hösten 1999

[I mörkret är alla lampor släckta!]
Murklans samlade #5

Här kommer en viking!

Om det inte gällt något så dyrbart som min manlighet hade jag aldrig ha ställt upp. Men som det nu var hade jag inget annat val än att delta i årets Vasaloppet tillsammans med Murklan, Sten och Kalle [De fyra desertörerna som vi kallar oss]. Vi hade i och för sig slagit vad om 1500 kronor, men det var inte förlusten av pengar som skulle svida mest. Jag vägrar att bli sedd för fegis (ett karaktärsproblem det medges), åtminstone inte innan jag lockat en kvinna i giftermål.

Dessutom backar inte jag på mitt ord hur smärtsamt det än blir. Och det blev smärtsamt. Problemen var många och inte alldeles enkla att komma tillrätta med. För det första var jag tvungen att skaffa skidor. Jag hittade mina gamla skidor uppe i vår sommarstuga, men inte ens Gunde Svan skulle göra sig själv rättvisa på Sundins blåa träskidor från 1973. Speciellt när pjäxorna är storlek 28. Det var bara att bita i det sura gräset och köpa nya grejor. [Någonstans i Sverige går det just nu en kossa och undrar varför all klöver ligger i Skidbutikens kassaapparat] Tretusen spänn för skidor, bindningar och pjäxor. Otroligt! Och det här var i augusti. Vad samma prylar kostar i januari törs man knappt tänka på. Tack och lov att Kalle fixade skidkläderna, annars hade jag fått plundra spargrisen.

Skidkläder, ja. Antingen är han både färgblind och har tappat känseln, eller också har hans mentala kapacitet hastigt försämrats. Vi träffades på Muttern för att lägga upp en angreppsplan. Det var oktober förra året. Det han plockade fram ur sin Addidasväska var inget annat än glorifierade sparkdräkter. Jag undrade om han hyrt dem på någon maskeradfirma, men det hade han inte. Det var udda färger, ljusblått, rosa, lila och orange. De påminde mer om backhoppningsdräkter än något annat, men verkade rätt bekväma. Vi drog lott om alla utom den jättelika rosa som Murklan fick ta.

Morsan, som bara är sportintresserad när det rör sig om passivt betraktande, tyckte att det var onödigt för mig att åka Vasaloppet. Trängsel, snö, slask och en massa snoriga sportfånar med blåbärssoppa över hela kroppen, när man kunde sitta hemma i soffan och kika! Hon blev inte gladare när jag sa att det gällde ett vad. Typisk grabbig revirpinkning var hennes föraktfulla kommentar. Pappa nickade och låtsades hålla med, men när mamma gick till affären tog han fram sitt hemliga skrin och visade ett diplom från 1968. Jag hade ingen aning om att han åkt skidor, än mindre Vasaloppet. Han tyckte att det skulle bli jättekul och undrade om jag ville ha hjälp med något. Jag kunde inte komma på något då, men han gav mig varenda vallaburk han hade i lådan längst in i garderoben, bakom samlingen med mellanölsburkar och de varsamt paketerade årgångarna med Vi.

Jag gjorde en av mina alltför sällsynta avstickare till Kungliga Biblioteket och lånade en avhandling om ”friktionsanalys och kroppars rörelse i negativ temperatur”, dvs. en bok om längdskidåkning. Efter en massa bilder och diagram över hur man ska staka, hur långa stavarna ska vara och vilken mössa som ger bästa aerodynamiken kom det ett helt kapitel om hur man vallar, och vilka vallor som man kan blanda för att få bästa fäste och glid. Det var mycket lärorikt. Jag lärde mig till exempel att klister inte ska kladdas på under hela skidan, bara under ”trampet”. Dessutom ska visst den böjda delen av skidan ska vara framåt:-) Aldrig trodde jag att skidåkning skulle vara en sådan utpräglad materialsport!

Idioternas sammanslutning

När jag kände mig någorlunda säker på hur man vallar lagg samlade jag grabbarna till övning. Vi hade blåslampor, strykjärn, några ton valla, skrapor och ett storpack plåster. Det hela kompletterades med några backar öl, en sopsäck med chips, 25 rackabajsare och tre liter vitlöksdipp. Som stämningshöjare visade vi femmilen från OS i Calgary -88 på Murklans nya 50-tums widescreen-tv. Att se Gunde sträcka ut i skidspåret som en snorig nordanvind kan få vem som helst att vilja spänna på sig skidorna. Under glada tillrop gav vi oss i kast med underredsbehandlingen av skidorna.

Medan Kalle gick lös på sina skidor med blåslampa och gott humör provade jag och Sten att lägga på valla med ett strykjärn. Vi brände fast nästan en halv burk innan vi fattade att vallan skulle ha kletats på skidorna och inte på strykjärnet. Inte ens med lacknafta och kemisk bensin kunde vi återställa hans frus två veckor gamla Braun Turbo Super Duper-fixar-allt-utom-att-koka-kaffe-strykjärn. Hur kan man vara så jäkla dum att man tar ett sprillans nytt strykjärn? Tja, det är väl värst för honom själv när han ska försöka förklara varför han har Swix Silver på skjortkragarna de närmaste veckorna.

Bäst som vi satt där och putsade strykjärnet började Sten att vädra som en spårhund och se vilt omkring sig. Sedan svor han till och kastade sig upp från stolen och ut mot vardagsrummet. Jag vände mig om och fick se hur Kalles ena skida försvann i ett vitglödande inferno. Kalle själv försökte släcka elden genom att hälla starköl på den. Det gick inget vidare, men rökutvecklingen fick en fin skjuts. Murklan brukar inte hetsa upp sig, men nu kikade han till och med upp från sin djuplodande undersökning av chipspåsen och tyckte att Kalle kunde skärpa till sig.

I nästa ögonblick drog brandvarnaren i köket igång. Ett litet problem tycker du kanske? Icke! Från regionen runt köksfläkten kom ett avgrundsbröl som blåste bort duken och kaffebrödet från köksbordet, och mig av stolen. Det var som att befinna sig på apberget en fullsatt hockeymatch mellan Djurgården och AIK. Att Murklan inte nöjer sig med något så omanligt som en vanligt fjuttbrandvarnare kunde man kanske ana. Men att han hade anslutit en av försvaret utrangerad ”hesa Fredrik” och tre röda saftblandare till larmet kom som något av en överraskning. Men det tog bara tre veckor att få tillbaka hörseln på höger öra.

Kalle och Sten slog in de rykande skidorna i en filt och försvann ut i badrummet samtidigt som Murklan, med en rackabajsare i mungipan sträckte sig efter sin allround fjärrkontroll. Med en knapptryckning tystade han mistluren och såg på förödelsen. ”Fan vad skönt att jag valde vallningsfria skidor”, suckade han och avslutade påsen med grillchips. [Kalle köpte nya skidor redan nästa dag och Åsa fick både blommor och nytt strykjärn av Sten]

Ååå, ett och två, ett och två

Eftersom den enda snön i Stockholm i år fanns på vykort fick vi vara lite uppfinningsrika. Jag lyckades hitta ett gym som hade några dammiga skidåkningsapparater i en skrubb. De hade aldrig blivit någon hit, men visst kunde vi få använda dem om vi ville. Vi sprayade konstgjord snö på det lilla fönstret och strödde ut bomull över golvet. Sten hade ett band med julmusik som vi spelade så högt att aerobicsinstruktören kom in och undrade om vi kunde sänka ljudet lite. Hennes klass hade helt kommit av sig och börjat dansa små grodorna. När vi ville göra förhållandena riktigt vintriga band vi fast ett durkslag med pudersocker i takfläkten och körde på maxhastighet. En karaff med blåbärssoppa fulländade arrangemanget.

Första veckorna hade jag konstant träningsvärk i låren, jag gick som om jag hade hemorrojder! Det var så illa att jag inte ens kunde cykla i nedförsbacke. Men det gick bättre och bättre, snart kunde jag köra två pass i veckan utan att behöva ta ut kompledigt. Alla utom Murklan tränade. Han gjorde som han alltid brukar göra, vila sig i form. Eftersom han vilat sig konstant i snart trettio år borde han ha stor chans att vinna Vasaloppet.

Efter fyra månader i källaren var 75% av de tappra desertörerna sålunda fulltränade och peppade till hårfästena. Nu skulle vi resa i fädrens spår och inta Sälen. Kalle delade ut lyckoamuletter med Thomas Wassberg, Sixten Jernberg, Assar Rönnlund och Gunde Svan. Med dessa runt halsen hade vi segern i amatörklassen som i en liten ask. En jäkligt liten ask!

Lördag 4/3 - Dan före dan

Vi hade hört rapporter om att det var dåligt med snö och ända uppåt Borlänge så var det barmark. De höga träden stod svarta och spretiga mot den molnfria himlen. Men när vi närmade oss Leksand och Rättvik åkte vi rakt in i ett monumentalt snöoväder. Trots att torkarna gick som vingarna på en kolibri såg vi knappt förbi luftintaget framför vindrutan. Jag tror inte att jag varit med om något värre. I mitt stilla sinne såg jag framför mig hur vi missade en kurva och hamnade under en gammal tall. När vi sent om sider vaknade var vi översnöade och ingen hörde våra skrik. Sedan skulle vi använda skidorna att göra upp eld och till sist dö av alla giftiga ångor från kompositmaterialen. [Nej, ibland är det farligt för hälsan att vara man!]

Vi körde om en bil och då insåg jag att vi hade det förbannat bra i den stora Volvon. Bilen vi körde om, som var en liten grön Triumph med brittiska plåtar, innehöll två stelfrusna engelsmän. De hade sufflett och ovanpå den lite osorterade skidor och stavar fastsurrade. De körde väl i 40 si så där med blankslitna sommardäck. Trodde de att snön bara fanns i skogen eller? Människor! Vi tog dem på släp och utfordrade dem med några påsar kexchoklad.

Efter att ha snurrat runt en stund i blindo och slutligen blivit guidade av en extrainkallad jeppe från hemvärnet hittade vi gymnastiksalen där vi skulle bo. Det stod säkert 400 sängar sida vid sida. Vi kom rätt tidigt så vi fick sängar nära duscharna och den provisoriska matsalen. En snabb inventering visade att de få restauranger/hak som fanns var proppfyllda med tyska gruppresor som sjöng tysk dansbandsmusik. Huga! De hade tagit över det lilla samhället och vi fick snällt lomma tillbaka till sovsalen. Tur att vi hade matsäck med. Klockan var bara sju men med tanke på hur tidigt vi skulle upp var det ganska skönt att glida in mellan de medhavda lakanen och den lånade hästfilten.

Söndag 5/3 - Här ska tävlas!

På morgonen väcktes jag ur törnrosasömnen redan klockan fem. Om jag hade fått välja själv hade jag legat kvar - ingen tvekan. Det skulle vara värt en månadslön att slippa känna den kalla linoleummattan under sängvarma fotsulor. Jag var alldeles matt i kroppen och hade tröttfrossa. En natt i en gympasal i Sälen är nog inte den bästa uppladdning man kan tänka sig. Men nöden har ingen lag. Och nödig var jag i vilket fall så det var bara att ställa sig i kön till toaletten. Väl därinne fick jag vada genom berg av tomma vallaburkar, linimentflaskor, Pripps+, begagnade engångsrakhyvlar och urlagda snusar. Det var en himla tur att jag inte gjorde 2:an eftersom toapapperet var slut. [Kontrollera alltid att det finns toapapper innan du sätter igång, brukade mamma förmana. Och det hade hon baske mig rätt i.]

Det var kö till duschen också. Det fanns fem duschar och följaktligen fem köer. [Tänk om alla kunde stå i en kö, och sedan tar man den dusch som blir ledig] Jag har en gång för alla lärt mig att stå kvar i ”min” kö. Min förmåga att välja fel kö överskuggas bara av min osvikliga förmåga att byta kö i fel läge. Så jag stod snällt och väntade på min tur. Det var fortfarande långt kvar till starten när en kö blev riktigt orolig.

Jag såg inte vad som hände men plötsligt började en liten kille (såg ut som Sigvard Marjasin utan mustasch) bråka på ett tvåmeters muskelpaket av Karelinformat. [Han hade antagligen förstärkt sina skidor med armeringsjärn, så tung som han måste vara] Den lille vägrade att acceptera att Karelins kompis hållit en plats åt honom medan han var på toa. Det såg roligt ut när den lille började buffa och knuffa utan att ens kröka ett hårstrå på sin jättelika motståndare. Det blev så pass mycket liv och kiv att en funktionär kom in och undrade vad som stod på. Han suckade trött och bestämde att kompisar fick hålla platser åt varandra.

Det verkade som om Marjasin accepterade sitt öde, men så plötsligt kom han flygande ut från duscharna. Han viftade med något gult och siktade rakt mot Karelins kronjuveler. Den ettrige lille dvärgen hade varit in och blött ner sin handduk och gjort en ”snärtare”. Det lät som ett skott när spetsen på handduken träffade på låret. Marjasin hann få in en snärt till innan han övermannades av Karelin och dennes kompis. Karelin var inte arg, bara väldigt bestämd när han bar ut den desperat sprattlande och svärande Marjasin och stoppade ner honom i en snödriva. Han fick applåder när han kom tillbaka efter uträttat värv.

Alla som åkte loppet fick en miniflaska med Clearasil Menthol av arrangörerna. Ska man gå runt och lukta Vicks Blå i huvudet nu? Vad blir nästa drag? Loreal Eucalyptus, AXE Barbeacue eller Finesse Mellanrost? Kanske kan man tillsätta kolsyra för luftigare hår? Herre Gud vad fjompigt. Inte vill man väl åka Vasaloppet likt en fleeceklädd After Eight!

Vasaloppet, del 2

Senast uppdaterad 00-02-14.