Onsdag, 25 oktober 2949

- Jag är trött.

- I niohundra år har rymdskeppet Omega varit på väg. 8453 män, kvinnor, barn och djur startade resan. Den postindustriella versionen av Noaks ark. Genetiska toppexemplar, perfekt matchade och förberedda att övervinna allt och plantera mänsklighetens frö i universum. Skeppet bar med sig en hel världs hopp och förväntningar.

Femhundra år har jag rest ensam. Ett dött skepp, utan mål, utan riktning. En hypermodern gravkammare, mänsklighetens sista monument. En varning till universum, från en död civilisation.

- Under sent 2000-tal upptäckte man att det uttunnade ozonskiktet över Nord-europa, U.S.A och Kina var på väg att kollapsa fullständigt. När Kina uppfyllt sin plan att ge varje hushåll ett kylskåp och västeuropeiska kylskåp fyllt öststaterna kunde man skönja ett ökande utsläpp av freoner. Under en period av tio år fördubblades freonutsläppen, varje år. Miljörörelserna som i väst, efter år av strider, fått fram sträng lagstiftning hade inget inflytande i de nya storkonsumerande länderna. Varför skulle inte de få njuta av samma lyx som Västvärlden? Vilka var vi att tala om för dem att de inte kunde eftersträva vår levndasstandard. Alla misstag som de gamla västländerna gjort upprepades i tredubbel skala. Sent omsider kom insikten, men då var det för sent.

- Vi visste bäst. Vår arrogans var total. Trots att Greenpeace och andra miljöorganisationer i studie efter studie kunde påvisa effekterna av alla industriutsläpp, skogsskövlingar, rovdrift visste vi bättre. "Marknaden" kunde inte ha fel. Den fick inte ha fel. FN, eller det som var kvar av organisationen, lade ut förfrågan på 2500 företag över hela världen. Frågan man ställde var enkel: Vad kan göras för att förhindra ekosystemets ödeläggelse.

Företag inom genetisk forskning uppfann, och ympade in gener, vars funktion var att få människor att äta mindre. De skapade plantor som gav 5 ggr mer i utbyte, tjurar och kor med åtta ben och bakterier som levde på oljespill. Man tillverkade syntetiska ätpinnar till japanerna. Plast- och pappkartonger byttes mot kartonger gjorda av stärkelse. Mycket gjordes, men alla åtgärder inriktades på symptomen och inte på problemet. Jordens resurser förslösades.

- Vi hade kunskaper att förse varje elev i skolan med en Inter- och UniNet-ansluten multimediadator. Datorer förstod tal och allt kunde skötas från hemmets VR-enhet. Aldrig hade människor kunnat nå varandra lättare - aldrig hade människor varit ensammare.

En motreaktion var oundviklig. Små byar, helt utanför det datoriserade samhället uppstod. Man återvände till naturen och försökte odla marken. Golfbanor plöjdes upp i militanta aktioner, energiskog brändes och betongförorter revs för att bereda mer mark för jordbruk. Länder skakades av inbördeskrig. Men det var bara början. När ozonskiktet försvann brändes marken sönder. Hudcancer blev den största dödsorsaken och områden på 100-tals mil på var sida om ekvatorn blev obeboeliga. Enorma folkvandringar skedde. Alla som orkade flydde.

- Landgränser kunde inte hållas. Alla vackra tal om solidaritet betydde inget. EU försökte stoppa invandringen från Afrika och Asien men det var lönlöst. De starka överlevde, de svaga gick under. På tjugo år minskade befolkningen från 9 miljarder till ofattbara 50 miljoner. Befolkningen var koncentrerad till Skandinavien och de västra delarna av Ryssland. Konstbevattning och genetiskt manipulerade grödor hjälpte till att stabilisera försörjningen för 30 miljoner människor. Alla tvingades bli vegetarianer. Kött förunnades bara den nya eliten, krigarlorderna.

Samma maktelit förstod att det endast var fråga om ytterligare 30 år innan Jorden som planet var död. Det fanns ingen möjlighet att vända klimatförändringarna. Istället för att satsa allt på att få fram en fungerande infrastruktur lade de tre största lorderna alla egendomar i ett sista storslaget projekt - Omega. Pengar hade inget reellt värde men det tog 10000 man 5 år att bygga det 20 x 5 kilometer stora rymdskeppet. Det byggdes i omloppsbana kring Jorden. Projektet gjorde definitivt och slutgiltigt av med de sista guld-, silver- och platinafyndigheterna i världen.

Parallellt med skeppskonstruktionen togs besättning och passagerare ut. Lorder med familj fick 300 av 6000 platser. Man hade via omfattande studier fastslagit att 6000 individer gav en tillräckligt stor genpol för att mänskligheten skulle kunna starta om på nytt. Uttagningskraven var höga, mycket höga. Ärftliga sjukdomar kontrollerades 5 generationer bakåt. Hälsa, kondition, fruktbarhet och allmän livsduglighet poängsattes. De som godkändes genomgick långa och smärtsamma behandlingar. Efter behandlingen beräknades livslängden från 1200 år till evig. Kroppens tillstånd styrdes av proteinbaserade mikroprocessorer, inopererade i hjärnan. Supermänniskor skapades.

Torsdag, 9 november 2949

- 12 oktober 2145 togs skeppet i drift. Vår kurs var förprogrammerad att ta oss ur solsystemet med riktning mot Barnards stjärna. Skeppets sluthastighet var beräknad till 99,6% av ljusets. Det skulle ta oss sju år att nå marschfart. Så nära ljusets hastighet tedde sig rymden helt svart. All navigation sköttes av tre parallellkopplade NISC-datorer. Vi lämnade omloppsbanan med vetskapen att vi aldrig mer skulle få se Jorden. Många lämnade föräldrar och syskon efter sig. Så länge skeppets teleskop kunde visa de förbrända resterna av vår en gång så vackra planet var Visitronen välbesökt. Människor samlades i grupper och pratade. De mindes, grät och skämdes. De begrät en döende värld, sina familjer och sig själva.

Under många år fungerade skeppet och samhällsstrukturen. Födelsekontroll och förlängt liv skapade dock nya och besvärliga situationer. Människor började gå varandra på nerverna. Oförklarliga och oprovocerade mord ägde rum. Snart vågade ingen gå ut ensam. Man hade inte räknat med att högintelligenta, välutbildade och socialt välanpassade män och kvinnor plötsligt skulle gå bärsärkagång med laserknivar och golfklubbor. Det fanns inget polisväsende, ingen egentlig myndighet som kunde styra och kontrollera.

Medborgargarden bildades. Skeppet delades in i zoner beroende på ras, intelligens och andra särskiljande drag. Antalet självmord ökade lavinartat. Fysiskt fanns inga problem, det var bara så att människor inte hade de psykiska förutsättningarna att bli mycket äldre än 200 år. Beroende på disposition blev de rastlösa, deprimerade, apatiska eller våldsamma. Som en av skeppets psykologer fick jag ta emot fall efter fall av massiva psykoser. Vi försökte med sömnterapi, VR, regression, psykoanalys. Inget hjälpte. De som inte mördades eller tog sina liv frystes ned. Många gick frivilligt in i Stasis, andra tvingades in. I ett försök att förhindra folkmord fylldes de 5000 kryokistorna med livströtta passagerare. 489 resenärer hade redan mist sina liv genom olyckor, mord eller självmord. De återstående betraktades som mest stabila och ansågs ha en chans att överleva.

Vi uppfann evigt liv. Men vad är ett tomt, om än evigt, liv värt?

Lördag, 31 december 2999

- Ikväll är nyårsafton. Universum går enligt vår tideräkning in på sitt fjärde årtusende. Tiden var alltid vår Gud. Vi var slavar under klockan, men de som ansåg att det inte spelade någon roll om 1000 år hade rätt. Våra ynkliga år av existens betyder inget för Universum.

Jag tände ett ljus i morse, eller var det igår. Jag minns inte längre. Ett ljus för mig. Ett ljus för alla. Måste skingra skuggorna. Skeppet är kallt och mörkt. Jag fryser ständigt. Klimatkontrollen påstår att temperaturen i lägenheten är 22°C men den ljuger. Precis som de andra datorerna. Men jag vet! Med tredubbla säkerhetssystem borde de kunna ordna ljus och värme åt en person. En person förresten, jag är inte ensam längre. Spöken kommer till mig på nätterna. Jag vet att det är spöken för de var inte med när resan startade. De gömmer sig i väggarna och bakom dörrar. De tror inte att jag hör när de viskar till varandra. Jag vågar inte längre lämna min lägenhet. De som väntar utanför är inte helt mänskliga. Kanske har vi äntligen fått kontakt med en annan civilisation?

- Nu vet jag vet att jag håller på att bli galen. Skeppets sensorer visar inga andra livstecken än mitt och de nedfrusnas. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att min hjärna till sist slutat att fungera. Mina egna iaktagelser och diagnostiserings-utrustningen visar alla klassiska symptom på akut schizofreni och paranoia. Lustigt, det känns inte annorlunda eller konstigt.

Måndag, 8 mars, 3005

- Jag är blind, och nästan helt döv. Det enda jag hör är mina hjärtslag. Själva naturen har avstannat, de fysiska lagarna gäller inte längre. Min ord dör när jag försöker tala. Skeppets belysning har slutat fungera. Värmen har sjunkit till 8 grader. Jag fryser in i själen. Jag har inte ätit på sju veckor, jag är nästan 900 år gammal och kan inte dö.

Mitt liv fyller inte längre någon funktion. Skeppets datorer fortsätter, som de alltid gjort, att styra skeppet med sitt "död-mans-grepp". Allt har avstannat. Det är bara skeppets massa som för det framåt. Likt den Flygande Holländaren klyver vi tomheten. Fläktarna är still, så jag slipper i alla fall stanken från de avstängda kryoenheterna. Spökena har inte besökt mig på många år. Jag är i sanning den sista levande människan i Universum. Varför lever jag? Vad bestämde att jag skulle förpassas till en grå zon, en icke existens? Kanske är jag redan död. Förevigt förvisad till helvetet.

Vi ansåg oss stå överst på livets skala. Vi var avbilder av vår Gud. Vi var ofelbara. Men till slut kom straffet. Muslimer, kristna, scientologer, Moon childs, ateister, börsmäklare. Alla fick del av Universums straff. En livsoduglig ras förtär sig själv och felet åtgärdas. Kommer vi att fungera som ett varnande exempel eller är alla varelser dömda att göra sina egna misstag?

- Om någon hör detta - Förlåt mig. Jag är på väg in i mörkret.

- Jag väntar...

Senast uppdaterad 99-04-26.