Måndag 14 juni 1999

[Perkele!]
Murklans samlade

Det började redan i taxin till terminalen.

- Båt, brudar och bärs!

- Helsinkiiiiii! pep Melinda och gav Göran high five.

- Här kommer en VIKING, och ingen liten pluddelutt! brölade Åke. Jag skulle bara vilja passa på att säga att ni inte kommer att få ett vettigt ord ur mig på hela resan. Nästa stopp baren, betongkeps PÅ! Jag överlämnar befälet till dig Bruno! Fan, Åke var inte ens påverkad, och redan hade han vinkat sans och balans farväl.

Tack så jävla mycket förresten! Bara för att jag inte är så förtjust i sprit att jag vill marinera mig i öl och whisky så ska jag vara lekledare. Tack och lov ändå att det inte behövs någon fyllechaffis på Viking Mariella. Eftersom jag för det mesta dricker mycket lite finns det dom som till och med tycker att jag inte borde dricka alls när vi går ut på krogen. För då kan ju jag köra hem dem.

Nå, det här är oförargliga utrop från glada semesterfirare tror du kanske. FEL! Eller, fel och fel, inte officiellt i alla fall. Åke är vår avdelningschef, Melinda är min närmaste chef, Göran är en arbetskamrat och vi är på väg på konferensresa till Helsingfors! Ja, konfererandet blir det si och så med, och i Helsingfors blir det mest sightseeing och restaurangbesök. Bland annat ska vi käka rysk mat, du vet Smetanina med gurka och honung, grillad björn och rödbetssoppa. Jag vill gå på Kaufmann eller vad nu det hette.

Det låg förväntan i luften, och den hade garanterat inget med den förestående konferensen att göra. Nej, i det här fallet stavades förväntan snarare tax free och fri sprit. Jag vet inte hur många som hade tänkt köpa på sig rejält nu när det snart är slut på tax free. Jag sa att Åland fått undantag, men det var ingen som ville "chansa", och sprit går ju alltid åt. Jag är antagligen den enda i världshistorien som fått slänga Dubonnet som blivit för gammal.

Vår utflykt betalas helt och hållet av Eriksson. Resan, maten, dricka, bastu & bad. You name it. Jag trodde som sagt att det skulle bli en konferens också men det är bara av skattetekniska skäl. Om resan rubriceras som rekreation får de inte dra av något. Lurigt va? Så för att inte fabbo skattmasen ska bli misstänksam har vi tryckt upp dagordningar, dragit med oss tonvis med datorer och satt samman små söta dokumentmappar. Men jag klagar inte, det är kul att åka båt. [Jag har till exempel fönster i min hytt!]

Det kunde ha gått åt skogen redan från början. Vi ställde oss i kö och köade. Sedan köade vi och till slut köade vi lite till. När vi äntligen kom fram till luckan fick vi veta att vi hade gruppbiljett. Jaha, tyckte jag. Det var väl bra. Då pekade hon åt höger, mot ett led med pensionärer. Gruppkassan! Herre gud, det måste ha stått 150 pers i den kön. Jag bönade och bad, mutade och hotade. Till ingen nytta. Hon log och ryckte på axlarna. Men om jag bjuder dig på middag när vi kommer tillbaka då? Jag gav henne min allra bästa "sorgsna hundögon"-imitation. Då skrattade hon och hämtade vår biljett.

Trots att det bara var en kvart tills båten skulle gå hade inte Annika och Mats kommit. De svarade inte på mobilen heller. När vi var på väg över landgången kom de springande. Halvvägs till båten hade Annika kommit på att hon inte hade sitt pass med sig så de var tvungna att vända. Sedan hade bilen kokat så de hade fått springa den sista biten. De försökte desperat få någon av tullarna att intressera sig för passen och jag hade inte hjärta att tala om hur det ligger till.

"Svarta hålet" består av ett obestämt antal förlorade själar, det är väl ingen som egentligen vet hur många. Vi blev till slut tjugo stycken på båten. Vi hade fått ut agendor men mig veterligen var jag den enda som hade den med sig (vi fick nya senare). Planen var att vi skulle packa in oss i våra hytter och sedan mötas i det stora konferensrummet längs fram på däck 7 kl. halv sju. Eftersom vi aldrig någonsin börjat ett möte i tid (på två år), eller ens inom femton minuter efter angivet klockslag strosade runt en stund på däck. Det var inte så mycket folk med, några barnfamiljer och ett gäng gymnasieelever med allt mer irriterade ledsagare. Man kunde se hur ungarna planerade att smita från lärare och föräldrar. På sätt och vis verkade det som om även lärarna/föräldrarna skulle köpa det arrangemanget.

Runt klockan halv åtta var alla församlade. Vi blev tilldelade uppgifter som ska redovisas om två månader. Det verkar ju inte som om det är jättebråttom. Tjugo i åtta var konferensen avklarad och festligheterna kunde börja. Ytterligare tre minuter senare satt vi vid baren. Folk röker för mycket tycker jag. Så efter en stund tog jag min cola med citron och gick ut på däck. Såg på moderatholkarna längs kusten.

Senare på kvällen åt vi buffén i den stora restaurangen, ja smörgåsbord hette det förut. Jag hamnad bredvid Melinda, Roffe och Dagmar. Sån jäkla tur att jag slapp Beppe för en gångs skull. Ett tag trodde jag att jag blivit förbannad av någon haitisk rasta-kund som fått dålig hjälp. Beppe och hans satans middagstricks. Om jag måste vara med och spela Buffel en gång till skriker jag. Framför allt eftersom jag alltid får spela buffel med Coca Cola och isvatten. OK att det är trist att bita av en 3:a för att man glömmer bort att dricka med fel hand, men hur kul är det att bälga i sig 3 dl isvatten? Jag kommer inte ens ihåg vad jag åt senaste gången vi spelade Buffel. Det enda vi koncentrerade oss på var att dricka rätt.

Det finns olika tekniker när det gäller smörgåsbord.

Ortodoxa/renläriga äter rent linjärt enligt tabeller, regler och linjal. Först inlagda fiskar, sedan lax i olika former, kallskuret, småvarmt, halvvarmt, varmrätt, ost och efterrätter i den ordningen.

Specialisterna attackerar en enda rätt, till exempel gravad lax, räkor, prinskorvar eller chokladpudding och håller sig till den hela måltiden. Är ofta barn eller män och känns igen på den koncentrerade blicken då de avsöker smörgåsbordet efter "sin" rätt.

Toklassare som anser att det är en portion som gäller, och därför tar allt på en gång. De skulle aldrig komma på tanken att ta en förrättstallrik. Kännetecknas av hög spatial förmåga men kan ibland vara svår att urskilja från:

Nybörjare som också tenderar att satsa allt på ett kort, men som samtidigt inte vågar gå hela vägen. Medan Toklassare drivs av en inre övertygelse lider Nybörjare av premiärnerver och osäkerhet.

Esteter som förutom att de är oklanderligt klädda sätter stort värde på att äta stilrent. Om Toklassare kör med "kvantitet" så är honnörsordet för Esteter "kvalitet". De utgör tillsammans med Proffsen smörgåsbordsätarnas Elitdivision. Inte sällan har de sina egna bestick. De lägger upp mat enligt Feng shui-metoden vilket gör att till exempel "Tjurrusare" irriteras utan måtta.

Tjurrusare har bara ett mål: att komma först i mål. Mål är i detta fall först i ledet och snabbast mätt. De har vassa armbågar och vet att utnyttja andra matgästers snällhet och svaga punkter. Ställer tillsammans med Barnfamiljer till mest problem för övriga i matsalen. Börjar ofta äta redan i kön, och äter sedan så att besticken yr. Är märkligt ofta pensionärer.

Barnfamiljer är ett kapitel för sig. Det finns de försynta som i princip inte får någon mat. Sedan finns de militanta som anser att hela världen ska anpassa sig till deras lilla kärnfamilj. Där kan föräldrarna effektivt spärra av hela delar av smörgåsbordet så att deras telningar i lugn och ro kan dregla i senapssillen och Janssons frestelse.

Proffset tar en varmrättstallrik även till förrätten eftersom den rymmer mer. Ohyggligt strukturerad och koncentrerad ätare, men ändå en social varelse. Hjälper gärna till och förklarar för Nybörjare hur de taktiskt ska lägga upp ätandet. Utnyttjar ofta hela sittningstiden och äter utan att jäkta. Förenar egenskaper från Toklassare, Esteter och Ortodoxa och är den optimala smörgåsbordsätaren. Har järnkoll på läget och äter sig alltid precis lagom mätt.

Lutheranerna har egentligen bara ett särskiljande kännetecken: soprena tallrikar. De skulle aldrig komma på tanken att inte äta upp de där äckliga köttklumparna som de trodde var köttbullar, eller den där högen med chokladpudding som visade sig vara så mäktig. Aldrig. Har man betalat så ska man också äta upp.

Frossare Inte lika fanatiska som Tjurrusare eller Toklassare men kör ändå med en helt egen stil. De improviserar och plockar åt sig av det som ser godast ut. Om någon maträtt inte faller dem på läppen lämnar de glatt tallriken och går på ny upptäcktsfärd. Om de hittar något riktigt gott kan Specialisten i dem ta överhand och resten av sittningen ägnas åt denna nya bekantskap.

Jag tycker att folk får äta som de vill, bara de inte stör mig. Dock glömmer jag aldrig japanen som tog vaniljsås på köttbullarna. Gravlaxsås till glassen, någon? Själv har jag några enkla grundregler:

En nyhet var att läsk, juice, vatten, öl och vitt/rött vin fanns för självservering. Trots farhågor att en del av oss skulle dricka ihjäl sig, ordnade det sig. Jag är dock ganska säker på att en ung snubbe smitit in (sisådär 17-18 år gammal). Han verkade inte ha någonstans att sitta och han drack öl ungefär som kedjerökare röker cigaretter. Han stod vid automaten och drack. Så fort glaset var tomt fyllde han på det. Han var väldigt protektionistisk när det gällde automaten.

På väg tillbaka från tredje vändan höjde jag mitt glas och skålade med Beppe. När han tog glaset i "fel" hand och Kalle efter ett snabbt överslag triumferande frustade "Buffalo" kunde jag inte låta bli att flina. Beppe svor till och satte muttrande ner sin öl med en smäll. Jag log ett "sorry" och satte mig belåtet ner vid mitt bord. Det sista jag hörde vara att Beppe försökte få sitt misstag ogiltigförklarat eftersom vadet ju bara kunde gälla dem som sitter vid bordet. Men du sitter väl vid bordet, tyckte Roland. Drick upp!

De av oss som fortfarande kunde stå på benen gick en vända på nöjesdäcket. Roland och Anders försvann direkt in till arkadspelen och Jenny, Jan och Annika ville dansa. Men diskot hade inte börjat. Istället var det finsk karaoke. Jag hade aldrig sett karaoke live så det blev något av en chock. Aldrig har så många haft så få att tacka för så lite. Det var bedrövligt! Det är inte konstigt att Finland kommer så dåligt till i schlager-em, alla verkar ha livstidsmedlemskap i de tondövas förening. Tack och lov ändå att det bara fanns finska sånger så att ingen kommit på att vi skulle upp och sjunga. Jag stod inte ut med misshandeln av "I Just Called To Say I Love You" och "Yesterday" på äkta rotvälska. Och eftersom klockan nästan var tolv så pös jag ner till hytten och lade mig. Självklart hade jag paxat en överslaf.

Helsingfors, del 2

Senast uppdaterad 99-08-06.