Torsdag 7:e oktober 1999

[Varför lyfta hantlar när man kan lyfta en stor stark?]
Murklans samlade #2

De som gillar att träna måste sakna någon typ av spårämne, eller så har de någon annan ärftlig defekt. Kanske hade de en olycklig barndom, utan tårta och varmkorv? Ta löpning till exempel. Jag har kompisar som mår illa om de inte får springa 5 km varje dag. Själv skulle jag må illa om jag var tvungen att springa till bussen. Andra håller på med aerobics och diskuterar om man ska äta guarana före eller efter kruskadrinken. De har fler preparat än det finns arbetslösa i nordeuropa. Det är ju inte konstigt att aerobicstjejerna bara petar i lunchmaten, de blir naturligtvis mätta av alla piller de sätter i sig. Om man säger "gräddsås" till dem skulle de antagligen svimma eller skrika på polis.

Men, till sist har även jag fallit för grupptrycket. En förmån som alla anställda har är en pengapott som ska användas till friskvård, och jag var tvungen att använda min till något annars skulle den förverkas. Jag har hittills bara spelat innebandy och det är ju gratis. Jag föreslog en karibisk kryssning men chefen tyckte inte alls att det var en bra idé. För att få mesta möjliga valuta för pengarna (8 000 kronor) valde jag därför att bli medlem i ett färgglatt Gym.

Innan jag bestämde mig för ett gym gjorde jag naturligtvis några nedslag i verkligheten. Bortsett från Friskis och svettis var det en ganska intressant provkarta över mobbing, new age-influenser, narcissism och fanatism. Vissa gym påminde om krogen på fredag kväll. Hormonstinna män och kvinnor visar upp sig för varandra i klubben för inbördes beundran. Där blir man minsann inte en i gänget i första taget.

Andra gym fick mig att tänka på bedömningssporter, typ konstsim eller konståkning. Det verkar vara viktigare att le och se vacker ut än att träna på rätt sätt. Det måste finnas speglar över allt och maskinerna ska blänka av krom. Man måste ha rätt kläder, rätt typ av vattenflaska och till och med svettas snyggt. Tjejer som inte har fasta stjärtar och bröst redan från början göre sig icke besvär. Killar ska ha lår som Redwood-träd och en nacke man kan duka en trerätters middag på. Men om man är en lite kraftig tjej, eller hemska tanke, en något spinkig kille då? Får man vara med och leka i alla fall? Ja, jodå - så länge man inte stör de "riktiga" människorna så!

Men det fanns även klubbar som lät sina medlemmar klä sig lite som de ville, bara de betalade medlemsavgiften med omärkta sedlar av små valörer, och klarade 150 kg (eller dörrvakten Sonny som var över två meter lång) i bänkpress. De tog en snabbt titt på mig innan de hånskrattande stängde dörren efter sig. [Jag fick inte ens försöka]

Till slut valde jag ett gym som låg bra till geografiskt och som verkade någorlunda vettigt. Men du ska inte tro att det bara är att börja träna. Oh, nej då! Först ska man skriva in sig. De tar uppgifter om en som om det gällde intagningsprovet till NASA. De ville veta hur mycket jag tjänar, vad jag jobbar med, om det finns hjärtsjukdom i familjen, barnsjukdomar, diabetes, om jag var plattfot, hade ryggproblem, vad jag tycker om att äta, om jag har blommor på bordet, om jag badar med doftkulor och ett gäng andra mer eller mindre intima frågor. Nästa steg var att skriva på ett kontrakt där gymet friskrev sig från alla ansvar för skador som jag eventuellt kunde dra på mig i deras lokaler. Det var värre än licensavtalen som Microsoft kör med. Sedan fick jag göra ett konditionstest. Spinning i 15 minuter. Det enda som saknades var en handskförsedd hand som kollade prostatan. Men den slapp jag gärna.

När man har blivit godkänd får man en massa förmåner. Jag tog det stora, näst intill förgyllda medlemskortet, så jag fick ett eget skåp (med namn på) och obegränsad tillgång till bastu, solarium och badbassäng. Dessutom fick jag en så kallad "personlig tränare". Jo, du hörde rätt! En snubbe ska utarbeta ett anpassat träningsprogram åt mig. Jag ska inte släntra in då och då. Nehepp! Jag har fått tre dagar inbokade per vecka. Raymond tyckte att vi kunde börja lite försiktigt och öka intensiteten längre fram. [Han heter Schipfel i efternamn och har bland annat lagt upp ett program åt Göran Persson. Den har han inte lyckats något vidare med, va?]

Så nu tränar jag Spinning på måndagar mellan 19.00 och 20.30. På onsdagar 20.00 till 22.00 kör jag styrketräning, eller som de kallar det Power Exercise med inriktning på muskulär tillväxt. Torsdagar är jag med på nybörjar-Steps Aerobics mellan 19.30 och 21.00. Jag börjar redan att ångra mig. Trots min gedigna utbildning och goda uppfostran saknar jag en vital beståndsdel. Fanatism!. Den där obändliga, enkeltriktade viljan att bli bäst på något.

Jag vill inte att det ska bli som när jag skulle spela golf. Varenda käft verkade ha intimare förhållanden till sin putter än till sina respektive, män som kvinnor. De fick större kick av en birdie på det långa par 5-hålet än att äta en god middag med sin älskade. Samtidigt är jag lite avundsjuk på dem som kan ägna all sin vakna tid åt ett allt överskuggande intresse. Det ska ju framför allt vara ett manligt särdrag sägs det. Så varför kan inte jag också "snöa in" helt på ett intresse, så att det lixom blir något resultat.

Jag bejakar helt enkelt min kvinnliga sida för mycket. Yin och Yang är i obalans. Jag är inte Herre på täppan. Jag får börja titta mer på Y-front och TV3:s motormagasin. Nästa år får jag boka in mig på Robinson-Kents mansläger. Ja, så får det bli. Men nu var det ju faktiskt gymet det var frågan om.

Raymond står alltid och småhoppar. Det är som om han har myror i sina piffiga blåa trikåer. För att vara vägledare till ett bättre och friskare liv verkar han jäkligt spänd. Men han är en hejjare på alla maskiner. Jag blev smått knäckt när jag inte kunde komma på hur bröstmuskelmaskinen fungerade. Jag pillade och micklade. Jag stånkade och stönade men maskinhelvetet rörde sig inte en millimeter. När jag nästan vridit axlarna ur led kom Raymond springande.

"Vad gör du!?"

"Tränar bröstmusklerna", stönade jag.

"Men, du sitter ju för fan bak och fram, Bruno!"

Efter den totalmissen låter jag alltid Raymond visa hur man gör innan jag provar en ny maskin. Han gör 15-20 repetitioner utan att ens bli svettig på ögonbrynen. Sedan gör jag 3 repetitioner och får ledas bort från apparaten. Men med tanke på att det är tio år sedan jag senast hade skolgympa är jag inte allt för nedslagen. Jag siktar på att klara 5 redan nästa vecka.

En gång kunde det dock ha gått riktigt illa. Raymond stod, och om inte skrek, så i alla fall hojtade att jag skulle göra fem knäböj till. Att jag KUNDE göra fem knäböj till! Jag KUNDE, bara jag VILLE göra 5 knäböj till! Jag tog i så att det svartnade och gjorde ytterligare tre. Raymond tog i nästan lika mycket vid sidan om. Vid det fjärde knäböjet kände jag hur, tja, matsmältningssystemet började blanda sig i leken. När jag reste mig upp insåg jag att en femte böj inte kunde komma på tal. Jag knep ihop och kämpade för att hålla inne en riktig "kalsongspräckare" och om jag gick ner på huk skulle den slippa lös, med förödande efterverkningar.

Så jag var tvungen att fatta ett svårt beslut.. Antingen skulle jag göra lyftet och betala priset i form av en brakare (som skulle överrösta till och med technomusiken som dånade ur högtalarna), eller också fick jag låta folk tro att jag saknade viljestyrkan att göra det sista lyftet. Vilket var värst: att bli utskrattad och tvingas byta klubb, eller bli betraktad som en vekling? Som vid alla nära döden-upplevelser arbetar hjärnan hysteriskt fort. Jag insåg på någon tiotusendels sekund att veklingstämpeln kunde arbetas bort, men en gång fjärtare, alltid fjärtare. Jag kunde redan se nästa utgåva av klubbens nyhetsblad, med rubriken: Brakar-Bruno slår till! Nej, det var helt enkelt inte något alternativ. [Bättre fly än illa fjärta, eller som engelsmännen uttrycker det: Live to Fart another day.] Därför raglade jag mycket verklighetstroget ur maskinen och föll ner på golvet. Nu kunde alla se att jag verkligen tagit ut mig. Fick till och med en klapp på axeln av Raymond.

"Du fixar det nästa gång Bruno"

"Tack", sa jag och stapplade mot omklädningsrummet. "Jag tror jag måste kräkas". Väl inne på toaletten satt jag en stund tills det skulle verka som om jag gjort mina behov. Sedan spolade jag och passade på att "lufta" systemet. Usch vilken pärs. Och då hade jag ändå halva träningspasset kvar.

När man har slitit och jobbat och tagit i så att vartenda blodkärl i ögat är spräckt är det dags att slappna av. De har en stor blinkande röd skylt ovanför relaxavdelningen och det tror jag är just för att man knapp har ledsyn efter Step Aerobics. Inne i "relaxen" finns det fåtöljer och bord och det strömmar klassisk musik ur diskret placerade högtalare. Det finns till och med en bar. Men det är ingen vanlig Svensson-bar, det är en hälsobar utan sprit och jordnötter. Däremot finns det miljontals grönsaksdrinkar, vitamincocktails, sallader, powerchokladkakor och anabola steroider. [Det sista var ett skämt. Anabola får man hålla sig med själv. Och det finns det en del som gör.] Jag tog en alkoholfri Bloody Mary och sjönk ner i en mjuk fåtölj.

När man inte tränar kan man lyssna på kost- och livsföringsföredrag. De har instruktörer/dietister som berättar om "functional food" och levande mat. Vissa är lika entusiastiska som Ulf Ekman och Livets Ord. Och då snedtänder jag direkt. När de beskriver hur långa kolhydrater fungerar börjar mina tankar vandra och jag blir så sugen på en Whopper med bacon och extra många lökringar till. De pratar om vad mycket skoj man kan göra med selleri, och jag föreställer mig en Filippo Special-pizza med extra ost. Föreläsaren pratar lyriskt om 10% Nyckelhålsmärkt hushållsost och jag längtar efter helmjölk och cheddar. Fan! Hur ska det här gå? De är helt inriktade på att vi är överviktiga. Men när man är 175 cm och väger 64 kg då? Har de inga recept som består av fler än 250 kcal?

Fast allra värst är nog Step-Aerobicsen. För det första är vår instruktör, Laila, så snygg att man nästan dånar. Och det är ju klart att om man håller på med gympa 5-6 timmar om dagen så märks det. Men måste hon ha så små tights och så liten topp? Min koncentration är inte vad den borde vara, eller i alla fall inte på rätt sak. Dessutom har hon lite för höga tankar om oss, eller om mig i alla fall. Det finns ingen lägre nivå än den här, ändå svimmade jag nästan av uttorkning vid första försöket. De höll på med märkliga översteg, piruetter och fan och hans moster. Jag var tametusan ur synk hela tiden! Alla andra kunde göra stegen, som om de var fjärrstyrda och jag har normalt ganska god koordinationsförmåga. Jag fattar det inte!

Vid en särskilt avancerad övning fick jag ut benet på något sätt och fällde tjejen intill så att hon ramlade på stället med vattenflaskor. Genomvåt, men i övrigt oskadd, godtog tjejen till sist mina ursäkter men flyttade sig trots det till andra änden av salen. Efteråt kom Laila fram med en videokassett. "Kika lite på den här instruktionsvideon, det finns massor med bra tips." Jag är tacksam att hon lindade in sin kritik så fint, istället för att säga att jag "sög stortid".

Kommer jag att bli en svensk Arnold Schwarzenegger? Inte troligt, men om jag så blir skadad för livet SKA jag lära mig Lailas dubbelhopp!

Senast uppdaterad 99-10-14.