Kap 19 i Stafettnovellen
  Abise betraktade Zinnith med nyfikenhet. Hon kunde bara dra sig till minnes tre tillfällen då någon faktiskt hade haft fräckheten att utmana henne. Alla utmanare hade varit män, och ingen av dem var längre i livet.
  - Du är inte rädd? frågade Abise leende och gjorde ett utfall som mest var avsett att skrämma Zinnith. Men hennes blixtrande snabba spark missade grovt eftersom Zinnith smidigt vek undan och istället gav Abise en kraftig knuff i bröstkorgen. Abise tappade balansen och föll tungt över ett bord som med ett våldsamt brak knäcktes under hennes tyngd. Zinnith kastade en blick mot bakdörren för att försäkra sig om att Kira, Tomas och Hereia hunnit sätta sig i säkerhet. Hon suckade lättat när hon såg Tomas försvinna runt hörnet på byggnaden närmast värdshuset. Kunde hon bara hålla Abise stången några minuter till så skulle de klara sig.
  Frostkrigaren tog sig upp på fötter och vräkte svärande delar av det knäckta bordet mot Zinnith, som sökte skydd bakom en av de kraftiga bjälkarna som höll taket uppe. Abise rättade till sin mantel och ett uttryck av avsmak drog över hennes ansikte.
  - Men vid i Aegnanoth, fräste hon och höll demonstrativt upp resterna av en måltid som fastnat på hennes vackra klädedräkt. Min nya mantel, konstaterade hon surt samtidigt som hon förvandlade potatisskal och benbitar till is och krossade dem så att flisorna yrde. Abises ögon brann med klara blå och vita lågor när hon strök sitt vildvuxna hår bakåt och såg på Zinnith som hopkrupen väntade på nästa attack. Zinnith slog ut med armarna som för att säga "så går det när du ger dig på mig".
  - Vem som helst kan ha tur, svarade Abise torrt och drog upp överläppen så att hennes skarpa tänder blottades. Hon fnös föraktfull och tog av sig manteln som hon sedan omsorgsfullt vek ihop och placerade över en stolsrygg. Hon vände sig om igen och höll fram sina händer med handflatorna uppåt. Blå islågor slog upp och i nästa ögonblick höll hon fem sylvassa istappar i varje hand. Men en rörelse så snabb att Zinnith knappt uppfattade den kastade Abise istapparna mot henne. Fem mot ansiktet, fem mot bröstkorgen.
  Abise kastade sig framåt mot Zinnith för att utdela det avgörande slaget men hon stannade förbluffad i språnget. Istället för att gnällande krypa ihop och skydda sig svepte Zinnith båda sina armar i en båge framför sig och förvandlade istapparna till vatten som oskyldigt landade på golvet mellan dem. En våg av intensiv värme, nästan som eld slog emot Abise och hon ryggade med ett förskräckt utrop tillbaka.
  - Imponerande, flämtade hon med ena armen höjd till skydd. Zinnith svarade inte, men log självsäkert. Det sista hon önskade var att visa Abise hur rädd hon var. Erfarna eldbringare var överlägsna även den mäktigaste av frostkrigare men Zinnith var långt ifrån fullärd. Att smälta de tio istapparna hade frestat på hennes styrka och det var bara en tidsfråga innan Abise insåg att allt Zinnith hade var några elementära försvarsknep.
  - Jag har tydligen underskattat dig, morrade Abise och rättade till sin rustning. Nå, jag gör aldrig samma misstag två gånger. Jag tror att det är dags att sluta leka och istället avsluta vårt lilla, hon log, meningsutbyte.
  Abise ställde sig mitt i rummet, med armarna utsträckta åt sidorna. En kall vind svepte runt henne och genom värdshuset. Vindstyrkan ökade tills stolar och bord kastades mot väggar och fönster. Hon spärrade ut sina kloliknande fingrar och riktade sina svarta ögon mot Zinnith. Till synes utan ansträngning formade hon ett glänsande mörkblått klot i varje hand. Klot som snabbt växte i storlek och vars inre verkade bestå av flytande is.
  Zinnith hade aldrig sett något liknande och visste inte hur hon skulle möte den kommande attacken. Det enda hon visste var att hon måste hålla kvar Abise ytterligare någon minut. Abise såg osäkerheten och flinade.
  - Inte så stursk nu va? Det hade blivit lika kallt inne som utanför och Abises andedräkt förvandlades till ett moln av iskristaller. Men det ska bli värre, min vän. Hon placerade de två kloten framför sin mun och blåste. Från kloten frigjordes en snöstorm och Zinnith hann bara kasta upp en primitiv värmesköld som reflekterade det värsta ut genom bakdörren. Kraften i stormen var ändå fullt tillräcklig för att slå omkull henne och skicka in henne i eldstaden.
  Abise förstärkte stormen och överröste Zinnith med sylvassa isskärvor tills hennes sköld inte längre orkade stå emot. Zinnith kämpade för att komma på fötter, men halkade på isen som låg över golvet och föll stönande omkull igen. Obekymrad om det hala underlaget ställde sig Abise på huk över Zinnith. Hon grep tag om Zinniths hår och ryckte upp henne från golvet bara för att med full kraft slänga henne över ett omkullvält bord. Det knastrande ljudet som uppstod när Zinniths vänstra arm bröts straxt under armbågen hördes inte över stormens ylande men Abise såg Zinniths plågade ansikte och hon var nöjd.
  Zinnith kröp ihop bakom bordet, det gjorde ont att andas och smärtan som strålade genom hennes kropp förde henne till medvetslöshetens rand. Men Abise skulle inte nöja sig med att ha misshandlat henne halvt till döds. Hon skulle fullfölja sin attack till det oundvikliga slutet. En chans tänkte hon slött, jag får en enda chans. Tårar av smärta rann nedför Zinniths ansikte när hon ruskade på huvudet för att samla tankarna. En ljusvärja. Så liten att hon kunde gömma den i handen.
  Så trött att hon inte ens orkade lyfta huvudet från den skrovliga isen använde Zinnith sina sista krafter till att forma en guldskimrande kniv som hon höll hårt i högra handen. Hon rullade över på mage och tryckte kniven mot sin höft. För att inte ge efter för tröttheten borrade hon in spetsen på kniven i handflatan.
  - Hallå där, har väl inte svimmat? ropade Abise och vräkte undan bordet och sparkade på Zinniths livlösa kropp. Zinnith stönade. Abise lyfte upp och höll Zinnith mot väggen med ena handen, i andra handen höll hon sitt blåskimrande svärd. Hon förde eggen längs Zinniths haka och gav henne en örfil med flatsidan av svärdet. Zinnith öppnade ett öga och såg uttryckslöst på Abise. När Abise triumferande höjde sitt svärd högg Zinnith med all kraft hon var mäktig.
  Det sprutade gnistor om bladet när det utan motstånd gick igenom Abises rustning och helt begravdes i hennes hals. Abise tog sig hostande åt halsen och gick ner på knä. Hon tappad svärdet och ett förvånat uttryck drog över hennes ansikte innan hon medvetslös rullade över på rygg. Zinnith väntade inte utan kom långsamt och mödosamt på fötter. Hon hade nått sitt mål att köpa tid åt Kira, och det vore så skönt att få lägga sig ner och sova. Men hon hade mycket att göra innan hennes tid var inne så hon släpade sig mot bakdörren och friheten. Men inte ens Zinniths järnvilja kunde hjälpa henne när hon sakta knuffade upp den gistna dörren och fann sig stående framför Sankak. Att hon lyckats oskadliggöra en frostkrigare var fantastiskt. Att övermanna ytterligare en var omöjligt. Ändå försökte Zinnith snyftande stappla förbi den väldige mannen, bara för att lätt fångas in av honom.
  - Inte så fort min sköna, sa Sankak och bar in henne i värdshuset igen. Zinnith orkade inte kämpa längre utan fogade sig i sitt öde. Hon välkomnade mörkret och hoppades att hennes offer inte varit förgäves.

Kap 34
Hereia såg sig själv och de andra från en plats långt ovanför den blåvita isen. En känsla av total lycka fyllde henne och hon skrattade högt när hon insåg att hon med tankens kraft kunde förflytta sig snabbare än en häst kunde bära sin ryttare. Hon flög över det kalla, svarta vattnet bort mot den andra strandkanten och sedan tillbaka. Hon kände varken av kyla eller vind när hon återvände till Zinnith som inte hade rört sig sedan hon sist såg henne. Hereia föll på knä intill Zinnith.
  - Zinnith, ropade hon för att överrösta den ylande vinden. Zinnith, kan du höra mig?
  Men inget svar kom över Zinniths bleka läppar. När Hereia sträckte fram sin hand för att röra vid sin fallna vän gick den rakt igenom henne. Med ett utrop av förvåning ryggade Hereia bakåt. Hon höll upp sina händer och upptäckte att hon kunde se igenom dem som om de vore gjorda av vatten. Hon såg en svag rörelse under handflatan och såg att Zinnith dragit ett tveksamt andetag. Hereia gick närmare och såg att den del av Zinniths kind som hennes hand vidrört hade fått en varmare färg.
  Först en aning tveksamt, men sedan allt ivrigare förde hon sin hand över hela Zinniths ansikte. Huden återfick sakta sitt liv och Zinniths andetag blev starkare. Hereia förde sina händer över hela Zinniths kropp och efter vad som verkade vara en evighet slog Zinnith upp sina ögon. Hereia log åt henne men insåg så att Zinnith varken kunde se eller höra henne. Med ett stönande tog sig Zinnith upp på fötter igen och såg sig om efter sin häst. Hon lockade genom att smacka med munnen och från en mörk del av gläntan uppenbarade sig hästen. Den kom fram och tryckte sin mule mot Zinniths axel.
  Tystnaden bröts plötsligt av ljudet från knäckta grenar. Alla tre vände sig om mot ljudet. Var det ett djur eller hade förföljarna nått ikapp dem?
  Zinnith tog hastigt tag om sadeln och letade efter stigbygeln.
  - Ååå, klagade Hereia förtvivlat. Upp på hästen igen. Skynda dig. Hereia flög upp i luften och spanade bort mot det håll varifrån ljudet kom allt närmare. Det var Abise, Sankak och ytterligare en man. De var nästan framme vid gläntan och Zinnith hade bara precis kommit upp på hästen. Hereia återvände till Zinnith som kämpade för att driva på hästen genom det djupa snötäcket.
  Hereia svävade mellan Zinnith och Törnhund. Hur obegripligt det än var så vann Törnhund och iskrigarna på dem. Zinniths häst gnäggade av skräck när den kände lukten från förföljarna och den kämpade till dödens gräns för att finna fast mark för sina hovar.
  - Mästare, kvinnan där är Zinnith. Hon är av ringa betydelse, ropade Sankak.
  - Det är inte kvinnan av kött och blod jag är intresserad av, svarade Törnhund och drog fram en rödglänsande dolk. Det är anden hon har med sig. Hereia hörde vad som sades och vände sig om lagom i tid för att se Törnhund höja armen till kast. Om han kan se mig, hann hon tänka, så kanske hans vapen kan skada mig.
  Hon drog sig bort från Zinnith så att hon inte skulle vara i kastlinjen om kniven skulle missa Hereia. Törnhund kastade dolken, och Hereia ur dess väg. För sent insåg hon att Törnhund kastat även en andra dolk. Kniven passerade genom hennes axel och Hereia kände en våg av smärta. Hon tog sig åt sin axel som verkade oskadd. Borta på isflaket skrek Tomas till när han såg att blod börjat rinna nedför Hereias vänstra axel.
  - Vi måste göra något, ropade han. Kira, hjälp henne!
  - Jag vet inte hur, flämtade Kira. Hon tog Hereias händer och kände ringen och medaljongen vibrera.
  - Om jag inte kan skada anden kanske jag kan ta hand om kvinnan, trots allt, morrade Törnhund och vände sin uppmärksamhet mot Zinnith. När Törnhund bara var några steg från att dra ner både hästen och Zinnith i snön reagerade Hereia instinktivt. Hon gled upp bakom Zinnith och "grep tag" om henne. Hon kände en våg av energi och i nästa ögonblick tumlade de båda ner på det våta isflaket. Hereia var tillbaka i sin egen utmattade kropp och Zinnith hade materialiserats till synes ur tomma intet.
  - Vid alla knotors moder, utbrast Fannmark och ställde sig framför Zinnith med yxan i högsta hugg.
  - Stopp! ropade Kira. Det där är Zinnith, hon är vår vän.
  Kvar i gläntan röt Törnhund ut sin besvikelse.

Kap 39
  I slavlägret fick kvinnor och män inte vistas tillsammans så det dröjde nästan två veckor innan Kira såg Artline igen, och då helt flyktigt i en av tunnlarna som ledde ner till gruvorna djupt under ishavet. Han såg tärd ut och orkade bara ge Kira ett svagt leende innan en av vakterna bryskt knuffade honom vidare. Kira ville springa efter honom men Alisa tog tag i hennes arm och hindrade henne.
  - Sluta Kira, om vakterna får för sig att du ställer till med bråk kommer de att skicka dig till Dvarlak. Hon slog ner blicken och gjorde ett skyddstecken.
  - Dvarlak? frågade Kira samtidigt som den långa raden av kedjade fångar nådde den stora grottan där andestenarna bröts. Dag som natt slet hundratals arbetare, Kira var rädd att det var många fler, med att hacka fram små skimrande stenarna i ett evigt skymningsljus. Det var kallt och blött, enda möjligheten att hålla sig varm var att hacka hela tiden och inte stanna upp annat än för att be vakterna om vatten.
  - Dvarlak är Groglans tortyrmästare. Om du blir skickad till honom kommer du aldrig mer tillbaka.
  - Men har ingen någonsin lyckats rymma härifrån?
  - Inte vad jag vet. Och vart skulle du fly, Kira? Alisa log ett uppgivet leende och slog ut med armarna. Vi befinner oss under ett hav av is, till och med på sommaren ligger isen. Vi skulle frysa ihjäl långt innan vi hunnit till land. Hon ställde sig intill Kira och viskade. Du måste acceptera ditt öde Kira.
  - Men det här är inte mitt öde, svarade Kira sammanbitet. Och jag kommer att hitta en väg ut. Hon tystnade och högg sin hacka i den porösa stenen. Jag kommer att hitta en väg ut upprepade hon lågt för sig själv medan varje hugg av hackan fick gnistorna att yra.

*

Efter skiftet återvände Kira till sovsalen. Hereia och Zinnith halvlåg redan i sina sängar, konstruerade av säckväv och slanor av någon form av träd. De satte sig upp när Kira stönande sjönk ner. Kroppen värkte och hungern brände i hennes mage. Hon slöt ögonen och vilade sig en kort stund innan hon såg upp igen.
  - Jag tror att jag vet vad Groglan använder stenarna till, sa hon. Hon höll en av de små blå stenarna i sin hand och synade den. Zinnith flämtade och såg sig om i salen. När de hittade en sten skulle den omedelbart överlämnas till närmaste vakt, och straffen för att inte göra det var hårt.
  Ingen verkade dock ha märkt något och vakten vid dörren såg närmast ut att sova. Hon och Hereia flyttade sig närmare Kira. Stenen såg inte märkvärdig ut men något speciellt måste det ju vara eftersom Groglan var så besatt av att söka efter dem.
  - Vad då till? viskade Hereia.
  - Var för sig är stenarna bara stenar, men titta vad som händer när jag lägger två intill varandra. Kira lade en till sten bredvid den andra. Först hände ingenting men sedan syntes ett svagt ljus inne i de två stenarna. Ljuset blev starkare tills konturerna av stenarna suddades ut och det såg ut som om hon höll två glödande kolbitar. Enda skillnaden var att glöden var blå.
  - Är de varma? frågade Hereia förundrat.
  - Nej, men när jag håller dem i handen känner jag hur en underlig energi flyter genom kroppen. Här, håll dem. Hon tog Hereias hand och flyttade över stenarna. Hereia fnittrade till när stenarna kittlade hennes handflata men sedan spred sig ett sällsamt uttryck över ansiktet.
  - Jag känner mig glad, och stark tillade hon. Som om jag kunde göra vad som helst. Hon gav stenarna till Zinnith som erfor samma underbara känsla av styrka.
  - Jag tror att stenarna kan vara vår väg ut, viskade Kira.
  - Möjligtvis till Dvarlak, morrade en mörk röst bakom dem. De for förskräckta upp och upptäckte att vakten som förut såg så ointresserad ut smugit sig upp till dem. Ni kjoltyg är ofta för fega och rädda för att hitta på något, så jag tror att Dvarlak kommer att bli förtjust. Det var länge sedan han plågade livet ur en kvinna. Han grinade belåtet och riktade sitt tunga spjut mot Kira.
  - Jag tror inte det, hördes ytterligare en mansröst. Ur mörkret dök Cain och Artline upp. Med ett enda våldsamt slag klubbade Cain ner vakten som föll ihop på golvet.
  - Kom, sa Artline och hjälpte dem upp. Fannmark håller vakt men jag tror inte att vi har lång tid på oss, Groglan har en imponerande vaktstyrka till förfogande.

Kap 43
Groglans död verkade vara början till undergången för det jättelika underjordiska riket. Faran var inte längre vakterna utan något mycket värre. Vakterna som tidigare hade följt sin härskares minsta vink betraktade förvirrade resterna av sin härskare, men i samma ögonblick som monstret drog sin sista suck gick en stöt genom de jättelika pelare som höll kupolen över den stora salen uppe. Inför ögonen på Kira och de andra vittrade de sönder, och stora is- och stenblock föll över dem. Den stora, rikligt utsmyckade gången från vilken de först fördes in i Gorglans rike från rasade samman över många flyende.
  - Akta dig! Med tur och snabba reflexer lyckades Artline rädda Fannmark och alla tog skydd bakom en nedfallen pelare. Efter det första raset slutade mullret men Kira insåg att det bara var en tillfällig paus och att de var tvungna att hitta en annan väg ut innan hela grottsystemet kollapsade.
  - Artline, Cain! Kira pekade mot en mindre gång som öppnat sig bakom den stora tronen. Gången var låg och vid, Kira gissade att Groglan använt den för att förflytta sig till och från salen. De blå stenarna som en gång lyst upp hela tunnelsystemet hade nästan helt tappat sin energi och gav bara ifrån sig ett svagt mörkblått sken när den lilla gruppen letade efter en väg ut.
  - Vad ska vi göra med alla andra? undrade Tomas och såg hur förvirrade slavar försökte undkomma de fallande isblocken.
  - Om jag har rätt kan vi rädda alla, svarade Kira och manade på de andra. Hon höll sin fackla framför sig.
  - Tunneln går ju nedåt, muttrade Fannmark en stund senare och såg oroligt omkring sig. Få andra verkade följa deras väg.
  - Har du en bättre idé?
  Fannmark svarade inte men sprang en bit i förväg. Det blå ljuset blev starkare och plötsligt hörde de Fannmarks utrop runt en krök i tunneln. De övriga ökade takten och kunde snart se det som Fannmark sett, och det som Kira hade hoppats på. Framför dem bredde en jättelik rund grotta ut sig. Den var fylld av stenar som skimrade i alla möjliga och omöjliga nyanser av blått.
  - Jag visste det! utropade Kira upphetsat. Kom. Hon började plocka på sig stenar, när hon rörde vid dem började de lysa klarare.
  - Vad ska vi med stenarna till? undrade Hereia men hjälpte i alla fall till att plocka.
  - Groglan är inte den enda som kan styra stenarna, och jag tror att de är vår väg ut. Titta.
  Kira tog tre stenar och placerade dem i sin högra hand. Hon slöt ögonen och föreställde sig att en blixt sköt ut mot andra sidan grottan. Knappt hade hon gjort det förrän en klarblå ljusstråle framträdde. De andra tog flämtande ett steg tillbaka när strålen svepte farligt nära dem på sin väg mot den avlägsna väggen. När blixten träffade slets ett stort hål upp i isen.
  - Rätt så, Kira. Men var ska vi hitta en utväg? undrade Artline.
  - Vi går tillbaks till stora salen, det måste vara närmaste stället till ovanjorden. Men innan vi gör det måste vi ta kontroll över stenarna. Ur sin skinnväska plockade Kira fram något som såg ut som en krona. Artline kände igen den. Groglan hade haft den på sitt groteska huvud men nu var det Kira som trädde den över sitt hår. Kom, ropade hon.
  De sprang tillbaka till den stora salen samtidigt som alla de blå stenarna och de blå rören lyste upp. Ute i salen hade vakter och slavar samlats. Men där fanns även Törnhund, Sankak och Abise. De hade använt sina krafter till att frysa fast kupolen så att den inte skulle rasa ner. Törnhund såg på Kira och blottade tänderna.
  - Kira, grymtade han.
  - Om du vill överleva är det bäst att du gör som jag säger, svarade Kira. Hon vågade inte lita på att stenarna skulle förslå mot frotskrigarna men hon hade inget annat att sätta emot. Törnhund var ingen idiot, dessutom insåg han att han kunde vänta tills de kom upp ovan jord med att slutföra sitt uppdrag. Han såg med avsmak på Cain och Artline men gjorde sedan en avmätt bugning mot Kira.
  Kira gick bort till den igentäppta tunneln till ovanjorden. Stora massor is blockerade vägen men med Groglans krona började hon flytta undan isen. Slavar såväl som vakter samlades i en halvcirkel runt henne och några gick till och med ned på knä och började be.
  - Jag är ingen gud, fräste Kira irriterat. Res på er och hjälp de skadade istället. Det tog inte lång tid förrän hon hade rensat tunneln från is. Under Cains och Zinniths ledning lotsade de slavarna mot utgången. Några var tveksamma, de hade levet hela sina liv i gruvorna och var rädd för vad som fanns på andra sidan. Kira kunde känna hur frostkrigarna blev spändare ju närmare utgången de kom. Situationen var vansklig men Kira hade en plan.

Kap 19 i Lothirien
Johan kände prövande på de grova järngallren, de var gamla men till hans besvikelse visade de sig vara mycket stadiga. Den kraftiga vinden som kom nedifrån fick buren att svänga och vibrera. Vid ett tillfälle krängde buren så kraftigt att den slog i de steniga väggarna så att gnistorna yrde. Johan föll handlöst mot den lilla grinden och hann nätt och jämnt få upp armarna till skydd.
  När Johan tog sig upp på fötter igen upptäckte han blod på sina händer. Han synade dem och upptäckte att den rostiga plattan med låsanordningen rivit upp ett långt djupt sår på högra underarmen. Det var bara ett köttsår men det blödde så ymnigt att det droppade blod ner på golvet och Johan insåg att han var tvungen att förbinda såret om han inte ville förblöda. Med sin friska arm rev han av en skjortärm och band tygstycket runt såret. Han höll armen högt och kunde lättad konstatera att blödningen redan börjat avta.
  Färden ner i underjorden gick långsamt och verkade aldrig ta slut. Det gick inte längre att se ljuset från öppning långt ovanför honom och det började bli kallt. Jag måste befinna mig långt inne i berget, eller kanske till och med under jorden, tänkte Johan och sjönk missmodig ner på det smutsiga trägolvet. Han kurade ihop sig och försökte bibehålla värmen. Han kämpade för att hålla undan tankarna på vad som kunde finnas nedanför.
  Johan skrek överraskat till när buren till slut brakade i golvet, och knarrandet från det kraftiga repet tystnade. Han hade nästan givit upp hoppet om att nå botten. Det var fullständigt mörkt, han kunde inte ens se handen framför sig. Johan trevade efter grinden och suckade lättad när hans fingrar kände det skrovliga nyckelhålet. En aning nedanför honom kunde Johan höra ljudet av små klor som skrapade mot sten. Snart hörde han små grymtningar alldeles intill och klor som skrapade mot trägolvet.
  "Försvinn", skrek han och stampade vildsint i riktning mot ljudet. Ljudet av klor dog bort och det blev tyst igen. Johan fingrade på låset och försökte ta reda på hur det var konstruerat. Ingen märkvärdig konstruktion, hade han bara haft sin dolk kunde han nog ha lirkat upp det men som det nu var hade han knappt kläder på kroppen. Johan tog sats och sparkade mot grinden. Den gav med sig en aning så Johan gav den en hårdare spark. Sedan en spark till, och ytterligare en. Han flämtade av ansträngning och strök svetten ur ögonen.
  Efter att ha sparkat på grinden under flera minuter var Johan tvungen att vila sig. Det var då han insåg att det faktiskt gick att se konturerna av buren. Någonstans fanns det ett svagt ljus, och han ögon hade vant sig vid det nästan kompakta mörkret. När han synade grinden upptäckte han att en liten öppning hade uppstått mellan grinden och karmen. Hans sparkar hade gett resultat och sporrad av detta faktum tog Johan sats och gav grinden en sista jättespark. Med en smäll åkte den upp och slog mot järngallret. Han var fri.
  Fortfarande trött av ansträngningen klättrade Johan ut och ställde sig bredvid sitt fängelse. Golvet var täckt av tusentals små fyrkantiga stenbitar i regnbågens alla färger som bildade en utsökt vacker mosaik. Johan gick försiktigt längre in i grottan, försiktigt för att inte trampa snett. Med jämna mellanrum satt hållare för facklor. Hållare som sedan länge stått tomma. Det blev ljusare och när Johan kikade runt ett skarpt hörn kunde han se varför. Från ett hål taket förde ett system av speglar ner dagsljus till ett altare som glänste av renaste guld. Det hela var utformat som en jättelik urgröpt dödskalle som såg på honom med sina gapande ögonhålor.
  Vad var det Findor sagt; "Som tack för att du kom ska vi offra dig till dödsguden Badragdul." Han rös till och det var inte bara för att hans svettiga kläder var iskalla. Kunde det vara möjligt? Dödsguden var något som alla mödrar hotade sina barn med, men kunde det verkligen vara så att det hade förekommit regelrätta offerceremonier, och att Badragul uppenbarat sig. Johan skakade tveksamt på huvudet och gick närmare.
  "Sssstör inte den ssssovande."
  Johan snodde runt. Någon hade viskat orden i hans öra, men salen var tom.
  "Lämna osssss."
  Viskningen kom från överallt och ingenstans.
  "Visa dig", ropade Johan ut i halvdunklet. "Jag är Johan, rättmätig konung av Lothirien. Träd fram ur skuggorna." Johan försökte hålla rösten stadig, trots att han var så rädd att benen skakade.
  "Viiiiisssa mig", retades rösten.
  Johan gick baklänges med ryggen mot offeraltaret. Han trevade efter ett tillhygge och rev upp bandaget mot något skarpt. Han ropade till av smärta och vände sig om. Runt basen satt spjut, spikklubbor, benknotor och andra avskyvärda utsmyckningar. Johan ryckte tag i ett spjut, och sedan en klubba men de satt bergfast. Det var då han fick syn på svärdet. Ovanpå det som måste ha varit själva offerbänken låg ett stort, utsökt vackert silverglänsande svärd.
  När Johan sträckte sig efter det fick han ett våldsamt slag över axeln. Samtidigt som han föll omkull såg han en kort mager varelse som blixtrande snabbt gömde sig i mörkret.
  "Blod lockar. Inte röra."
  Johan reste sig upp och sträckte sig efter svärdet igen.
  "Neeeej, inte röra!", skrek rösten. "Blod väcker!" En nästan mänsklig varelse dök upp bredvid Johan. Den liknade en gammal man, med stripigt vitt hår och röda runda ögon i det fårade ansiktet. Den sträckte fram sin hand och ryckte i Johans skjortärm. "Bort", sa den och pekade mot gången. "Bort", upprepade den och såg bedjande på honom.
  "Jag behöver ett vapen", förklarade Johan och pekade på svärdet. "Sen går vi dit bort", han pekade åt samma håll som varelsen.
  Varelsen skakade på huvudet och drog hårdare. Johan stretade emot men varelsen var överraskande stark. Plötsligt brast en söm i skjortan och Johan tumlade bakåt, mot altaret. Han reagerade instinktivt och höjde sin skadade arm för att dämpa fallet. Det gjorde ont men han lyckades undvika de vassa spjuten. Johan tog svärdet och såg på den lilla varelsen. Den verkade helt skräckslagen och stirrade förbi Johan.
  "Vad är det?"
  "Blod väcker", viskade den och tog sig olyckligt om sitt huvud. Sedan hoppade den upp på altaret.
  Johan såg att blod från hans skada hade droppat ner på altaret. Från blodsdropparna brann klara röda lågor och det tycktes som om altaret lyste klarare. Johan ryggade tillbaka när en våg av hetta träffade honom. Det var som om hela världen vibrerade, pulserade. Den lilla varelsen hade försökt gnugga bort blodet men själv drabbats av elden. Dess vita päls var svedd och håret pyrde av de röda lågorna.
  "Olycka! Olycka", babblade varelsen svagt och föll i Johans famn. Den såg på honom med plågad blick och försökte säga något. "Död", viskade den långsamt. "är inte vad den synes." Med detta blev kroppen slapp och huvudet föll åt sidan. Johan lade ner djuret på golvet och tog ett steg tillbaka.
  När han såg upp igen hade en figur nästan helt hunnit ta form ovanpå altaret. Ondskefulla svarta ögon stirrade på honom och ur odjurets strupe kom ett morrande som fick berget att darra och kvida. Johan höjde svärdet och kramade handtaget hårt. Det fanns inte tid att fly, men vad det än var för varelse skulle den får lära sig att Johan av Lothirien inte var att leka med.

Senast uppdaterad 7/9/02.