1

- God morgon, log sköterskan med en blandning av oro och lättnad samtidigt som hon baddade soldatens panna med en sval, antiseptisk duk. Så du har vaknat nu? Hon lutade sig närmare och han kände en svag doft av pepparmint. Vi undrade när du skulle återvända till de levandes skara.

Mannen i sängen försökte lyfta huvudet för att se vem det var som talade.

- Nej, ligg still! Du vill väl inte att såret ska gå upp igen. Hon tvingade honom vänligt men bestämt tillbaks mot den varma, svettiga kudden.

- Var... Var är jag, lyckades soldaten viska. Munnen var torr och tungan klibbade obehagligt mot gommen. Huvudet kändes tungt och han förnam omgivningen som genom en tunnel fylld med säckväv. Han försökte fokusera blicken på sköterskan men varje gång han var nära att lyckas gled hon iväg från honom igen.

- Du har blivit intagen på Berlins Kranken... Det såg illa ut ett tag. Hon reste sig upp och rättade till sin uniform samtidigt som hon strök en blond hårslinga ur ansiktet. Nu när du är vaken ska jag hämta Herr Doktor.

Innan soldaten i sängen han protestera hade sköterskan försvunnit. Han lämnades ensam, att fundera över vad som kunde ha hänt. Hur hade han hamnat i en sjuksäng? Det sista han kom ihåg var att han och tre av de andra piloterna i tredje skvadronen varit på väg till en genomgång av nästa veckas uppdrag. Nästa vecka? Han visste inte ens vilken dag det var.

Huvudet värkte något alldeles förbannat! Han tog sig åt huvudet och upptäckte för första gången det stora bandage man hade använt. Trots ansträngningen det innebar och i direkt strid med tillsägelsen satte sig soldaten upp. Huvudvärken tilltog men han hade fortfarande kontroll. Han vred sig så att benen svängde över sängkanten. Den vita sängens metallram var sliten och rostig. Den kändes iskall mot hans febriga ben. Sensationen varade några sekunder innan metallen värmts upp av hans egen kroppsvärme.

Han satt på sängkanten en stund innan han bestämde sig för att försöka resa sig upp. Kroppen kändes tung och ovillig att lyda. Det första försöket misslyckades och han sjönk tillbaks i sängen. Efter två försök till kom han flåsande på fötter. Benen darrade av ansträngningen och det svartnade för ögonen. Han grep efter gaveln på sängen och höll sig kvar stående. Synen återvände och han kunde se sig om i rummet. Det var en sal med åtta sängar, placerade i två rader om fyra. Hans egen säng stod mot ett av de stora fönstren som släppte in ett kallt, vitt ljus. Han kisade mot det starka ljuset och såg ut mot en stor, grön park. Sakta tog han sig fram till fönstret. Träden i parken, ekar såg det ut som, skiftade i höstens alla färger. En sektion av fönstret gick att öppna. Ljuvlig sval luft strömmade in och han tog ett djupt andetag. Den friska, syrerika luften gjorde att trycket runt tinningen lättade.

- Mein Gott, människa. Tillbaks i sängen omedelbart! En gråhårig man i 60-års åldern kom instormande. Den vita rocken fladdrade runt hans magra kropp. Han kallade på en sköterska som gick förbi och tillsammans hjälpte de soldaten tillbaka till sängen.

- Det är OK, protesterade patienten. Jag känner mig mycket bättre.

- Verkligen, kontrade läkaren. Då har du kanske inget emot att jag ställer några frågor till dig?

- Nej, visst inte.

Läkaren ställde en stol intill sängen och satte sig grensle över den så att armbågarna kom att vila på ryggstödet. Han lekte förstrött med sin reservoarpenna.

- Mitt namn är Herman Schiller. Jag är överläkare här. Vet du var du befinner dig?

- Ja. Syster som hämtade dig sa att det här är Berlin Kranken... och jag utgår från att hon talar sanning?

- Javisst. Fräulein Hegermann är en mycket duktig och pålitlig sköterska. Vet du varför du är här?

- Jag antar att det har något att göra med min huvudskada. Vad hände, var jag inblandad i en krock eller nåt?

- Kommer du inte ihåg?

- Nej. Det kanske låter lustig men det gör jag faktiskt inte. Soldaten såg förbryllad på den gamle läkaren. Denne slutade snurra på pennan och studerade den andre mannens bekymrade ansikte.

- Det är inte ovanligt att en person som utsatts för ett kraftigt slag i huvudet lider av partiell minnesförlust. Hmmm, vet du vad du heter?

- Erich Linklater. Jag är skvadronledare för tredje skvadronen placerad i Potsdam. Året är 1943, jag är 33 år och drar 42 i skostorlek. Jag kommer ihåg allt som hänt utom varför jag ligger här istället för att vara i mitt flygplan. Så, vad hände?

- Bilen du och dina kamrater färdades i träffades av en eller ett par handgranater. Vi vet inte vilka, men ett logiskt antagande är att det var motståndsrörelsen. Ni kraschade mot ett träd och du kastades ut genom vindrutan.

- Och de andra, är de också här?

- Tyvärr. Jörg avled omedelbart och Werner avled under operationen. Han såg smärtan i Erichs ansikte och skyndade sig att beklaga det inträffade. Vi fick koncentrera oss på dig. Du blödde från huvudet så vi var tvungna att öppna för att lätta på trycket mot hjärnan. Tack och lov verkar det som vi hann i tid. Vi kommer naturligtvis att utföra mer ingående neurologiska test men dem tar vi när du känner dig litet starkare. Jag tror att du behöver vila nu. Det var trevligt att prata med dig Erich.

Herman klappade uppmuntrande sin patient på axeln och reste sig upp. Han ställde tillbaka stolen mot väggen och lämnade rummet. Två sjuksystrar som tislande och fnittrande stått en bit längre bort kom fram till Erich.

- Hej. Jag heter Jenny och hon där heter Karin. Men henne ska du inte bry dig om. Vill du ha någonting? Du kommer inte att få äta fast föda på några dagar men vi har kaffe, te, juice, saft.

- Tja, Jenny. Om kaffe är det starkaste ni har att erbjuda så tar jag det. Det är väl för mycket begärt att få en kall öl?

- Tyvärr herr Linklater. Öl får nog också vänta några dagar

Under de närmaste dagarna beordrades Erich att ligga still. Det verkade som om han klarat sig från allvarligare skador men innan de var helt säkra på diagnosen ville de inte ta några risker. Man berättade att han legat medvetslös i närmare fyra veckor. Blodsamlingen i hjärnan hade avlägsnats men eftersom Erich hade förblivit i koma under så lång tid var det någonting som inte stod rätt till.

På femte dagen fick gå en kortare promenad, och efter en vecka fick han äntligen vistas utomhus en stund. Han gick några meter och fick sedan åka en bit i en rullstol. Alla sköterskor slogs om att få vara den som passade upp på honom. Det hade snabbt spritt sig att han var ungkarl, och därmed lovligt byte. Det var inte så konstigt eftersom alla andra män mellan 16 och 50 hade placerats i krigsmaktens tjänst. Jenny, som varit den som vaktat och skött om honom under tiden han varit medvetslös var speciellt fäst vid honom. Hon började spendera sina luncher inne hos honom och han tyckte mer och mer om det. Jennys energi räckte åt dem båda.

Klockan var 12. Han kunde höra hur de spröda klockorna från kapellet i trädgården slog. Kapellets klocka fortade sig lite så de första sju slagen hördes innan de dränktes av de mäktiga slagen från stadens övriga kyrkor. Erich kände sig glad när klockorna slog. Det betydde att Jenny skulle komma insvepande vilket ögonblick som helst.

- Du skämmer bort mig Jenny. Erich såg förtjust på Jenny när hon kom in med hans lunchbricka. Han hade för länge sedan slutat att betrakta henne som en sjuksköterska. Hon var mer som en mycket nära vän, och han undrade hur länge sjukhuset skulle låta henne favorisera honom.

Jenny ställde ned brickan på kortänden, över hans ben. Hon böjde sig över honom och stoppade en extra kudde bakom ryggen. Hon strök Erich över det kortklippta håret under förevändning att kontrollera ärret som löpte från höger öra fram till vänster tinning. Ärret hade bleknat en aning och syntes inte lika mycket som när hans huvud varit helt renrakat.

- Hur mår du idag då?

- Det blir bättre för varje dag men jag kommer fortfarande inte ihåg vad som hände, och det oroar mig.

- Om du slutar tänka på det löser det sig. Jenny rättade till brickan så att Erich hade allt inom bekvämt räckhåll.

- Själv då?

- Jo tack, suckade hon och lät axlarna sjunka ned i en trött gest. Vi fick in femton sårade i natt. Vi förlorade tolv. Det känns så hopplöst. Det här är inte vad jag utbildade mig till.

- Försök glädja dig åt att vi som överlever är mycket tacksamma, uppmuntrade Erich och tog Jennys hand. Jag är tacksam för att du vakade över mig.

- Jag vet. Hon tryckte hans hand och reste sig. Ät upp, så du blir stor och stark. Om jag hinner tittar jag in efter sista skiftet.

När Erich följde Jenny med blicken fick han återigen en känsla att det var fel att tänka på henne som han gjorde. Jenny var söt, klipsk och underbar att vara tillsammans med men var det något mer? Han försökte föreställa sig dem i en intim situation men tankarna gled undan. Var de offer för den ökända Florence Nightingale-effekten? Han hade ju ingen som väntade på honom, ingen älskad som kom och besökte honom. Så varför kändes det så obehagligt. Det kändes nästan som om han var otrogen en annan kvinna. Han brottades med sina samvetskval men hade inte kommit underfund med sina känslor när de hämtade honom till ännu en undersökning.

Då eftermiddagen hade varit fylld av ändlösa tester och frågor gick Erich direkt i sängs efter kvällsmaten. Han hade nästan somnat när dörren till salen sakta öppnades. Trots att rummet bara delvis lystes upp av en naken gatlykta utanför fönstren tände besökaren inte taklyset. Erich hörde hur lätta steg närmade sig hans säng men han visade inte att han var medveten om dem. Han såg genom halvslutna ögonlock, det var Jenny. Halvvägs över golvet stannade hon och vände sig nervöst mot dörren. Hon stod blickstilla i vad som verkade som en evighet. Nöjd med att ingen verkade ha sett att hon smugit sig in fortsatte hon fram till Erichs säng.

Jenny satte sig ner på sängkanten, försiktigt för att inte störa. För ett kort ögonblick trodde Erich att hon skulle försöka väcka honom. Men inget hände. Istället kände han hennes andedräkt, först mot pannan och sedan mot sina läppar. Jenny betraktade hans ansikte, de fina dragen och hans bekymrade rynka mellan ögonbrynen. Hon såg att hans stängda ögonlock darrade och undrade vad han drömde om. Jenny fäste en lös slinga av sitt hår bakom högra örat, så att den inte skulle kittla Erich i ansiktet, och böjde sig fram så att hennes läppar kom att vara bara någon centimeter från Erichs. Hans läppar öppnades lätt för varje andetag. De var perfekt formade och hon kunde inte längre hålla tillbaka sina känslor för honom. I fyra veckor, sedan hon först sett honom, hade hon längtat efter detta ögonblick. Nu när Erich för första gången var ensam i salen hade chansen kommit.

Hon strök längs hans vänstra kind, ner mot hakan och munnen. Hon höll Erich under hakan, drog efter andan och kysste honom. Helt försiktigt lät hon sina läppar röra vid hans. Känslan Jenny upplevde skilde sig från alla tidigare. Trots att Erich inte svarade på hennes invit hade hon aldrig varit med om något liknande. Förvånad inför vad som höll på att hända drog hon sig tillbaka. Hon kände blodet rusa till kinderna och fick gåshud över hela kroppen.

Erich låtsades vända på sig så att han kom närmare Jenny. Han mumlade något ohörbart och slickade sig om läpparna. Han kunde fortfarande känna hennes läppar mot sina, som om de lämnat ett outplånligt avtryck. Erich ville inte öppna ögonen, men samtidigt var han rädd att Jenny skulle ångra sig och gå därifrån. Nästan utan att våga andas väntade han på Jenny. När hon böjde sig fram för att ge honom ännu en kyss öppnade han ögonen och såg rakt in i Jennys gröna ögon. Hon spärrade överraskat upp ögonen och stannade upp. Erich förde upp sina händer och smekte hennes nacke och huvud samtidigt som han kysste henne. Den här gången varade kyssen länge. Jenny pressade sig mot Erich och svarade ivrigt. När de till slut skildes åt flämtade och fnittrade de i samförstånd. Erich satte sig upp och slog sina armar om Jennys midja.

- Åh, Erich, flämtade Jenny. Hon smekte hans hår och kysste honom på kinden, i pannan och på läpparna.

- Hej, flämtade Erich.

Ett annat kvinnoansikte! På ett ögonblick försvann sjuksalen och han befann sig i ett litet vardagsrum. Det var varmt och en sprakande eld brann i en öppen spis. Gnistor sprätte och granveden knastrade. Hela rummet badade i ett varmt guldskimrande ljus. Av möblerna att döma var det tidigt trettiotal. Han befann sig lika nära kvinnan som han var nära Jenny. Hon hade kortklippt mörkt hår och hade underbart vackert ansikte. Kvinnan skrattade lyckligt, ett smittande skratt som fyllde rummet. Han låg på rygg i en soffa och kvinnan, i tjugofemårsåldern, halvsatt över honom.

Bilden kunde inte vara ett minne! Det var så starkt och överväldigande att Erich stötte Jenny ifrån sig. Alla sinnen hade reagerat på "minnet", han kunde trots allt inte komma på någon bättre beskrivning av det som hänt. Han hade hört kvinnans skratt, hon luktade frisk luft och våta löv och han hade känt hennes hand mot sin. Han hade sett hennes ansikte och de bärnstensfärgade ögonen. Färgerna i rummet var bedövande klara och rena. Sakta bleknade visionen och han återvände till sjukhussalens dunkla verklighet. Trots att bilden av rummet inte varit verklig hade intensiteten i upplevelsen bländat honom och han mer anade än såg Jennys oroliga ansikte. Sakta blev han medveten om att hon viskade hans namn, om och om.

- Erich! Vad är det för fel?! Erich!

- Jenny! Jag... vet inte. Plötsligt var jag någon annanstans. Erich släppte Jennys handleder och förde händerna till sitt ansikte. Han gned sig över ögonen och skakade på huvudet för att försöka ordna tankarna. Han kände sig fullständigt dissorienterad.

Till och med nu kändes drömmen verkligare än tidigare. Som om intrycken ökade i intensitet. Erich såg på Jenny att hon blivit rädd och tog hennes händer i sina.

- Ska jag hämta Schiller?, viskade Jenny, skräckslagen att det var Erichs hjärna som var orsaken till hans underliga beteende. Han hade varit döv för omvärlden i säkert tjugo sekunder.

- Nej. Erich log generat och tittade ner. Vad det än var så har det gått över.

Jenny böjde sig fram för att kyssa Erich igen men han vände sig undan. Hon såg förvånat och sårat på honom.

- Vi kan inte, Jenny, började han. Det här är inte rätt.

- Vad menar du? Jenny rätade på sig.

- Jag kan inte förklara i ord, men nu mer än tidigare känner jag att någonting är fel. Vi ska inte vara ihop. Förutom att du är min sköterska, är du så mycket yngre än mig och jag får en otäck känsla av att det vi, det jag, håller på med är orätt.

- Men, jag älskar dig, utbrast Jenny och kramade Erichs hand. Är det någonting jag gjort? Han kunde se hur hennes ögon blivit blanka och tårfyllda. Hon sökte förtvivlat ögonkontakt men Erich såg ut genom fönstren. Han visste inte varför han inte kunde älska Jenny och han förmådde inte möta hennes blick. Han skämdes för att han låtit det hela gå så långt för att sedan säga stopp. Han samlade sig och såg sedan upp. Jenny hade lagt huvudet på sned och såg forskande på honom. Hon snörvlade lågt och försökte att inte gråta.

- Jag älskar dig också, Erich pausade och sökte efter ord. Jag tror att jag glömt mer än bara krocken. Det här var andra gången på tre dagar som jag fick en slags flashback. Jag har sett en kvinna men jag vet inte vem det är.

- Men, det kan ju vara vem som helst, snyftade Jenny. En gammal flickvän? Varför måste det nödvändigtvis vara. Hon avslutade inte meningen. Jenny slog armarna runt sin överkropp och började gunga fram och tillbaka. Hon tittade bort mot dörren.

- Nej, Jenny. Innan jag vet vem hon är och vilken plats hon har i mitt liv kan vi inte fortsätta. Jag kanske har en familj.

- Du får inte... Snälla! Jenny bet sig i underläppen när hon märkte att rösten knappt bar. Jag då?

- Jag kan inte, Jenny. Försök förstå mig. Erich sträckte ut en hand men Jenny slog undan den. Jag älskar dig. Erichs strupe snördes ihop och även hans känslor började ta över.

- Jag hatar dig, Erich! Hatar dig! Jenny reste sig häftigt upp och vände ryggen åt honom. Hon grät nu. Hennes axlar skakade och hon slog händerna för ansiktet. Erich satte sig upp för att trösta men innan han hunnit fram till henne hade hon sprungit ut ur rummet.

Han satt länge i mörkret och funderade.

Under dagarna som följde såg han bara Jenny en gång. Hon hade tagit hans temp och inget annat. Alla rutiner som Jenny tidigare ansvarat för tog en annan sjuksköterska hand om nu. Erich hade försökt prata med Jenny men hon hade inte svarat. Han förstod henne även om det gjorde ont. Kunde hon inte begripa att han var lika förtvivlad som hon var?

Testerna visade inget onormalt med hans hjärnaktivitet. Han fick inga fler "minnen" och det bestämdes att Erich skulle få åka tillbaka till förläggningen i slutet av veckan. Det fanns inget mer att göra för honom, men om han fick återkommande anfall skulle han komma tillbaka.

- Jaha, Erich. Då är det dags för dig att lämna oss. Erich stod på grusgången utanför sjukhusets huvudentré. Ett lätt regn föll. Han skakade hand med Schiller som önskade honom lycka till. En stor del av dagpersonalen var närvarande och tog adjö i tur och ordning. Erich sökte bland dem men kunde inte se Jenny. Han bad en av de andra sjuksköterskorna att hälsa till Jenny, och gav henne ett brev att vidarebefordra. Erich drog ut på avskedet så långt som bara var möjligt i ett fåfängt försök att få se Jenny en sista gång.

När busschauffören ilsket tutade för tredje gången tog han sin kappsäck och steg ombord. Regnet hade tilltagit och rann i strida strömmar nedför bussens vindruta. Erich gick genom hela bussen och satte sig längst bak. Med ärmen på sin grova vadmalsrock gnuggade han bort imman från det bakre fönstret. Vemodigt såg han hur den rödbruna tegelbyggnaden försvann i fjärran.

2

Det var mörkt när bussen svängde in på den gropiga grusplanen framför flygfältet. Han steg av och såg hur bussens röda baklyktor försvann i mörkret. Det var rejält kallt så han tog på sig sin lappade rock. Med händerna djupt nedkörda i fickorna gick han fram till en av vakterna. Det var Kreiz.

-Hej din stackare, småskrattade Kreiz och steg fram i ljuset från vaktkurens nakna glödlampa. Hur är läget? Han sträckte fram sin hand och Erich skakade den hjärtligt, glad att äntligen få se ett bekant ansikte.

- Jo tack, det är betydligt bättre än för sex veckor sedan. Erich såg forskande på Kreiz och fortsatte: Hur är det med dig och gänget? Jag har inte hört någonting sedan jag lades in på sjukan.

Kreiz såg ned på sin skrivplatta och skruvade förläget på sig. Han var inte dum. Erichs fråga träffade där det kändes.

- Det är OK. Det händer inte mycket. Du vet hur det är... Äsch, jag känner mig taskig, vi skulle ha hört av oss men du låg ju i koma de första veckorna och sedan blev det inte av. Vi hörde förra veckan att du skulle komma hem så vi tänkte att du snart kommer tillbaka.

- Träffas vi ikväll?

- Självklart! Det är många som är glada att se dig igen. Jag går av kl åtta, så vi har sagt halv nio preliminärt.

- Då ses vi då.

- Det ska bli skitkul.

Erich vände sig mot den automatiska dörren som öppnades. Så fick han en ingivelse och vände sig till vakten igen. Kreiz hade hunnit in i sin kur igen men gick Erich till mötes.

- Du, Kreiz. Har jag, hur ska jag säga det... Har jag en flickvän eller fru?

- Flickvän. Fru? Skojar du? Om jag någonsin sett en soloartist så är det du, Erich. He, he. Flickvän. Den var bra. Kreiz skrattade gott och klappade Erich på axeln.

- OK, vi ses senare. Erich stämde trevande in i skrattet.

- Visst. Simma lugnt!

Erich smet in genom grinden just innan den stängdes. Han fortsatte över den regnvåta, skimrande betongbeläggningen. Vid krocken hade han blivit av med sina nycklar, så han fick hämta ut en dublett från dagofficeren. Erich stannade vid sin chefs kontor på vägen och meddelade att han var redo att återinträda i tjänst.

- Förbaskat bra att ha dig tillbaka. Major Erlich i sin oklanderliga uniform satt bakom sitt prydliga skrivbord. Han viftade bort Erichs honnör och bad honom att stiga in.

- Det är skönt att vara tillbaka. Vad har du för uppgift till mig? Jag vill komma igång så snabbt som möjligt. Sex veckor utan sysselsättning. Ja, du vet.

- Oroa dig inte. Nog ska du få så mycket att göra att du blir nöjd. Men inte idag. Ta och fräscha upp dig och sedan går du till markan. Om jag inte är felunderrättad har mannarna planerat en fest. Jag kommer ner lite senare. Iväg nu.

- Tack, major. Då ses vi om en stund.

Erich fortsatte upp till tredje våningen och korridoren han delade med några andra officerare. Han stack nyckeln i det väloljade låset. Låskolven klickade när den sköts till öppet läge och dörren gled upp. Erich tvekade bråkdelen av en sekund innan han steg in. Skulle han hitta ett kort på kvinnan i drömmen? Det låg inget kort framme i alla fall. Kunde det vara inbillning, trots allt? Han slängde kappsäcken på golvet och lade sig i sängen. Han sparkade av sig sina kängor och njöt av att tillbringa en stund i sitt eget rum efter så lång tid i en anonym, steril sjukhussal. Här trivdes han.

Erich slumrade till och drömde. Den var inte lika tydlig som de två tidigare men den mystiska kvinnan var där. Den här gången hade hon också en liten pojke vid sin sida. De var tydligen på väg för att möta honom. Han såg kvinnan, barnet men också sig själv. De gick i en allé av gamla almar. Det måste ha varit tidig sommar för häggen blommade. Han skrattar och slår ut med armarna när pojken börjar springa mot honom.

Plötsligt kommer en stor, röd bil runt en kurva. Däcken skriker, när de försöker hålla väggreppet. Han slutar att skratta och reser sig upp för att skrika en varning. Allt verkar gå i ultrarapid. Kvinnan blir varse bilen och tar ett par steg för att rycka till sig pojken. Hon får tag i pojkens kavaj men deras gemensamma rörelseenergi för dem ut i vägbanan. Hjälplös ser Erich hur bilen träffar kvinnan och pojken. De slungas upp i luften av stöten. Bilen sladdar av vägen men mannen bryr sig inte om den. Istället springer han fram till de skadade. Det finns inget att göra, pojken är död och kvinnan dör i hans armar.

Drömmen slutade och Erich vaknade med ett döende skrik på sina läppar.

- Vem är hon? Vem är jag?

3

Under de fem dagar som följde hade Erich knappt tid att sova. En av de största bombräderna mot Storbritannien planerades och Erich hade varit inblandad i planeringen sedan dag ett. En av hans specialområden var just England. Han såg till att alla plan fick sina specifika instruktioner och skulle också flyga med i ett av planen.

Hela armadan lyfte natten till den 18 september. Ovanför Frankrike hade alla plan samlats till den största samling plan som någonsin anfallit. De flög efter instrument och såg ingenting förrän de var över England. Gryningsljuset kom helt enligt planerna. Erich bröt det förseglade kuvertet som innehöll deras primära och sekundära mål. Tillsammans med tre andra plan skulle de bomba ett kraftverk i utkanten av London.

- Vi ligger på rätt kurs, kapten. Navigatören gjorde tummen upp.

- Är du redo med bomberna, Jörg.

- Allt är klart härnere, hördes bombledarens röst genom den raspiga interkomen.

Den totala avsaknaden av luftvärnsartelleri oroade Erich. Även om de lyckats hemlighålla anfallet borde kustbevakningen ha varnat stationerna inåt land. Någonting var fel. Han fick sina misstankar bekräftade tio minuter senare. En fruktansvärd spärreld lades upp framför dem. Tusentals granater exploderade runt omkring planen.

- Helvete! Vad är det här?! Piloten kämpade med reglagen när kastvindarna från granaterna träffade planet.

Genom vindrutan kunde de se hur ett par plan brinnande störtade mot marken.

- Vi måste härifrån. Vi avbryter inflygningen! De har bara väntar på oss!

- Vi fortsätter! Ni har era order.

De fortsatte under kraftig beskjutning. De var en halvtimme från sitt mål när planet framför dem träffades av en granat. Trots att piloten i Erichs plan reagerade blixtsnabbt kunde de inte undvika de vrakdelar som spreds. Vrakdelar från deras träffade rote-plan slog in deras eget. Ettans och treans motor slogs omedelbart ut. Tvåan fungerade hjälpligt och fyran verkade ha klarat sig utan skador. Planet skakade till våldsamt och började sjunka.

- Helvete! Gustav kämpade med ratten. Han reste sig upp och lade hela sin tyngd mot reglagen för att tvinga planets nos uppåt. Erich, Reitner, hjälp till!

De grep tag i reglagen. Trots att de var tre stycken vägrade styrspaken att röra sig. Erich bytte ställning så att han kunde ta spjärn mot instrumentpanelen och med uppbådande av alla krafter lyckades de till slut få in planet i en kontrollerad glidflygning. Flåsande av ansträngningen såg piloten ut, först genom det vänstra och sedan det högra sidofönstret. Den uppgående solen gjorde att den vänstra vingen lyste bländande vit. Han kisade för att kunna se alla detaljer.

- Fan, något måste ha träffat rodervajrarna. Planet borde glidflyga bättre än så här även om alla motorer vore döda. Han sträckte sig mot sin halsmikrofon och anropade förste bombaren. Jörg! Släpp bomberna.

- Redan på gång, kapten. Vi har släppt ettan till fyran och tian till tolvan är på väg. Han hostade medan han talade och Erich uppfattade bruset från den öppna bombluckan. Det brinner i bombhuset. Host! Släckarna är kass. Vi måste ner.

- Oroa dig inte för det, väste Gustav mellan sammanbitna tänder. Ner kommer vi alltid! Ni får ta er upp hit, landningen blir inte att leka med!

Planet började sjunka snabbare. Piloten letade desperat efter en öppen yta att landa planet på. De hade tack och lov inte hunnit in över London utan befann sig över den engelska landsbygden. Det fanns gott om fält. Om bara de inte var genomkorsade av förbannade stenmurar.

- Där! Två knogar vänster, skrek Reitner. Han pekade på ett vildvuxet betesfält. Räcker det?

Piloten granskade kritiskt fältet innan han med en nästan omärklig nick bekräftade att det skulle vara tillräckligt. Han vred ratten hårt åt vänster. Planet reagerade långsamt som en punchig boxare men lydde. Alla som inte behövdes för landningen intog sina platser och förberedde sig för nödlandning. När piloten var nöjd med riktningen aktiverade han vippkontakten som skulle fälla ner landningsställen. Inget hände. Han slog av och på några gånger. Andlösa väntade de andra i besättningen på dunket från utfällda landningsställ.

- Kärran rasar ju för fan i bitar!, utbrast Jörg panikslaget. Vi får vinscha ner hjulen!

- Sitt kvar! Vi hinner inte få ner hjulen. Vi får buklanda, skrek Gustav för att överrösta bruset från den ylande fartvinden. Vi landar om femton sekunder.

Planet befann sig på tvåhundra meters höjd och marken kom rusande mot dem. Trots att vingklaffarna var maximalt utfällda kom fältet emot dem med en oroväckande hastighet. De strök skorstenen på en övergiven bondgård när de siktade in sig på fältet. Piloten och Erich kämpade vid reglagen. När de hörde buskar och högt gräs slå emot planets skrov de med gemensamma krafter styrspaken hårt bakåt. Planet stegrade sig nästan när nosen höjdes. Flykthastigheten sjönk på ett ögonblick dramatiskt och så slog planet med ett öronbedövande brak i backen.

De gled fram över den ojämna, steniga marken. Skrovet jämrade sig men höll. I en fart av över hundra kilometer i timmen slog de igenom en låg stenmur. Stenar och glassplitter ven i den lilla cockpiten och männen gömde sina ansikten. En lång glasbit naglade fast piloten vid sitt säte. Med ett vrål av smärta tappade han greppet om reglagen. Erich fortsatte det meningslös uppdraget att styra planet. Stenmuren hade slitit av den vänstra vingen vilket gjorde att det stora planet vred sig ett kvarts varv innan det slog in i nästa stenmur och slutligen kom till vila.

Otroligt nog började planet inte att brinna. Erich fick hjälp ut ur planet. Han hade fått interkomenheten i huvudet och var halvt medvetslös. De som var oskadda hjälpte sina kamrater ur vraket. De bar försiktigt ut piloten. Splittret satt fortfarande kvar där det hade trängt in genom läderjackan. Han var döende, och var medveten om det.

- Jag dör, viskade han och sträckte en blodig hand efter Jörg.

- Skitsnack, Gustav! Jörg drog försiktigt isär jackan och studerade skadan. Trots att han bara fått den obligatoriska sjukvårdsutbildningen förstod han att Gustav hade rätt. Glasbiten hade trängt in mellan revbenen och satt alldeles i hjärttrakten. Han tog en trasa från sjukvårdsväskan, och virade den runt glasbiten. Jörg lutade sig fram.

- Gustav? Lyssna på mig. Jag kommer att dra ut splittret nu.

Med tre kompresser i den lediga handen och ett stadigt tag runt glasbiten med den andra ryckte han till. De tre kompresserna färgades snabbt röda av blodet som pumpades ur såret.

- Jörg. Du måste berätta för mina mor och far. Lova mig det. Gustav slöt ögonen och grimaserade av smärta och trötthet. Varje ord kom stötvis och med stor svårighet. Jag vill inte... att de får reda på... det av någon ano... nym administratör. Lova mig det!

- Jag lovar. Jörg kände hur pilotens grepp blev svagare och så förlorade Gustav medvetandet för sista gången. Sakta föll hans huvud mot marken och hans spända kropp blev livlös. Jörg lade ner hans arm över bröstkorgen.

De begravde honom på det grönskande fältet. I fiendeland.

4

De överlevande delade upp nödransonerna och delade på sig. Chansen att någon skulle klara sig tillbaka till de egna linjerna var större om de gick skilda vägar. Erich sökte sig mot östkusten. Som officer hade han rätt till ett av vapnen men han valde att avstå.

Under tre nätter vandrade han rakt österut. Vid ett par tillfällen råkade han ut för andra nattvandrare men han undvek dem. När nödprovianten tog slut lyckades han leta rätt på en potatisåker och grävde fram tillräckligt med potatis för att klara sig ett par dagar. Den fjärde natten tog Erichs tur slut. I ett försök att få tag på andra kläder hade han smugit sig in på en bondgård i utkanten av en mindre stad. På väg ut ur huset möttes han av tre beväpnade civilgardister. Erich insåg att han inte kunde fly och väntade in dem med händerna sträckta över huvudet. Två av männen gjorde mantelrörelse och höjde gevären. I ett skräckslaget ögonblick trodde Erich att de skulle skjuta honom i kallt blod.

- Skjut inte!, ropade han på närmast felfri engelska. Jag ger mig!

Den som verkade vara ledare gick fram till honom och undersökte att han inte hade några vapen på sig. De tog kläderna han bar på och slängde in dem i huset igen. Hela tiden siktade de andra två på Erich. Nöjd med resultatet höjde ledaren sitt gevär och slog med våldsam kraft kolven i huvudet på Erich.

När Erich vaknade låg han bunden på en smal brits i ett litet fuktigt rum. Huvudet snurrade och han hade en sprängande huvudvärk. I mörkret fick Erich i snabb takt tre starka flashbacks. Han såg sig själv iklädd den engelska arméns uniform, han deltog i en begravning och besökte den okända kvinnan på ett sjukhus. En tanke började forma sig men han kunde inte få den att klarna. Erich hade lärt sig att det inte gick att mana fram fler flashback så han försökte slappna av.

Erich somnade och vaknade av att två hårdförda män ryckte upp honom på fötterna. På grund av den hjärnskakning han fått hade Erich svårt att hålla balansen. Mer än en gång snubblade han och fick stödja sig på sina fångvaktare. Utanför var det skymning så han måste ha varit medvetslös minst en halv dag.

Luften var tjock av kolrök och lukten av dynga. De tvingade in honom i vad som såg ut att vara en lada. Inne i ladan, belysta av fotogenlampor stod en samling män. Erich räknade till drygt tio. Alla luckor och öppningar var täckta av svarta tygstycken så att inget ljust kunde tränga ut. Belysningsförbudet förstås.

- OK, skärpning nu. Ledaren pekade mot en av ladans gavlar. Ställ upp honom mot väggen. Erich följde mannens utsträckta arm och fick se en fläckig vägg. Med en rysning insåg han att fläckarna var blod. Han skulle bli arkebuserad.

- Enligt gällande krigslagar har jag som officer i tyska armén rätt att ställas under militärt ansvar. Ni har ingen rätt att göras så här. Erich fick höja rösten mot slutet för att överrösta de hånande buropen.

- Käft! Ledaren sa det lika mycket till sina hantlangare som till Erich.

- Jag har rättigheter som soldat!

Ledaren gick fram till Erich, där hans stod med ryggen mot de grovt tillyxade plankorna i väggen. Han förde sitt ansikte tätt intill Erichs och spände ögonen i honom. Det var en strid han inte skulle vinna. Erich mötte orädd hans blick. Engelsmannen vek undan först och tog ett halvt steg tillbaka.

- Ni förverkade er rätt när ni började bomba våra byar och städer! Mannen spottade ur sig orden med illa dolt förakt. Allt du är värd är fem kulor. Han backade undan och beordrade fram avrättningspatrullen.

- Ni skjuter på mitt kommando. Det var uppenbart att ledaren inte själv skulle delta aktivt i avrättningen. Skyttar! Lägg an!

Skyttarna höjde sina gevär men kom inte längre. Vrålande forcerade brunklädda soldater ladan. De tvingade civilgardisterna att lägga ned sina vapen och ställde sedan upp dem mot samma vägg där Erich stått en minut tidigare. När soldaterna fått kontroll på mobben steg en engelsk major in genom dörrarna. Han bevärdigade inte bönderna med en blick. Istället gick han fram till Erich och gjorde en stram honnör.

- Jag ber om ursäkt för detta, förklarade han på knagglig skoltyska. Vi fick vetskap om er situation för en timme sedan. Vi kom så fort vi kunde.

- Er timing är utsökt, svarade Erich på engelska. Erich masserade sina illa åtgångna handleder. Repen hade i stort sett stryp blodtillförseln. Han fick hjälp av två starka soldater och följde efter majoren mot en militär lastbil.

- Ni kommer att föras till en militäranläggning i London, så om ni ville kliva in. Erich hjälptes upp i lastbilens förarhytt. Trots sitt tillstånd reflekterade han över att han hamnat på den sida där ratten normalt satt i Tyskland. Ände kändes det inte helt onormalt.

Tre timmar senare hade Erich fått lämna de upplysningar som krävdes. De gav honom nya kläder och han fick tvätta sig för första gången på nästan en vecka. Trots att vattnet var iskallt njöt Erich. Efter rakningen ledsagades han till en liten cell och föll omedelbart i sömn. Han sov oroligt och plågades av nya minnesbilder.

Dagen efter fortsatte förhören. Erich hade svårt att hålla sina tankar fokuserade på frågorna. Hela tiden blandades verkligheten upp med mer eller mindre starka minnen. Det kändes nästan som om han fick inblick i en annan persons liv. På något okänt sätt hängde de två liven ihop. Utfrågaren, Mr Allen, var artig och korrekt.

Under förhöret fick Allen ett kuvert. Han öppnade och läste förbryllat meddelandet. Under de fem minuter han läste såg han vid några tillfällen upp på Erich och studerade honom. Efter ytterligare några frågor ursäktade han sig och lämnade rummet. När han återkom hade hans attityd ändrats totalt. Med sig hade han en personakt. Erich kunde inte se vad som stod på mappen, annat än att den var klassad som topphemlig.

- Mr Linklater, säger er ordet "Nightingale" något? Han studerade Erichs ansiktsuttryck för att se om ordet hade någon effekt. När Erich bara skakade på huvudet fortsatte han: "Nightingale Fights Forces Beyond"

Flashback! Erich befann sig på ett stort kontor. Framför honom, bakom ett magnifikt ekskrivbord, satt en engelsk officer. Erich hade precis fått en folder med information rörande ett uppdrag. Officeren reser sig upp och sträcker fram handen och Erich tar den. För första gången i en flashback pratade Erich med någon. Han pratade engelska.

- England uppskattar era ansträngningar, Nash. Om allt går vägen möts vi igen.

- Tack sir, jag ska göra mitt bästa. Erich gjorde honnör och gick ut ur rummet.

Tillbaks i förhörsrummet tog sig Erich åt huvudet. Utfrågaren tog en tillbringare och hällde vatten i ett glas. Han gav glaset till Erich som drack ur det i två djupa klunkar.

- Säger er orden något?

- Jag vet inte. Jag vet vad orden betyder men...

- Något hände, inte sant? Ni kanske kom ihåg något?

- Jag fick en bild men det var inget minne.

- Berätta vad ni såg.

- Jag befann mig i ett stort kontor och fick order av en engelsk officer. Han kallade mig Nash och sa att jag uträttade något stort för England.

- Mycket bra, svarade Allen. Så vad heter ni?

- Linklater.

- OK, Linklater. Vi gör så här. Kom med mig på en liten promenad.

De reste sig och gick ut ur det grådaskiga förhörsrummet. Erich fördes över en enorm, krattade kaserngård. De gick in i det största och exklusivaste husen. Ett hus som byggdes på 1800-talet och var inrett därefter. Han leddes, utan bevakning, in i ett av de många kontoren. Väl därinne vände sig Allen förväntansfullt mot Erich.

- Finns det något som verkar bekant här? En ledande fråga.

- Hur skulle det kunna vara det, jag har ju aldrig... Med en chock insåg Erich att han kände igen kontoret. I minsta detalj liknande det kontoret han befunnit sig i under flashbacken. Men, hur? Han gick tveksamt närmare bordet och kände på det, som om han tvekade om dess verklighet. Erich fruktade att han återigen befann sig i en komplicerad flashback. Men då skulle han väl inte reflektera över dess verklighet?

- Om ni sätter er ner, Mr Nash, så ska jag introducera er för någon. Allen gick fram till en dörr bakom skrivbordet. Han öppnade den och förde en kort viskande konversation med någon Erich inte kunde se.

Ut genom dörren kom officeren han fått information från. Officeren verkade genuint glad att se honom och kom emot Erich med öppna armar.

- Jag är glad att du är tillbaka Bill.

Erich reste sig upp och backade undan.

- Vad är det som händer? utbrast han. Vad händer med mig!?

- Ta det lugnt, Bill. Kommer du alls ihåg mig?

- Jag tror att du heter Pennent. Men jag är inte säker. Jag är inte säker på någonting längre. Ah. Det känns som om huvudet håller på att rämna! Erich tog sig stönande åt huvudet och föll framåt i famnen på Pennent.

- Allen, för tusan. Hjälp till.

Tillsammans bar de den medvetslöse William Nash till vårdavdelningen. Han andades häftigt och fick hållas fastspänd tills de kunde ge honom muskelavslappnande medel. I tre dygn sov Bill. Han övervakades men man gjorde inga försök att väcka honom. När han vaknade satt ett äldre par och såg på honom.

- Mor, far. Åh vad jag är glad att se er! Bill reste sig upp och såg på deras lättade ansikten. Hans mor sprang fram till sängen och kramade honom hårt.

- Bill! Älskade Bill, snyftade hon. När de ringde och berättade att de hittat dig här i England visste vi inte vad vi skulle tro. De sa att du hade tappat minnet och inbillade dig att du var tysk. Bills far ställde sig bakom modern och höll henne om axlarna. Bill såg upp över modern och upptäckte att fadern hade svårt att hålla tårarna borta. Han skakade sin fars darrande hand innan han tog även honom i sin famn.

- Jag trodde att jag var tysk, mor. Jag hade inget minne av er, av mig själv. Jag måste ha glömt min riktiga identitet när jag krockade i Tyskland.

- Krockade? Bills mor såg forskande på honom.

- Såja mor. Vi tar det sedan. Nu vill jag bara njuta av att vara tillbaka i England. Och sova. Han log mot sina föräldrar och slöt ögonen.

De släppte sin son och steg ut ur rummet. Nu när Bills uppdrag var över kunde hans kompanichef översiktligt berätta för dem. Bill hade frivilligt tagit ett spion-uppdrag som innebar stora risker. För att han inte av misstag skulle avslöja sig hade man använt en slags hypnos som skulle tränga undan hans riktiga liv till förmån för en uppdiktad historia. Bill skulle vara medveten om sin riktiga identitet men alla språkliga och automatiska reflexer skulle tas hand om av de hypnotiska instruktionerna. Tyvärr verkade det som om olyckan blockerade alla riktiga minnen. Utan denna vetskap hade Bill verkligen varit Erich. Nu verkade det som om slaget från civilgardisterna, i kombination med kodorden väckt Bill ur hypnosen.

- Kommer han att bli helt återställd, major Pennent?

- Allt tyder på det, fru Nash. Pennent log mot henne. Så snart vi konstaterat att Bill inte lider av några följdsjukdomar kommer han att åka hem. Han har mer än väl utfört det uppdrag han fick. Ironiskt nog kan man säga att det var hans uppgifter som gjorde det möjligt för oss att skjuta ner honom. Utan hans information hade vi inte känt till Operation Blitzkrieg.

5

Bill hemförlovades under tre månader. När han var helt återställd bad han att få bli återinsatt i sin gamla tjänst. Han samordnade spionnätet och skötte avdelningen för desinformation.

Under de två år som följde tänkte Bill ofta på Jenny. Vart hade hon tagit vägen, vad hände med hennes liv? Levde hon fortfarande? Han gick så långt att han utnyttjade ett par av spionerna i Berlin för efterforskning. Alla spår slutade vid Berliner Kranken... som blivit sprängt vid en av britternas otaliga bombräder.

Han tänkte också på Helen och Jim. De två personer i hans liv som betytt mest. Hans fru och son hade dödats av ett rattfyllo samma år som kriget bröt ut. Han hade träffat andra kvinnor sedan dess men saknaden av sin familj var en av de tyngsta orsakerna till att han tagit uppdraget som spion. När minnena av hans tidigare liv bara fanns i bakgrunden hade han hoppats kunna gå vidare med sitt liv. Och så hade han träffat Jenny. Undermedvetet hade han ändå känt skuld för sin nya förälskelse.

Bill hade suttit vid sin frus grav en hel dag och pratat med henne. Han visste att hon ville att han skulle träffa en ny kvinna. Han behövde inte sluta älska Helen bara för att han älskade Jenny. Han hade beskrivit Jenny. Han mindes alla detaljer. Han gav sig själv ett löfte om att leta upp Jenny, eller någon som visste något om henne.

Krigslyckan hade vänt och tillsammans med amerikanerna planerade Bills stab Operation Overlord, stormningen av Normandie. 6 Juni 1944 inleddes anfallet mot Frankrike och efter det var Tyskland ett slaget land. Efter freden 1945 bestämde sig Bill för att resa till Berlin. Det var inte lätt att resa i Tyskland efter kriget. De hade haft ett halvår på sig att börja bygga upp infrastrukturen men det gick långsamt.

Bill reste under sin gamla täckmantel. Engelsmän var inte väl sedda i Tyskland. Han hade utnyttjat alla sina källor, krävt in alla tjänster och till sist, efter veckor av hårt arbete, lokaliserat Dr. Schiller. Schiller jobbade numera på ett annat sjukhus. Berliner Kranken... hade bara några veckor efter att Bill friskskrivits träffats av två missriktade brittiska bomber. De allierade hade omgående bett om ursäkt men den omfattande skadegörelsen tvingade sjukhuset att stänga åtta av tolv avdelningar. Bland avdelningarna som stängdes fanns Schiller och Jennys. Den övertaliga personalen fördelades på fem andra sjukhus i Berlin.

Bill sökte upp sjukhusen på listan. Vid det tredje, Hospitalet, fick han träffa Schillers sekreterare. Schiller delade sin tid mellan två sjukhus och var ute hela dagen. Det var ett mindre landsortssjukhus så Bill skulle inte hinna ut dit före kvällen. Telefonledningarna fungerade inte så Bill ordnade en tid till dagen efter. När det han hade letat efter nu var inom räckhåll kände Bill hur trött han var och åkte tillbaks till sitt hotell. Kvällen förlöpte i snigelfart på hotellrummet. Bill ville visa sig så litet som möjligt på stan så han åt sin middag på rummet. Han somnade sent och sov oroligt. Skulle hans möte med Schiller leda någonstans?

Morgonen därpå steg Bill upp tidigt. Han hade bara sovit några timmar men det var ändå omöjligt för honom att vila. Han tvättade och rakade sig innan han efter en lätt frukost steg ut på Brandenburgerstrasse. Det hade regnat under natten men nu sken solen. Bill tog det som ett gott tecken och började gå mot buss nio:s hållplats.

Under den tjugo minuter långa resan genom Berlins bombade förorter hann han uppleva både hopp och förtvivlan.

När Bill steg av bussen framför (det nya sjukhuset) var han nervös. Rädd. Tänk om Jenny inte var kvar? Tänk om hon hade hittat en ny? Kunde han anklaga henne för det? Om han bara inte hade tappat minnet. Nej, så dumt! Hade han inte förlorat minnet hade han ju aldrig träffat Jenny.

Han samlade sig och tog ett djup andetag. Sakta andades han ut och satte handen mot den kalla metallen i dörrhandtaget. Han sköt upp dörren och fann sig stående i en upplyst foajé. Det syntes tydligt att huset inte byggdes som sjukhus. Här trängdes mottagningsdisken med arkivskåp, britsar och vad som såg ut at vara ett kafferum. En febril aktivitet rådde och det tog några minuter innan Bill lyckades få uppmärksamhet från en av sköterskorna.

- Hej, log hon och såg på Bill.

- Hejsan. Jag söker Jenny Hegermann.

- Har ni beställt tid? Hon sträckte sig efter en stor, svart liggare.

- Nej, det är privat, skyndade Bill att säga. Jag pratade med någon här igår och hörde att hon går av om 10 minuter.

- Vi ska se då. Sköterskan tog åter tag i liggaren, som hon ställt tillbaks när hon hörde att besöket inte var bokat. Hon slog upp boken på dagens datum, xx-xx-xx och förde sitt högra pekfinger längs raden av tidsbeställningar. Jag är hemsk ledsen, men hon fick ett återbud och bad om ledigt. Hon har nog redan gått hem. Är det något jag kan göra eller framföra? Hon såg upp på Bill.

- Har ni hennes hemadress?

- Den får vi inte lämna ut. Men hon är här imorgon igen, om ni vill lämna ett meddelande.

- Nej, utbrast Bill. Jag kan inte vänta, jag måste få tag på Jenny idag. Det gäller liv eller död. Tanken på att vara så nära Jenny och ändå inte kunna träffa henne var outhärdlig. Han tog stöd mot skrivbordet och försökte lugna ned sig. Snälla ni, sa han.

- Men jag vet inte vem ni är ens, sköterskan såg undrande på honom.

- Förlåt mig, mumlade Bill förläget. Han harklade sig och rätade på sig. Jag heter Wil... Erich Linklater. Han sträckte fram sin högra hand. Sköterskan tog försiktigt hans hand. Hans handslag var starkt och vänligt. Nästan motvilligt drog hon tillbaka sin hand. Hon rättade till sin lilla mössa och strök ut en osynlig skrynkla på förklädet.

- Erich, en glimta av igenkännande drog över hennes ansikte. Jag heter Maria. Dig har Jenny berättat om. Men, sa sköterskan och såg förfärat upp på honom. Hon bleknade märkbart. Du är ju död?, stammade hon till sist.

- Död?!, utbrast Bill. Vad i all sin dar menar du? I ett ögonblick av klarsynthet insåg han vad som hänt, och han förbannade sin dumhet. Det var ju självklart att han var dödförklarad! Han hade ju inte kommit tillbaka från uppdraget och britterna hade naturligtvis förnekat all kännedom om en viss Erich Linklater. Förbannat!

- Jenny berättade att du skjutits ned över England 1941. Man kunde inte få fram några bevis på att du levde så du förklarades död i strid. Men tydligen klarade du dig. Hon såg på honom med skeptisk min, och väntade på hans svar. Bill rådbråkade förtvivlat sin hjärna för att komma på en trovärdig historia. Hur mycket visste Maria, hur mycket hade Jenny lyckats ta reda på.

- Jag hölls fånge hos britterna till krigsslutet. Det är en lång historia. Jag vet nästan inte själv, om det är sant, svarade Bill undglidande. Vad kunde han säga. Jag var engelsk spion, tappade minnet, trodde att hag var tysk och blev kär i en tysk kvinna. Nu har jag tagit mig till tyskland för att leta efter henne. Nej, det kan jag inte säga.

Sköterskan såg med förnyat intresse på Bill. Det här var alltså Erich Linklater. Hm. Snygg. Verkade intelligent. Inte konstigt att Jenny haft så svårt att glömma honom. Han krossade verkligen hennes hjärta. Och nu stod han här, livs levande.

- Vet du att du krossade hennes hjärta? Maria såg forskande på Bill. Han vände bort sitt plågade ansikte men stod kvar. Det måste ha tagit henne tre år att komma över dig. Hon sörjde dig fruktansvärt. Därför gör jag ett undantag för din skull. Nja, kanske mest för Jennys skull. Du vet att hon fortfarande tänker på dig?

Hon såg till att ingen läkare var i närheten. Lucherstraße 34. Hon viskade snabbt, och slog ihop liggaren samtidigt.

- Tack. Han gav henne en lätt kram och kysste henne på kinden. Alla skulle ha en vän som du. Och, jag har tänkt mycket på Jenny också. Det har inte gått en dag som jag inte tänkt på Jenny. Skulle jag någonsin få se henne igen. Hur hade hon det? Jag kunde inte träffa henne så länge kriget varade.

Med adresslappen hårt i sin knutna näve lämnade Bill sjukhusets byggnad. Klockan var tjugo i sex och Bill märkte inte det ihållande regnet när han sprang mot busshållplatsen. Mer än en gång stannade han och läste adressen på lappen. Lucherstraße 34. Det var ju mindre än 10 minuter från sjukhuset! Han saktade stegen. Tre gator till och sedan till vänster. Han stannade till, vad skulle han säga till Jenny? För nästan fyra år sedan hade han avvisat henne. Under den tiden hade hon först känt sig sviken av honom och nu trodde hon att han var död. Han fortsatte samtidigt som han försökte komma på ett sätt att förklara för Jenny.

Hjärtat slog som en hammare i bröstet när han vände upp på Jennys gata. Han fick tvinga sig själv att gå de sista stegen fram till hus nummer 34. Det var ett oansenligt, brun-grått trevåningshus i betong. Rappningen hade lossnat på några ställen, till följd av splitter. Här och där längs fasaden strävade murgröna uppåt och hade nått till fönsterkarmarna på den andra våningen. Han öppnade den gistna dörren och steg in i ett mörkt, unket trapphus. Han fick ta i innan dörren med ett jämmer gick upp.

Det fanns en tavla över människorna som bodde i uppgången. Nio namn, men inget av dem var Jennys. Han fortsatte in i huset. Han tryckte på knappen till taklampan men belysningen fungerade inte så han fick använda sin cigarettändare för att se vilka namn som stod på de tre dörrarna som fanns på bottenvåningen. E. Vandern, Owe Hohn och på den sista dörren, i grovhyvlad granträd, Alma Niedrich. Inget napp, men det fanns ytterligare sex dörrar. Han gick fram till trappan till andra våningen och började gå uppför den. Handen strök längs det slitna räcket. Det var lent och han undrade om Jenny brukade låta sin hand glida längs det mörka träet när hon kom hem eller gick till jobbet. Den första dörren hade inget namn, inte heller den andra men på den tredje stod Karl och Jenny Hegerman.

Karl och Jenny!

Han upprepade namnen tyst för sig själv. Tvivel for genom Bills huvud. Var det här Marias sätt att "ge igen". Nog måste hon ha förstått hans avsikter. Om Jenny träffat en annan var detta ett synnerligen grymt skämt från Marias sida. Bill hade inte tillåtit sig själv att tänka denna tanke. Det hade varit hans sätt att uthärda åren. Nu stod han inför möjligheten att själv bli förnekad, vägrad.

Till vänster om dörren fanns en ringklocka. Bill tryckte in knappen. Han hörde hur en klocka surrade och rasslade. Två gånger tryckte han in knappen och sedan väntade han. Det gick tio sekunder. Tjugo sekunder. När en halv minut gått lutade han sig fram och tryckte ett öra mot dörren. Det hördes inget. Han tryckte en gång till, längre den här gången. Fortfarande ingenting.

Bill vände sig om, osäker på vad han skulle göra. Skulle han vänta på att Jenny, eller Karl för den delen, skulle komma hem. Eller skulle han söka upp ett café och invänta dem på ett mer civiliserat sätt. En lapp på dörren? Bill gick fram och tillbaka över den lilla avsatsen samtidigt som han försökte bestämma sig för vad han skulle göra. Han ville inte lämna en lapp. Å andra sidan kanske de inte kom hem på flera dagar. Plötsligt hördes steg i trappen. Bill drog sig undan från Jennys dörr och försökte se upptagen ut. Han låtsades intresserat läsa lappen han fortfarande höll i handen.

En stor man, klädd i svart ulsterrock kom stånkande uppför. Han bar på två kassar med mat och en säck med kol. När mannen kom upp var han tvungen att luta sig mot väggen och flåsande dra efter andan. Bill uppskattade mannens ålder till drygt femtio. Hans hosta var tung och lät mycket illa. Bill gick honom till mötes.

- Kan jag hjälpa er? Bill sträckte fram en hand och erbjöd sig att ta ett par av kassarna. Mannen såg på honom och log tacksamt. Bill tog de två största kassarna och ställde sig att vänta på instruktioner från den äldre mannen.

- Jag bor rakt fram, pustade mannen och pekade in mot de tre motstående dörrarna samtidigt som han strök ett par svettdroppar från pannan. Han hade hämtat sig och visade vägen. Han plockade fram en nyckelknippa och stannade framför dörren där det stod Karl och Jenny Hegermann. Bill såg undrande hur mannen öppnade dörren, och följde efter när den äldre mannen vinkade in honom i lägenheten. Det var en liten lägenhet med bara två små rum. Bill sköt till dörren med foten innan han fortsatte in.

- Ni kan ställa påsarna på diskbänken, sa mannen och pekade mot ett litet mörkt kök. Bill ställde ifrån sig matkassarna och hjälpte till med kolsäcken.

- Er fru kunde inte hjälpa er?, frågade Bill så obesvärat han kunde.

- Min fru? Nej, jag förlorade henne för många år sedan. Men, jaha... ni menar namnet på dörren, Jenny. Han log ett sorgset leende. Jenny är min dotter.

Dotter! Bill kämpade för att inte skratta rakt ut av lättnad. Dotter, naturligtvis!

- Tack för hjälpen med kassarna. Det blir jobbigare och jobbigare att ta sig hem från marknaden. Mannen suckade och sträckte fram sin grova hand. Mitt namn är Karl Hegermann. Jag tror inte att jag har haft nöjet, herr...?

Bill tog Karls hand och kände styrkan i den gamles grepp. Vem är det här, tänkte han. Törs jag berätta vem jag är? Erich eller William? Under bråkdelen av en sekund bestämde han sig.

- Jag heter William Nash, men ni känner mig kanske som Erich Linklater. Bill kände hur Karls handslag för en kort stund hårdnade innan han slutligen släppte Bills hand. Nu var det upp till Karl. Bill var beredd på ilska, förvåning, hat men inte det som sedan hände.

- Vill du ha en kopp kaffe?, frågade Karl utan att med en min visa att han kände igen honom och bad Bill sätta sig ner på en av de två stolarna som stod vid det lilla köksbordet. Jag fick tag på några gram idag på torget. Till och med apelsiner, skrattade han och visade två halvskrumpna stackars frukter.

Karl gick fram till en spann med vatten, och hällde i litet grand i en kaffepanna som stod på spisen. De sade ingenting medan de väntade på att vattnet skulle koka upp. Karl såg ut genom fönstret samtidigt som han stoppade grovmalen tobak i en sliten pipa. Han tände pipan och tog ett par bloss. Han såg flyktigt på Bill när han vände blicken från fönstret för att se om vattnet börjat koka.

Bill kände det som på sin första träff med Joanne. Han försökte komma på något att säga men inget föll honom in, så han beslöt att sig för att hålla tyst. Han skulle vara tvungen att väga sina ord på guldvåg.

Karl hällde upp två koppar riktigt kaffe. Det doftade underbart. Han bad mumlande om ursäkt för att han inte kunde bjuda på något till kaffet. Bill fick en kopp med öra och Karl tog den om var spräckt och öronlös.

- Så, Erich. William. Var har du hållit hus på sista tiden då? Karls ögon mötte Bills, och Bill sänkte sin blick och stirrade ner i det svarta, ångande kaffet. Han kupade händerna runt den varma koppen och funderade.

- Jag vet inte var jag ska börja. Att jag inte är tysk har du nog förstått.

- Namnet antyder anglikanskt ursprung. Om jag fick gissa, sade Karl och sög eftertänksamt på sin pipa, skulle jag säga Cornwall-trakten. Låt oss säga Xxxx (stad i Cornwall).

- Tillräckligt nära!, utbrast Bill förvånat och imponerad.

- England och engelska språket är min specialitet. Jag var, är, lärare i tyska och engelska. Du pratar en nästan perfekt tyska, faktiskt den bästa jag hört, men du bryter och det kan du inte dölja för mig. Karl lät ut ännu ett av sina bullrande, smittande skratt.

- Jag var spion för de allierade.

- Tänkte jag inte det, utropade Karl triumferande och slog sin näve i bordet så att hans kaffekopp hoppade. Det var som spion du träffade Jenny, eller hur!

- Nej! Ja! Nej, det var inte så enkelt. Jag var spion, men då visste jag inte. Jag hade tappat minnet efter en bilolycka. Jag trodde verkligen att jag var Erich.

- Men sedan hände något?

Bill berättade så utförligt och utlämnande han kunde vad som hänt, från den dag han vaknade upp på Berliner Kranken... till hans möte med Karl. Han försökte förklara varför han han gjort som han gjorde och att han även ville gottgöra det han utsatt Jenny för.

- Du har mina sympatier William, men det är Jenny du ska prata med.

- Vad har hon sagt om mig, undrade Bill.

- Vi pratade inte så mycket i början. Hon var mycket ledsen. När du försvann från sjukhuset var hon bedrövad och olycklig. När vi sedan fick veta att du anmälts som försvunnen över England blev det än sämre. Jenny hade det jobbigt länge efter men jag tror att hon på något sätt förlikade sig med tanken på att du var borta.

- Och om jag skulle träffa henne idag?

- Jag vet ärligt talat inte, William, sade Karl och avslutade sin kopp med kaffe. Han såg tankfullt upp i taket innan han fortsatte. Hon träffar inga andra män. På något sätt verkar det som om hon har koncentrerat sig på sitt jobb och lagt resten av sitt liv åt sidan. Du kan kanske få henne att börja leva igen.

- Så, kommer hon hem snart, undrade Bill och såg samtidigt på sin klocka. Den var någon minut över sju. De hade samtalat i över en timme.

- Hon brukar ta en promenad i en park ett par minuter härifrån. När hon är ledsen eller har något att fundera på sitter hon gärna där. Om du verkligen har bestämt dig för att träffa henne så föreslår jag att du göra det där.

- Dürerparken, längs Güntherstraße?

Karl nickade till svar. De reste sig upp och Bill tackade Karl för en förståelse långt över alla förhoppningar han kunnat ställa. Karl följde Bill till dörren där de tog adjö. Karl uttryckte förhoppningen om att de skulle se varandra igen och Bill sprang ned för trappen och ut på gatan. Han sneddade över den sparsamt trafikerade gatan och kom snart till en av ingångarna till en stor, nästan helt oskadd park. Det hade börjat skymma så Bill fick anstränga sig för att se något. Några enstaka flanörer drog sig hemåt men ingen av dem liknade Jenny. Han nådde utgången på andra sidan av den stora, trädbevuxna parken Han steg ut på nästa gata och såg att alla håll innan han vände tillbaka.

På vägen tillbaka tog han den andra av de två gatorna som korsade den välvårdade parken. Mitt i parken fanns en stor konstgjord sjö. Runt sjön stod sirligt utformade bänkar. Smidesjärnet glänste blåsvart och de gröna brädorna i sitsarna verkade nästan nytillverkade. Bill följde sjöns konturer tills han kommit halvvägs runt sjön. Det var då han såg Jenny. Trots att kvinnan var ett femtiotal meter bort kände han ingen henne.

Hon satt med ryggen åt honom. När han var så nära att han kunde urskilja hennes nacke under den tunna blåa schalen stannade han. Han betraktade henne under tystnad och funderade över vad han skulle säga till henne. Vad han än sade kunde han inte veta vad resultatet skulle bli. Han var ute på okänd mark. Han höjde blicken och såg ut över den folktomma parken.

Så sänkte han blicken och såg på Jenny igen. Hon satt tyst och något hopkrupen, ovetande om att den man hon trodde sig mist stod fem meter bakom henne. Vad tänkte hon på, hur hade hennes liv utvecklat sig. Hennes far hade inte sagt så mycket om henne men så mycket hade framkommit att hon var ensam och olycklig.

Bill förstod bättre och bättre hur han orsakat hennes olycka. Led hon lika mycket som han gjort visste han vad hon gått igenom. Han hade, trots sin undermedvetna pliktkänsla mot sin fru, känt sig oerhört attraherad av Jenny. Inte bara hennes söta ansikte och underbara sätt. Hon hade i alla avseenden visat sig vara en riktig enastående person. Mer och mer sedan kriget fortsatt hade han saknat henne och det hade aldrig varit någon tvivel om att han skulle söka upp henne när möjlighet fanns.

Bill ansträngde sig för att inte visa hur nervös han var. Han drog rocken tätare runt sig och gick upp bredvid Jenny. Han ville inte komma så nära att han skrämde henne, så han såg till att lämna några meters avstånd till Jenny. Hon satt försjunken i sina egna tankar och såg inte upp förrän han stod bara någon meter från henne. Han såg outsäglig sorg i hennes ansikte, men inget som tydde på att hon känt igen honom. Hon var så tömd på känslor att hon inte ens blev rädd trots att en okänd man ställde sig intill henne. Bill tog av sig sin hatt så att ljuset från lyktan bakom soffan lyste upp hans ansikte. Jenny slutade snyfta och såg på honom. Fortfarande visade hon ingen reaktion. Det var precis som om hon såg förbi honom, mot en punkt i fjärran. Hon förde en sliten, väl använd näsduk till sina ögon och torkade bort tårarna. Hon rynkade pannan och såg olycklig och förbryllad på honom.

Jenny reste sig sakta, näsduken hårt knuten i vänstra handen. Hon tog ett par steg mot Bill och såg på honom. Hon lyfte sin högra hand så att den för ett kort ögonblick kom att snudda vid Bills ena öra. Hon rörde inte riktigt vid honom utan stannade och höll handen så. Jenny lät handen smeka längs Bills vänstra kind, hela vägen ned till hans haka. Hennes ögon följde handen. Hon verkade koncentrera sig på sina syn och känselintryck. Bill väntade oroligt på att hennes blick skulle höjas så att de äntligen fick kontakt. Hela mötet hade ännu inte varat i mer än någon minut men för Bill stod tiden still. Färgen försvann från hennes vackra ansikte och hennes mörka ögon syntes ännu mörkare.

Jenny tog ett steg tillbaka och såg upp på honom. Hon sade inget, betraktade honom bara med ökande misstro.

- Varför?, viskade hon. Du försvann och jag visste ingenting.

- Förlåt, svarade Bill på tyska och såg bedjande på Jenny. Jag har så mycket att berätta för dig, Jenny.

- När kom du tillbaka?! Varför lämnade du mig. Jenny viskade frågorna mer till sig själv än till Bill. Hon kunde inte förstå att Erich, som hon älskat och sörjt så mycket plötsligt stod framför henne. Hon skakade på huvudet för att få ordning på sina tankar.

- Jag var tvungen..., kriget... började Bill men visste inte hur han skulle fortsätta. Han såg hur tårarna samlades i hennes vackra ögon. En ensam tår lämnade ett vått spår längs kinden och han sträckte fram en hand för att torka bort den.

Han skulle ha skrivit ett brev, oavsett vad idioterna på försvarsstaben sagt. Han skulle ha följt sitt eget samvete och hjärta. Nu var det kanske för sent..

Bill steg närmare Jenny, som i sin tur backade undan. Bill sänkte sina framsträckta armar och lät dem hänga kraftlösa. Vad kunde han säga?

- Hur kunde du!, fortsatte Jenny. Hennes ändrade tonfall fick Bill att titta upp i tid för att ta emot ett våldsamt slag mot bröstkorgen. Kraften var inte förödande men den oväntade handlingen fick honom att falla bakåt. Jennys glänsande ögon var svarta av ursinne och hennes läppar var tillbakadragna i en ursinniggrimas. Han fick inte chans att resa sig innan hon var över honom igen. Han slog honom i ansiktet och över bröstet.

Det hade varit en enkel sak för Bill att försvara sig eller skaka henne av sig men han gjorde varken eller. Han kände att hon hade rätt, och att han förtjänade det han fick. Han låg helt stilla och lät Jenny slå. Hon började tröttna och snart slog hon händerna för ansiktet och började gråta igen. Jenny satt grensle över Bill och han kände hur hennes kropp skakade. Hon grät och skrek ut sin förtvivlan innan hon till slut, utmattad, sjönk ihop mot hans bröst. Hennes långa hår kittlade honom i ansiktet och han förde det försiktigt åt sidan. Han vågade inte röra henne utan lät Jenny ta initiativet. Hon lyfte upp sina armar mot Bills hals och förde in dem under hans nacke. Hon hasade längre upp på honom och kramade honom så hårt hon förmådde. Jenny kysste snörvlande hans hals och lyfte huvudet så att hon kunde kyssa hans mun. Bill svarade avvaktande och sedan ivrigare. Förra gången hade han känt dåligt samvete men den här gången gav han sig hän och besvarade Jennys känslor.

Jenny grät och skrattade om vartannat när hon och Bill omfamnade varandra. Hon kurade ihop sig i hans starka, trygga famn Hon stödde sig på Bills bröst och såg kärleksfullt på honom. Hon älskade hans snälla ögon där han såg på henne. Ett mjukt leende spelade på hans läppar när han försiktigt höll om Jennys rygg och axlar. Hans ansiktsuttryck sade mer än ord och Jenny tyckte inte att livet verkade så mörkt och hemskt längre.

Bill överröste Jeny med kyssar när han kände hur hon stelnade till. Han såg att hon tittade över honom, mot en punkt bakom dem. Jenny gled av honom och han vände sig om. En äldre kvinna stirrade ogenerat på dem och fnyste något om dagens ungdomar. När kvinnan knyckt på nacken, vänt sig om och börjat gå därifrån såg de på varandra. Först finissade de åt kvinnan och sina egna förvånade ansiktsuttryck och sedan brast de ut i gapskratt.

Bill fnissande fortfarande när han hjälpte Jenny upp och de satte sig på bänken, Bill till vänster om Jenny. Han lade sin högra arm över Jennys axlar och tog hennes händer i sin vänstra hand. Länge satt de så, helt stilla. Efter en stund kände Jenny hur Bill började bli spänd, och hon såg på honom.

- Jag har något jag måste berätta för dig, Jenny. Det kommer att ta en stund men jag vill att du lyssnar på allt och inte avbryter. Är det OK?

Jenny nickade sakta och förberedde sig på det värsta. Så skonsamt som möjligt började han beskriva sin historia. Han berättade vad som hänt på sjukhuset, varför han hade gjort som han gjorde, vad som hände efter planets krasch över England och hur han till slut fick reda på vem han egentligen var. Han beskrev Helen och Jim för Jenny, och när han kom till bilolyckan kramade Jenny hans hand hårt. Det var svårt att minnas, ändå svårare att berätta, men det var nödvändigt.

När Bill berättat tystnade han och de satt stilla bredvid varandra. Mörkret hade sänkt sig över parken. Då och då skymtade månljuset fram bakom de svarta molnen som sakta seglade fram över himlen. De såg båda ut över dammens spegelblanka vatten. Månen som då och då blixtrade till i vattenytan hade en hypnotisk effekt..

Jenny försökte samla sina tankar. Det var så mycket som hade hänt på, vad var det nu, tjugo minuter. Hon undertryckte impulsen att titta på klockan. Erichs, nej tänkte hon och smålog för sig själv, Williams försvinnande stämde bättre nu. Hm, William. Det skulle ta lång tid att vänja sig av med att tänka på honom som Erich. Hon förlorade sig i funderingar om framtiden. Hur skulle de klara sig? Skulle de bo i England eller Tyskland? Något annat land? Sedan blev hon förbannad på sig själv. Alltid så djävla praktiskt lagd!

Hon vände sig mot Bill och satt sig så tätt intill honom att hennes panna snuddade vid hans.

- Vill du fortfarande ha mig, viskade Bill.

- Vad tror du, viskade Jenny tillbaks och slog armarna om honom. Jag bryr mig inte om ifall du är tysk eller engelsk. Du är min, och jag släpper dig aldrig.

- Jaha, mumlade Bill med munnen mot Jennys hals. Vad gör vi nu då?

- Vi går hem till mig, skrattade Jenny. Pappa har köpt apelsiner.

Senast uppdaterad 99-04-26.