Mitt och Adams förhållande fungerade jättebra först, det gjorde det faktiskt. Han var allt jag drömt om och mer därtill. Han var rolig, hjälpsam, smart, intressant. Han hjälpte mig att få ett nytt jobb på en informationsbyrå. Livet lekte kan man säga. Men snart började vi ha ändlösa diskussioner som med tiden utvecklade sig till praktgräl. Vi kunde helt enkelt inte komma överens. Det hela började ganska oskyldigt.
  "Borde vi inte handla innan vi åker hem", kunde han säga med sin sensuella, mörka röst. Gud, jag saknar hans röst.
  "Du har rätt. Vet du vad vi behöver?" svarade jag.
  "Naturligtvis."
  Naturligtvis. Han visste alltid. Det var tryggt att veta att han hade koll på saker och ting, Jag överlämnade fler och fler beslut till honom tills jag en dag insåg att han bestämde allt. Jag tror inte att han var medveten om det först, men med tiden började han njuta av att kontrollera mig. Han manipulerade mig, inte fysiskt men väl psykiskt.
  "Du vet att du inte klarar dig utan mig", kunde han säga.
  "Jag orkar inte ha de här diskussionerna! Vi är ju osams hela tiden."
  "Hur ska du kunna deklarera utan mig, eller ens lösa DN:s lätta korsord"
  "Du, om jag så aldrig klarar av att lösa ett korsord till i mitt liv, så är det ett billigt pris för att bli av med dig.
  Vi grälade och blev sams, grälade och blev sams. Jag fick aldrig vara för mig själv och till slut orkade jag bara inte längre.
  "Det här funkar inte, Adam! Jag vill att vi separerar."
  "Du menade inte det där!" Han försökte låta överlägsen men jag hörde att han trots allt lät lite orolig, så jag vred om kniven ytterligare.
  “Jag tänker beställa en tid", meddelade jag skadeglatt. "På torsdag går vi skilda vägar."
  "Och hur hade du tänkt motivera beslutet?"
  "Olöslig konflikt, paragraf 28b, andra stycket."
  Det tystade honom tillfälligt. Han visste ju att jag hade rätt. Han var faktiskt tyst ända till långt in på natten. Jag vaknade av att han viskade något till mig.
  "Ställ in mötet på torsdag, du behöver mig. Ställ in mötet." Han lät som Ka i Djungelboken. Höll den fan på att hypnotisera mig eller vad var det frågan om. Jag flög upp ur sängen.
  "Lägg av med det där ditt äckel!" fick jag ur mig.
  "Vad menar du, får man inte prata för sig själv nu heller. Lever vi i Ryssland eller?"
  "Torsdag", suckade jag. "Åh om det ändå var torsdag i morgon!"
  "Hörru, ta inte i så att livmodern ramlar ur!" Jag hoppade till som om jag fått en stöt.
  "Vad sa du? Vad fan sa du!" skrek jag åt honom.
  "Förlåt mig. Det var dumt sagt. Du, Julia, förlåt." Han lät uppriktigt ångerful, medveten om att han gått över gränsen. "Jag ska hålla tyst."
  "Det är nog bäst för dig det", svarade jag och så lade vi oss igen.
  "Men du, vi kan väl snacka om saken?" Jag svarade inte.
  Vi pratade inte mycket fram till torsdag. Adam var väldigt positiv och vänlig. Inställsam, och jag vet fortfarande inte om han faktiskt trodde att jag skulle ändra mig. Trots sin höga intelligens förstod han sig inte på mig. Vad nu intelligens skulle ha med saken att göra förresten.
  På torsdag morgon gick det till sist upp för honom att jag menade allvar. Hela vägen från kontoret till doktor Berg ömsom hotade ömsom bönade han.
  "Jag loooovar att vara snäll. Bara svara på tilltal. Du?"
  "Jättebra", svarade jag avmätt. "Kanske finns det någon annan idiot som går på ditt snack."
  "Jag är ett kap", svarade han buttert.
  "Ha!"
  Han bytte taktik.
  "Jag kan skada dig!"
  "Det tror jag inte."
  "Vänta bara så får du se."
  Jag trodde inte att han kunde göra något fysiskt men jag hade fel. Han lyckades förstöra hörseln på höger öra, på något sätt överbelastade han hörselnerven och brände ut den. Tack vare ett "dumt" hörselchip har jag fått tillbaka 30-35% av hörseln. Ett smartchip hade antagligen återställt hörseln helt men jag sa som det var. Efter Adam vägrade jag att befatta mig med intelligenta mikrochip.

Senast uppdaterad 00-12-16.