Fredag 24:e december 1999

[Det är inte tanken som räknas, det är priset på julklapparna]
Murklans samlade #3

Jul, jul - strålande jul. Snön ligger vit på taken, endast tomten är naken heter det väl i dikten, men då hade Rydberg min själ inte sett Stockholm i december. Det är ju för tragiskt - grått, grått, regn, grått, rött, grått, regn. Det är tur att man har en livlig fantasi, annars skulle julstämning vara långt borta nu när SMHI sviker oss på det här viset. Pohlman, snälla, du får vad du vill bara det blir snö till jul! Jag är inte helt omedgörlig, ett par decimeter snö kvällen till Julafton, det är allt jag begär. Om den sedan ligger kvar till Annandagen behöver jag inga fler julklappar. [Jag har en liten teori. Globaliseringsfällan! Om Sverige hade fått sköta vädret på egen hand hade vi haft riktig vinter i år också.]

Trots att årets julskyltning sammanföll med skolstarten är det något alldeles speciellt med Julen! Man går runt och köper julklappar till dem man tycker om, man får dricka lite glögg med massor av russin och mandel i och man får ledigt från jobbet. Tre hela veckor, till övriga kontorsslavars ohöljda avundsjuka och chefens misslynt höjda ögonbryn. Men vadå då? Jag har sparat en semestervecka och har massor av kompledighet. Det sägs att den som spar han har, men inte lika kul. Efter allt kul jag ska ha får de skriva om ordspråket.

Ute på stan trängs Åhlens julskyltar med ungar som åker rollerblades på Plattan. Håkan Hagegårds nasala stämma brölar fram "Stilla Natt" från snart sagt alla stans butiker. Jag vet ju att han inte kan gå upp tillräckligt för att träffa den högsta tonen, ändå "hoppas" jag varje gång jag hör honom. Det är rent utav plågsamt att höra hans desperata kamp. [Tacka vet jag Jussi Björling! Då kan man lyssna utan att vara orolig.] Men jag är glad att man så sällan hör "Det strålar en stjärna" med Thorleifs. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om maken till musikalisk misshandel. Det borde vara spöstraff på sånt! Rulla Thorleif i glögg och skållade mandlar och häng upp honom till allmän beskådan. Kan inte STIM vidta åtgärder, t.ex. blokad eller livstids förvisning. Om staten har rätt att förverka fylleförares bilar så kan de väl konfiskera elorglar också?

Jesus vs. Krösus

Sverige är ju inte särskilt religiöst, men så här till jul sänder man väl en tanke till Jesus då och då. Medan man står i en jättekö till disken där de slår in ens julklappar till exempel. Jenny på jobbet har tjatat sedan Lucia om att julen är till för att fira Jesus och att det inte ska vara ett sätt för affärerna att tjäna pengar. Jag håller med en aning. Eftersom jag inte tror på Gud spelar inte det någon roll. [Dessutom anser jag att Ansgar snodde Midvinterblot och gjorde den till en kristen högtid.] Men köphysterin har gått över styr. Många affärer drar in 40% av årets omsättning i december. Det är groteskt ju! Kvällstidningar och tv hjälper till att välja årets julklapp och öppna patetiska rimsmedjor. Finns det någon vid sina sinnens fulla bruk som inspireras av att höra Åke Strömmer och Jan Guillou rimma till en vinkelslip? Inte jag i alla fall.

Men om man kan styra fri från grynnorna på det kollektiva vansinnets hav kan Julen också vara trevliga fik, gamla kompisar, varm choklad med grädde och nybakade lussekatter. Den mörka hösten är förbi (just i år var Julafton lika mörk, men ändå), och vi går mot ljusare tider igen. Utlänningar som hälsar på tror att Stockholm invaderats av pyromaner. Det brinner mer eller mindre kontrollerat överallt. Levande ljus är absolut snyggast, men bara om det är 100% stearin. Vita ljus. [Röda paraffinljus går fetbort.] Nästan alla man träffar på är snälla också. Om det beror på en mild överdos av glögg och Aladdin-choklad låter jag vara osagt. Man går lixom runt med ett fånigt småleende på läpparna hela december.

Grädden på julmoset var att jag kunde gå runt hela december och betrakta psykoserna och sammanbrotten från "ovan". Mitt enda åtagande var att hålla koll på fem julkalendrar (radio, TV, Unga Örnar, Hammarby och Teletubbies) och skrapa Millenniumlotten. En hyfsad bonus på novemberlönen parat med en kompvecka gjorde detta möjligt. Jag hade bara en present till morsan kvar, och jag visste precis vad jag skulle köpa (eftersom farsan beordrat det): Dreamcast och Sega Rally 2. Han är urless på att hon hela tiden ska spela spel på hans jobbdator. Hon raderade till och med Excel för att få plats med uppdateringen till Quake II.

Alltid när han ska lägga in några timmars jobb sitter hon där och vaggar på snurrstolen. I högerkurvor lutar hon åt vänster, i vänsterkurvor åt höger och i hoppen reser hon sig upp. Om hon inte får bästa varvtiden svär hon åt spelet [Jag har lärt mig en hel del bra svordomar på det viset], och om någon av de datorstyrda motståndarna skulle ha fräckheten att hindra henne framfart i en kurva kan hon ägna resten av loppet åt att försöka krocka den bilen av banan.

Eftersom pappa är en vänlig själ, och morsan är inofficiell världsmästare i kombinationsgrenen tjat och gnat, har hon bråkat sig till "delad vårdnad" om datorn. Men på senare tid har hon inte nöjt sig med att få ha datorn halva tiden. Nu hittar hon på massor av ursäkter för att få ha datorn för sig själv. I jämställdhetens namn har farsan plötsligt blivit ansvarig för tvätten, diskning och källsortering, allt för att hon i lugn och ro ska kunna fila på sitt high score. Så agerar ett äkta proffs. Imponerande grabbigt om man så säger! Men nu får hon sitt eget spel och pappa kan installera Excel igen. Alla nöjda.

Julafton

Alla paket inslagna och försedda med mer eller mindre desperata rim. Julmaten är lagad och granen klädd. Bara att vänta på jultomten. Nej, faktiskt inte. Morsan ringde och jämrade sig. Morbror Ossian hade väckt henne klockan tre och meddelat att han tänkte hedra oss med sin närvaro. Just då befann han sig någonstans över Atlanten, men han räknade med att landa i tolvtiden svensk tid. Herregud, han som är så petig med julklappar! Man behöver aldrig undra vad han tycker om sina presenter, om han inte gillar dem så talar han om det. Oj, så han talar om det! Det är så lagom kul att bli utskälld för att sidenslipsen för 800 kr har fel blå nyans. Om bladen i de kubanska cigarrerna rullats åt vänster i stället för korsvis åt höger gnäller han. Om han mot förmodan inte hittar några fel på julklappen gnäller han på omslagspapperet och rimmet.

Naturligtvis var det jag som fick äran att skaffa honom något. Jag är ju så hemma i alla stans affärer. Vad som helst upp till tusen kronor, sätt igång. Ut och mingla, Bruno. Fy tusan. Stockholm på julafton, precis vad jag ville undvika. [Sex hundra tusen laxar i en laxask.] Genom att följa minsta motståndets lag hamnade jag till sist på Cordon Bleu. När luften började ta slut och jag fortfarande bara kommit någon meter in i butiken fattade jag ett beslut. Åt helvete med morbror Ossian. Jag riskerar inte hjärnskador på grund av syrebrist bara för att göra honom glad. Med en kroppskontroll som hade gjort Cirkus Scotts utbrytarartister avundsjuka, gjorde jag en 180° inverterad kamikaze-vändning och grävde mig mot kassan med en karta förgyllda kylskåpsmagneter i näven. De begärde hutlösa 1195 kronor (ordinarie pris 1549 kronor) för magneterna, men det var ett billigt pris för att få behålla livhanken. Jag fick dem till och med att slå in magneterna en och en och tillverka en klatschig mobil av de små paketen.

Kom hör mitt nam nam-rop

Alla utom morbror Ossian var samlade i det Jonssonska hemmet klockan ett. Vi hade lekt alla lekar man kan tänka sig, plus ett par till som Jennys fyraåring hittat på. Ingen fattade någonting, men Julian var nöjd och det var väl det viktigaste. Vi blev mer och mer otåliga, i takt med att hungern ökade. Den värsta ångesten dämpades med glögg och julmust. Alla cirklade runt julbordet, med samma järnkoll som vid "hela havet stormar", och spanade in den ena läckerbiten efter den andra. För att parafrasera Slitz: julskinkan låg där på bordet och läckrade sig så att vi fick kramp i matstrupen. Alla utom Johans nya flickvän, Efva Hansson Berså-nånting, som är vegan och därför krävde specialdiet. Mamma hade glaserat en rova som Efva fick gnaga på.

När mamma till sist sa de förlösande orden "Nu äter vi" var det som om starten i Le Mans 24-timmarslopp gick. Det var ingen risk att maten skulle ta slut, vi hade nog så det räckte till nästa millennium, men alla ville vara först. Jag har visserligen två armbågar, men jag är chanslös mot julbordsproffsen. Jeanette hade tränat hela december (åtta julbord) och vann kampen om tallrikarna, tätt följd av Jacob.

Jag slog mina lovar i utkanten av slagfältet och gjorde små försiktiga framstötar mot sill, lax och rökt ål. En macka med skinka (fettranden kvar givetvis), Apotekets senap och hemgjord rödbetssallad avslutade första rundan. Jag åt snabbt så att jag skulle hinna före de andra till nästa vända. Således var jag först i ledet till småvarmt: köttbullar, prinskorvar och ägghalvor med hästkött. Axel gjorde ett fåfängt försök att sätta i sig alla revbensspjäll och Otto koncentrerade sig på den vitlöksmarinerade matjessillen. Tystnaden lägrade sig över det Jonssonska hemmet. Blickarna var stint riktade mot varsin välfyllda tallrik och de enda ljud som hördes var grymtande suckar av välbehag eller krav om mer julmust. Jag åt tills jag fick synrubbningar och sedan kröp jag till stora soffan. Där låg redan Joachim (Lisas man) och kved. Han vågade knappt andas efter att ha slagit sitt gamla frosserirekord, 86 köttbullar på 10 minuter. Lisa pratade inte mer med honom under hela kvällen.

Rör inte min Kalle!

Klockan 15.00, prick, bänkade sig resten av oss i samma soffa. Jag fick hålla fast mig i ett av armstöden för att inte knuffas av soffan. Vegan-Efva tycker att vi är larviga som prompt måste se Kalle Anka, när vi istället kunde umgås. Umgås är en förskönande omskrivning, hon är egentligen purken för att vi väljer att se en 30 år gammal reklamsnutt framställd av det imperialistiska och kapitalistiska USA-Disney istället för att kika på hennes mossiga inspelning av Madicken och Emil i Lönneberga. Jag säger bara en sak: SVT rular! De andra kanalerna försöker att ta upp konkurrensen. De inser helt enkelt inte att Julen tillhör SVT. Hur kan de tro att vi skippar Kalle för att se Harald Treutiger läsa Julevangeliet i TV3. Varför ska jag utsätta mig för TV4:s nyinspelning av Teskedsgumman (med Regina Lund som gumma) när jag kan se på Karl Bertil Johnssons julafton?

Eftersom det dessutom saknas starka, kvinnliga förebilder hamnar Kalles Jul med automatik överst på Efvas "ute-lista". Hon har ju inte fattat någonting, eller också har hon haft en taskig barndom! Mer är kanske inte att vänta av en kvinna som tycker att grått mode är ett tecken på kvinnoförtryck. Jul är traditioner, och det betyder strumpa med pysselbok och mandariner på morgonen, pulkåkning oavsett snödjup, mammas köttbullar och revbensspjäll, dopp i grytan OCH Tjuren Ferdinand. Så är det bara!

För att verkligen klargöra hur lite Efva bryr sig om traditionerna föreslog hon att vi skulle spela in Kalle och se det senare. Att ens föreslå det gränsar till landsförräderi. Så gör man bara inte. Vi skrek ett samfällt "NEJ" och fortsatte att njuta av Piff och Puffs bataljer med Pluto. Efva väste något om Euro-Disneys taskiga ekonomi och stormade ut ur finrummet. [Jag bandade faktiskt Kalle, men det vara bara för att SVT:s nya chef har hotat att inte visa mer Kalle till jul. Jag tyckte inte att det var nödvändigt att berätta för de andra.] När sedan Bengt Feldreichs sonora stämma klingade ut var det dags för julklappar.

Finns det några snälla barn?

Julgranen står där och skimrar, med ett helt annat utseende än när mamma klädde granen kvällen innan. Jag vet precis hur det gick till. Pappa gick kanske upp för att kissa under natten och så såg han att de röda kulorna satt för högt upp, eller att änglarna hängde osymmetriskt. Och var i all världen hade alla de gamla, fina prydnaderna tagit vägen? Deras filosofier när det gäller dekorationer skiljer sig en aning. Medan mamma är relativt sparsmakad (för att inte säga spartansk), ser det ut som om en hobbybutik har exploderat när farsan varit i farten. Då går det inte att se granen under alla fransar, girlanger och mojänger. Men för det mesta kommer de överens.

För de flesta är julen en hyllning till ljuset, men det har inte riktigt gått hem hos oss. Morsan och farsan envisas med att ta bort alla elektriska ljus och köra uteslutande med stearinljus (Liljeholmens 100% stearin) och fotogenlampor. December månad tillbringas i halvdvala där endast lampan i kylskåpet förmår att skingra mörkret. Av den anledningen måste den Jonssonska tomten alltid ha med sig sin jultomteficklampa. Likt facklan vid ett olympiskt spel lämnas ficklampan över av föregående års tomte. Tack och lov att jag slapp spöka ut mig med smink och lösskägg i år.

För att muntra upp Efva lät vi nämligen henne vara jultomte, eller Fröken Jul som hon föredrog att kalla sig. Hon satte i alla fall på sig en grå vadmalsklänning, blå mössa och gul frottéhandduk. [Röd dräkt och vitt skägg är en kvarleva från Coca Colas reklam på femtiotalet, så det så!] Det tog nästan en timme att dela ut klapparna. Även om det var väldigt många presenter berodde det till största delen på att Efva envisades med att läsa rimmen fel. Vi fick lov att rätta henne, och då började hon käfta emot. Var det hon som var Fröken Jul eller inte? Till slut insåg vi att det var bättre att hon fick läsa rimmen som hon ville så att vi fick våra klappar medan det fortfarande var Julafton.

Efter utdelningen blev det dans kring granen. För alla utom morsan som ursäktade sig och gick ut i köket igen. Jag hamnade mellan Kennerth och Efva. Inte så bra med tanke på att vi tillsammans verkar besitta sex vänsterfötter, där stortån dessutom är svårartat felplacerad (om den vore en tumme hade den suttit mitt i handen). Tillsammans gav vi dansen en rejäl slagsida, så till den milda grad att pappas egenhändigt tjuvtagna gran välte över julkrubban. Vår färgade Jesus (en halv Raider [Twix heter nu]) for som en nyårsraket genom rummet och ut på balkongen. Så fick han se sig om i världen också!

Det var ungefär nu som blodet tog slut, eller försvann till magen i alla fall. Dansen, värmen och all julmat gjorde att jag knapp orkade hålla ögonen öppna, än mindre föra ett vettigt samtal. Jag smög mig undan till morsan och farsans sovrum för att ta en liten lur. Döm om min förvåning när jag öppnade dörren. Där satt morsan och spelade sitt Sega Rally 2. Hon hade kopplat spelet till sovrumstv:n och öste på så att spelkontrollen glödde. Hon märkte inte ens att jag kom in och lade mig på sängen. Men hon väckte mig när det var dags att gå hem. Alla de andra hade redan pyst iväg med sina julklappar och matrester som hon delat ut. Jag önskade god fortsättning och fick skjuts hem av brorsan.

Hemma ställde jag in revbensspjällen, köttbullarna och Janssons frestelse i kylskåpet innan jag packade upp mitt nya South Park-lakanset och bäddade rent. Jag fick fem extra kuddvar, så att det räckte till hela mitt kuddharem. På med Batman-nattlampan och sedan i säng. I och med julklappsutdelningen har Julen lixom nått sin kulmen och det är skönt att påbörja återhämtningsperioden.

Hur gick det med morbror Ossian då? Nej, han fick förhinder. Han ringde igen och meddelade att han hamnat på julfest hos George Bush. Han låter påskina att det är USA:s förra president, men i själva verket är det en gammal suparkompisar från tiden då han jobbade på börsen i New York. Men låt honom hållas. Vi postar magneterna och väntar på skäll-/tackbrev.

Senast uppdaterad 00-01-07.