Torsdag 30:e september 1999

[Varför slita ut sig när det finns så många andra som gör det?]
Murklans samlade #1

Det finns dagar då man med lätta steg nästan småspringer till kontoret bara för att det är så kul. Då ingenting kan få en ur balans, och även de tråkigaste göromål ter sig som genom ett rosenrött skimmer. Dagar då alla projekt lyckas och arbetskamraterna är snälla och hjälpsamma genier. Och så finns det dagar som idag.

Det gick snett egentligen redan från början. Hade sovit på högerarmen så att den kändes helt förtvinad. Fick sköta allt med vänsterhanden. Så jag skållade mig i duschen och skar mig när jag rakade mig. Och då hör det till saken att jag använder en elektrisk rakapparat! [Morfar klarar till och med av att raka sig med rakkniv. Jag skulle skära halsen av mig, och så var det problemet ur världen ;-)] Hade inget tinat bröd så jag åt ett par skorpor med kaviar på. En kaviarsträng halkade av och landade mitt på vita skjortan. Men det gjorde inget eftersom den hamnade på kaffefläcken. [Var är Via Direkt när man behöver dem?] Det var i det här läget som jag borde ha fattat att det inte var min dag, och stannat hemma och sett på TV istället. Jag har en hel hög med South Park-avsnitt som jag inte har hunnit se på.

Men man är ju ingen svikare. Inte jag i alla fall, det finns det så många andra som är mycket bättre på just den detaljen. Armen vaknade faktiskt till så småningom och pendeltåget som jag alltid precis brukar missa stod snällt och väntade på mig. Det ljusnade lixom på jävelskapsfronten. Men, jag tog ut segern i förskott. Min fina lilla förgyllda inkorg var fullständigt belamrad med papper. Den hanterbara "att göra-högen" från igår nådde mig nu till hakan. Hade den förökat sig under natten eller vad var det frågan om? Men nej, det var vår new age-pryo, Vadmal, som hade skrivit ut koden och testkörningen av TX-modulen.

Dryga tvåtusen sidor väntade på behandling, och snabbt skulle det gå. Tre dagar, annars skulle de skrota vårt bidrag till nya telefonen. Det får bara inte hända, jag är helt beroende av bonusen. De som hade kunnat hjälpa mig med kodsörjan var (Börje och Jeanette) var i USA respektive vårdade magsjuka barn. Jag var tvungen att låsa in mig i vilrummet och andas en stund. Den som vore i USA ändå, eller åtminstone så bubblig i magen att man fick gå hem!

Medan jag funderade hur i h-e jag skulle organisera det hela webbade jag till www.games-galore.com och utmanade Juha från Nokia på Deathmatch i Quake II. Han hade inte heller någon lust att arbeta och innan vi visste ordet av hade vi förslösat hela förmiddagen. Det var baske mig dags för lunch. [Hade jag satt igång att felkolla TX-modulen hade klockan bara varit halv tio vid det laget!] Jag hade 29% livskraft och Juha 32%, så jag fick lova honom ett par öl nästa gång han är i Stockholm. Sedan säger dom att Nokia och Eriksson inte kommer överens. Men det klart, vi diskuterar ju aldrig mobiltelefoner. Tur att inte Nokia är norskt, då skulle man drunkna i skryt och mindervärdeskomplex.

Lunch, ja. Jag hade naturligtvis glömt min mat hemma på köksbordet. [Murphy gjorde sig påmind igen] Därav ett sällsynt besök i stormatsalen. Det är inte så besvärligt som det låter, bara lite dyrt. Tack och lov har de frångått den osmakliga traditionen att servera enbart ärtsoppa och pannkakor på torsdagar. Luften är taskig nog som den är utan vegetabilisk hjälp. Och faktiskt har det blivit fantastiskt trevligt sedan Sandra tog över. Sandra är egentligen programmerare men med storslagna matplaner. Hon klagade på hur trist matsalen var och då sa ledningen att hon fick ta över om hon ville. Jag tog en portion kycklingwok som faktiskt var jättegod. Jag backade och passade på att få receptet. Jörgen [som är kär i Sandra] ville inte vara sämre, så han bad henne om receptet på pannkaka! Otroligt originell raggningsfras, som tyvärr fungerade!

Efter lunchen hade jag alla intentioner att ta itu med koden. Men så dök vår arbetsmiljökonsult Robert upp. Han hade med sig lite nya hjälpmedel för att skona händer och ryggar. Problemet är att de flesta tycker att handlovsstöd är i vägen om man vill skriva riktigt snabbt. Dessutom har Incidenten98 fått folk att sky Roberts uppfinningar som pesten. Det var så här: vi hade testat olika typer av stöd, till exempel handlovsskydd, track ball, elektroniska pennor, ergonomiska stolar, korsetter och andra sinnrika attiraljer.

Vi provade till och med sådana där mitellaliknande konstruktioner med nylonrep från taket och små fickor som man stack in armarna i. Just detta försök gav vi dock upp redan innan utvärderingsperioden var slut. Orsaken var att Tekno-Kenne lyckats trassla in sig och satt fast där nästan hela julhelgen 1998. Han hade livnärt sig på pepparkakor, russin och ett par burkar julmust. Retsamt nära, men precis utom räckhåll, låg hans dubbla skinkmacka som han inte hade nått. I sina försök att ta sig loss hade han dragit ner en taklampa och var kritvit av rappningen som ramlat ner från taket. När vi kom in på måndagen grät Kenne av lycka. Han hade skickat SOS-meddelanden via Internet, men alla andra hade ju varit för upptagna av att vräka i sig julskinka för att ha tid att läsa sin e-post. Efter det har Kenne inte jobbat en enda helg.

Tillbaka till XT-koden. Tänk om jag fick skriva all kod själv! Varken Bertil eller Lisa kan skriva läslig kod, och kommentering verkar de aldrig ha hört talas om. Hur ska jag kunna få ordning på det här? Efter en timme slog kolhydratkoman till, och då hade jag bara hunnit igenom 50 sidor testsiffror. De små bokstävlarna började hoppa fram och tillbaka på sidan tills det var omöjligt att veta om det var fråga om in- eller utmatning. Utmattning snarare. Jag drog ner belysningen för att få mildare kontrast, men då somnade jag.

Vaknade av att Vadmal satt och såg på mig. Jag hade dreglat på skjortan och slagit ner min mugg på mattan. "Fan vad du snarkar", fnissade hon belåtet. "Jag trodde att det var en hårddisk som höll på att gå sönder." Hon räckte mig en servett. "Om du inte är rädd för hokus pokus har jag en rödbetsdricka som gör dig pigg på nolltid." Jag avböjde och mumlade något om en liter cappucino samtidigt som jag på sömndruckna ben vacklade mot pentryt.

Pentry är egentligen en alldeles för positiv benämning på något som mest liknar en utbombad ungkarlslya. Det är inte ett ställe där man träffas och trivs direkt. Våra soffor var arvegods från det avskaffade rökrummet. [Erikssons nya policy - Eriksson makes people quit smoking kanske]. Varje gång nån sätter sig är det som om vulkanen Pinatubo fått ett nytt utbrott eller Hussein börjat elda oljekällor igen. Jag tror att de använde sofforna som askkoppar förut. Så atmosfären är ofta en mustig blandning av snus, rök, billig parfym och bränt kaffe.

Det är nämligen så att avdelningens kaffedrickare tävlar i vem som kan lämna minst kaffe kvar i kannan utan att för den skull känna sig tvingade att brygga nytt. Det betraktas som ett personligt nederlag att ta sista kaffeskvätten ur bryggaren. [Ungefär som att få Maja på hand eller bli Skitgubbe] Men eftersom kaffet inte är slut (!) så lämnas kannan på den heta plattan vilket gör att kaffehinnan sakta förångas samtidigt som den förmedlar en inte helt angenäm kaffeodör. De flesta på avdelningen har faktiskt universitetsutbildning, ändå har de inte lärt sig att sätta på kaffe! Ja, de vet inte hur man byter toalettrulle eller lägger i nytt papper i skrivaren heller. Man undrar min själ vem som klär på dem på morgonen.

På bordet ligger en salig röra av Ny Teknik, Industrivärlden och Amelia. Där finns sockerströare och burk med bitsocker i. Där finns dessutom en burk med etiketten Kaffekassa men den använder vi inte längre sedan Jörgen fastnade i den när han skulle ha växel på en tjuga. Nu debiterar vi Eriksson när det behövs och de har inte protesterat än i alla fall. Vi har en fantastisk städerska, Berit, som för en heroisk men ojämn kamp mot både stora och små snyltbaggar. Några timmar under måndagen och torsdagen kan man därför gå in i fikarummet utan att tappa livslusten.

Idag bjöd Anna på tårta. Hon fyller 30 och hade köpt Centralkonditoriets superspecial. Den är som en vanlig tårta, bara jätte enormt mycket större. En sådan tårta består av olika sorters fyllning och "omslag". Det är därför inte förvånande att hitta ett utskuret hål mitt i när Johan tagit all banantårta. Vi kontrade med en norsk miniräknare och ett presentkort på en tre dagars golfkurs. Som tack för tårtan höll Johan ett lika kort som obegripligt tal innan han försvann för att värma upp till innebandyn.

Vår avdelning har ett innebandylag, The Black Box, med helsvart matchdräkt. [Jädrigt cool] Vi leder Eriksson Cup, med tre matcher kvar att spela. Men nu när Petter och Lisa bytt avdelning blir det besvärligt. Bland annat har vi varit tvungen att låta Johan vara med, inte bara på avbytarbänken som förut, utan med klubba på planen. Vi försöker matcha honom mot motståndarlagets sämsta spelare. Inom sporten pratar man ibland om spelare som är en mardröm för motståndarna. Johan är tyvärr en mardröm för sina medspelare. Jag är lagets bästa spelare [jo, det är säkert] så jag har fått på min lott att försöka "neutralisera" Johan. Han har en besvärlig spelstil - nämligen att han alltid ska ha bollen (oavsett om det är en motståndare eller medspelare går han till attack). Han beter sig som ett tryffelsvin eller knarkhund. [Sök bollen då Johan, Ja, sök bollen. Var är bollen? Där är bollen. Ja ha ha, duktig Johan! Ligg! Ligg!]

Försäljningsavdelningen ligger sist i tabellen, har bara vunnit tre av femton matcher. Ändå vann vi med ett nödrop. Att det trots kampen var fint spel beror till stor del på att Johan fick matchstraff efter två minuter. Då hade han tack vare sin "tunnelsyn" hunnit tackla mig av banan, trampat domaren på tårna och knuffat in motståndarnas målvakt i ribbstolarna. Båda lagen applåderade domaren när han visade ut Johan. Men Johan är inte den som ger upp. Varje gång försäljarna gjorde mål slog han nävarna i bänken och skrek han blodisande "Vi förloooorar ju!". Men det var när han undrade om domaren ärvt visselpipan som han fick gå ut och sätta sig i omklädningsrummet. [Gud använde nog Johan som prototyp när han konstruerade A-människan]

Trots att vi spelade resten av matchen med en man mindre höll vi jämna steg. Vi var äckligt disciplinerade och spelade ruggig box play. När försäljarna började klättra på väggarna i ren frustration kontrade vi in våra mål. Krämar-Rune blev så förbannad att han bröt sönder sin nya 800-kronors kolfiberklubba. Men han har råd. Och det finns inget så tillfredsställande som att vinna oförtjänt ;-) Till på köpet toppar jag poängligan nu: Bruno "Max" Jonsson [37 mål/ 62 assist = 99 poäng].

En regel vi har är att vinnarna får bjuda förlorarna på öl i bastun efteråt. Vi släppte ut Johan i utbyte mot att han bar ölbackarna. Efter att han i snabb takt klämt i sig tre bärs bad han gråtmilt om ursäkt. Men när han efter ytterligare tre mellisar började sjunga perversa studentsånger och kissa på bastuaggregatet låste vi in honom i omklädningsrummet igen. Det blev helt enkelt lugnast så. Och Johan kommer i alla fall inte att komma ihåg någonting imorgon.

Klockan hann bli sent innan jag kom hem. Rune skjutsade mig i sin nya silvermetallic Volvo S70 samtidigt som han malde på om att han i alla fall var trött på sin klubba och att han ska skaffa sig en titanförstärkt kevlarklubba. Jag var för trött för att göra något annat än att hålla med. Jag skiter väl i om han blir har sönder sin klubba, jag ville bara hem och sova.

Väl hemma igen kastade jag de blöta kläderna i en hög på badrumsgolvet och kraschade i säng. Jag skakade hand med John Blund i samma ögonblick som huvudet träffade kudden. I morgon är en annan dag (som det heter i visan), och både kläder och pappersbunten ligger ju där de ligger.

Senast uppdaterad 99-10-08.