Onsdag 12:e april 2000

[Coca Cola Light - skräck på burk!]
Murklans samlade #8

Beslutet

Ibland går Bruno Jonsson på bio som en vanlig man [gammalt storstadsdjungelordspråk] , men det har blivit mer sällan sedan Murklan tog sig in i projektorrummet efter premiären på ToyStory2 för att bevisa att THX inte finns. Han rotade och slet bland ljudanläggningens sladdar och knappar tills han lyckats kvadda ljudet för hälften av salongerna i Royal. Sedan släcktes ljuset och dörren slogs in av maskerade män med SF på bröstet. Det var biografsamfundets elitstyrka, de mest erfarna vaktmästarna som gick att uppbringa. De gav sig på Murklan med spännband och stora säckar opoppade popcorn. Medan de bar ut honom skrek han för full hals att THX var bluff och att George Lucas egentligen inte existerade. Men polisen släppte oss redan morgonen efter.

Efter det traumatiska biobesöket höll jag mig undan biografer i flera månader. Biografpersonal över hela stan såg surt på mig bara jag gick förbi deras biograf. [Tack och lov för video] Bernt på jobbet föreslog att vi skulle gå några stycken från jobbet. Inte mig emot, det är roligare att gå tillsammans med kompisar (om de ger fan i inredningen), i alla fall om de kan hålla tyst under filmen. Dessutom kanske det är lättare att slinka förbi kassörskan om man befinner sig i en grupp. Efteråt går man till en krog och snackar om filmen, sensmoralen och vad filmen handlar om på ett djupare närmast metafysiskt plan, det där som man inte ser på en gång. Bernt föreslog i och för sig Hälsoresan, och där får man nöja sig med första intrycket. Jag tror inte att det krävs någon större analytisk förmåga för att få grepp om Åbergs senaste mästerverk.

Som vanligt när Bernt kommer med förslag så blir det på något konstigt sätt jag som får se till att det genomförs. Å andra sidan kan jag ju ta åt mig äran också, så det jämnar ut sig. Jag mailade "svarta lådan" och undersökte om ett kombinerat restaurang- och biobesök kunde passa någon gång i veckan. Intresset var överväldigande stort, jag fick hela åtta svar. Så stor intresse för en gemensam aktivitet har vi inte haft sedan Ericsson anordnade gratis vinprovning!

Jahapp, då var det bara att beställa bord på något trevligt ställe och nio biljetter till Hälsoresan? Hä, hä, hä!! Icke. Det var bara första steget i en lång och ytterst komplicerad process, som pressade mitt sinne för logik och mitt normalt jämna humör till sin yttersta gräns. Till att börja med var vi tvungna att enas om en dag. Timemanagers stora som Aladdin-askar (men utan all otäck nougat) kom fram när vi skulle välja kväll.

Alla hade någon dag i veckan då de inte kunde så jag fick tillverka en matris och sätta in vilka dagar som passade respektive inte passade. Någon kom på den briljanta idén att rangordna dagar man inte kunde. Således fick dagar som absolut inte kom ifråga röd text, dagar då det kanske skulle gå att ordna barnpassning blev gula, dagar då de kunde gå på sena föreställningen blev blå och dagar då det gick bra blev gröna.

Jag tillbringade två nätter med att skriva ett litet program som räknade ut den optimala dagen. [Det hade gått på 10 minuter med hjälp av papper och penna, men med 200 000 i studieskuld vill man ju ha valuta för pengarna.] Via denna färgglada elektroniska fruktsallad utkristalliserades två dagar då de flesta var obokade. Jag hade hunnit skriva ett e-brev och satt med muspekaren över sändknappen när jag plötsligt insåg att jag var tvungen att ta kommandot. Om de andra tvingades att fatta ett enda beslut till skulle deras stackars IT-hjärnor explodera och ta hela våning fem i Ericsson-huset med sig. I sann despotisk anda tvångsbokade jag därför onsdagen.

Sawadå, sa du?

OK, då hade vi fixat själva krigsutbrottet. Nästa fråga. Vad kan man vilja äta innan man ska se en komedi om new age och hälsa? Det finns ju massor av ställen att välja mellan, men jag orkade inte köra en till vända med färgade dagar. Dessutom äter Techno-Kenne av princip ändå inget annat än Burger King. [Jag tror inte att termen grönsaker och existerar i hans sinnevärld] Istället skaffade jag mig en bundsförvant och vi bestämde att den som ville kunde komma med till Sawahde. OK, det är inte världens billigaste, men maten är overkligt god och det tar bara ett par minuter till bion.

Det blev lite gnöl och gnäll, främst från Janne. Att gå ut och käka med honom är en intressant upplevelse. Han läser menyer från höger till vänster och det är inte ovanligt att han utbrister; 89:50, det låter gott! [Janne, för tusan, väx upp!] Att gå på trevlig restaurang och sedan äta det billigaste de har att erbjuda är som att äta sockerfri choklad eller cykla utan broms - högst otillfredsställande. Janne "jag vill bli miljonär innan jag fyller trettio" kom med ett motförslag, men efter en del diplomati av den högra skolan (dvs. jag ljög värre än Carl Bildt på uppåttjack) tyckte de flesta att Sawahde var en pangidé. Jag bokade bord till klockan fem.

Jaså, var det ikväll!?

Onsdag, biodags. Det kändes både larvigt och lekledaraktigt att maila alla deltagare men till sist gjorde jag ändå det - och det var en förbaskad tur! Kenne, Jenny och Claes trodde att det var på torsdagen, att det var nästa vecka eller hade helt glömt bort att vi skulle på bio. Jenny hade giltigt förfall, Kenny lovade att möta oss vid bion men Claes kände bara inte för att gå. Själv började jag trötta på hela projektet, men har man tagit fan i båten får man ro honom i land (eller ro utav bara helvete som Murklan brukar säga). Jag försökte övertyga Kenne att thailändsk mat är gott, men han svarade "Eftersom lökringar och en dubbel Whopper Bacon Cheese med alla tillbehör per definition är det godaste som finns så måste du fel. Jag skulle kunna visa med några logiska diagram men jag har är ärdd att du inte skulle förstå." Han såg lycklig ut när han sa det. Lökringar, när man kan sätta tänderna i en thailändsk currypuff! Smaken är sannerligen som baken - delad.

Vi tog Lasses bil in till City och hittade märkligt nog en plats vid Norra Bantorget. Visa av skada hade vi alla stängt av våra tjänstemobiler. Ibland får herr och fru Ericsson nämligen för sig att vi mår bra av lite övertid. Men så kul ska vi inte ha det. En leende thailändska, ca. en tvärhand hög och invirad i siden, visade oss till bordet så att Linda kunde börja tokröka. Rökavdelningen var en eftergift för att hon och Jenny över huvud taget skulle följa med på Sawadeh. Som Linda bolmar sina filterlösa superstarka cigariller kan hon inte ha en hel smaklök kvar i munnen.

Men lite passiv rökning ska väl en riktig karl tåla. Så jag beställde i rask takt in förrätter (kryddiga fiskkakor med vinäger och currypuffar med mintyogurth). Därefter blev det stekta nudlar och Opor Ayam plus lite smått och gott i grönsaksväg. Så små som asiater är förväntar man sig portioner a la Novelle Cousine [d.v.s. portioner som får Viktväktarnas frysta portionsmat att verka generöst tilltagen], men här fick vi riktiga brottarportioner. Med lite viljestyrka kan även en sparris som jag få i sig mer än två gånger det dagliga kaloribehovet. Jag skulle utan tvekan kunna vara thailändare på heltid. Tyvärr hann vi inte med efterrätt, men det finns ju smågodis på biografen.

Biljettköp

Vi joggade genom snöslasket så fort våra stinna magar tillät och hamnade längst bak i en monumental kö. Foajén i Sergelbiografen kunde inte vara sämre planerad ens om arkitekten hade ansträngt sig. Kassorna sitter i runda torn mitt på golvet så att man omöjligt kan avgöra vilken kö som leder till vilken kassa. Även om man vet vart kön leder måste man ha en magisterexamen i Zen eller diplom från Dalai Lamas kurs i självkontroll för att inte få absolut kronspel. Det verkade som om alla tveksamma, undrande och sådana som bara ville umgås stod framför oss. Finns det något så skrämmande som att höra det äkta paret framför dig i kön säga "Jaha, vad ska vi se för film ikväll då?" Då vet man att man kan gå tillbaka till Sawadeh och äta den där efterrätten i alla fall.

Ett annat tips för att få snabbare genomströmning är att sluta med numrerade platser, eller i alla fall inte ge biobesökare tillgång till dataskärmen. Det finns proffs som anger stolsnummer när de köper biljetten. De vet exakt hur salongen ser ut och var ljudet kommer allra bäst till sin rätt. Men den vanlige sällanbesökaren blir bara förvirrad av gröna, röda och gula fyrkanter. Det tar minuter innan de ens sett vad som är fram och bak på salongen. Sedan misstar de upptagna platser för lediga och till slut ber de kassörskan att välja två bra platser. Tänk om de ändå hade gjort det från början.

Nåväl, till sist var vi ändå framme vid vår resas mål. Våra förbokade biljetter hade givetvis sålts men vi fick restplatser i den mindre av de två salongerna som visade Hälsoresan. Vi satt två, två och tre. Jag fifflade till mig Jenny och en stor burk med baconchips. Hon stod för smågodiset. Ti, hi!

Ingenting är längre som förut!

Sedan kabeltv slog igenom på allvar har reklamen före filmen inte samma dragningskraft/attraktionskraft som förr. För det första så har man ju sett de flesta snuttarna förut, för det andra har reklamsnickerierna degenererat något skrämmande. Det är alldeles för mycket amerikainspirerat skräp. Köp tuggummit Orbit så får även du vackert hår, en snygg tjej och ett jetplan. [Nog!] Hur intressant är det att få veta för sjuttioelfte gången att OB Fleur är frihet i en liten ask eller att barn luktar gott om man slår in dem i Pampers Menthol? Nej, det var klass på de gamla reklamfilmerna. Jag säger bara "Vad är det som händer?" (Estrella), "Det är en cab!?" (Trygg Hansa) eller"När det börjar kurra i magen/Det här är ett ganska tufft jobb" (Snickers). Det var tider det! Inget ungdomsfixerat manshatande dravel. Men jag avviker från ämnet. Vi skulle ju gå på bio.

Jag har upptäckt att ju nyare biograf, desto mindre salonger. Ju mindre salonger, desto trängre stolar. Ju trängre stolar, desto mer "Ajj som tusan". Jag är ingalunda en tungviktare, ändå var jag tvungen att ta av mig jackan för att få plats. Och har man riktig "tur" finns det hållare för de stora colamuggarna man kan köpa i foajén. Tyvärr passar de inte till de mindre muggarna vilket jag smärtsamt fick lära mig. Jag satte muggen i hållaren och allt utom locket åkte ner i min väska med ett plask. [Men se goddag!] Jag ålade mig ur stolen, ut ur salongen, och fick tag på toapapper och en ny läsk. Väskan är förlorad för evigt och måste antagligen sandblästras loss från heltäckningsmattan i salong 4:a.

Så har man knökat ner sig i barnstolarna på den nya supermoderna THX-salongen i skokartongsformat. De kör fem minuter med specialprogram för att visa hur fantastiskt ljudsystemet är, och när filmen går igång är den knappt i stereo. Men det klart, Sällskapsresan 5 - Hälsoresan kräver varken 3D-glasögon eller sensorroundljud för att man ska fatta vad det handlar om.

Schh! eller Men, är vi på dagis eller?

Filmen började. Jag hade hällt ut allt smågodis i mössan så att jag bekvämt kunde sticka ner handen och peta i mig lite smågodis. Egentligen hade jag inte behövt vara så finkänslig. Överallt omkring oss prasslade det som en stormig höstdag i storskogen. Folk gick åt sina popcornsäckar likt mulliga igelkottar och det som inte hamnade i munnen flög ut över salongen. Coca Colan flödade och doften från Gott och Blandat retade mina näsborrar så till den milda grad att jag insåg plötsligt att mitt liv var beroende av att jag fick godis omedelbart. Godis! Gottis! Sötsaker! Kom hör mitt NAMNAMROP!!! Jag kunde inte hålla fingrarna i styr utan gick fullständigt bärsärk. Fem minuter senare hade jag vräkt i mig hela påsen med skumsvampar, kartongen med baconchips, ätit upp min del av smågodiset och druckit min cola.

Äckelmätt, javisst! Men jag satte även nytt "vräka-i-mig-tills-det-svartnar"-rekord! Alltid något! Att jag sedan var så mätt att jag inte minns något av den första halvtimmen är smällar man får ta. Allt medan Stig-Helmer förlorade sig i en påse ostbågar och fyra bratwurstar satt jag och smygrapade ner i tröjan under de ljudligare avsnitten för att inte helt överväldigas av väderspänningar. Om det inte vore för att jag inte kan gå upp i vikt hade parallellen varit tragisk. Medan Ole guidade Stig-H mot bättre matvanor trugade jag till mig ytterligare en näve smågodis av Jenny.

Nå, lagom tills det började hetta till bland aromaterapisterna och kålrotsfascisterna vaknade mina synnerver till liv igen. Folk runt omkring skrattade gott och jag började fatta vad filmen handlade om. Då hörs plötsligt en glad truddelit i mörkret. Jag hoppade till, närvarokänslan var enorm. Hade de trots allt spelat in filmen i THX? Ack nej, det var Säckijärven polka från en Nokia mobiltelefon från en bänkrad lite längre fram.

Det ringde fyra-fem gånger till eftersom tjejen i sin outgrundliga vishet tydligen hade telefonen längst ner i väskan. Men stängdes telefonen av? Skämdes ägaren? Lyste hennes rodnande kinder likt en vårdkase sista april? Inte riktigt. Hon började prata med sin väninna eller vem det kunde vara. Folk hyschade åt henne men hon brydde sig föga. Då hördes en tordönsstämma: "Bruden! Stäng av telefonen eller börja springa, för nu är jag trött på den där skiten!" Det blev absolut knäpp tyst. Folk som åt godis blev sittande med handen halvvägs till munnen, de som slurpade i sig det sista av sin läsk bestämde sig för att de var nöjda och småungarna framför mig slutade att slåss. Det tog tjugo minuter innan folk ens vågade skratta igen.

Vad tyckte du om filmen?

Precis när filmen hade kommit igång och blivit lite småkul så var det slut. Ett riktigt jäkla anti-cleenex kan man säga. Filmen slutade i ett praktfullt "jaså?" och sedan tändes belysningen. Nja, nej, Åberg och Skolmen är för gamla och trötta verkar det som. Filmen hade sina poänger, men som Sture förklarade över en öl: Om Stig-H och Ole hade varit travhästar så vore de på väg till nödslakt nu. Och hur trovärdigt är det att en gubbe får den unga prinsessan och halva kungariket? Nej, vi har nog sett sista resan nu, om de inte kan hitta på något kul med bråckband, löshår och prostataproblem.

En storvuxen kille reste sig ganska på en gång från sin stol och såg sig vildsint omkring i salongen samtidigt som han drog upp sina nedhasade byxor. Han letade uppenbarligen efter något, vilket fick tjejen med mobilen att skrikande lämna salongen. Hon sprang omkull en av städerskorna under sitt gatlopp. Han såg förvånat på henne innan han med timid röst frågade sin granne om hon visste var det fanns några toaletter. (Det visste hon inte) Jag förbarmade mig över den nödiga killen och visade vägen genom popcornen. Han gav mig en tacksam blick innan han med fullt "kniiip" vacklade in på toan.

Vi fortsatte till närmaste pub där vissa av oss intog mer eller mindre starka drycker. En av nackdelarna med att inte dricka sprit är att man har svårt att hänga med i de luddigaste tankegångarna. Som när Jenny och Sture drog paralleller mellan Hälsoresan och Gudfadern. "Tänk er", sluddrade Jenny. "Tänk er att veganer vill skrämmas. När man vaknar upp med en isärskuren avocado bredvid sig i sängen då vet man vad klockan är slagen." Och så garvade de så att de nästan ramlade av stolarna. Hmm, jättekul ;-) Undrar hur pigga och skärpta de är på veckomötet imorgon!?

Sture föreslog en filmatisering av Pasilinnas "Kollektivt självmord", som tydligen handlar om några deppiga finländare och deras bussresa för att ta livet av sig. Den ultimata sällskapsresan? [Sällskapsresan 6 - Den sista färden] Ingen av oss hade en aning om vad Sture snackade om så vi pepprade honom med chilinötter och så fick han köpa nästa runda som straff för att han läser andra böcker än manualer och billiga deckare. Vi är ju programmerare för tusan, inte litteraturvetare. Har karln ingen yrkesstolthet?

Innan de övriga helt försvann i alkoholförgiftningens förlovade land enades vi om ett betyg på filmen. På en skala från ett till fem får den 2,5 T28:a. Den kunde ha fått tre om inte kräkmedlet Kerstin Bäck hade varit med och spelat sin roll så illa att det inte finns på kartan! Stig-Helmer bör dessutom pensioneras och alla som inte kan hålla käft när filmen har börjat kan användas som utfyllnad i farthinder. Svarta lådans dom är hård, men rättvis.

Till skillnad från Bruno tycker jag att "Kollektivt självmord" är en vansinnigt rolig och träffsäker bok. Köp, eller låna den, och läs! (Författarens anm.)

Senast uppdaterad 00-04-21.