Lördag 2 januari 1999

En dag på

[Handla på IKEA är sista steget innan medlemskap i PRO]
Murklans samlade

Ett IKEA-besök är som ett maratonlopp, med färre vätskestationer, mer kläder på kroppen och dina medtävlande tacklas och trampande dig på fötterna.

Hjärtat bultar, svetten bryter fram och plånboken skriker i ångest. Det är dags för årets, med skräck emotsedda IKEA-dag. "Shop til you drop day". Hela familjen ska med. Alla redo? Plocka fram det glada humöret som om det rör sig om en utflykt till stranden. [Kanske är det istället för badstranden (Sommaren var liksom en light-variant i år), jag menar - båda är ju fyllda med svettiga människor och skrikande barn utrustade med glass och korv! Och istället för Sommar sommar hörs IKEA-musak.]

I vår familj är traditionens makt stor, och kvinnorna viljestarka.. Det är sjätte eller sjunde året som vi gör vår "utflykt", och alla försök att smita undan eller "sätta ner foten" har skändligen misslyckats. Inte ens då jag framförde en mycket övertygande 24-timmars influensa slapp jag uppgiften som bärare. Men jag behövde bara bära lätta saker. Jag vill inte åka med! Snyft! Fem timmars terror för att få med sig ett hundrapack värmeljus, en trasig lampskärm från fyndhörnan (kan piffas upp med lite guldfärg tycker morsan) och tre taskigt målade kylskåpsmagneter föreställande majskolvar, Sankt Bernhardshund med kagge och en Banana Split är inte vad jag kallar en toppendag. Jag lovar - om man utsatt en hund för detta hade Föreningen mot plågsamma djurförsök skrikit i högan sky! Men jag ser inga protestmarscher utanför IKEA. Tack Gode Gud att den bara inträffar en gång om året!

Mamma, moster Emilie, Louise, Marie och Kattis sitter vid köksbordet och sammanställer inköpslistor som man kan klubba ihjäl sälar med. Hela katalogen lyser av rosa, gul och grön överstrykningspenna tillsammans med gula Post-it-lappar med uträkningar och beräkningar. För att hålla oss sysselsatta, och som förebyggande åtgärd, övar vi män mental träning: Nej, nej, nej! Vi behöver inte en tre-sets tacotallrik gjord i Portugal, dekorerade med avocado och sombreros. Nej, vi behöver inte en juicepress som ser ut som en rostfri rymdraket. Det gamla duschdraperiet håller nog en säsong till, och mögeldoften kan man säkert vädra ut. Inte - men sätt in en Glade plugin med tallbarrsdoft då! Stopp och belägg, ett Finax-lån för att köpa soffan Ture i läderimitation är inte aktuellt. Kanske en ny plånbok, eftersom den gamla verkar ha dött av rädsla!

Liten checklista för att överleva IKEA-dagen:

Även om det främst är våra respektive som vill till IKEA måste pappa, som för länge sedan accepterat sin roll i dramat, tjata för att vi ska komma iväg medan det fortfarande är ljust. Eftersom mamma aldrig brytt sig om att skaffa körkort [vad ska jag med det till när gubben min ändå alltid kör] är bilen, och följaktligen parkeringsplatsen hans problem. Trots att han jagar på finns det alltid någon i badrummet, eller i hårtorken när pappa går ut för att köra fram bilen. Vi har aldrig någonsin kommit iväg på utsatt klockslag. Men pappa har blivit smartare, i år ställde han fram klockan i sovrummet en timme. Fast när de andra insåg detta tokslöade de med flit.

Så, bara marginellt försenade är vi äntligen på väg. Pappa kryssar mellan lördagstrafikanterna som en slö kniv genom smör. De har levt ihop i mer än 30 år, men ännu har mamma inte vant sig vid hans sätt att köra, så däckens dunsande mot tjälskottshålen ackompanjeras flitigt av hennes "Herre Gud, Harry!", "Se upp för den där bilen, där!", "Aj aj aj, ligg inte så nära!" och "Nu svimmar jag!". Törs jag säga att den där riktiga toppenstämningen inte infann sig? Nå, vi kom fram, och hittade till och med p-plats med IKEA-byggnaden inom synhåll.

Vi tar vagnar och de där fula gula påsarna och kastar oss in i vimlet. Ingen av oss håller samma tempo, så efter 10 minuter har vi spritt ut oss. Innan mamma och pappa försvinner i ett moln av örngott och udda påslakan till reapriser, och syrran springer till Family-avdelningen, gör vi upp om att träffas i restaurangen i tvåtiden.

Jag har tänkt på en grej. När pappa ska ha nya kläder går han och mamma in på NK, hon tar ner ett par skjortor, håller upp dem mot pappa och nickar nöjt. Han pekar på sin favorit, varvid hon väljer den andra och sedan upprepas samma sak med byxorna. Det hela tar mindre än en kvart. Så hur kan morsan, som visar sån beslutskraft, stå i en halvtimme och jämföra sömmar på örngott och engagera två eller fler expediter i jakten på det fulländade dörrhandtaget? Såna funderingar gör mig sömnlös!

Mitt eget förhållande till IKEA är en slags hatkärlek. Jag gillar inte att trängas med en massa andra gamar. Hellre betalar jag 100 kronor extra för att slippa slåss vid realisationer. Det finns många bra grejor, dock är lagret inte alltid så välförsett. Allt jag vill ha ben till min Sultan-säng, och små ihopvikbara papperslådor som man kan förvara disketter i och stearinljus till jul. De finns aldrig hemma, de kan inte förhandsbeställas eller också har de utgått ur sortimentet. Det vet väl varenda människa att det är stearinljus som lyser upp Sverige i december - alla utom Ivar verkar det som. Och paraffinljus kommer inte innanför mina väggar, så nästa år köper jag ljus till midsommar!

Rea, ja. Vad är egentligen tjurrusningen i Pamplona jämfört med en hjord pensionärer med fyndvittring, som dånande väller fram likt en allt förtärande gräshoppssvärm. När ett storpack kinesiska glas eller Joseph Frank-tygkopior för 39,95 kr/m² skapar tunnelsyn och försätter Herr och Fru Svensson i trans, då vill man inte hamna underst. Snacka om nära döden-upplevelse. Ska ett Family-erbjudande om cykelpumpar och skumsläckare bli det sista jag ser i livet? Fan, man kan ju bli sängvätare för mindre!

Trots min allmänt avoga inställning till stora folksamlingar finns det en stor fördel med trängsel - man kan "komma bort". En liten avstickare till sängavdelningen för att provligga en säng kan slå ihjäl så mycket som en halvtimme om man är snabb och har tur. Det finns nämligen genvägar! Ja, IKEA föredrar självfallet att kunderna går hela den snitslade banan, men jag och pappa hittat tre genvägar. Vid Billy-bokhyllorna, bakom de kinesiska jättemattorna och vid hörnan för dörrknoppar. Mamma vet inget, men å andra sidan fullföljer hon alltid racet.

Vi ställde våra vagnar och påsar så att vi kunde se dem från bordet när vi åt lunch. Gud så mycket 70-tals skolbespisning det är över restaurangen. Inga orangea plastbrickor, och lättmjölken kommer inte i 50 liters pappkartonger med plastpip, men ändå. Tillsammans med mamma och pappa känns det som föräldradag. Över helstekt kotlettrad med senapssås, panerad rödspätta och köttbullar med urkokta grönsaker diskuterade vi förmiddagens fångst. Mina tillkortakommanden på köpfronten kompenserades mer än väl av de andras jättehögar.

Till kaffe med mintkaka lades en angreppsplan för eftermiddagen upp. Genom list och rent ut sagt röta lyckades jag manövrera till mig krukväxterna. Intill krukväxterna finns nämligen fiket. Att plocka ihop några fikusar, ormbunkar och terrakottakrukor tar 5 minuter om man inte har någon smak. Perfekt! Åke var inställd på samma avdelning, men sedan jag påpekat att varenda växt han någonsin haft hade dött av uttorkning tilldelades jag uppdraget. Han svalde sin besvikelse och riktade in sig på kontorsavdelningens snurrfåtöljer istället.

Så när man ser ljuset i tunneln, när det ser ut som om man överlevt ännu en IKEA-dag dyker det upp - Fyndhörnan! Denna plats dit trasiga hyllor, spruckna fat, stolar med tre ben och udda bestick kryper för att dö. De ligger där som ledsna hundvalpar och hoppas att någon ska ta med dem hem. Och det finns alltid någon som förbarmar sig över dessa udda existenser. Mamma till exempel.

Fyndhörnan påminner om auktioner, där folk ropar in de märkligaste saker till rent otroliga överpris. Eller som när man är på semester och köper saker man aldrig skulle drömma om att spendera pengar på annars. Det är något tragiskt över fyndare som slåss över trasiga badrumsmattor gjorda av kokosskal. Men jag har sett det hända. Och det är först när man kommer hem och packar upp prylarna som den fasansfulla sanningen uppdagas. Man har köpt skit! De får antingen användas till presenter (och riskera att mottagaren undrar om man är en idiot) eller åka ner i källaren för att aldrig mer se dagens ljus.

Nåväl, fullastade som sherpas, och ungefär lika fräscha styr vi så äntligen stegen mot kassorna, mot friheten. Men innan vi betalar måste Pierre hämtas från bollhavet. I år behövde vi i alla fall inte efterlysa honom via kundradion, något som säkert Louise är tacksam för.

- Om du inte ville följa med kunde du väl ha sagt det!, väste hon medan tre och fyraåringarna vinkade hej då till sin lekkamrat.
- Jag sa ju att jag inte ville med, log Pierre ansträngt.
- När då?!
- Tja, mina klösmärken i dörrposten och det faktum att du var tvungen att bända loss mig borde ha gett någon sorts signal tycker jag.
- Ha, ha, vad rolig du var nu då. Louise buffade till Pierre. Betala nu!

Det är skönt att IKEA börjat ta emot kontokort, så att man slipper magont när det är dags att betala. Finns det något skämmigare än att tvingas lägga tillbaka varor? Men så hittar man ju lite udda prylar i närheten av kassorna också. Värmeljus, tallrikar och kramdjur. Stackars den morsa som förklarar för barnen att den lila dinosaurien måste stanna på IKEA. Nej, med ett plastkort kan man skjuta upp gråten till nästa månad.

Kassorna ja. Jag tror aldrig att jag har hamnat i "rätt" kö! Aldrig! Naturligtvis hamnar man i fel kassa, med en helt färsk kassörska eller med en kund som helt missat att det finns en speciellt bred kassa för den redan monterade Bosse-hyllan från Fyndhörnan. Kanske vill någon betala med tre olika kreditkort, eller handla soffgruppen Börje med hjälp av en kasse tiokronorssedlar som är ogiltiga sedan 1 januari. Allt har jag råkat ut för! Och i sitt missriktade försök att öka IKEAs vinst hjälper kassörskor idioter istället för att be dem "sticka och brinna". Under tiden får vi organiserade och skötsamma göra på-stället-marsch.

Man står där, kissnödig och så utmattad att man nästan gråter. Och det är då hjärnan börjar spela dig elaka spratt. De andra köerna är kortare, och går snabbare. Visst är det så. Du börjar fundera på att byta kö. Men fall inte för frestelsen! Ofta finns det en anledning till att kön intill är kortare. Om du ändå byter måste du vara beredd på att de som stod bakom dig i första kön hunnit packa in bilen och åka innan du fått betala. Murphys Law är inget påhitt!

Så är IKEA-vistelsen slut för den här gången. Allt är betalt och grejorna har lastats in i bilarna. Bilen går visserligen på fälgarna men den rullar. Nu återstår det bästa. Som tack för allt bjuds på en storslagen middag. Framåt halv ett på natten kryper man med ett fånigt leende till sängs. Man har överlevt ännu en IKEA-dag. Värkande huvuden och muskler får vila sig. Barmhärtigt nog har man glömt att skräpet ska monteras också. Men då finns ju alltid chansen att man får ryggskott eller?

Svimma lugnt, grabbs and girls! Det är bara 364 dagar kvar.

Senast uppdaterad 99-05-06.