prestation på min ära;-)

Se upp i backen, tusen hål i nacken

Vi gick till drivingrangen och slog in oss. Jag hade inte behövt vara orolig över min ringrostighet, Waerther hade den värsta swing jag någonsin sett. Jag säger swing eftersom jag inte vet vad man annars skulle kunna kalla hans okoordinerade flaxande. Swingen var liksom indelad i tre delar. Första "akten" bestod i att han höjde klubban bakåt samtidigt som han gungade med knäna och tokstirrade på bollen. I mellanspelet drog han ut swingen och klubban hela vägen runt kroppen och nästan vinklade ut vänsterfoten bakåt. I den positionen väntade han en halv sekund innan sista akten tog vid. Han tog i för kung och fosterland och vräkte ner klubban mot bollen så snabbt han kunde samtidigt som han blundade. Jag tror inte det fanns en kroppsdel på karln som inte rörde sig i det ögonblick han träffade bollen. Ändå gick bollen hyfsat rakt. Inte långt, men rakt. Fantastiskt! Han skulle kunna resa runt i folkparker och visa upp sig för pengar!

Ulrich var duktigare. Han hade en mjuk och välanpassad swing. Märkligt nog var han vänsterspelare precis som jag. Det är inte så vanligt. Hans bollar gick ganska långt och relativt rakt. Jag såg på hans stans att han kompenserade för en kraftig slice, men han var klart bäst av oss.

Åke däremot, oj oj oj! Det var en syn för gudarna, och jag undrar hur i helskotta han kan ha 8 i handikapp när han spelar som om han inte vet vad som är fram och bak på en golfklubba. Mutor antagligen. En aning dum är han också, för han sätter ju hela idén om handikappspel ur funktion åt fel håll. Det kan inte vara roligt att förlora varenda runda man spelar på grund av att handikappet är 50 poäng bättre än man förtjänar. Ja se fåfänga karlar!

Det var minst sagt spridda skurar och hade Anckarström varit lika dålig på att sikta som Åke, så hade Gustav III levt ett långt liv och dött av ålderdom. Dessutom envisades han med att slå ut med träklubborna, med samma katastrofala resultat varje gång. Han hade behövt stå med ryggen mot flaggan för att ens komma i närheten av hålet. Drivingrangen var helt enkelt inte bred nog för att hantera hans bumerangskott. Men man kan inte anklaga honom för att vara ojämn i spelkvaliteten, varje slag var sämre än sämst. Sådan var han, min golfpartner - "bolltrollar'n".

Exakt 8.13 slog Åke ut. I skogen. Då hade han stått en minut och måttat, vridigt och vänt på sig. Han hade till och med kastat upp grässtrån i luften för att se vartåt det blåste. Jag vet inte vem han försökte lura. Han letade en stund efter bollen bland stubbar och ris helt utan framgång, men eftersom vi spelade bästboll kunde jag reparerade en aning genom att slå ett mycket tjusigt järnslag halvvägs till hålet (par 4). Vi var chanslösa de fyra första hålen, främst eftersom Åke hade monumentalt svårt att följa hålets utformning. Man kunde ha tänkt sig att hans oresonliga snedträffar skulle fungera bra på ett hål som vred mot höger. Men då fick han plötsligt för sig att slå rakt. Det var som om hans allt överskuggande mål i livet var att tillbringa så mycket tid som möjligt i skogen! Jag tror att jag ska kalla Åke för Sfinxen i fortsättningen, den grabben är i sanning ett mysterium.

Han var sämre än både mig och Waerther tillsammans, men han bortser från fakta helt och hållet. Det är som om han lever i sin egen lilla värld, där han regelbundet spöar Jesper Parnevik, Annica Sörenstam och Sven Tumba med ena handen bakom ryggen. Ett litet fånleende spelade på läpparna oavsett om han gick i en bunker eller hamnade out of bounds. Imponerande skev verklighetsuppfattning. Men det är väl därför han har gjort kometkarriär på Ericsson.

Chateau vadå?

Jag undrar varför Åke bjöd med mig på golfen. Han måste ju ha insett att jag inte alls hör till deras sociala gruppering. Fanns det ingen övervintrad yuppie som hade kunnat smälta in lite bättre än jag gjorde. De snackade bara om saker som jag är helt ointresserad av, som lägenheter i Florida/Spanien, aktieklipp, skatteplanering och racerbåtar. Allt jag kunde göra var att nicka instämmande och försöka att inte försäga mig.

Åke var imponerad av Ulrich, som ägde ett slott i Skåne. Han var tydligen en EU-baron och lobbade friskt nere i Bryssel. [Jag tänkte fråga om det inte var jobbigt att leva på socialbidrag, men då hade jag väl lika gärna kunnat se mig om efter ett nytt jobb.] De fortsatte med att snacka om viner, whisky och konjak, vilket gjorde att jag redan vid 5:e hålet fick koncentrera mig mer på att inte kissa i byxorna än att träffa bollen.

Det anses av någon anledning vara utomordentligt dålig stil att avbryta en runda såvida man inte har skadat sig, och efter ett tag var jag fullt beredd att slå in en boll i skogen bara för att få lätta på trycket. Man kan ju inte gärna kissa i golfbagen ;-) Det löste sig dock eftersom det dök upp en liten, ja, herrklubb skulle man kunna säga mellan 9:e och 10:e hålet.

Deras toalett var inte av denna världen! Det var guld, krom, marmor, speglar och ett ställ med allehanda dyra månadsmagasin. Ingen grafitti, ingen urinlukt och inget skräp på golvet. Det kan bero på att det satt en vakt innanför dörren och läste Antikt & Auktion. Allt var så putsat och fint att jag knappt vågade göra det jag skulle göra. Var livrädd att jag skulle släppa mig så att vakten hörde. Men det klarade sig, och när jag lämnade palatset hade jag dessutom några urtjusiga våtsavetter, med krogens logotyp på förpackningen, finurligt gömda i kallingarna.

Ute i restaurangen hade Åke, Waerther och Ulrich redan förgripit sig på ett par stora stark vardera och jag beställde till sist en Perrier. [Du ska inte tro att man kunde få något så arbetarklassigt som Pommac eller Loranga.] Till detta fick vi deras svindyra hemgjorda grillchips. Som dock var jättegoda. Dessutom slapp jag betala. De andra grabbarna tömde öl i snabb takt och jag gjorde mitt bästa för att tömma chipsskålen.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder

Sedan Åke, Waerther och Ulrich tillsammans supit upp årets representationskonto var det dags för de sista 9 hålen. Waerther gick som om han blivit blind och Åke verkade ha gjort på sig. Ulrich hade en glasartad blick men verkade OK i övrigt. Jag och Åke låg under med 3 hål men med tanke på att jag verkade vara den enda som hade kontroll över alla kroppsdelar så värderade jag våra chanser relativt högt. Att Åke låg på en promillehalt i närheten av rattfylleri gjorde varken till eller från vad gäller hans golfspelande.

Tyvärr började det att regna, och det var inget litet romantiskt sommardis. Nej det var ett rejält "det spelar ingen roll om du har båt Noah, det är kört"-skyfall. Upp kom tre teflonförstärkta GoreTex^TM-regnställ och ett stycken DN-paraply. Det var svårt att kombinera golf och parapy, men eftersom det blåste sönder redan på tionde hålet kunde jag koncentrera mig på mitt närspel igen.

Vi tog in två slag på en gång, och det berodde en hel del på att vi inte kunde se flaggan vid hålen. Åke hade inget att sikta på och följdaktligen hamnade han på greenen istället för skogsbrynet. Vi använde visselbollar, bollar som piper när man visslar på dem. Jag fick låna två självlysande röda bollar och slog bara bort den ena. Starkölen hade liksom jämnat ut spelet, alla var nu lika handikappade. Jag hade hålat ut föregående hål så jag fick äran att slå ut först på 13:e hålet. Vid det laget var jag absolut genomvåt och det spelade ingen roll hur mycket jag torkade händerna på handduken. Och inte hade jag elektriska skaftvärmare som Waerther heller. Så det var egentligen inte konstigt det som hände.

Åke kunde nästan inte stå upp och läsa på samma gång, men till sist orkade han fokusera på scorekortet. När poängställningen hade trängt igenom spritdimman började han vinka som en galning åt mig. Jag avbröt förberedelserna och gick för att höra vad han ville. Han påpekade att vi höll på att vinna. Ja, jo, det ser väl rätt bra ut tyckte jag. "Vi kan väl inte vinna mot våra kunder, begriper du väl!" fortsatte han. Nej, det förstås. Så jag bad om ursäkt och tog sedan fram min driver, en klubba jag inte slagit ett rakt slag med sedan Berlin-muren föll.

Jag peggade upp bollen och siktade. Svingen var det inget fel på, kraft och teknik i skön harmoni, och jag höll ögonen på bollen hela tiden. Tyvärr borde jag ha hållit bättre koll på fossingarna. Kombinationen av vanliga sportskor och vått gräs fick mig att stå på öronen något rent spektakulärt. Jag tappade taget om klubban, som for likt ett streck rakt ut i en björkdunge. Det small till som om någon avfyrat en pistol och med den vita träbollen som markerar utslagsplatsen finurligt inkilad mellan skulderbladen kom jag mig inte ens för att skrika fore.

Ulrich och Waerther såg förundrade på mig, sedan in i skogen och började vrålflabba. För första gången visade deras blasérade rikemansansikten upp något som kunde tolkas som äkta känslor. Det var inte skadeglädje, bara ett klentroget flatgarv. Åke var inte lika road, han applåderade syrligt med en blick som sa "var det där det bästa du kunde hitta på?". Som om jag frivilligt skulle kasta min dyraste och minst använda klubba ut i en snårig dunge! Jag menar, nog för att jag har skjutit bort bollar, men det här var första gången jag kom hem en klubba kort. Hur länge får man förresten leta efter en klubba i skogen? Är det fem minuter precis som för en boll?

Han kom, han såg, han fegade

Trots att vi fick plikta vann vi även det hålet sedan Ulrich tagit fel på flaggan och en flaggstång. Nu var vi helt lika och det var inte svårt att spela dåligt när hålen var omgivna av veritabla vallgravar. Fick man inte in en träff mitt på greenen hamnade bollen under vatten. Och då fanns det två alternativ:

• Ubåten: Bollen tvärstannade efter en halvmeter och sjönk.
• Smörgås: Bollen orkade upp över vattenytan och studsade mot ruffen likt en "kasta smörgås"-sten.

Oavsett vilket det blev så tillgrep jag en alternativ väg, jag "chippade" in bollarna om de så låg 1 meter från hålet.

Denna innovativa "approach" gjorde att vi låg lika inför det sista hålet. Det var ett Par 4-hål, 326 meter långt och nedförsbacke. Det blixtrade och dundrade när Åke gjorde sig klar för sista utslaget. Det blåste infernaliskt, och bollen rullade hela tiden av peggen. För att få bollen att ligga något så när stilla fick vi till sist lov att nagla fast den i backen med fyra peggar. Åke tog god tid på sig innan han toppade bollen och levererade dagens värsta ormdödare. Om det inte hade varit så blött hade den kunnat klara sig över krönet på backen, men istället lade sig bollen tillrätta mitt på damtee:n, 20 meter längre bort. Nå, det var ju bättre än skogen.

Efter det kunde inte Waerther och Ulrich förlora. Ulrich slog iväg bollen 150 meter och såg mäkta stolt ut. Han och Waerther gjorde "high five" när de trodde att jag inte såg. Med nästan vågrätt regn i ryggen gjorde jag min plikt och såg min boll landa ett tjugotal meter bortanför Ulrichs boll. Sedan var det bara att ta sig ner för slänten. Den såg visserligen ut som en blandning av Njupeskär och Grand Canyon men vi hittade en grusade gång längs den vänstra sidan så vi kunde ta oss ner.

Till sist hamnade vi i alla fall på green. Åke ansträngde sig verkligen för att förlora med hedern i behåll. Efter att ha lyckats med konststycket att slå ner en tre decimetersput i en sandbunker fejkade han ett raserianfall. Han tog puttern och försökte knäcka den över låret. Men det är mycket svårare än man kan tro att bryta av en grafitklubba, vilket Åke smärtsamt upptäckte. Klubban böjdes innan han halkade till och ryckte knäet ur led samtidigt som han slog en framtand med skaftet. Säga vad man vill om Åke, men han är beredd att offra mycket för att få ett kontrakt.

Efter ytterligare några hissnande missar fick jag plötsligt chansen att dela hålet, och därmed matchen. Åke hade sagt att vi inte fick vinna, men han hade inte sagt något om att oavgjort. Jag såg på honom och han drog fingret över halsen. OK DÅ Tristputte!. Jag siktade flera decimeter åt sidan och blev alldeles iskall när bollen svängde mot hålet trots allt. Under en tusendels sekund funderade jag på allt från att "tappa" puttern mellan bollen och hålet till att fejka en hjärtattack, men bollen stannade på krönet och innan någon ens hade hunnit säga trippelbogey hade Åke haltande och blödande fiskat upp bollen och tackat för matchen.

Vi skakade hand allihop och gick till parkeringsplatsen. Alla var blöta och trötta så vi sa bara hej och Ulrich skulle ringa Åke i veckan och diskutera detaljerna. När den stora Jaguaren hade försvunnit runt krönet föll Åke ihop med ett kvidande. Han gav mig sina bilnycklar och pekade att jag skulle öppna dörren till baksätet. När detta var gjort kröp han på alla fyra in och lade sig. Han mumlade något som lät som "St. Görans sjukhus" och svimmade.

Fick Eriksson kontraktet? Knappast troligt. Ulrichs och Waerthers företag, Rollercoaster, var satt i konkurs och av herrarna "Bluff och Båg" fanns inte ett spår. Det var den senaste tidens nedgång på Nasdaq som fått deras luftslott att kapsejsa med man och allt. Men jag var inte ledsen, jag fick ju köra en sprillans ny Volvo S80 genom stan. Att chefen låg som en säck potatis i baksätet påverkade varken körglädjen eller bilens väghållning det minsta. Jag snurrade tre ärevarv genom centrum innan jag dumpade honom vid sjukhuset.

Senast uppdaterad 00-06-01.