Fredag 31:a december 1999

[Ringklocka, ring! För helvete Bruno, öppna dörren!
Framtiden är här nu, vare sig du vill eller inte!]
Murklans samlade #4

Jag är nervös och har ont i magen. Vad tusan ska jag lova inför det nya, oanvända årtusendet som hägrar? Duger det senaste årens löfte om att försöka gå upp 5 kilo muskler och sluta att trakassera mina närmaste med lumpenhistorier? Eller borde jag kanske satsa på något mer sensationellt, som att försöka hinna före Göran Kropp till Nordpolen (t.ex. genom att simma) eller bli först med att få Internet inopererat i sköldkörteln? Något som ger ett avtryck i historien. Millenniets sista/första nyårslöfte! Tro om man skulle satsa på millenniebaby? Fast det klart, då behövs ju en brutta, eller finns det någon myndighet som ordnar nödadoptioner? Nja, realistiskt blir väl det mest pulshöjande att se om jag vinner Millennielotteriets rymdresa och om det finns några pengar på sparkontot. Fast det klart, sparkapitalet uppgår till 175 kronor, och det kan man ju ha och mista. Jag klarade mig i alla fall från att fastna i en hiss. Alltid något.

Men låt oss nu återvända till senaste millenniets sista vecka. Ett ovetenskaplig test i tidningen Men's Health gav vid handen att jag inte är en typisk Generation Y. Jag hamnade i kategorin Medelålders tråkförsiktig. Själv skulle jag kanske kalla mig sofistikerad och elegant, men de har säkert några 14:åriga experter som "vet". [Tror att jag avbeställer vidare nummer av blaskan i alla fall!] Skulle det vara så farligt att en man i sina bästa år, +20 ungefär, har annat i skallen än att försöka bli bjuden till fester i Globen, Kaknästornet eller Gondolen. Är det förbjudet att gilla mjölk och falukorv bättre än färsköl och panini? Får man tycka att ABBA är bättre än A-teens? Törs man tycka att folk ska byta toarulle när de tagit sista papperet eller klassas man då som moralkaka.

Mina kvinnliga bekantingar bantade hysteriskt med allt från destillerat vatten till vinäger med chokladsmak för att komma i sina festblåsor. Grabbarna försökte se snygga ut i hyrd frack och leasade kubacigarrer. När de inte läste "Vett och etikett för den digitala människan", ett samarbete mellan Adelskalendern, PC för alla och Allers, övade de sig i att beställa drinkar, med namn som inte ens nyktra kan uttala, på samma mysigt "sofistikerade" sätt som EU-kommissionärerna i Bryssel gör. Andra försökte bli kompis med Bindefelt, som dock avböjde vidare bekantskap eftersom man måste ha varit på minst tre veckotidningars framsida och ha misstänkt sexuell läggning för att få vara med på hans kalas. Hå hå, ja ja.

Jag var inte ett spår bättre, även om det tar emot att erkänna det. Självklart ville jag också gå på en riktigt häftig baluns, men mycket folk, mat, dryck och pyrotekniska finesser. Man kan ju trots allt inte deppa på heltid när det vankas jättekalas. Så när nu Murklan faktiskt hade lyckats ordna biljetter till kungens partaj (antagligen har han någon hållhake på drottning Silvia) ville jag så klart hänga på. Morsan och farsan skulle ha en tillställning hemma för hela släkten, vilket i vårt fall blir något mindre än en normalstor gymnasieklass, dvs 34 nära och ibland även kära. En familjemedlem mer eller mindre gör nog varken till eller från.

Eftersom jeans och gympaskor inte ens med bästa vilja i världen kan betecknas som år 2000-festanpassade (om man inte heter Mona Sahlin) kastade jag mig dödsföraktat ut i mellandagshandeln och mätte mina krafter med shoppingproffsen, Sveriges blåblodiga överklasskärringars fruktade elitgarde - "De galna NK-orna". Tack och lov tillhör vi inte samma målgrupp, så jag fick utan blodvite och relativt snabbt tag på en lila skjorta, en mossgrön kavaj (nästa års modefärg enligt expediten), röda brallor och blå loafers i läder. Ja, men herregud - det är ju millenniets sista fest, då måste ju få "stå ut" lite grann. Tids nog får man pressa ner sig i en grå eller stålblå trist kostym. Hata mig inte för att jag är vacker!

Samtidigt som jag såg till mitt yttre sysslade Murklan med demoraliserande verksamhet. Han ägnade mer tid åt att vifta med sina festbiljetter än att arbeta och det gick inte hem hos alla hans medarbetare. Inte nog med att de var mindre lyckligt lottade än han, han ville att de skulle veta om det. Men han kom ner på jorden med en otäck duns när hans chef visade upp sitt jättehäfte med flygbiljetter. Chefen och hans sekreterare (officiell hemlighet) skulle fira fem nyårsaftnar med start på Tobago! Murklan väste något om översittarfasoner och kapitalistsvin som saknade all sans och balans men blev så avundsjuk att han fick näsblod och utslag. Jag menar, vad är en tysk/brasiliansk invandrare och Svenne Rubins mot att fira in nyår på en tropisk ö med en parasollförsedd stänkare i ena näven och Miss Strandvägen i den andra?

Nå. Har man inte hundratusen på fickan får man stanna i Svedala och ha skoj ändå. Den stora sista dagen. Party! Fri sprit och supa Silvia under bordet. Tjyvröka cigarr i slottsbiblioteket och norpa linneservetter som det står "Tillhör kungen på".

Sov länge nyårsaftons morgon, vill ju vara utvilad. Sedan ägnade jag en timme åt att försökte fixa till håret. Jag brukar klippa mig hos morsan, men dagen till ära hade jag gått på salong och låtit ett proffs klippa mig. Han drog och masserade, kammade och friserade. Fyrahundrafemtio spänn senare såg jag ut som Lasse Berghagen! Men, hallå! Till och med en hockeyfrilla hade varit bättre. Bara ingen ber mig leda allsång! Fast det klart, kan man få hela slottet att brista ut i "Internationalen" så får man väl vara nöjd.

Med hjälp av syrrans superstarka hårmousse fick jag till slut styrsel på barret och kunde se kvällen an med tillförsikt. Men jag var inte mentalt redo för "uniformen". Jag körde mysbrallsracet så länge som möjligt och gjorde avancerade avslappningsövningar. Lagom tills Murklan ringde på dörren var jag redo för gåbortskläderna. Jag öppnade dörren - och fick se en 150 kilos pingvin. Jag har aldrig sett någon bära upp en frack sämre än Murklan. Plötsligt kändes skräcken inför mina egna finkläder helt obefogad och jag klädde mig med glädje.

Taxin som vi hade beställt två veckor i förväg kom aldrig. Vi ringde flera gånger och de lovade att den var på väg. När vi ringde fjärde gången började Murklan svära och skrika åt dem, men då sa de att om det skulle vara på det viset så blev det ingen taxi. Hur länge hade tjejen i växeln väntat på chansen att få säga det då? Det fattar ju vem som helst att de gjort en miss. Murklan avslutade med att lova dem millenniets sista fetsmäll innan han slängde på luren så att knappsatsen for all världens väg. Hans svettiga ansikte antog samma lätt blålila färg som när han ligger under i pingis och ska serva för att hålla sig kvar i matchen.

Det var givetvis lönlöst att få tag på en ny taxi. Vi ringde ett tiotal bolag men de som inte hade slut på taxibilar svarade antingen inte eller också var det upptaget. Sedan till och med "Ahmeds Kebab och taxi" förklarat sig ovilliga att hjälpa till kastade Murklan ut telefonen genom fönstret. Men den gick inte sönder eftersom det låg ett mjukt täcke av förbrukade julgranar som andra i huset kastat ut på gatan nedanför.

Vi försökte stoppa bilister på gatan, men de tutade bara och väjde undan. Jag ringde hem men där var det upptaget hela tiden (jäkla festprissar). Tiden rann ut men då kom jag på en absolut lysande idé. Vi beställde en utkörningspizza och när den levererades efter cirkus 20 minuter kidnappade vi bilen. Murklan lovade den underbetalda ynglingen att beställa sin dyrbara avancerade specialpizza om han skjutsade oss till slottet. Han var inte helsåld på idén men när vi halade vi fram tvåhundra spänn och lovade trehundra till om han hann fram före åtta drog han in oss i bilen och drog iväg som en turkisk Ronnie Pettersson.

Efter fler lagöverträdelser än vi kunde räkna till, och med en snittfart om närmare 90 km/h tvärtnitade Roman utanför slottets grindar så att pizzakartongerna yrde genom kupén likt berusade fiskmåsar. Framför slottet stod en hel hög med veganer och kommunister som tyckte att kungafamiljen borde tvångsförflyttas till Åland. Högvakten höll dem på avstånd då vi åksjukt kravlade oss ur den psykedeliskt blommigt målade skrothögen och betalade. Gräsätarna hurrade först men när de insåg att vi var gäster, och inte förstärkning, började de kasta burkar med chili-con-carne på oss och ropa royalisthoror. Till högvaktens glädje drog Murklan ner frackbyxorna och "moonade" dem.

Vi anlände samtidigt med Thomas Ledin och Dr. Alban, som förvånat konstaterade att han och jag hade nästan identiska kläder. Jag som trodde att jag var unik. Bara ingen kommer fram och vill ha autograf bara. Men vad har man att klaga över, vi kom ju fram i tid! Alternativet hade varit att cykla mountaintbike utan stänkskydd genom hela stan, och fått dansa nyårsbal med smuts i byxslagen och lera ända upp till allsångsfrisyren. Inte mitt förstaval i alla fall och eventuella dansoffer är säkert glada att slippa få sina festvantar smutsiga. Vi halkade oss fram till den långa kön med vackert klädda människor.

Till slut kom även vi fram till dörren och vakten sträckte uppfordrande fram en handskbeklädd hand. Var hade vi våra inbjudningar? Jag pekade på Murklan samtidigt som jag borstade bort ett skräp från axeln. Först trodde jag att han glömt inbjudningskorten men han hade dem i sitt pengabälte som han haft sedan Mallorcaresan 1985. Han drog av sig livremmen och plockade triumferande fram två hårt ihoprullade pappersbitar. Mödosamt vecklade han ut två vackert utformade inbjudningar och lobbade över dem till vakten. Vakten snörpte på munnen men släppte in oss. Vi kände hans misslynta blick i den lerfria nacken när vi gick in.

Efter välkomstdrink och försiktigt minglande bland gustavianska stolar och mingvaser kom det en snoffsigt klädd snubbe och tokbankade med en stav. Herr och fru Kungen med familj hade kommit och var det dags att bänka sig. Jag fick Siv Branting till bordet, men hon påpekade med eftertryck att hon inte var släkt med den gamle ärkesossen. Däremot var hon packad. Hon drack öl ur vinglaset och fyllde sedan på med rödvin. Då var tjejen på min andra sida mycket trevligare. Men så fort jag och Monika pratade och hade kul drog Siv mig i ärmen och ville ha uppmärksamhet. Å så nöp hon mig i stjärten hela tiden. Jävla jobbig människa. Inte kunde jag be henne dra åt skogen heller. Inte på nyårsafton! Tack och lov gick hon på toa mitt i varmrätten och kom inte tillbaka. Resten av middagen var en njutning.

Men mitt nyårsfirande på slottet fick ett abrupt slut. Det var kanske en timme kvar till tolvslaget och jag var uppe och dansade med Monika när det hördes buller från honnörsbordet. Dansen stannade av när Murklan med den vinröda maggördeln på sned försökte undkomma två stadiga Lundsbergskadetter. Han gjorde ett misslyckat försök att kroppsfinta dem vid bålskålen men han har liksom inte de fysiska förutsättningarna för att klara av sånt. Han halkade en klick paté som någon tappat och dråsade in i ett stort och tungt draperi. Vakterna hade bara att plocka upp honom. Och om han inte hystat över sin lilla runda fickplunta till mig hade jag kunnat vara en oskyldig åskådare. Som det nu var togs jag bryskt med till förhör som medbrottsling. Jag hann inte ens säga hej till Monika.

Det kom fram att Murklan i något slags förvirrad välmening hade försökt bjuda Victoria på busgrogg. [Antagligen överdoserade han örtschampot imorse] När han plockade fram sin väl tilltagna plunta hade Silvia vrålat "hantkranat" och slagit honom med sin väska medan Carl Gustaf hade hällt sås på honom. Missförståndet klarades ganska snabbt upp och vi slapp bli stämplade som terrorister. Inte behövde vi inte gå tillbaka in på festen heller. Vi fick väpnad eskort ut till de mer trötta än militanta veganerna. En halvtimme till nästa millennium och ingenstans att ta vägen. Hur skoj är det på en skala. Murklan satte sig protesterande i en snödriva och surade. Vad tusan är han sur för, det var ju hans fel!

Mitt i bedrövelsen kom jag på att blod är tjockare än vatten, och även om det var en nödlösning så hade jag ett sista triumfkort på handen - La Familia. Jag ringde hem, och nu fick jag äntligen svar. Pappa ropade i luren, det var världens röj i bakgrunden, och vi kom överens om att han skulle ta sig till centrum. Jag och Murklan började gå honom till mötes. Jag ville småjogga men det hade Murklan aldrig överlevt. Så vi kavade oss igenom snöslasket mot Sveavägen och såg tårögda ljuset från farsans Volvo. Vi slängde oss in i baksättet och rivstartade, 20 minuter kvar.

Tio minuter i tolv brakade vi in på parkeringen till huset där morsan och farsan bor. Det blixtrade av raketer överallt och folk började hälla i sprattelvatten i höga glas. Jag och farsan tog trapporna men Murklan, som fortfarande var helt utpumpad, tog hissen. Bad Mistake, som det heter i reklamen. Inte nog med att huset tydligen inte var 2000-säkrat, klockan gick fel också. Murklan hade precis hunnit om oss när hissen tvärstannade. Han tryckte på alla knappar, tryckte på larmet och ruskade som en vansinnig i gallerdörren, men ingenting hände. Med gråten i halsen ropade åt oss att fortsätta, att fira in året och inte tänka på honom. Så vi firade.

Hela gänget lyssnade på Margareta Krok som vrålade ut Tenysons dikt i ett futilt försök att överrösta Europe och "The final countdown". När klockan slog sprang vi ut i trappen och ner till Murklan. Champagneglaset gick inte in mellan grindens metallstänger, men med ett böjbart sugrör kunde han ändå få i sig lite sprit. Glatt nytt millennium Murklan!

Senast uppdaterad 99-12-19.