Onsdag 11 juli 1999

[Leka skogs-Mulle är väl inget för en vuxen karl, Bruno!]
Murklans samlade

Egentligen var det väl en överilad gärning, men när jag ändå var i England hade det känts dumt att inte försöka ta sig ner till Cornwall och kika på "milleniets" sista solförmörkelse. [Vad de tjatar om att det är det sista det ena och sista det andra bara för att vi byter år från 1999 till 2000. Vad är det egentligen för märkvärdigt med det annat än att det tar ett tag att lära sig det nya årtalet och att 00-01-01 ser lite larvigt ut? Dessutom måste man tydligen klä sig på ett speciellt sätt, måste ha enorma sociala färdigheter och dessutom ha rätt utbildning. Det känns som om år 2000 är en fisförnäm restaurang som vägrar att släppa in de som inte är medlemmar. (FY!!) Man borde öppna en burk smisk och ge till alla konsulter och löst folk!]

"The Eclipse" som den hette på engelska var fruktansvärt (Vad säger man på svenska om man inte vill använda hypad eller haussad?) uppskriven. Äsch, det var ett jävla hallå helt enkelt. Det gick inte att slå på tv:n utan att solförmörkelsen diskuterades. Kanalerna tävlade med varandra om att ha de mest sensationella gästerna. Det var mängder av druider, numerologer, soldyrkare, astrologer, new-ageare, halvsatanister, healers, medium, domedagsprofeter och andra förståsigpåare.

I de stora pratshowerna satt det soldyrkare klädda i säckväv och barkvästar, druider i lila hattar och luktljus samt en och annan förskrämd fysiker som skulle balansera Nicke Lilltroll-faktorn. Det gemensamma för de troende var den blinda övertygelsen om att det skulle komma något i kölvattnet av solförmörkelsen. [Och de ser helt allvarliga ut!] Solförmörkelse = måne och sol + två andra planeter i rätt hus, i samma kvadrat, på samma gata, ovanpå varandra eller hur det nu var. Nyckelordet var att något extra ordinärt skulle hända så snart ljuset slocknade. Utomjordingar/Jesus eller vad du vill beroende på religion/ övertygelse. Var har de funnits under tiden då? På månens baksida? I Bermuda-triangeln? I Joe Laberos bakficka eller har de bott på Fawlty Towers?

Att det förekommit massor med förmörkelser på andra delar av jorden utan att någon frälsare hälsat på och bett om en kopp kaffe verkar inte spela någon roll för de övertygade. Det här är ju "Millenniets" sista solförmörkelse för guds skull, och då måste det väl bli något extra. Med andra ord gillas det inte när solen förmörkas över Sydamerika! Är inte det lite fuskigt, de som är katoliker och allt!

En amatörastrolog hade sett en massa ringar på åkrarna, och var övertygad om att det var landningsbanan för ett analkande rymdskepp. Att de orkar. Han blev osams med några semi-kristna-new-age-mån-barn som menade att det var en rent religiös händelse. De hade fått veta att Jesus skulle återuppstå i Cornwall, så tossiga Star Trek-fans kunde dra något gammalt över sig.

Mitt i allt detta svammel fanns en vattenbrytare i form av en äldre, urengelsk astronomiprofessor iklädd tweedkavaj med mockaläder på armbågarna och monokel i ögat. Med utsökt brittisk accent förklarade han att allt han hört under debatten var nonsens och fånerier. [Ett ögonblick trodde jag att det skulle bli lite studioslagsmål a la Rikki Lake, men druiden fick hjälp att sätta sig igen.] Professorn tyckte att alla som kunde skulle kika på förmörkelsen men att de inte skulle förvänta sig något annat än ett spektakulärt himlafenomen.

Jag var i England för att hjälpa en kund, så det krävdes lite tjat innan vi fick lova att åka. Då var det redan tisdag så vi bestämde oss för att åka redan klockan ett på onsdag morgon. Det blev jag, Niles, Susan, Michael och en picknickkorg som var stor nog att skapa sin egen solförmörkelse.

Eftersom jag kom från "overseas" och därmed var ovan vid vänstertrafik var det tänkt att jag skulle slippa köra. Med tanke på hur Niles körde, och att jag ändå fick köra till slut, hade jag gärna volonterat - frivilligt. Första timmen tillbringade jag i huvudvärk - jag skallade ihop med Niles när vi båda skulle in framtill på högra sidan. Han undrade om jag verkligen ville köra och då såg jag genom skammens rosa slöja ratthelvetet (fan, den sitter ju på höger sida i England!).

Inte sedan Fermenta-Johan gav mig skjuts och sedan bestämde sig för att stajla för tjejerna med en bredsladd, och fick ratten i handen har jag varit så skraj. Niles körde som en tvättäkta hundra procents tjugofyra karats biltjuv med polisen i baken. Han kastade i växlarna som om han trodde att bilen saknade kopppling och accelererade så att det skrek i både däck och säten efter varje rödljus. Han låg på varje växel och varvade tills jag trodde att motorn skulle spricka. Niles såg varje medtrafikant som mottrafikant, en fiende att nedgöra. Man har ju hört om folk (mest män måste jag erkänna) som genomgår en slags degenererande personlighetsförändring när de hamnar bakom ratten, men jag trodde ärligt talat att det var en myt. I alla fall tills jag träffade på Niles. Han är ju jättetrevlig på kontoret, men bakom ratten får han mentala horn och förvandlas till Michael Shumacher From Hell. Jag såg på de andra men de verkade märkligt oberörda. Samtidigt som jag gjorde handavtryck i instrumentpanelen halvsov de, utan bilbälten. Elefanter i baksätet säger jag bara.

Synd att bilen varken hade sexpunktsbälte eller titanförstärkt kupé (kanske finns det som extra tillbehör till en Escort GTI, vad vet jag). Vi körde i och för sig först på en motorväg men de praktiska sandfällorna vid sidan av vägen saknades helt (men det finns ju inga dåliga förare enligt Expressens bilreporter Håkan Matson). Vi svängde av på en mindre väg mellan två motorvägar men Niles fortsatte att vingla fram och tillbaka över vägen samtidigt som han pratade och gestikulerade. Då och då vände han sig om och vred då med sig ratten så att bilen drog otäckt åt vänster. Jag försökte att inte skrika till varje gång han var över mittlinjen, man ville ju inte framstå som en fegis. Alla små upphöjningar mellan körfälten, som gjorde att bilen och tänderna skakade, hade ingen som helst informativ påverkan på Niles. Jag kollade mer än en gång att bilbältet hakat i ordentligt. Klent hopp kanske eftersom en krock med den lilla fjantbilen hade förvandlat oss alla till ett litet klet i diket. Nå, det gjorde i alla fall att jag blev klarvaken trots att jag som en del av avtalet för att få ledigt under onsdagen jobbat som ett jehu ända fram tills det var dags att åka.

Senare fick jag förklaringen till Susans och Michaels loja inställning till Niles körning. Jag skulle ju som sagt slippa köra men i fyra-tiden och vid närmare efterforskning visade det sig att vissa i bilen (baksätesbefolkarna) hade fixat sin alldeles egen black out redan kvällen före och när det kom till kritan [the Chalk] ville de inte alls köra. Heder åt dem att de inte gav sig till att köra med betongkeps i alla fall. Med viss bävan satte jag mig bakom ratten. Tack och lov att inte pedalerna var spegelvända också. Det var tillräckligt marigt att hitta växelspaken och mer än en gång trevade jag efter den med höger hand. En gång lyckades jag till och med haka i dörrhandtaget och få upp dörren. Spännande kan man säga. Men det gick rätt bra. Vid ett tillfälle kom jag över på fel sida men med tanke på Niles tidigare uppvisning gav jag mig själv betyget "Med utmärkt beröm godkänt".

Framåt åttadraget började det kurra i magarna så vi stannade vid en nattöppen motorvägscafeteria. En stadig engelsk frukost (ägg, bacon, tomater, champinjoner, konstiga korvar, black och white pudding och en mystisk friterad potatisvåffla) senare, akompanjerat med träsmak från urfula beiga platstolar, var vi på väg igen. Rakt in i alla moders jättekö. På nolltid hade en hyfsat framkomlig väg förvandlats till ett inferno av varvande motor, signalhorn och kraftuttryck. [Alla idioter som är ute när pappa kör hade vaknat! Vet du att det sägs att svordomar är bland det första man lär sig när det gäller ett annat språk. I'll be damned ;-)] På radion hörde vi att kön var 3 mil lång (med tre meters mellanrum och bilar som är fyra meter blir det 4286 bilar. På en halvtimme kom vi knappt fem kilometer. Med den takten hade sista biten tagit åtta timmar och då hade förmörkelsen varit över för länge sedan! Jag joggar snabbare för tusan! (Inte åtta mil i och för sig.)

Vi och övriga bilister blev otåligare för varje minut som sniglade sig förbi. Det var många barnfamiljer med pappor och mammor i framsätet. Föräldrar vars ansikten antog en allt rödare nyans. Många vitnande knogar med krampaktiga grepp runt ratten. Motorcyklister snirklade sig fram mellan bilarna med ett och annat leende till bilisterna. Folk bytte fil som tättingar men i det långa loppet spelade det inte så stor roll. Jag har inte vassa armbågar ens i trafiken så jag förlorade nog några placeringar på köbyten, så har det alltid varit. Så fort jag ställer mig i den "snabbare" kön tvärstannar den och så hinner till och med de som stod bakom mig fram före.

-- Nej, det här duger ju fan inte, skrek Niles plötsligt. Vill vi se förmörkelsen eller va? Han hyperventilerade nästan så jag räckte honom en plastpåse att andas i.

Jo det klart att vi ville se förmörkelsen. Men vad kunde vi göra åt där vi satt fast mitt på engelska landsbygden? Hade någon en liten helikopter i väskan eller en lättmonterad teleportör? Nej, tyvärr - glömde min hopfällbara enmansjet i de andra byxorna.

-- Du, han pekade mot en ställe där mitträcket var borta. Kör igenom där! Det är ju inte en käft som vill österut, det är ju helt tom där. Vi kan köra på vägrenen. Han såg min tveksamma uppsyn och gestikulerade ivrigt. Kom igen!

-- Aldrig! sa jag. Då får du köra.

-- OK då, sa han. Då byter vi plats. Jag har inte kört så här långt för att se 99% förmörkelse. Då kan vi lika gärna vända direkt och åka hem med svansen mellan benen. Hemåt går säkert mycket fortare också, sa han syrligt. Är ni med?

-- Ja, jodå, mumlade vi.

-- Då så, utbrast han och sprang ut ur bilen och runt till förarsidan. Jag skulle vara smidig och hoppa över till passagerarsätet men slog knäet i ratten och landade rakt på växelspaken. Satan i gatan vad ont det gjorde.

Utan att ens tveka siktade Niles in sig på den lilla luckan i staketet och trampade Pelle i botten (Put the Pedal to the Metall). Bilen tog ett kavat skutt över några trafikdödade igelkottar och gled sidledes över gräset rakt mot hålet som visade sig vara precis för litet. Gnisslet av tunn lilamålad bilplåt mot plåten i vägräcket var tillräckligt för att lossa emaljen i tänderna. Men det varade bara något ögonblick och sedan var vi på väg mot Cornwall på fel sida av vägen.

Jag kikade bakåt för att se om vi fick med oss allt av bilen (vilket vi fick) och upptäckte en hel karavan av bilar som var på väg genom samma hål. Niles hade tydligen inspirerat mängder av själsfränder. Vi mötte en och annan bilist som tutade frenetiskt och pekade åt bilkön. Bilisterna i bilkön tutade också eller hötte med näven, men det var väl mer avundsjuka antar jag. De var väl rädda att vi skulle sno deras parkeringsplats. Tack och lov hade Niles inga planer på att köra alla åtta milen på fel sida av vägen. När vi kom till en påfart körde han av. Vi speedade längs diken med höga, täta granhäckar på varje sida (kallas visst småvägar i England). Ändå höll Niles hastigheten runt imponerande 50 mph (ca: 75 km/h).

Vi hade ett par kilometer kvar när den första antydan till solförmörkelse började skönjas. Susan skrek att hon kunde se hur månen började "äta upp solen". Hon hade sina tjusiga NASA-glasögon på sig. Eftersom Niles var uppvuxen i Plymouth visste han en del användbara genvägar. Han vred om ratten och körde in på en om möjligt ännu smalare väg (mer förslitning än väg skulle jag vilja påstå). Så vi gjorde våra egna ringar och mönster på åkrar och andra lågtrafikerade områden. Trafikböterna vi kunde/borde ha fått hade gott och väl räckt för att betala Sveriges utlandsskuld. Och ändå fått växel tillbaka!

Med en knapp halvtimme till godo sladdade vi in vår lertäckta bilskrälle på en jättelik, väldigt tillfällig parkeringsplats. Det var en åker som någon bonde gjort i ordning. Han gjorde sig antagligen en livstidsinkomst på en enda dag. £25 skulle han ha, den utsugaren. Vi skramlade, betalade, låste bilen och bubbade iväg med vår picknickkorg. Här skulle djävlar i mig njutas av solförmörkelsen!

[PS. Jag har översatt Niles, Susan och Michael eftersom de inte pratar svenska.]