Måndag 13 september - söndag 10 oktober 1999

[Leka skogs-Mulle är väl inget för en vuxen karl, Bruno!]
Murklans samlade

Utdrag ur dagboken april 1999:
Jag är deppig idag. Det var svårt ta sig upp ur den gosiga sängvärmen, frukosten smakade inget, lunchen smakade inget och det var inte ens kul att gå på toaletten. Det har nämligen inträffat. Det jag hoppades aldrig skulle ske, men som ändå legat och pyrt längst in i bakhuvudet, under "när ska jag bli vuxen" och "man borde inte vara i centrum när det är mörkt". Jag har, snyft, blivit kallad till REPÖVNING! Jo, tjenare! Man ska alltså än en gång sätta på sig Olles brorsa och skutta fram mellan tall och gran som en glad älg. Beväpnad älg får jag väl tillägga. Man kan väl säga att det är den största skillnaden. Och jag har ingen päls. Vilket betyder att man måste passa sig för snö. Snö är även orsaken till att jag är lite misstänksam mot datumet. Jag är ju vintersoldat, och vad man än kan säga om det svenska sommarvädret så är det rätt sällan snö på marken i september.

Det är ju många som inte gillar bruna kuvert, och av alla bruna kuvert man kan få är ett från försvarsmakten det tristaste. [Anledningen till att de kontaktar en man i sina bästa år är ju minst sagt begränsad.] De har inte ens fönsterkuvert utan fula vita adresslappar med namn och en massa identifierande kod. Det otäcka brevet låg och väntade på hallgolvet när jag kom hem på onsdagen, men jag ville inte förstöra Melindas helg också så jag lät det bero några dagar. Det kan de gott ha. Så på måndagen gick jag in till Melinda med samma lätta steg som när en dödsdömd går till galgen. Hon inte världens finkänsligaste, men att hon skulle lägga av ett flatgarv och skjuta mig med sina pekfingrar hade jag nog inte väntat mig.

Missförstå mig rätt nu, jag tycker inte illa om lumpen - bara jag slipper. Jag älskar Heartbreak Ridge och Kellys hjältar. Men liksom sport föredrar jag utövning från tv-soffan. Med en pilsner och lite chips på armlängds avstånd. Nå, vi kom överens om att jag borde få slippa så vi författade ett brev till Owe Victorin et. consortes. Men om jag inte visste det förut så blev arméns svar den definitiva påminnelsen om att jag bara är en liten kugge i ett stort maskineri. Jag hade inte tillräckligt viktig position, det borde med andra ord inga problem för Ericsson att hitta en vikarie. Så det blev ett fett NEPP. Typiskt! Jag vacklade till cafeterian och dränkte mina sorger i lättöl. Sedan var det bara att räkna dagarna i frihet. Lite glad är jag trots allt. Det är ju inte alla som får delta i millenniets sista repövning :-( Lyckades i alla fall kämpa ner impulsen att åka ut till Överskottsbolaget och införskaffa en snuskburk, italiensk armérock och ett primuskök. Ibland är jag för ambitiös för mitt eget bästa.
Slut på utdraget, åter till verkligheten.

Inryckning - den sakta reprisen

Tåget gick 05.21. Jag hade med mig en ryggsäck (grön) med bra-att-ha-saker. Dagen innan läste jag den fina repövningsbroschyren och upptäckte att man skulle ha med sig lite grejor. Jag var därför tvungen att bege mig ner i källarförrådet och rota fram min gamla tjänstgöringsbok och glasögoninsatserna till gasmasken. [Jag tänker ibland så här - kan de inte ta och lägga ner I13 någon gång? Det är väl 20 år sedan det först var på tapeten. Men varje gång så klarar sig Falun.]

Jag kom fram till Falun tjugo över åtta, lagom i tid för att forslas till I13 och frukost i matsalen. Det var förvånansvärt uppsluppen stämning och jag tänkte att det kanske inte är så tokigt ändå. Jag träffade på flera av lumparkompisarna vid ett bord så jag slog mig ner där. Det tog 10 minuter sedan kändes det, ve och fasa, som om jag aldrig lämnat lumpen.

Vi gick upp till "den skyddade verkstaden" TYG-förrådet och fick vår utrustning. Jag svär på att det var samma idiot där nu, som när jag muckade och skulle vara tvungen att betala för morakniven som vi faktiskt hade fått. Vi fick byxor, rockar, halsdukar, spadar, fula ryggsäckar, snuskburk, kompass, konservöppnare, pjäxor, skjortor, fiskkrokar och miljoner andra pryttlar. Utrustad med två enorma sopsäckar följde jag sedan den snitslade banan till logementet. Som för att håna oss sken solen från klarblå himmel.

Eftersom jag är telegrafist blev det dagar fyllda av da-da da-da-da ditt-da-ditt ditt-ditt-ditt ditt. Utan att överdriva kan man säga att jag hade glömt bort allt jag lärt mig. Om Lede fi anfallit idag hade Sverige haft lika mycket nytta av mig som en ask lösplugg. Men jag gjorde framsteg och när det till sist var dags för övningen kände jag igen nästan alla tecken.

Operation Midvinterstorm

Nu är jag övertygad om att någon stabsplanerare tappat bort ett halvår av sin kalender. Midvinterstorm, i september. Men skärp sig snälla generalen! [Undrar hur mycket av planeringen som går åt till att hitta på ett jättecoolt namn? Operation Tors hammare, Norrsken, Slagbjörn är ju trevliga på alla sätt, men de har ingen direkt förankring i verkligheten. Mer naturliga namn vore Operation Skittrist, Noll koll eller Norrlands Guld (återkommer till det sista förslaget senare).]

Vi rivstartade slutövningen genom att bära järnvägssyllar. Vi skulle nämligen åka tåg upp till ett kalhygge i Norrland och där fanns det ingen perrong att lasta av på. Transporttåg är som en jättestor husvagn med hårda sängar. Vi lade britsar i tre lager och jag hamnade nederst nästan ända längst in mot en vägg. Jag såg noga till att uträtta mina behov innan jag kröp in. Att krypa över åtta andra mitt i mörkret lät inte som en bra idé. Tur att man inte lider av klaustrofobi.

Vi använde en del av natten åt att spela kort och berätta rövarhistorier om vad vi gjort sedan sist så när de väckte oss klockan 8 var det trötta och frusna små repgubbar som kravlade sig ut för att hälsa på myggen och övningsledaren, överste Fulke. Det syntes lång väg att han tröttnat på både militären och samarbetsovilliga repgubbar. Han lutade sig mot en tall och lät furirerna skrika på oss. Först när vi var uppställda så att vi i alla fall hade näsorna åt samma väderstreck kom han fram ur skuggan.

Vi fick veta att Sverige invaderats och att Fi hade intagit de större städerna norr- och söderut. Nu hade de oss i en kniptång och vi skulle därför försvara oss på två flanker. Så började han dela in oss i grupper och jag hamnade hos Jägarna. Neeeeej! Suck, de är ju så jäkla seriösa. Jag hade mycket hellre varit på staben, hos kockarna eller till och med kabeltattarna.

Redan första natten åkte vi ut på spaning. Jag skulle sköta sambandet och det var väl OK. Men tyvärr så glömde vår sergeant (Sundström) ett stag till antennen. Det fanns inte en chans att få igång radion. Så jag fick ordna kaffe, mackor och sy fast ett par knappar. Yippie! Vi ägnade större delen av natten till att köra över små träd med bandvagnen. Vi slutade med det när vi körde på en fridlyst ek som dessutom gav oss en spricka i glasfiberkarossen. Sundström beordrade eken att vara alm, så var det problemet ur världen. Men vid ett tillfälle träffade vi faktiskt på fienden.

En vakt beordrade oss att stanna, men Sundström trampade pelle i botten och bröt sig igenom posteringen. Den stackars vakten fick kasta sig undan, men han hann köra kolven på sin kpist genom vår fönsterruta. Vi fick en annan bandvagn i arslet men lyckades, efter att ha tvingat upp vårt fordon i över 70 på en becksvart grusväg, köra igenom en granhäck och försvinna i natten. Nosen stod rakt upp som om vi surfade. Det var spännande och för ett ögonblick glömde jag att jag inte gillade att vara Jägare. Det var ju som på film ju. Att vi sedan var hopplöst vilse var inte så farligt. Vi tog det lugnt, plockade bort glasbitar ur kupén och åt makaroner och köttfärssås, varsamt värmd mot motorblocket och nedsköljd med tempererat fältflaskevatten.

Jag vet inte om det var för att vi åkte vilse, men när natten var slut hade hela vår ledningsgrupp och alla jägare utom vår grupp fångats. Tydligen hade de ovetande omgrupperat rakt i fiendens högkvarter. Så mycket för den spaningen! Eftersom vi inte längre hade någon att upprätta samband med så jag fick en behaglig resa. Jag behövde inte ens vara med på den fingerade granatattacken eftersom jag är nickelallergisk och därför inte får andas in tårgas.

Det hade dock varit trevligt att få lite lösa skott till kpisten. Nu var jag tvungen att skrika pang när vi mötte fiender, så skämmigt att det inte finns på kartan. Inte fick jag skjuta på pappfigurer heller. Det som är så kul. Olof gjorde en sak av att vi inte längre hade någon fiende, så vilka skulle vi låtsas att det var? Låtsas att det är ryssar eller amerikaner, mig kvittar det. Jag vill bara se några fina träffar i figurerna. Jönsson undrade om det gick lika bra att föreställa sig att det var Marit Paulsen och då log Sundström uppgivet. Jag skiter i vem du knäpper bara du träffar, Jönsson.

Det där med att träffa var marigare än man tror. Många figurer var långt borta och en del av oss repgubbar hade liksom lite svårt att fokusera. 807 Jönsson skulle antagligen ha svårt att träffa en lada, inifrån! Om han hade träffat med lika många skott som han hinkat Norrlands Guld under övningen hade det inte varit något kvar av pappfiguren. Jag begriper inte var han fick alla öl ifrån. Inte ens om han haft hela ryggsäcken full från början hade det räckt. Jag misstänker starkt att han hittat någon liten snabbköp bakom en fura.

Annars är ju hygien en viktig detalj. Pudding bytte till exempel inte om på 14 dagar. Antagligen fick han svetsa bort kalsongerna när han kom hem. Själv hade jag tur. Sundström skulle vara med i ett marathonlopp så hade vi dispens att åka ut ur stridsområdet. Men eftersom vi sett fiendens posteringar fick vi inte komma tillbaka in i kriget på en timme. Under den tiden hann vi hitta en liten stugby där vi kunde duscha och byta om. Det var ljuvligt att slippa få stickor i häcken när man gick på toa. Dessutom är Edets Supersoft trevligare än granris.

Bortsett från hygien är det viktigaste nog maten. Jag hade med mig godis och chips för att dryga ut kosten men 218 Andersson var snäppet värre. Han hade med sig jordgubbssylt och bakade muffins på eldstaden så att man nästan drunknade i snålvatten. Men så är han bagare i det civila också. Jag volonterade att diska kokkärl och fick min belöning. Extra hamburgare med pommes frites och Coca Cola. Den här gången hade jag med mig djupa engångstallrikar också. Ville inte upprepa förra slutövningen då jag hade platta små stackars tallrikar där såsen och grytorna rann över hela tiden. Snuskburken vägrar jag att använda.

Om det varit krig på riktigt hade vi kunnat få björnstek. 427 Axelsson gick nämligen på skogstoa. Efter några minuter hörde vi en våldsam eldgivning från latrinen. Axelsson kom tillbaka, röd i ansiktet och med andan i halsen. Det visade sig att han överraskats av en björn och i panik skjutit lösplugg mot den. Björnen blev så skraj att den dog. Så medan Axelsson fick lite valium byggde vi andra en "bår" och släpade björnen till en skogsväg där skogsägaren och polisen så småningom tog över.

Vi var bara åtta stycken i jägargruppen så det blev eldvakt varenda natt. Av 12 nätter fick jag bara två riktiga skitvakter, båda klockan 5 på morgonen. Man kan inte tro att det kan bli så jäkla svinkallt i september, men så är det. Dessutom var det ett bra tillfälle att skriva ner lite dagboksanteckningar. Jag klarade balansgången mellan att somna (det gjorde 502 Berggren två gånger) och att brassa på med ved som om man drev en liten ångbåt på Mississippideltat (som 909 Ljungsten gjorde). Glömde ta av mig kängorna en natt och vaknade av att fötterna kändes som kolbriketter. Jodå, det var Ljungstens skift.

Soldatens 10 bud:

1. Sov när du kan. Du vet aldrig när du måste ut och slå upp tält
2. Det är alltid någon annans uppgift
3. Det är alltid någon annans fel
4. Sov när du kan. Jag vet att denna punkt redan nämnts men den är verkligen viktig.
5. Kalla aldrig översten för major (om du inte älskar latrintjänst)
6. Om du inte orkar raka dig - skaffa helskägg innan du rycker in. Skäggstubb är alarmerande förbjudet
7. Se alltid ut som om du har något att göra. Du kan vifta lite med kpisten eller inspektera en bandtraktor.
8. Gå aldrig in först eller sist i duschtältet om du inte älskar kalla avrivningar
9. Det är förbjudet att jaga älg med kpist
10. Hellre en snuskburk i handen än tio i skogen

Så var mulleskolan, nej förlåt, övningen över. Resultatet? Jag tror att det blev oavgjort mellan Sverige och Ryssland/USA/Marit Paulsen. Vi taskade bort oss ungefär lika mycket och antagligen har ingen lärt sig något. Jag kommer att glömma bort morsekoden igen och slipa på mina argument för att få slippa nästa gång. Man blir helt enkelt för barnslig under repövningar och det påverkar privat- och arbetslivet negativt. Till sist vill jag bara säga:

Martin, Urban, Ceasar, Kalle - orden ekar i min skalle.
MUCK! MUCK! MUCK!

Senast uppdaterad 99-09-10.