Det ser ut att bli regn. Det är svårt att se ordentligt eftersom min säng står intill väggen och jag fortfarande inte kan vrida på huvudet. Min läkare säger att vi får vänta och se, men jag ser på honom att han inte hyser stort hopp. Om de har tid rullar de fram mig till det stora fönstret i andra änden av salen och jag har varit ut en gång. Det är svårt att vara helt beroende av andra för något så enkelt som att kika på himlen. Men jag har inte alltid varit förlamad. Låt mig berätta min historia.

Det hela började för knappt två år sedan. Jag hade avslutat mina studier och fått anställning på Cyklonen AB. Jag fick betalt för att syssla med min hobby - väderberäkningar. Till mitt förfogande hade jag en av de kraftfullaste datorer som någonsin byggts och jag kunde använda den hur mycket jag ville. Det var väl där det gick snett. Jag jobbade längre och längre dagar, ibland sov jag till och med över på kontoret. Jag hade nämligen en gammal formel för väderberäkningar som jag inte kunnat testa förut eftersom datorkapaciteten saknats. Nu när jag hade datorn blev jag som förhäxad.

Jag satt i timmar och tittade på beräkningarna. När vi dessutom fick en holografisk projektor som visade formeln i form av figurer var jag förlorad. Jag levde för min formel och det fick jag betala dyrt för. Lisa stack. Med en manlig aerobicsinstruktör, kan du fatta? Mitt sociala liv inskränkte sig till lunch i den stora matsalen, ibland åt jag bara en macka vid datorn. Jag började tappa vikt och missköta min hälsa. Det här låter ju fullständigt vansinnigt det medger jag, men det gav positiva resultat också. Från att ha varit en matematisk konstruktion förfinade jag min formel till den grad att den började få liv. Först bestod den grafiska bilden bara av några gröna cirklar och streck men ju mer detaljerad jag gjorde formel desto vackrare blev den holografiska representationen. Till och med ledningen dök upp ibland och förhörde sig om framstegen.

En fredag, jag kommer ihåg det så väl eftersom det var min födelsedag, uppträdde det första ovädret i projektionen. Det var bara några millimeter i diameter men jag kände igen mönstret direkt. Det var som en krusning på vattenytan men nu visste jag att jag var på rätt väg. Jag struntade givetvis i födelsedagsfesten och försjönk i nya beräkningar. Jag gick knappt ut ur rummet på hela helgen och när måndag kom visste jag hur en storm bildas. Trodde mig veta i alla fall.

Sedan dröjde det naturligtvis en tid innan jag kunde presentera mina resultat. Jag tänkte inte på det då, men så här efteråt inser jag att ledningen redan då hade "planer" för min formel. Planer som jag inte hade en aning om och som jag definitivt hade satt stopp för. Jag fick nämligen en assistent, Peter Månsson. En jäkligt trevlig kille, duktig vara han också. Tillsammans skapade vi alla upptänkliga typer av oväder. Ja väder överhuvudtaget. Det var en berusande känsla att knappa in värden för vind, landmassa, kustlinje och de andra parametrarna vi tagit fram och sedan se en tornado bildas. Jag erfor en nästan gudomlig känsla av makt när vi sedan ändrade ett par nyckelvärden och fick stormen att bedarra.

En dag fick jag se Peter i samspråk med företagets ägare, Jörgen, och två av företagsadvokaterna. Mellan sig hade de en bunt papper som en av advokaterna ivrigt pekade på och bläddrade i. Samtalet tystnade tvärt när jag anslöt. Peter såg lite skuldmedveten ut men Jörgen var eld och lågor. Han berättade att alla som var något inom väderforskning var på ingång. Han drog sig med mig bort mot sitt kontor men jag hann läsa överskriften på pappersbunten. ANSTÄLLNINGSKONTRAKT.

Jag hade inte en tanke på att det kunde ha någon koppling till mig, men de plockade in en till kille i mitt team. Jag protesterade men Jörgen övertalade mig om fördelarna att ha en kille med kunskaper i marknadsföring. Det hände mycket runt projektet och jag började tappa greppet om alla typer som kom in och hade åsikter. Men det som slutligen fick upp mina ögon för vad som höll på att hända var ett nattligt besök.

Jag hade blivit beordrad att inte jobba så mycket. Jag trodde skrattretande nog att det var av omtanke om mig, men det var givetvis ett led i planen. Vi höll på att förbereda en multimediapresentation i den stora hörsalen så jag hade ingen möjlighet att ta ledigt. Därför gav jag Helena mitt passerkort och bad henne logga ut mig. Jag släckte lyset och drog ner kontrasten på bildskärmen så att de som eventuellt gick förbi kontoret inte skulle se att jag fortfarande var kvar.

Jag hade precis ställt upp tältsängen och var på väg att ta en tupplur när jag hörde hur någon stack ett kort i dörrens kortläsare. Jag hade inte lång tid att gömma mig så jag dök in bakom skrivbordet och hoppades att det bara var en nattvakt som gick sin runda. Förvånad såg jag att så inte var fallet. Jag såg bara skorna på dem som kom in men det var fyra män.

Jag hörde omedelbart att en av dem var Jörgen, och när de ställt sig runt datorn hörde jag Peters röst. Han skulle demonstrera vårt väderprogram. Det började som vilken demonstration som helst men plötsligt började en av de okända männen att ställa mycket initierade frågor. Frågor av en mycket obehaglig natur. Och Peter visste "för" mycket. Han kunde programmet nästan lika bra som jag och vad värre var, han tog fram ytterligare ett program som tydligen var avsett att samverka med mitt. Jag fick inte helt klart för mig vad det var, men Peter kallade det för hårt ljus. Peter knappade in några kommandon och sedan hördes ett samfällt sus av beundran. De skrattade allihop och så var demonstrationen över. Peter stängde av datorn och lämnade rummet. Men på utvägen hörde jag Jörgen säga: "Jag tror nog att Onkel Sam ska bli nöjd". Han stängde dörren bakom sig.

Jag låg kvar ett bra tag bakom bordet. Bortsett från att de kunde komma tillbaka försökte jag samla mig och förstå vad jag just hört. Mitt program skulle inte användas för att kalkylera risker för stormar och orkaner. Det var avsett för militärt bruk. Det kunde inte vara möjligt. Hur tusan hade de tänkt använda simulerade oväder att slåss med?

Nå, jag kravlade mig upp och satte mig på den fortfarande varma stolen. De hade bara slagit av skärmen så jag fick snabbt upp programmenyn. Jag hoppades att Peter inte kände till mitt loggprogram och jag hade tur. Tänk att en liten textfil kan vara så värdefull. Jag skummade igenom posterna tills jag upptäckte ett program jag inte kände igen. Det låg på en annan server men jag hade sedan länge tillskansat mig huvudlösenordet från Jörgens skrivbordsunderlägg.

Jag gick till väga på samma sätt som Peter gjort med ökande avsmak och rent ut sagt rädsla. Inte nog med att de hade lurat mig, det verkade dessutom som om deras vapen faktiskt fungerade. Genom att koppla programmet för hårt ljus till mitt väderprogram kunde de starta riktiga oväder. Riktiga som i "verkliga". De oväder som jag skapade i holografprojektorn kunde släppas lös var som helst på jordklotet genom att utrusta ett flygplan med en projektor för hårt ljus. Jag trodde inte mina ögon. Hur i helvete kunde Jörgen beblanda sig med militärer!

Jag insåg att det bara var en tidsfråga innan de stängde mig ute från projektet. Och jag hade ingen tanke på att låta några stridspittar sno mitt program. Jag hade kopior av all viktig information och i övrigt hade jag formeln i huvudet. Det som återstod att göra var att radera alla filer från Cyklonens datorsystem. Och jag visste precis hur det skulle ske. Men först kontrollerade jag noga att ingen fanns inloggad.

Som en av gruppledarna visste jag att det fanns ett mer eller mindre hemligt labb i källaren. Det var en officiell hemlighet så att säga. Om det existerade en hårdljusprojektor fanns den där, och då skulle jag ha den. Jag stängde av skärmen och smög mig ut ur kontoret. Det var mörkt och öde men jag beslöt mig trots allt för att ta det försiktigt. Istället för hissen tog jag trapporna ner till källaren och det labbet.

Herre Gud, där stod den. Projektorn existerade faktiskt. Den var påslagen och mitt på den gula och röda metallplattan snurrade en liten luftvirvel. Den var inte mer än halvmetern hög, men den var vacker att se på. Den väste när jag förde handen genom den. Den ryckte och slet i skjortärmen, nästan nafsade. Den löstes nästan upp men återbildades omedelbart.

Resten var egentligen en baggis. Jag satte mig ner vid datorn och försökte få en känsla för hur det fungerade. Mitt program skapade väder utefter bestämda förutsättningar men med den här apparaten kunde jag styra vinden när den väl uppstått. Det satt till och med en joystick på tangentbordet. Jag rörde den uppåt och vinden tog ett skutt bort från mig. Jag rörde den åt vänster och virveln lydde snällt.

På skärmen läste jag att virveln tillverkats för över en månad sedan, att den som störst varit närmare två meter hög och att den för närvarande förbrukade 1 kWh. En av tre anslutna generatorer användes till 0,01 procent. Det fanns med andra ord hur mycket kraft som helst att tillgå. Jag drog igång alla generatorerna, vilket fick hela labbet att vibrera. Styrprogrammet var enkelt att sköta och jag hade ju inte tänkt flytta virveln någon längre sträcka. Jag ställde in programmet att använda all tillgänglig elkraft, att skapa virveln i den västra flygeln och sedan köra en åtta över hela kåken för att slutligen lägra sig över hårdljuslabbet. Därefter ställde jag in en fördröjning på 10 minuter. Tillräckligt för att jag skulle hinna ut ur huset och en bit bort.

En sista kontroll och sedan aktiverade jag programmet. Jag såg nedräkningen på bildskärmen när jag snabbt begav mig därifrån.

Jag vet fortfarande inte vad som gick snett. Kanske var det vibrationer. Kanske var det elkraften från de tre generatorerna tillsammans som gav datorn hicka. Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll. Det enda jag kommer ihåg är att jag hade handen på ytterdörren och höll på att ta mig igenom säkerhetsproceduren. Först kände jag en stöt som fick mig att tappa balansen. I nästa ögonblick exploderade huset runt om mig. Jag vet från nyhetsrapporteringen att huset i praktiken imploderade. Taket rasade in och drog med sig övriga våningar. Idag finns det inget kvar av sexvåningshuset, ja förutom en hög av krom och marmor.

Jag kastades iväg som en vante och landade nästan ett kvarter bort. Jag hamnade på rygg, mot en trottoar och det var där brandkåren hittade mig en stund senare. Alla säger att jag haft en otrolig tur. Och det är möjligt att de har rätt. Jag kan visserligen inte röra mig, men jag har kvar mitt förstånd och mitt samvete är rent. Självklart har Jörgen hälsat på och det verkar faktiskt som om han är ovetande om min roll i katastrofen. Han vill naturligtvis att jag ska fortsätta att jobba för Cyklonen, men jag sätter aldrig min fot där igen. Jag har kontaktat ett antal universitet och fått ett flertal intressanta förslag.

Var det värt det? På den frågan måste jag svara ja. Jag blev förblindad av min egen förträfflighet, men det kommer inte att upprepas.

Senast uppdaterad 99-09-17.