Onsdag 11 juli 1999

[Leka skogs-Mulle är väl inget för en vuxen karl, Bruno!]
Murklans samlade

Jahapp, då hade vi lyckats göra oss av med bilen (och andra övade sig i att fickparkera ovanpå den), nu gällde det bara att få tag på en hyfsad plats att beskåda förmörkelsen från. Och det var lättare sagt än gjort med tanke på att det antagligen fanns mer folk i Cornwall än i resten av England tillsammans. Folk svärmade som flugor runt en sockerbit, och det fanns socker överallt. Senaste mellandagsrean var som en kiss i havet i jämförelse. Jag fick nästan ångest av alla blekfeta engelsmän som stuffade loss på gator och torg.

Överallt var det folk, med stolar, bord, luftmadrasser, hängmattor, kricketklubbor, khakibrallor, små engelska flaggor, blöjpaket, nattkikare, fish and chips och allsköns sittverktyg från 2:a världskriget. Det fanns till och med en del som "mutat in" några kvadratmeter med stängsel och staket och en liten skylt som berättade att "inkräktare kommer att skjutas". Där innanför satt de och halsade pilsner och åt njurpaj och vinägerchips. Allemansrätt - vad är det?

Vi vandrade från åker till åker och upptäckte att det var lite grand som en fotbollsmatch. Supportrarna var ganska väl åtskilda. På ett fält hade druiderna uppfört en skalenlig modell av Stone Henge i papier maché (ett par meter högt) och sprang tjoande runt ungefär som vid en julgransplundring. De hade fåniga hattar på sig och drack någon slags hembränd soppa som luktade sur mjölk och såg ungefär lika aptitlig ut. Undrar om de tänkte offra någon? Det skulle väl vara den där nedlåtande astronomen med tweedkostym då.

Mr Beans okände bror kom farande i en liten gul hundkoja. Han undvek ganska skickligt att krocka med träd, barnfamiljer och andra lösa föremål. På taket hade han bundit fast en vansinnigt ful gummiflotte, med åror och allt. Ett flitigt användande av tutan skingrade folk som gick på den dammiga grusvägen. Det var uppenbart att han siktade mot havet men jag vet inte om han kom dit. Det sista vi såg av honom var att ett gäng kroppsbyggare tröttnade på hans tutande och bar bort bilen. Senare hittade vi bilen stående på högkant, inkilad bakom en coca cola-automat. Beans bror satt fortfarande kvar i. Av flotten syntes inte ett spår.

På en provisorisk och livsfarligt ostadig grönmålad scen höll Cornwalls egen Leif "Loket" Olsson låda. Han förevisade diverse husdjur och vad man kunde göra med dem (nej inget snusk). Så fick små sockervaddskladdiga barn komma upp och sjunga eller gråtande fråga var mamma och pappa var. Hela tiden hade "Loket" ett idiotiskt Hyland-leende på läpparna. Men han var orubblig i sin mysroll. Han verkade perfekt som lekledare eftersom han antagligen inte ens skulle märka att det blev mörkt, han var helt och hållet i sin egen värld. Antagligen hade han tankat högoktanig stout innan han satte på sig sin rutiga väst och sitt röda plommonstop.

På vägen "attackerades" vi av en äldre kvinna och hennes barnbarn. De stod i vägen och räckte fram små fessiga "buketter", kan man väl säga om man är snäll, med ljung som luktade piss. Jag sa Nej, på ett vänligt men bestämt sätt. Men då tog hon tag i min arm.

-- Säg aldrig nej till en zigenare! Jag kikade på henne. Hotade hon mig?

-- Hotar du mig? sa jag med min allra bistraste min. Var försiktig när du hotar en viking! Såg jag inte lite rädsla i hennes ögon? Jo, bestämt var det så. Kom ihåg vad vi pysslade med för tusen år sedan. Jag spände blicken i henne. Du vill väl inte att jag ska plundra dig och våldta landet? Jäkla kärring! Hon borde gå en kurs i marknadsekonomi.

På vägen såg vi massor av folk som tittade direkt på solen utan skydd! Tidningar, tv och framför allt media ;-) hade varnat så det var inte klokt, ändå verkar förbudet fungera omvänt på en del individer. "Titta inte på solen!" skapar snudd på ett oemotståndligt tvång att tokstirra på solen. Av den anledningen fanns det lågpannor som tyckte att regeringen fan inte skulle bestämma hur de skulle kika på solen. "I'll fuckin' watch the sun as I please, thank you very much!" Så står de där med ölburken i hand och rapar Rule Britannia medan hornhinnorna sakta förkolnar och glaskroppen blir lika lätt att se med som en gammal intorkad vindruva.

[Liten norgehistoria: Hur vet man att en norrman kikat på solförmörkelsen? Han har zinkpasta på ögat! Ti hi!]

Till sist hittade vi ändå en liten gräsplätt att ta i besittning. Vi måste ha kikat för hårt på solen eftersom vi erfor en märklig temporär blindhet och oturligt nog inte såg de utlagda skotskrutiga filtarna. Den ende som såg dem var Niles, och han la dem i säkerhet på ett stenröse en bit längre bort.

Jag var glad att få sitta ner en stund och hade godkänt till och med en myrstack vid det laget. Korgen började bli onödigt tung att bära, dessutom var jag hungrig. Skulle vi hinna äta innan solen förmörkades? Susan öppnade spännet till remmen som höll fast en jättelik hästfilt, som hon draperade över våra två kvadratmeter. Sedan vecklade hon ut korgen ungefär som en verktygslåda. Det var fack och hållare och spännen. Jag insåg snabbt en orsak till att korgen var så tung, det fanns ett inbyggt kylskåp i korgen. Ett veritabelt ymnighetshorn, som antagligen kostade mer än vår bil. Så började hon plocka fram godsaker. Som Expressen brukar skriva - Vi har hela listan:

• 2 stora flaskor med saft
• 16 flaskor öl (lager och bitter)
• 1 flaska mjölk
• 2 förpackningar Clotted Cream
• 20 scones
• 1 kartong smör
• 1 burk jordgubbssylt
• 1 burk apelsinsylt
• 1 burk hallonsylt
• 15 små smörgåsar med ägg och krasse
• 15 små smörgåsar med ost och tomat
• 15 små smörgåsar med lax och Philadelphiaost
• 10 grillade korvar
• 2 grillade kycklingar
• 1 engelsk cheddar
• 2 paket kex
• 10 påsar med ost och lök-chips
• 10 påsar med vinägerchips
• 8 köttpajer (fyra fläsk och fyra kyckling)
• 8 glassar
• 12 fruktpajer (äpple, vinbär, jordgubb och rabarber)
• tallrikar, bestick, glas, servetter, salt- och pepparströare, ljusstakar, ljus, tändstickor, servettringar, temuggar

(Vi hade mat för ett helt regemente!)

Michael började dregla på sin fina Armanikavaj och jag höll på att svimma av all mat. Susan räckte Michael en servett tillsammans med en öl. Själv ramlade jag på en unge som satt intill oss och stirrade. Hon började gråta men blev glad när jag mutade henne med en korv och en glass. Niles begravde tänderna i en köttpaj och sköljde ner den med sin egen öl. Susan mumsade på en ägg och krassesmörgås och såg omåttligt stolt ut.

Nu började det bli riktigt mörkt. Ljuset avtog i en rasande fart men var ändå skarpt på ett slags jäkligt finurligt sätt. [Betänk filmer där de använt ett filter för att filma en nattscen i fullt dagsljus. Så det är mörkt, men hus och människor lämnar ändå svarta och skarpa skuggor.] Det var lite magiskt faktiskt. Tyvärr bröts koncentrationen av att en av druiderna kom med en hink häxbrygd och samtidigt undrade om vi inte ville klä av oss nakna. Niles, som redan var inne på sin fjärde starköl började dra av sig t-shirten men jag tvekade. Det var ju kallt ju och jag är säker på att de naturliga/universella krafterna fungerar även om man har sina gympaskor på sig. Så det fick vara. Susan började fnittra hysteriskt och fräste ut kycklingpaj genom näsan när Niles trasslade in sig i sina jeans.

Allting började tystna, till och med havet höll sig på sin kant. Susan tog fram sina designade Eclipse-glasögon och lade sig på rygg. Själv hade jag varken hunnit få tag på några av alla glasögon som apotek, optiker och tidningar tillhandahöll. Däremot hade jag med mig en CD-skiva. Niles hade missförstått hela saken och hade med sig sådana där gröna och röda 3D-glasögon. Men herre gud, Niles! Se dig omkring, världen är faktiskt tredimensionell. Som tur var hade jag valt ELO:s Greatest Hits som är en dubbel-CD. Han fick låna skiva 2, som inte är lika bra som skiva 1. [Gillar Wild West Hero allra bäst.] Antagligen hade vilken skiva som helst dugt, utom den där sunkiga Pavarotti-skivan med så tunn metallfolie att det bränts hål i den när skivan tillverkades. [Hålet i mitten var ju det minsta hålet ju!]

Fast så illa som för den där tåven som filmade inledningen av förmörkelsen med sin fina videokamera hade det nog inte gått. Han svimmade av värmeslag. Först dunsade kameran i backen och tiondelen senare gick fotografen samma öde till mötes. Vad är det med folk egentligen? Istället för att låta en koncentrerad solstråle bränna bort halva gula fläcken borde han ju ha använt ett stativ. Hans amerikanska fru med blåtonat hår skrek på polis, brandkår och Bill Clinton - i nämnd ordningen. Niles la en glass på hans öga och hjälpte till att bära honom till puben The White Arms.

Druidkillen som friskat upp sig med naturdryck kom utraglande från Stone Henge. Antagligen hade drycken jäst för han var packad som pappas kappsäck. Hur otaktiskt är det, att dricka sig full på bärdryck och sedan sova över hela solförmörkelsen? Några andra frukthuven försökte få tag på honom men hela sällskapet snubblade och rullade nedför slänten, rakt mot klippavsatsen! Vilken tur att en felparkerad Jaguar E-type stod parkerad just där de for fram. Nystanet med druider stannade, men det gjorde inte bilen. Det blänkte till i den racinggröna jaggans framruta när den majestätiskt fladdrade ner mot klipporna och Atlanten nedanför.

Den stolte ägaren stod bredvid och inte var det solförmörkelsen han kikade på, det kan jag ju säga. Medan det blev mörkare tittade han ner mot rykande bilvraket och sedan på druiderna som kravlade runt på marken och försökte avgöra vad som var upp och vad som var ner. Först sa han ingenting men när irritationen tickat runt ett par varv i huvudet stämde han upp ett slags attackvrål och kastade sig över de halvnakna naturnissarna. Tack och lov stoppades han av en alert trafikvakt. Han höll fast bilisten tills naturisterna hunnit gömma sig. Sedan började ägaren att diskutera med trafikvakten som hade hunnit skriva ut boten men inte fäst den på bilen. Naturligtvis ville inte ägaren betala, men parkeringvakten gjorde minst sagt tappra försök att stoppa i boten i hans kavajficka. De kämpade och svor som under den värsta brottningsmatch. Till sist tog bilägaren emot boten och kastade den efter sin bil. Han gjorde en sirlig bugning och gick triumferande där ifrån. Vi applåderade.

Trots att det nu nästan var helt mörkt började den manliga lapplisan att skriva ut en ny böteslapp. Har lapplisor bara en tanke i skallen? "Nej, om de tror att de ska slippa böter bara för att det blir mörkt så tar de fel. Jag har minsann min tjänsteficklampa på mig. Och den är fulladdad!" Men kanske var det inte den plikttrogne vaktens fel, kanske hade Plymouth tänkt sig att tjäna några extra kronor, vad vet jag.

Nu var det bara frågan om sekunder. Min självlysande klocka visade 11.13.

De regntunga skyarna klarnade upp och först såg vi strimmor av solljus på marken. Sedan såg jag en jätteskugga komma in över stranden, och så blev det kolsvart! Så mörkt blev det att gatans automatbelysning slogs på.

Jag säger bara en sak: Wow! En solförmörkelse, det är inte kattskit det! Beroende på var man är så skyms solen olika mycket. Tweedprofessorn hade liknat skillnaden mellan 99% och 100% solförmörkelse med en vänskaplig kyss och passionerad horisontell dans. Det går med andra ord inte att jämföra. Allt eller inget. Ge järnet, dö brännskadad!

Jag har i och för sig inte sett en partiell förmörkelse, så jag kan inte jämföra, men the real deal gick inte av för hackor. Fåglar blev desorienterade, en del män tappade helt bort sig och begav sig mot puben för kvällens sista pint, och en del kvinnor började lägga upp håret på fula små plastspolar så att det skulle hålla sig till nästa morgon

Ändå var det märkligt vad mycket annat folk hittade på att roa sig med när mörkret lägrades över stan. Några stämde upp nationalsången och fick tårar i ögonen. Från ett buskage hördes stönanden. Jag trodde först att det var ytterligare en druid som ramlat och slagit sig, men sedan hörde jag en kvinna stöna också. Lite irriterat.

-- Kommer du inte snart, Stuart!

-- Jäkta mig inte, då kryper det tillbaka, stönade Stuart.

-- Jamen solen kommer ju fram snart, väste kvinnan. Jag ska hjälpa.

-- Nej! Ge fan! Nu, nu serru, nu kommer jag. Ligg still!

-- Ja! stönade de sedan tillsammans. Vårt eget lilla solbarn.

Sedan blev det tyst. Vaddå solbarn förresten, det var ju nattsvart! Om de avlat något alls så blir det väl en vampyr.

Andra gav sig av innan förmörkelsen var över. Man kunde höra folk svära när ivriga "rymlingar" klev på dem. Antagligen ville de väl hinna iväg före resten av trafiken. Smart, men stämningen blev väl lite förstörd.

Men roligast var nog alla kommentarer:

Att hitta tillbaka till bilen var som att leta efter en nål i en höstack. [Det sägs ju att det är besvärligt att hitta en nål i en höstack - men har du funderat över hur jobbigt, för att inte säga smärtsamt besvärligt, det skulle vara att leta efter ett höstrå i en stack med nålar? Just det - sug på den en stund] Alla ängar såg ju likadana ut och med druiddrickan i benen och lila prickar i ögonen var det inte lättare.

Hur vi tog oss hem orkar jag inte berätta, låt oss bara säga att hålet i staketet kom till användning igen. När jag var tillbaka på jobbet trodde jag ett skrämmande ögonblick att mina näthinnor lossnat! Skärmbilden var så ljus och suddig. Hur jag än vred på ljusstyrkan blev det inget tydligare. Sedan upptäckte jag att någon hade ändrat kontrasten. Puhhh!

Solförmörkelsen, del 1

Senast uppdaterad 99-09-04.