Klockan tre på natten vaknade Laura och insåg att något var fel. Sovrummet snurrade dovt runt om henne när hon vek undan täcket och satte sig på sängkanten. Hon viskade sin pojkväns namn innan hon kom ihåg att han jobbade natt. Lauras mage värkte, kunde det vara sammandragningar undrade hon omtäcknad medan hon dubbelvikt kröp de få metrarna till telefonen på det lilla glasbordet i hallen. Hela lägenheten syntes upplyst av ett mörkblått ljussken, inte olikt det från ett neonrör. Smärtan i magen stegrades och det kändes som om en kniv skar genom hennes kropp. Laura kunde inte röra sig. Hon stod på alla fyra och visste inte i detta ögonblick om hennes pojkar levde eller var döda.
  Äntligen framme vid telefonen lyfte Laura luren och slog snabbnumret till sin läkare. Hon torkade bort tårarna med ärmen till nattlinnet och insåg samtidigt att inga signaler gick fram. Allt som hördes var ett lågt statiskt brus. Hon lade på luren och lyfte den igen. Fortfarande ingen ton. Smärtan var konstant, molande. Laura lade på igen och i samma ögonblick ringde telefonen. Hon skrek överraskat till och såg på den gröna telefonen.
  Laura lyfte på luren och hörde återigen bruset, men den här gången lät bruset annorlunda, nästan som ord.
  "Laura"
  "Vem är det?" frågade Laura.
  "Laura..."
  Det var något med rösten, sättet som den sade hennes namn, som fick Laura att rysa. Hon kände inte igen den, hon kunde inte ens avgöra om rösten var manlig eller kvinnlig. Laura ville slänga telefonen ifrån sig men kunde inte förmå sig att öppna sin krampaktigt knutna hand. Paralyserad lyssnade hon till de plågade andetagen.
  "Jag är så ensam och det är alldeles mörkt."
  Rösten lät plötsligt ängslig och rädd, barnslig. Som en liten flicka.
  "Snälla, säg vem du är", viskade Laura.
  "Jag är ingen", svarade rösten med ett rytande som fick luren att vibrera. Rösten var mörk, distinkt manlig. Så blev luren tyst. Laura väntade men inget mer hördes. Telefonen förblev död. Laura saktade ner sin andhämtning och återfick kontrollen över sin kropp. Det gjorde mindre ont i magen när hon tog sig till arbetsrummet och sin mobiltelefon.
  Hon hade precis slagit numret när hon såg en rörelse i ögonvrån. Laura trodde att det var hennes och Stefans katt men det var inte Puppy. Med ett skrik av äckel kastade sig Laura ur sängen och ställde sig med ryggen mot badrumsdörren. På golvet stod en baby, eller vad som varit en baby innan förruttnelseprocessen satt igång.
  "Ensssam...", sa den och vred på det groteskt vanställda huvudet. Små toviga, hårtestar spretade åt alla håll och där ett av ögonen skulle ha suttit fans bara rester av en röd barnskallra. Babyn drog upp läpparna och blottade ett tandlöst leende. Laura registrerade hur risgrynen i skallran rasslade när babyn började kravlade mot henne. Rörelserna var ryckiga, nästan som när en mekanisk leksak höll på att gå sönder men den var snabb.
  Laura stod med handen på dörren till badrummet. Oförmögen att tänka såg hon varelsen minska avståndet decimeter för decimeter. Den sträckte ut sin ena hand och rörde vid Lauras fot. Kontakten, med den kalla, döda huden fick Laura att vakna upp. Hon skrek och sparkade mot den vidriga tingesten, men de små babyhänderna nöp sig fast runt hennes fotled likt klor. Babyn gnällde och sa hennes namn. Laura slog händerna för öronen och skrek, skrek som hon aldrig gjort förr och föll avsvimmad ner på golvet. Det var där Stefan fann henne en halvtimme senare. Han svepte en filt om henne och bar ner Laura till bilen och åkte till sjukhuset.

*

  Laura blev undersökt av en nattläkare som inte kunde hitta något fel på henne. Men han tog sig tid att prata med henne och det uppskattade hon.
  "Vi har kollat dina värden och allt är precis som det ska."
  "Vad var det då?"
  "Det törs jag inte säga, men om det händer igen så får du komma tillbaka."
  "Ska jag bara åka hem nu då?" undrade Laura svagt.
  "Det finns inget mer vi kan göra för tillfället. Fysiskt mår både du och fostren bra."
  "Fysiskt", upprepade Laura frånvarande.
  Det var kanske en havandeskapspsykos eller vad det nu var läkaren sagt, och hon hade faktiskt inga klösmärken efter klor, ändå grep ångesten efter henne vid tanken på att återvända till lägenheten. Hon ville ha en noggrannare undersökning men det kunde hon få tidigast nästa dag. De åkte hem, Laura var iklädd Landstingets byxor, en t-shirt och sandaler och fruktan.

*

  Laura vaknade av att solen sken in genom sovrumsfönstret. Hon satte sig upp och drog täcket runt fötterna, fortfarande olustig till mods efter nattens händelser. När de kom hem hade Stefan kontrollerat den lilla blå nummerpresentatören men den hade inte registrerat något samtal. Han hade gått igenom lägenheten från golv till tak, mest för Lauras skull misstänkte hon. Hon hade alltid betraktat sig som en jordnära kvinna och föredrog fakta framför flum men hon hade ingen förklaring och det gjorde henne orolig.
  Stefan kom in med en frukostbricka. Han hade stannat kvar och sovit intill henne. Hon hade vaknat några gånger och funnit trygghet i hans lugna andetag. Stefan hade sovande lagt armen om henne när hon kröp intill honom.
  "Den stora dagen till ära har jag gjort English breakfast", sade han högtidligt med betoning på e:et i english, sagt så snobbigt att det nästan lät som i.
  "Vad skulle jag göra utan dig", sade Laura. Stefan satte sig försiktigt ner i sängen och räckte henne en mugg kaffe. De delade på DN, Laura tog nyhetesdelen medan Stefan koncentrerade sig på kultur och sport. Tystnaden stördes bara av prasslet från tidningen och fraset från källarfranskorna då de tog en tugga ur dem.

*

   Presentationen började klockan ett men Laura åkte till mässan ett par timmar i förväg för att förbereda sig mentalt. Hon hade berättat om sina böcker förut men den här boken var speciell. När klockan närmade sig ett dök en av bokförlagets representanter upp och började lägga ut hennes bok på bordet och blommor ställdes fram. Laura åt upp sin smörgås och drack upp det sista kaffet, hon var redo.
  Först pratade hennes förläggare och sedan var det Lauras tur. Hon läste ett stycke ur boken och berättade varför hon skrivit den. Därefter fick journalister och åhörare ställa frågor och så avslutade Laura med att läsa ytterligare ett stycke.
  Publiken ställde sig upp och applåderade när Laura slog igen boken och lade armen om sin mors magra axlar. Den äldre, rullstolsbundna kvinnan försökte lyfta sin arm och återgällda gesten men orkade inte. Trots att hennes kropp vägrade att lyda gick det inte att missta kärleken i Katarinas ögon när hon såg upp på sin dotter.
  "Tack", sade hon bara.
  Laura lät tårarna rinna när hon böjde sig ner och försiktigt kramade sin mor. Presentationen av boken på Göteborgs bokmässa var kulmen på två års hårt arbete. Så lång tid hade det tagit att skriva boken om Katarina och den muskelsjukdom som gjorde att hon inför ögonen på sin familj sakta tynade bort. Lauras far Frank stod blygt några steg bakom och vägrade att komma fram till podiet.

*

  Kvällen kom och Stefan undrade om han skulle stanna hemma men Laura avfärdade båda hans och sin egen rädsla som larvig.
  "Det var en mardröm bara och jag överreagerade."
  "Är du säker?"
  "Helt säker. Jag och Anna beställer en pizza och kikar på en film. Åk du."
  "Om du känner dig det minsta orolig så ringer du", svarade Stefan och kysste Laura. Hon tryckte sig mot honom, höll honom en aning längre än vanligt.
  Kvällen förflöt lugnt. Anna och Laura vräkte i sig pizza och godis och lät sig förföras av Russel Crowes gladiator. Stefans stora intresse var film och han hade därför inrett ett av rummen till biosalong, komplett med DVD-spelare, projektor och vad som verkade vara hundratals små högtalare. Mörkret föll utanför fönstret och det började till och med att snöa.
  "Var har du täcken och sånt?" undrade Anna och öppnade en av garderoberna i sovrummet.
  "Längst ner i den inre garderoben", ropade Laura till svar samtidigt som hon stoppade in de smutsiga tallrikarna i diskmaskinen. Hon gjorde i ordning allt och satte igång maskinen. Den väsnades en del men inte högre än att ljudet effektivt dämpades om köksdörren och sovrumsdörren var stängd.
  När Laura gick mot sovrummet kände hon hur det drog kallt. Hon skulle precis be Anna att stänga fönstret när hon fick se sin väninna sakta backa ut ur sovrummet. Väninnan höll blicken stadigt riktad mot något inne i rummet.
  "Vad är det?" frågade Laura.
  Anna vände sakta på huvudet och försökte säga något. Hennes ansikte var en mask av ren fasa och hon höll hönderna hårt knutna under hakan. Anna vände åter blicken mot sovrummet och det såg ut som om bad en bön. Laura tog tag i Anna och skakade henne våldsamt och det fick väninnan att komma ur sitt apatiska tillstånd.
  "Dde eeet kom nå å ågot ur ga a arderoben", fick hon till sist fram. " Det är något i garderoben", upprepade hon.
  "Vad är i garderoben?" undrade Laura men någonstans inom sig visste hon redan svaret. Ta Anna med dig och spring, ekade i Lauras huvud.
  "Garderoben" upprepade Anna. Hon babblade skräckslaget på, och märkte knappt att Laura höll om henne. Nu hörde Laura ljud från sovrummet, det lät som något vått som drogs över parketten. Om det var ens i närheten av babyn från gårdagen visste Laura att hon skulle bli galen. Anna drog i henne och pekade med darrande hand mot ytterdörren.
  "Något omänskligt, något dött! En död baby såg det ut som", skrek Anna och skrämde Laura nästan lika mycket som ljudet från sovrummet. Laura bestämde sig för att de måste därifrån. Hon ryckte åt sig sina och Annas kläder och flydde ut ur lägenheten. De tog sin tillflykt till ett kvällsöppet MacDonalds och satte så nära serveringsdisken och övriga gäster de bara kunde. Laura ringde sin pappa som kom och hämtade dem.

*

  "Men kära vän, hur är det fatt", utbrast Lauras mor när de kom in i det ombonade lilla huset och slängde igen dörren efter sig. Anna och Laura var fortfarande uppskakade, Anna allra mest. Laura låste dörren, något som nästan aldrig förekommit i barndomshemmet.
  "Jag vet inte vad som händer, mamma!" Laura ställde sig på knä framför sin mor och sökte tröst. Katarina lade sina armar om Lauras huvud och vysjade. Under tiden kokade hennes far kaffe och tog fram en flaska whisky som han frikostigt fördelade på fyra glas. Han räckte Laura och Anna ett varsitt innan han svepte sin eget.
  Det tog nästan en timme innan Anna orkade berätta vad hon sett.
  "Det var en baby. En flicka antagligen för hon hade en skär sparkdräkt på sig. Något konstigt mönster i blått och grönt gick över bålen. Det såg ut som en fjäril."
  "Sitt still." Lauras mor hade ryckt till så att kaffekoppen som Frank höll upp till hennes läppar missade. Han torkade av sin frus haka och förde koppen till hennes mun igen.
  "En baby", frågade Katarina svagt.
  "Den kröp mot mig och ansiktet var nästan borta", viskade Anna och hade inte långt till tårarna. "Det som fanns kvar var blågrönt, ruttet. Och så såg den på mig, såg rakt på mig med det ögat som var kvar. Huvudet var kalt som en biljardboll bara med några svarta märken som..." Anna sökte efter ord. "Det såg fan ut som en törnekrona.
  "Du måste ha inbillat dig", sade Lauras far bestämt och fyllde på sitt glas ytterligare. Han erbjöd Anna och Laura men de satte nekande händerna över sina glas.
  "Det är klart att jag måste ha gjort", svarade Anna sammanbitet.
  "Jag hade en liknande upplevelse igår." De andra vände sig mot Laura som satt sig i en av fåtöljerna en liten bit ifrån. "Först telefonen med en flickröst och sedan en ohyggligt vanskapt baby."
  "Vad är det här för skit?" utbrast Anna.
  "Ni får sova här i natt. Vet Stefan var ni är?" Laura skakade på huvudet så hennes far ringde och berättade.

*

  Varken Anna eller Laura sov den natten. Med alla lampor tända och Allan Edwalls uppläsning av Nalle Puh från bandspelaren satt de tätt, tätt ihop. Först framåt morgonen, när staden vaknade till liv runt omkring dem föll de i sömn. Men det var en orolig sömn.

*

  Laura vaknade av röster från köket, det var hennes far och mor. Rösterna var irriterade men låga för att inte väcka dem antog Laura. Hon reste sig på stela ben, drog täcket runt sig och gick mot köket.
  "Vi måste berätta", hörde hon sin far säga.
  "Men hur kan det vara Louise?"
  "Vem är Louise?", frågade Laura samtidigt som hon steg in i det matdoftande köket. I ugnen stektes en ost och äppelspäckad falukorv.
  "Oh, gud vad du skräms", sade Katarina. Hon såg på Frank som nickade menande. Lauras mor såg trött och ledsen ut. Hon knäppte ansträngt sina händer och såg sedan upp på Laura.
  "Louise", började hon men fick avbryta sig när musklerna i hennes käke låste sig. Frank masserade försiktigt hennes hals tills krampen släppte.
  "Lousie är, eller snarare var din tvillingsyster."
  "Min tvillingsyster?" svarade Laura klentroget.
  "Hon var dödfödd och gravt missbildad", fyllde Frank i. Han harklade sig och det var uppenbart att de båda hade svårt att berätta.
  "Men", sade Laura. "Varför har ni aldrig sagt något?"
  "Vid den tidpunkt då du hade kunnat förstå så, tja", Frank slog ut med armarna. "Både Katarina och jag hade liksom förträngt det som hänt."
  Laura satte sig ner på en köksstol och förde upp ena handen till munnen. Hon hade för vana att bita på naglarna när hon försökte komma underfund med saker. Hon såg från sin mor till sin far och sedan tillbaka på sin mor igen. Hon tuggade på sin tumnagel.
  "Ni tror alltså att det som Anna såg igår var Louise?"
  "Ja", viskade Katarina knappt hörbart.
  "Men varför skulle hon visa sig för Anna?"
  "Jag vet inte, men Anna beskrev den dräkt vi klädde Loiuse i på pricken."
  "Men det måste väl finnas fler sparkdräkter som ser så ut!" svarade Laura protesterande.
  "Säkert", sade Frank. "Men hur många i den sparkdräkten har ett huvud som har deformerats så att kraniet ser ut att vara format som en krona av ben?" Han såg på Laura som satt tyst.
  "Jag, jag fixar inte det här!" Laura reste sig upp och öppnade dörren till altanen och trädgården. Hon satte på sig sin fars gamla slitna träskor och gick bort till en trädgårdsmöbel som borde ha plockats in för länge sedan. Ingen av hennes föräldrar gjorde henne sällskap och Laura blev borta länge. När hon efter närmare en timme kom in hade hon ett bestämt uttryck i ansiktet.
  "Det måste finnas någon mening med våra syner. Jag vill se Louises grav!"
  "Vi vet inte var den är", sade Frank skamset. "Bara din mormor vet."
  "På alla dessa år har ni inte vetat vart ert eget barn ligger begravt. Det är ju helt jävla otroligt!" Frank tog tag om sin dotter och försökte lugna henne.
  "Din mormor ville undvika en skandal så hon skötte allt praktiskt. Vi hade ju dig att ta hand om", sa Katarina.

*

  "Varför ska ni rota i det där?", sade Viktoria Kleinschmidt irriterat och slog igen locket till sitt glasögonetui. "Ingen mår bättre av att riva upp gamla sår, det måste du väl hålla med om Katarina." Viktoria såg på sin dotter och sedan på sin dotterdotter men ägnade inte sin svärson en blick.
  "Snälla mormor", sade Laura och möttes av en ogillande blick från Viktoria.
  "Jag tillåter det helt enkelt inte", svarade Viktoria gick runt det dyra mahognyskrivbordet i sitt arbetsrum. Hon knäppte upp en knapp i sin krämfärgade kavaj och ställde sig framför de stora fönstren som vätte ner mot havet. Hon fingrade på en liten silverberlock och följde trädgårdsmästaren när han bar ved från vedboden i en stor spånkorg. Hon knep ihop sina smala läppar. "Din far håller med", sade hon i riktning mot Katarina.
  "Han håller väl alltid med", mumlade Laura tyst.
  "Förlåt? Nu hörde jag inte riktigt!" Viktoria vände sig om och spände ögonen i Laura som inte böjde undan blicken. Hon märkte en antydan till osäkerhet hos sin vanligtvis kalla och överlägsna mormor och bestämde sig för att ge henne en kamp.
  "Ni får ursäkta mig, jag är sen till ett viktigt möte", sade Viktoria till sist och log. Leendet fick henne att likna en barracuda mer än normalt och Laura kände ända in i själen att familjens överhuvud dolde något. De eskorterades ut av hennes sekreterare, en kvinna som vaktade på Viktoria med nästan sjuklig lojalitet. "Jävla subba", tänkte Laura när hon fick sin kappa. Hon hade redan bestämt sig för finna graven oavsett vad hennes mormor tyckte.
  Från bilen ringde Laura till kyrkogårdsförvaltningen som bad henne komma till kontoret. Medan hennes föräldrar väntade i bilen följde Laura med en av handläggarna som kommit ut och mött henne.
  "Då ska vi se", sade handläggaren och slog in lösenordet till gravregistret. "Vad heter den avlidna?"
  "Louise Stenberg."
  "Louise, l o u i s e". Handläggaren skrev in namnet och tryckte på returtangenten. En rynka uppenbarade sig mellan hennes ögonbryn när hon studerade skärmen. Hon ändrade några av värdena och gjorde en ny sökning.
  "Jag kan inte hitta någon sådan grav", sade Sigrid och såg upp från datorskärmen. "Har du någon annan information? Är hon begravd i det här stiftet?"
  "Jag vet inte men tror det. Om du ändrar efternamnet till Kleinschmidt?" Laura böjde sig fram och skrev in efternamnet när Sigrid frågande såg på henne.
  "Jag hittar ingen Louise, däremot har familjen Kleinschmidt ett gravkapell. Jag ska se om jag kan få fram mer om den", sade handläggaren och bet i bakänden av sin penna. "Fortfarande ingen Louise."
  "Var finns kapellet?"
  Handläggaren skrev ner namnet på kyrkogården och Laura tackade henne för hjälpen.

*

  När vaktmästaren och kyrkoherden öppnade gravkapellet tvekade Laura. Dittills hade det hela varit en fråga om att komma in. Nu när de riktade ficklamporna mot den fuktiga råkalla kryptan kröp det i kroppen. Vad skulle de finna där? Inte ens hennes mor kände till dess existens och kyrkoherden berättade att den senaste betalningen hade ägt rum så länge sedan som närmare trettio år. De hade inga papper på vilka som låg begravda men Laura hade i alla fall lyckats övertala dem att öppna åt henne.
  "Lika bra att få det undanstökat", sa Laura sammanbitet och steg hukade in i graven. Hon visste inte vad hon hade väntat sig, de enda gravkapell hon sett kom från gamla skräckfilmer. Kryptan var ganska liten, tre gånger tre meter och det var så lågt i tak att hon inte kunde stå raklång. Det luktade som i en jordkällare men det fanns en annan unken, svagt kemisk lukt i bakgrunden.
  Vaktmästaren följde efter och tillsammans undersökte de kistorna som stod i sina egna nischer. Alla kistor var för vuxna personer men Laura gick närmare. Hon gned bort jord och damm från mässingsskyltarna. Tre män och två kvinnor. Den senaste var från 1962, Lauras morfars far. Kylan kröp in under hennes kappa och Laura rös till vilket fick ljuskäglan att hoppa så att kistan verkade röra på sig.
  Från kyrkogården utanför hörde Laura plötsligt röster och i nästa ögonblick klev hennes mormor in. Hennes ögon var svarta av ilska och vaktmästaren fann för gott att smita ut. Laura hörde honom säga till kyrkoherden att det bara fanns stora kistor.
  "Trodde du verkligen att du skulle kunna öppna graven utan att jag fick reda på det?", sade Viktoria lågt och kontrollerat.
  "Var ligger Louise begravd, mormor?" Laura försökte hålla rösten.
  "Du ska inte lägga dig i det du inte begriper, har du förstått?" Viktoria tog tag i Laura och ruskade henne hårdhänt. Laura frigjorde sig och gav sin mormor en örfil så att hon chockat tog ett steg tillbaka.
  "Du kunde kanske bete dig så här med mamma, och med mig när jag var yngre för den delen. Men om du rör mig igen", sade Laura varnande. "Du har styrt och ställt i vår familj så länge jag kan minnas, men nu får det vara slut!"
  "Nu frågar jag för sista gången, Viktoria. Var finns Louise?" Laura spottade ur sig sin mormors namn så föraktfullt hon förmådde.
  "Aldrig", väste hennes mormor och för första gången insåg Laura vidden av sin mormors tillstånd.
  "Jag begravdes aldrig."
  Laura och Viktoria snurrade runt och fann sig betrakta en liten flicka i röd klänning. Viktoria skrek och satte handen för munnen samtidigt som dörren till gravkapellet slog igen. Hon bultade på dörren, klöste insidan av järndörren med sina handskbeklädda händer.
  "Louise?" frågade Laura. Flickan var en avbild av Laura vid fem års ålder och Laura blev inte ens lite rädd. Istället satte hon sig på knä framför flickan.
  "Ja."
  "Louise, jag..." Laura förmådde inte säga mer utan studerade bara sin systers nästan genomskinliga uppenbarelse. Hon ville säga något, fråga. Någonting.
  "Jag ligger nedgrävd där borta", sade Louise och pekade mot hörnet längst bort från dörren. Hon såg sorgsen ut när hon vände blicken mot Viktoria som stod paralyserad med ryggen mot ytterdörren. "Och det var vår mormor som dödade mig." Ingen anklagan i rösten, bara sakligt konstaterande.
  "Horunge!" skrek Viktoria plötsligt och stirrade på Louise. "Vidriga horunge. Om inte er morfar stoppat mig hade Laura gjort dig sällskap". Som den kvinna av kontroll hon alltid varit hade hon accepterat vad hon såg och agerade därefter.
  "Vad är det du säger", utbrast Laura. Hon hade vetat att Viktoria ogillade sin dotters val av man men att hennes egen mormor dödat tvillingsystern var mer än Laura kunde förstå.
  "Och det är inte för sent", sa Viktoria och kastade sig över Laura. "Du bär ytterligare en horunge som kommer att dra familjen i smutsen!" Attacken överraskade Laura som föll bakåt med Viktoria över sig. Om inte Laura varit gravid i åttonde månaden hade hon slagit tillbaka men nu kunde hon inte värja sig. Viktorias ansiktet var förvridet intill oigenkännlighet, det var uppenbart att Louises spöke fört henne över vansinnets brant. Med febrig beslutsamhet grep hon efter Lauras hals. Laura försökte göra sig fri men den gamla kvinnan hade henne i ett järngrepp. Precis innan allt blev mörkt hörde hon sin mors röst och sedan lättade trycket över halsen.

*

  En vecka efter händelsen i gravkapellet begravdes Louise Maria Stenberg. Det var en stilla ceremoni med bara den närmaste familjen. Laura hade klätt sig helt i vitt och höll ett kort, kärleksfyllt tal innan de överlämnade kroppen till elden. Laura såg på sin mor och undrade fortfarande hur det hade varit möjligt för henne att resa sig ur rullstolen och övermanna Viktoria. "För sitt barn gör man vad som helst", hade hennes mor svarat. Kanske var det så enkelt.
  Stefan gjorde sitt bästa för att trösta Laura även om han vägrade att tro på det som hänt. Därför var det som därefter hände nödvändigt för hans och Lauras skull. Laura hade bett, faktiskt bett till Gud att få se Louise ytterligare en gång för att få ta adjö av henne. Stefan var i badrummet när Louise visade sig för Laura i vardagsrummet.
  "Får jag ropa på Stefan?" undrade Laura och Louise nickade. Laura backade mot badrummet med blicken stint riktad mot Louise för att förvissa sig om att hon stannade kvar. Loiuse skrattade och satte sig i fåtäljen närmast den öppna elden.
  "Stefan."
  "Jag är i badrummet."
  "Var inte rädd, men jag vill att du kommer hit, nu."
  "Men jag håller på att raka mig."
  "Kom nu. Och var inte rädd."
  "Nej det är klart att jag inte..." Stefan tystnade och tappade rakhyveln. Laura skyndade att hålla i honom och förde honom till soffan. Hon trodde ett kort ögonblick att han skulle börja skrika eller hitta på något annat men han satt bara tyst och såg på Louise.
  "Du kom", viskade Laura andlöst.
  "Jag har givits en sista tillfälle att tacka dig. Utan dig hade jag aldrig blivit fri." Louise såg tillfreds ut och om det inte varit för att soffan syntes genom hennes frostvita gestalt hade hon kunnat vara vilken ung flicka som helst.
  "För två veckor sedan visste jag inte att jag hade en syster och nu kommer jag aldrig att se dig igen", sa Laura och snöt sig. "Livet är orättvist!"
  "Var inte ledsen." Loiuse gick fram till Laura och lade sin hand mot hennes stora runda mage. "Du kommer att få två underbara pojkar som kommer att göra dig lyckligare än du kan föreställa dig."
  Louise såg på sin syster med en blandning av sorg och glädje. Hon sträckte fram sin genomskinliga arm. Laura lyfte sin egen hand och lade sin handflata mot Louises. Deras händer gick igenom varandra och Laura erfor en sällsam kittlande känsla.
  "Varför skrämdes du så först?" undrade Laura efter stund.
  "Det var inte meningen", svarade Louise och såg skuldmedveten ut. "Jag kunde först inte frigöra mig från min jordiska kropp, men sedan det gick bättre. Tala om för Anna att jag är ledsen."
  "Du vet att brottet är preskriberat. Mormor kommer att slippa undan."
  "Mormor har sina egna demoner att slåss mot. För mig räcker det med att någon vet."
  Louise reste sig upp och Laura följde efter.
  "Gå inte" sade Laura. "I hela mitt liv har jag längtat efter ett syskon. Gå inte", snyftade hon.
  Louise lade sin hand mot Lauras bröst. Laura flämtade överraskat till, en överväldigande känsla av kärlek och ro fyllde henne. "En del av mig kommer alltid att finnas med dig, Laura." Hon ställde sig på tå och kysste Lauras läppar. "Jag älskar dig."

Senast uppdaterad 00-11-13.