Måndag 3:e april 2000

[Pensionsförsäkringar är för fegisar]
Murklans samlade #7

Jag hade fortfarande grus i ögonen när jag halade fram det jag trodde var jämna pengar och sträckte fram handen för att ta tur och returbiljetten. Men det kom ingen biljett under den mjölkvita repiga plexiglasrutan. Spärrvakten, som precis verkade ha klivit av planet från Indien eftersom han varken förstod eller pratade svenska, pekade och utstötte något som jag först senare förstod var "Det saknas en krona". När jag frågande ryckte på axlarna räknade han mycket tydligt pengarna åt mig och visade sedan att det borde ha legat en slant till på disken. Vakten blev stressad, för att inte tala om de andra jäktingarna som stod och stampade i kön. En typ med ansat popskägg och cowboyhatt började anta en oroväckande röd ton och fina frun med figurklippta rosa pudeln på armen tittade demonstrativt på klockan. Hon ville väl att jag skulle se att hon har en Gucci-klocka. Hur mycket bryr jag mig om det på en skala? Tänk; jag har en sketen gratisklocka från Ellos och ändå står jag före henne i kön. Den har fungerat perfekt i över tre år (jag har inte ens behövt byta batteri) men om hon vill betala mer för sin klocka än jag handlar mat för på ett år så får hon väl det då.

Till slut hittade jag i alla fall slanten som åkt ur fickan och hamnat inne i fodret, bortanför de luddiga Läkerol-halstabletterna och gummisnoddarna. Med ett triumferande fnysande la jag upp den blänkande pengen framför spärrvakten, med en min som uttryckte "Här har du en krona till, är du nöjd nu då? Utsugare!" och betalade med bara en antydan till skammens rodnad på kinderna min biljett. Turbanjeppen i luckan stämplade fel, men det tordes fan gå tillbaka och klaga. Jag betalade i alla fall inte med 50-öringar som hon framför mig gjorde (tack och lov att inflationen har gjort att vi inte längre använder 5-, 10- och 25-öringar). Betala med 50-åringar - nej det vore väl ovanligt taskigt! De har det svårt nog ändå utan att användas som valuta vid resor.

Jag följde med strömmen in på perrongen och möttes av en gravt nedslående syn. Varenda obekväm soffa (alla tre) i stansad metall var belamrad med folk. Det var så trångt att jag nästan inte hade plats att byta åsikt. Har folk inget annat för sig än att åka tåg? Med dagens arbetslöshetssiffror och jobba från hemmet-flum borde det inte vara en strid på liv och död klockan 7 på morgonen.

Folk stod långt ute på de blindräfflade kantstenarna, så nära spåret att de kunde räkna cigarettfimparna och ihopknycklade öl- och läskburkar mellan de skitiga betongsyllarna. Och varför leker de med döden i form av ett framrusande grafittibombat tunnelbanetåg? Mycket enkelt! De är statister i "Jakten på den försvunna sittplatsen". Men det är en fåfäng jakt. SL kör nämligen med samma skamliga hela havet stormar- taktik som vissa hippa/hotta dans- och matställen. Genom långa köer och det faktum att platserna aldrig räcker till skapas ett popularitetsrykte. På något sätt tror jag inte att den planeringen fungerar för tunnelbanan. Eller? Det hindrar dock inte att myten om den hägrande sittplatsen lever vidare. Tack och lov har de inte utkastare än, inte för att det inte skulle behövas (mer om det senare).

Min hållplats är den sista där man om man har tur som en tokig kan få tag på en ledig sittplats. Men det är olika hur mycket folk det är på tåget. Ibland har de satt in en ny vagn där några rader sittplatser tagits bort till förmån för en större ståplatsdel. När den elektroniska anslagstavlan visar att det är en minut kvar går folk ner i de mentala fotblocken och vässar sina klor. De slänger bananskal, colaburkar och cigaretter och strosar oskyldigt längre fram mot kanten, bortanför den förbjudna linjen. Likt grisar vid tråget sneglar de på övriga medtävlande och försöker räkna ut var dörrarna kommer att befinna sig då tåget stannar. Folk med samma favoritplats morrar åt varandra och nykomlingar hamnar som regel längst bak i kön. Det är väldigt primitivt ordnat, mycket testosteron och adrenalin. Störst går först. Resenärtyperna Lone Ranger och Karriärist glider längst fram. Om du är kvinna och besitter ett visst mått av charm eller är snygg kan det också räcka till en plats i första ledet, men då får du räkna med att din "räddare i nöden" vill veta namn, telefonnummer och byststorlek.

När luftbubblan som tåget pressar framför sig får luggen lyfta rör det sig om sekunder. De sista strategiska förflyttningarna görs och sedan dundrar tåget in vid stationen. Jag har hittat en plats som för det mesta gör att jag kommer först in i tredje vagnen. Tyvärr har en hårdpermanentad medelålders kvinna kommit på samma sak. Men hon står inte på rätt ställe, nehej då!. Istället följer hon efter dörren 5-10 meter medan tåget stannar. Om jag inte står precis vid kanten på perrongen så tränger hon sig före. Så kan vi inte ha det! Precis när hon kommer gående går jag ut och stänger henne. Första gången jag gjorde det blev hon jättepaff, och nu är det en öppen kamp där alla medel är tillåtna. Utan att skryta så vinner jag de flesta av våra matcher, jag väger ju lite mer och hon har inte hämtat sig efter mitt diskreta paraplystick mot knäskålen än.

Förutom att man måste veta var tåget stannar så är det av största betydelse att hamna på rätt sida om dubbeldörrarna. Står man vid fel sida man måste gå åt sidan och släppa av resenärer medan de som köar vid andra dörrhalvan kan promenera rakt in så lätt som ingenting. Och då spelar det ingen roll att man står först, det blir ingen plats. Då får man sälla sig till övriga "loosers" och hoppas på restplatser. För att ha en chans krävs en avancerad mix av "man vet vad man har, men inte vad man får", tolkning av kroppsspråk och snabba reflexer. Man måste kunna skilja dem som bara rättar till grejorna från den som faktiskt ska av vid nästa station. Och om reaktionstiden överstiger 0,3 sekunder kan man lika gärna stå kvar, för så snabb måste man vara från det att prasslet från en plastpåse hörs till dess att den tomma platsen är tagen. Och det finns inget värre än att lämna den relativt skyddade platsen vid dörrarna och finna sig själv strandsatt ute i gången mellan sätena. Alla som någon gång hållit sig fast i stropparna i taket vet vad jag snackar om. Precis - den totala förödmjukelsen.

Och så får man sin plats med lite tur. Kanske till och med intill ett fönster. Då kan man kika ut medan man väntar, om fönstret inte immat igen vill säga. Sätena är så trånga att man måste lägga upp armbågen mot karmen runt fönstret, men det blir en balansakt. Kanten är i fel höjd och har precis fel bredd. I varje krängning halkar man ner från kanten och slår i änkenerven. Jag tar inte upp mycket plats ändå är det svårt att sitta riktigt bekvämt. Allt för många saknar kunskap om sina gränser. Jag är helt enkelt inte särskilt förtjust i att gnugga lår med en främling. Jag flyttar mig längre och längre åt min kant och grannens ben följer efter. Till sist sitter jag som ett frimärke i väggen och har hans armbåge i midjan och tunga portfölj på tårna. Ibland sparkar jag till portföljen och ler urskuldande, ibland ger jag dem en körare i mellangärdet under förevändning att jag rättar till jackan. På så sätt informerar jag dem om var deras utrymme slutar och mitt tar vid. Det finns nämligen resenärer som saknar privat sfär, och därför vid behov använder sig av din. Oförskämt är bara förnamnet!

Förutom oönskad kroppskontakt verkar stängda respektive öppna fönster framkalla de starkaste känslorna. Av någon underlig anledning hävdas att den som fryser alltid har rätt. Av hänsyn till övriga passagerare måste det ju vara lättare för fryslortar att sätta på sig en tröja än att jag drar av mig min t-shirt. Men vad gör man när det är 30 grader utomhus (gud vet hur varmt det var i vagnen) och man svettas som en gris, och en köldkänsligt bittert surkart börjar gnälla så fort man försöker släppa in lite luft i vagnen? Han hade ju en jacka med sig men vägrade att ta den på sig. Vi var säkert hundra personer i vagnen och nästan ingen luft! Man sörplade girigt i sig lite syre när tåget stannade och dörrarna öppnades.

Jag erbjöd mig till och med att byta plats med honom men han var bara ute efter att bråka. En paragrafryttare som trodde att han hade "lagen" i ryggen. Men just den här morgonen var "mobben" på min sida så gnällpellen fick vackert acceptera lite drag. Ha

Jag pratade om utkastare tidigare. I morse kom jag för ovanlighetens skull nästan sist in i en välfylld vagn. Men det fanns flera tomma platser. Jag begrep inte varför men man blir ju misstänksam. Det är som två Minuten-köer där den ena är nästan tom medan den andra är lång som kön till gratis käk vid premiären till en Leonardo DiCaprio-film. Beror det på att alla tror att maskinen inte fungerar, eller är det för att den faktiskt inte fungerar? Sånt kan man bli nästan tokig av att fundera på. De som stod närmast verkade väldigt spända men jag kikade ändå på sittplatserna. Inga spyor eller liknande så jag satte mig ner snett mittemot en halvslumrande karl. Det tog mig exakt två andetag för att inse varför folk lämnade vagnen likt glada lämlar på väg mot ett stup. Först en sniff, sedan en sniff till för att utröna om det var en luktvilla (jfr. synvilla).

Den lukt som mötte mig var fasansfull. Ondskefull, rent av. Som en odefinierbar blandning av äggmök, rutten frukt och sur mjölk. Hur fan kan en människa utsöndra den odören? Sneglade på karln men han verkade helt oberörd. Han kliade sig på näsan och sände ut en ny pust av eau de äckel. Luktsensationen verkade härstamma från de stora svettfläckarna under ärmarna på hans syntetiska parkas. Jag försökte att inte andas med näsan men det var som om lungorna inte kunde tillgodogöra sig syret i luften. Ögonen sved och halsen snörde ihop sig i höjd med naveln. Snuskatomerna i mannens odör förintade allt syre eller också blockerade de lungblåsorna syreupptagningsförmåga. Först fick jag yrsel, och sedan panik. Måste ut! Hellre tio mil till fots än att sitta en sekund till bredvid denna vandrande sopstation. (Om stank vore pengar, hade snubben varit rikare än Bill Gates och OPEC tillsammans.)

Vi har en policy på svarta lådan; lämna alltid materialet på jobbet i sådant skick att någon av arbetskamraterna kan ta över om du skulle bli överkörd av en buss på väg hem. Undrar om en kvalfylld död i form av muterad svett på tunnelbanan fungerar lika bra? Jag kom på benen och fick uppskattande blickar och applåder från synnerligen imponerade medresenärer när jag vinglade ut ur vagnen och in i nästa. Jag hade trots allt klarat av att sitta bredvid Mr Svetto i två hela stationer. Mer än någon annan klarat utan livsuppehållande system. Undrar om de klarar av att desinficera vagnen eller om den går direkt till slutförvaring i en betongsarkofag. Jag verkade så svag att en kille gav mig sin plats. I morgon ska jag kolla om Astra Zeneca eller Pharmacia Upjohn har tappat bort ett genetiskt experiment!

Några stationer senare klev det ombord en trött gammal tant i illgrön ullkappa och rosa filthatt. Hon hade svårt att gå och såg sig förskräckt om i den fulla vagnen. Jag satt lite trångt till men när ingen annan visade minsta intresse reste jag mig upp och vinkade åt henne. Hon såg mig inte så jag tog ett steg mot henne. Nu såg hon mig och log ett lättat leende. Men det försvann nästan på en gång. Jag fick förklaringen när jag vände mig om efter min väska. På min plats hade överklasskärringen med pudeln satt sig. Hon låtsades inte se mig när jag ställde mig precis framför henne.

"Jag reste mig för att låta den här damen sitta", sa jag och pekade på gumman som kurade ihop sig ännu mer då hon blivit slagträ i grälet. "Det måste du väl ändå ha fattat?"

"Jag förstår inte vad ni pratar om", svarade kärringen och tog sig färskräckt åt halsen. "Ni är oförskämd och uppenbarligen påverkad av något. Gå er väg!" Hon såg sig omkring för att få stöd, men de andra studerade reklamen på väggarna eller kikade ner i sina böcker och tidningar.

Nu blev jag heligt förbannad. Vilket sätt! Så jag böjde mig fram.

"Om du inte flyttar ditt beniga arsle inom fem sekunder…", väste jag med min skrovligaste stämma och höll upp ena handen med utspärrade fingrar. (Låter mer som Björne än Clintan, men i alla fall.) "Så kastar jag ut hundjäveln genom det där fönstret!" Jag pekade mot en liten öppen lucka i närheten av taket.

"Jag ringer polisen", stammade kärringen och tog fram en liten förgylld Nokia med diamant på antennen.

"Ring då", morrade jag och tog tag om hennes älskad kräk.

"Rör inte Simone!" pep fina frun och tappade mobilen. När jag hystade iväg pudeln längs gången kastad hon sig efter den så kraftfullt som hennes designade snäva kjol tillät. Sprattlande i snömodden fick hon tag på kopplet och ryckte till. Simone ylade och hasade in under ett säte där en Bofinken Knut satt och tryckte. Folk runt omkring skrattade muntert. Gratis underhållning.

Jag visade den gamla tanten till platsen och önskade henne trevlig resa innan jag gav hundälskaren hennes mobil tillbaka. Fast då hade jag förstås redan raderat alla hennes snabbnummer och repat displayen. Jag rådde henne att skaffa en Eriksson. Nokia är ju bara billigt finskt skit!

Typer i tunnelbanan

The Lone Ranger - Vägrar att hålla i sig oavsett hur stökig och skakigt resan är, antagligen med händerna i fickorna för att visa hur otroligt cool han är (jo, det är en man). Han aningen hopkurad, som ett lejon redo för språng, eller en snuskgubbe som precis spanat in en snygg tjej. Har fenomenal balans.

Bofinken Knut - Sitter och kurar i ett hörn, ikläd beige sommarjacka och skotskrutig keps oavsett årstid. Håller antingen handväskan i ett krampaktigt grepp framför sig, eller en hjulförsedd packväska i galon. Ser sig nervöst omkring, kan mycket väl vara första gången han/hon åker tunnelbana

Halvtuffe Uffe - Vill vara en Lone Ranger men varken vågar eller har förutsättningar. Saknar helt enkelt balans och varje gång vagnen kränger kastar han sig mot "fegsnöret" eller hamnar i någons knä. Har alltid en händig förklaring till att han tappade balansen. Kanske går han på kraftig medicinering eller blev knuffad.

Skogs-Mulle - verkar tro att en tur med tunnelbanan kräver försvarets överlevnadspaket. Har grön Helly Hansen-uniform och Fjällrävenstövlar. En kont i spån fulländar utrustningen. Är inte överdrivet hygienisk eftersom det inte är "naturligt" att använda tvål och vatten. Tvagar sig genom att fullt påklädd rulla sig i dagg under fullmåne någon gång per år.

Snorungar - Kallas även dagens ungdom eller Sveriges framtid. Klär sig i bylsiga byxor, säkert 10 storlekar för stora. Tommy Hilfiger och Adidas är hemskt inne. Så dyra kläder som de har skulle man kunna tro att de har jobb, men ofta är det föräldrarna som får pytsa. Förekommer ofta i gäng, vilket får folk i närheten att plötsligt finna annonser och diagram över linjesträckningen enormt intressanta. Håller sig med amerikansk rappslang och solglasögon oavsett väderlek och ljusförhållanden.

Fyllskallen Ronny - använder resan mellan Bagarmossen och Centralen till att försöka stoppa ner biljetten i en ficka som på något mystiskt vis försvunnit. Tittar med jämna mellanrum ned längs jackan samtidigt som han drar i den för att se om det finns en ficka någonstans. Står hela tiden och klänger runt en stolpe och kör upp det frikostigt exponerade arslet i de sittande medpassagerarnas ansikten. Ger Gällivarehäng ett ansikte.

Bosse Ringholm-wannabees - Den manliga varianten av den nya ekonomiska brottsligheten, karriäristen. Han har en dyrbar kostym, guldklocka och glasögon av senaste snitt eftersom de gör att han ser intellektuell ut (även om han har perfekt syn). Är stylad i håret, hälsosamt solariebrun och ensemblen kompletteras av en tokrolig slips med smurfar, Dilbert eller Bamse på. Mobiltelefonen har EU-signaturen, I Did It My Way, Goldfinger eller När vi gräver guld i USA som ringsignal.

Hillary Rodham Clinton-kopior - Den kvinnliga varianten av karriäristen lever uteslutande på mineralvatten och riskakor för att de ska komma i sina skräddarsydda små fodral. De har sina högklackade "power shoes" i en väska och kör med gymnastikskor på tåget. Fritiden tillbringas på gym eller på bjudningar längs Strandvägen. Deras Silvia-komplex yttrar sig i ständiga och malplacerade stela leenden. Mobilen har Diamonds Are A Girls Best Friend, Take A Chance On Me, Jag vill ha en egen måne eller Törs vi, kan vi, vill vi? som ringsignal. Anmäler/stämmer SL för könsdiskriminering om de skulle råka missa sitt tåg.

Optimisten - Är ofta sent ute, kanske håller han/hon fortfarande på att äta frukost när tåget kommer in på perrongen. Kan ses springa efter tåg trots att de lämnat stationen. Den manlige optimisten skriker och svär över alla tings orättvisa samtidigt som han ger sig på objekt i närheten (bänkar, läskmaskiner, SL-personal). Den kvinnliga motsvarigheten köper Kexchoklad och tröstäter.

Se mig, hör mig - Mobiltelefonisternas motto är "Jag talar, alltså finns jag". De pratar gärna och högt, ju högre de pratar desto mer finns de. Kan ibland misstas för Karriärister men med prisutvecklingen kan även en ambitionslös dagdrivare ha råd med senaste Ericsson eller Nokia. Om du ser någon som stirrar tomt framför sig och pratar med en osynlig partner så behöver personen ifråga inte vara galen. Han, eller hon för den delen, kan ha den senaste modellen av hands-free. En liten hörsnäcka med mikrofon på sladden ner till fickan.

Senast uppdaterad 00-04-03.