Söndag 5:e mars 2000

[Mjölksyra, äh det skiter jag i!]
Murklans samlade #6 (knyckt av Thomas Wassberg)

Där går starten!

Det var svinkallt när vi kom ut ur gymnastiksalen, men vi försökte se det från den positiva sidan - till och med "Kvartetten som skämdes" borde kunna få till en hygglig vallning. Humöret steg ytterligare när två färgglada, supermoderna bussar med pysande hydraulikbromsar stannade framför oss. Vi hurrade och klappade våra frusna händer i bästa sällskapsresestil. Enda kruxet var att det inte var våra bussar. De tillhörde allsångstyskarna. [Skrytiga Krautmobiler!] Sorgsna iakttog vi en "tysk" minut.

Våra "bussar" stod runt hörnet. Snarare transportfordon av obestämbar karaktär. De hade sett bättre dagar, halvhyfsade dagar och till och med halvkrassliga dagar. Det gick ju för tusan att se vart gengasaggregatet hade suttit! Vi öste in skidor, stavar, ryggsäckar och annat löst i bagageutrymmena innan vi trängde ihop oss på de stenhårda sätena. Det fanns klotter från alla epoker. Allt från En svensk tiger till Sverige ut ur EU och Girlpower. Nåja, vi kom iväg före de tjusiga Euro-bussarna i alla fall. En första delseger.

Den stora åkern var packad till bristningsgränsen med förhoppningsfulla, företrädesvis män, i alla åldrar. Där fanns allt från hopplösa fall till långåkningsproffs. Sten hade läst informationsmaterialet och guidade oss ut i vimlet. Det verkade som om han hade rätt, för vi hittade faktiskt en liten plätt att stå på. Men när vi hade satt på oss skidorna, spänt pjäxorna, fäst det lilla tidtagarchipset och skruvat fast mössorna kom det en funktionär och påpekade att vi stod i elitsektionen. Jamen, det är väl på pricken det, tyckte Murklan och gjorde några pigga knäböj samtidigt som han log sitt soligaste leende. Inte riktigt, svarade funktionären och pekade åt andra änden av fältet. Där borta ska ni stå.

Alla nummer mellan 14 000 och 16 000 skulle stå i sista startledet, märkt E4. Och vi som trodde att det var vägbeskrivningen! Tilltufsade hasade vi oss iväg från "gräddfilen". Ibland ville våra kamrater i skidspåret inte flytta på sig eftersom de hittat en alldeles särskilt bra plats att stå och hänga på. Men ett välplacerat hugg med staven kan få även den dyraste bindning att lösa ut, så vi banade oss sakta men säkert väg genom startfältet bort till pöbelavdelningen.

Medan vi väntade på starten förde jag skidorna fram och tillbaka, precis som eliten brukar göra på tv. Vet inte vad det är bra för, men det ser proffsigt ut så vi gjorde också det. Ja, inte Murklan förstås. Han var fullt upptagen med att sätta i sig dagens första Calzone. Han sköljde ner pizzan med en halvliter Pripps. (Inte Pripps plus, men väl en Pripps starköl.) Hans "nu är jag mätt"-rap överröstade tvåminutersvarningen och fick en flock skator att i panik flyga söderut.

Det var oroligt i leden, mycket buffande och knuffande. En minut kvar. Tjuvstart! Först hördes ett samfällt klick då tusentals dyra tidtagarklockor knäpptes igång, sedan hävde sig alla framåt i en enda synkroniserad vågrörelse och körde över funktionärerna som höll i startskynkena. Alla gav järnet utom fyra 08-or i färgglada sparkdräkter. Tjuvstart! Ja, jösses. Det är ju inte som om loppet kommer att avgöras med hjälp av målfoto. Nio mil är nästan otäckt långt, och med rätt genomförd taktik tar vi dem före Mångsbodarna i alla fall. Medan funktionärerna, med spår av kallvalla över hela kroppen, sakta tog sig på benen igen gjorde vi oss redo för den långa färden.

Glöm allt vad fair play och hänsyn heter. Långlopp på skidor är uppenbarligen ingen gentlemannasport. Alla ville hinna först över vägen och uppför första backen, loppets stora flaskhals. Det är naturligtvis omöjligt för alla att vara först, men det berodde inte på att de inte försökte. Det förekom en slags omvänd stage diving, där åkare liksom kom underifrån och sakta men säkert ålade sig upp i någon annans toppluva.

Här och där låg det skidåkare och skidor i plockepinliknande formationer. Något ljushuvud hade försökt att skejta och omedelbart trasslat in sig i grannarnas skidor. De som åkte närmast såg inte en medmänniska i nöd, de såg en "lucka". En barmhärtig samarit hade haft att göra i veckor.

Trångt!

Murklan har vissa färdigheter som jag saknar. Trots sin minst sagt imponerande kroppshydda (hydda är ingen bra beskrivning, flerfamiljshus passar bättre) har han en märklig förmåga att ta sig fram. Och det är ytterst sällan han skadar någon, allvarligt. Så vi hängde på i hans kölvatten där han banade väg genom sällskapet PRO Orsa - "Håll undan för +80" på samma sätt som en japansk kockkniv skär genom flytande nytta. [Han var antagligen Djingis Khan i sitt förra liv].

Vi saxade oss framåt genom ett tvärsnitt av den svenska befolkningen, i trygg förvissning om att vår egen rosafärgade Barbapappa skulle hitta luckor. Med stadigt tag om stavarna fällde han ner ögonbrynen, antog ett febrigt utseende och började veva. Likt en svårt överviktig och överförfriskad Moses fick han havet att dela på sig.

Framme vid backen tog det dock definitivt stopp. Vi stod mitt i smeten och kom inte en millimeter. Jag vet inte hur lång tid vi stod i kö. Det är svårt att bry sig om tid när man inte längre kan känna sina tår. Så kallt var det väl ändå inte. Jag hade ju till och med trätt söta blå raggsockor utanpå skorna! Jag hackade med staven på tåhättan, men kände ingenting! Det fick sin förklaring när killen intill undrade varför i helvete jag hackade på hans pjäxor.

Vi kavade någon meter sedan tog det stopp. Kavade någon meter - stopp! Till slut stod jag inte ut längre. Det förelåg två alternativ. Antingen skulle jag börja skrika okontrollerat, eller också måste jag bort från den omedelbara omgivningen. Beslutet var tämligen enkelt. Jag lyckades krångla mig ner till pjäxorna och tog av mig skidorna. Sedan sökte jag mig via en kringgående rörelse ut mot skogsbrynet. En del självutnämnda trafikpoliser skrek och domderade men vågade inte lämna sin plats i kön.

Och där kommer Åke Strömmer!

Mitt i backen stod Sportens utsände, Åke Strömmer, som en Wella-stylad vattendelare. Det var märkligt vad ivriga en del var på att få vara med i TV. Det fanns plats att börja åka skidor på riktigt, ändå stod de i kö för att få defilera förbi kameran. En del var inte så självsäkra så de nöjde sig med att vinka, andra åkte rakt fram till mikrofonen och skrek sina namn. Med så många frivilliga kan jag inte fatta varför han prompt skulle snacka med mig. Jag hade inga önskemål om att bli till allmänt åtlöje när jag kom tassande uppför backen med skidorna i handen. Jag försökte hinna undan, men Strömmer var för rutinerad.

"Jaha, här har vi en som glömt bort att det handlar om skidåkning", skrattade han. "Kom så får vi pratas vid en stund." Han ryckte tag i min ärm.

"Hinner inte", svarade jag med tillgjord röst samtidigt som jag vände bort ansiktet. "Jag är servicetekniker åt Jan Ottosson och han måste få sina skidor." Jag försökte knuffa mig förbi SVT:s kamerateam men Åke släppte inte taget. Han är ju reporter, den jäkla klängrankan!

"Det har jag aldrig hört talas om. Förresten så har du ju en nummerlapp."

"Och du har mikrofon och fjantig frisyr", kontrade jag och kom äntligen loss. Jag lipade åt honom som den värsta barnunge innan jag satte på mig skidorna och trängde mig in i kön igen. Äntligen på väg! Mora, Here I Come! De andra föll in bakom mig och det sista vi såg av SVT var att Strömmer omringades av en grupp "goa gubbar" från Göteborg. Rätt åt honom.

Usch vad träligt det vara att åka. En massa folk överallt och fenomenalt dåligt glid. Inte för att det blev så mycket skidåkning den första biten, det var det alldeles för trångt för. En del försökte åka utanför spåret, men de försvann i ett moln av nysnö och syntes inte till mer. Vi åkte om en del och blev omåkta av andra. Men det gick för långsamt. Jag hade en liten tabell med hålltider, och redan efter ett fyra - fem kilometer var vi en kvart försenade. Om det höll på så här skulle vi bli stoppade redan i Smågan!

Vi ökade takten lite, så att vi i alla fall höll jämna steg med barnfamiljer och handikappade. Jag hade min bärbara CD-spelare med mig, och en specialanpassad CD. Uppför backar körde jag "Holding Out For A Hero" med Bonnie Taylor och nedför var det "Hä bar å åk" med Ingemar Stenmark. Raksträckor klarades av med "Vita vidder" av Family Four och trängsel med den gamla klassikern "Klart till drabbning". Smågan-kontrollen klarades snabbt av. Ingen av oss var så där jättetänd på blåbärssoppa så vi vinkade bara till flickorna i folkdräkt. De skakade på huvudena åt vår taktik, men de visste väl inte om att vi hade egna drycker som vi konsumerade i flykten så att säga. Humöret var rätt bra, det hade blivit avsevärt mycket varmare.

I Evertsberg, halvvägs till målet, låg vi faktiskt en halvtimme före schemat. Murklan flirtade med en av blåbärssoppe-pigorna så att vi fick använda deras mikro. Nacho sombreros och guacamole går ner avsevärt mycket lättare än pannkakor och soppa. Inget passar så bra för det ursvenska Vasaloppet som några riktigt kryddiga mexikanska rätter. Till efterrätt åt vi Stens specialare, blåbärsmuffins.

Vi hamnade i kö igen, och tempot sjönk. Rusningstrafiken i Storstockholm är inget mot sträckan mellan Evertsberg och Oxberg. Det gick nedförs gubevars, vilket betydde flera masskollisioner och besök i naturen. Jag ringde in och kollade vår placering. Sorry. Just nu är det många som ringer till vår växel, försök igen senare! Som tur var hade Kalle sin nya Eriksson T28 med sig, så han kunde positionsbestämma oss. Via GSM kom vi fram till att vi befann oss i Tidaholm. När Murklan trött förklarade att vi då hade rört oss med en snitthastighet av 132 km i timmen, muttrade Kalle något om slagskugga och trötta batterier och snajdade purken iväg lite i förväg.

Spåren hade nästan helt försvunnit eftersom 95% av alla deltagare helt enkelt inte kan åka skidor. Så när vi kom till Hökberg var vi trötta, törstiga, förbannade och försenade. Det var en syn för gudarna att se Murklan saxa sig genom en tysk koloni. När han väl fått vittring på näring finns det inget som kan stoppa honom. Han vräkte sig fram mot bordet med sportdryck likt en tidvattenvåg. Jag svär att man såg skräcken i ögonen på kontrollchefen när Murklan gick lös på det som erbjöds. Det såg ut som ett slagfält när han druckit sina 23 muggar och dragit vidare.

Själv grymtade jag bara något ohörbart innan jag dök med huvudet före ner bland muggarna med soppa. Jag drack som i trans och när jag kände mig nöjd var min en gång så vackra dräkt fullständigt nedsölad med blåbärssoppa. Jag såg ut som en "Före"-bild i en Via Direkt-reklamannons. [Lika erotisk som ett grötomslag.] Trött var jag också. Men tiden var knapp om vi skulle hinna till sista tidskontrollen i Eldris. Vi gav allt, men det räckte nästan inte.

Stopp där, lille vän!

När vi likt sjövilda skogsmöss vräkte oss in i Eldris-kontrollen hade funktionärerna redan repet på G. Chefen höll en klocka i ena handen och den andra handen höjd som signal till att de snart skulle stänga spåret. Vi ökade takten så mycket våra mjölksyrestinna ben klarade. Min blodsprängda blick mötte huvudfunktionärens ondskefulla ögon. Ett leende spelade på hans läppar och jag såg hur han fattat beslutet att stänga Eldris. Hans arm föll, och det gjorde vi också. Som James Bondar kastade vi oss ner på snön och rullade under repet. Jag utstötte ett triumferande "Ha, ha!" innan jag med full kraft landade på Stens stav och bröt spetsen på min vänstra skida. Aaajj.

Murklan, som är ungefär lika vig som en AGA-spis, fortsatte rakt fram. Han viftade med stavarna och utstötte någon form av förbannelse. De två funktionärerna som höll i repet drogs med längs spåret när Murklan använde sina 140 kilo till att pinna nerför nästa backe. Vi hörde deras förtvivlade rop på hjälp försvinna i fjärran för att sedan tystna. Vad fan hade Murklan gjort?

Ljuset i slutet av tunneln

Efter att ha skickat sjukvårdare efter de två mörbultade funktionärerna och lagat min skida med gladpack och Nivea gav vi oss ut på den sista sträckan. Nu var det bara 9 kilometer kvar. Ingenting! Lätt som en plätt. Busenkelt. Som att sno godis från en barnunge. Like a walk in the park! Vissla vissla. Det var visserligen mörkt ute, men med Kalles pannlampa var det inte så farligt. Vi vinglade fram och tillbaka över spåren, för trötta för att ha riktig koll. Jag körde "Det blir bara bättre framåt natten" med Björn Skifs, men det hjälpte inte mycket. Borde ha kört "Snön faller" med Ulf Lundell istället.

Vallan under skidorna var slut och nysnön gjorde spåren moddiga. Tur att vi var sist för jag hade all snö under mina skidor. [Utan tvekan hade snön räckt till midnattsloppet!] För att peppa mig själv försökte jag skapa en mental bild av målgången men allt jag såg var Assar Rönnlund och en tallrik blåbärssoppa.

Ibland råkar man som utövare av fysiska idrotter ut för s.k. schackningsperioder. Man går, som det sägs, in i väggen. Den väggen står en kilometer norr om Mora kan jag tala om. Jag var schack matt, utslagen. Tänk ändå om en bonde kunde råka komma förbi med en höskrinda/släde och fråga om jag ville åka med en bit. Sedan kunde hans storbystade blonda dotter bjuda på "nypressad" komjölk och färskt grovbröd med Västerbottenost på. Var är alla bönder när man behöver dom! En bonde! En bonde! Min mountainbike i kolfiber för en bonde! Snyft!

Nej, "bryt ihop" nu Bruno. Det är ju för tusan bara upploppet kvar. Håll ögonen på spåret och låt benen göra jobbet. Fokusera! Men, tyvärr. Trots att jag körde "Eye Of The Tiger" från Rocky med full volym ville min kropp inte vara med och leka längre. Först sa armarna upp bekantskapen, sedan benen och när ryggen också tog helg var det till slut bara underläppen som orkade streta framåt. Men som den kämpade!

Det var då vi hörde hurrarop. Först trodde jag att jag hallucinerade men när jag riktigt ansträngde mina ögon kunde jag genom tårarna (fartvind du vet) se två små figurer borta vid målsnöret. Det var mamma och pappa! Äntligen fick jag den "kick" jag behövde och som min massiva överdos av Dextrolsol (Naturell, Apelsin och Svart vinbär) inte kunde ge mig. Jag kunde ju näppeligen göra föräldraskapet besvikna nu när de tagit sig ända till Mora. Jag lyckades till och med få till något som liknade en hälsning. De hejade så att de blev blåa och jag tog ett försiktigt skidtag. Inte alls pjåkigt. Ett till och plötsligt åkte jag skidor igen. En minut senare var jag i mål! Mamma slängde en hemmagjord lagerkrans (rotting och lavendelpåsar) runt halsen på mig och pappa slog hål på en halva Gula Änkan som blivit över sedan nyår.

Trots att Sven "perPlex" Pettersson antagligen redan satt på stadshotellet och sörplade grogg firade vi som om vi vunnit. Så mycket hopp och skutt som våra sargade kroppar och egon tillät. Vi hade övervunnit vårt naturliga motstånd mot arktiska vinterlekar. Vi hade "vuxit" som människor. Nej, skämtare där! Vi är ju män - vi växer inte! Men vi hade kommit till insikt. Aldrig mera skidor. Vi tog våra Diplom med patetiska diagram över åkhastighet, "vi kom sist"-medaljen och en medlidsam blick med oss då vi haltade till bilarna. Om gud hade menat att vi skulle åka skidor hade han inte uppfunnit skavsår. Nu återstår bara Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet. Men vi bränner de broarna när vi kommer till dem.

Vasaloppet, del 1

Senast uppdaterad 00-03-11.