Kapitel I - I vilket Puh och de andra får en ny lekkamrat

När Nasse vaknade visste han att det skulle bli en underbar dag. Han tvättade sig om nosen och tog olvonkorgen under ena armen och den röda presenten till Puh under den andra. Den svala höstluften som förde med sig Sjumilaskogens alla dofter slog emot Nasse när han öppnade dörren till sitt bokträd.
  När han hade plockat nästan en hel korg full med olvon och inte visste hur han skulle få i fler fick han höra någon som sjöng. Det var en sång som Nasse aldrig hört förut och han undrade om det kanske var Christoffer Robin som var ute och gick.
  Nasse gick bort till vägen som ledde till Landet utanför och fick se en pojke som gick och sparkade små stenar framför sig. Det var inte Kristoffer Robin och han hade mycket längre hår, nästan som I-or. Nasse, som var ett mycket litet djur, visste inte riktigt vad han skulle göra. Han hade ju olvon att ta hand om också.
  "God morgon, Nasse", sa Puh.
  "Å, god morgon, Puh", svarade Nasse.
  "Jaså, du plockar olvon du", sa Puh och pekade på korgen. Han hummade lite för sig själv och sniffade med nosen. Han hade hoppats att Nasse hade haft lite honing i korgen.
  "Ja, det är ju säsong", sa Nasse hurtigt.
  "Heeeej."
  Nasse hoppade till och sprang runt runt så att han kunde kika bakom Puh. Puh såg sig förvånat omkring.
  "Vem sa det?" sa han.
  "Jag", sa pojken som Nasse sett tidigare och släntrade nonschalant fram mot dem med händerna bakom ryggen. Han skärskådade Puh och Nasse innan han log och visade en jämn rad små vita tänder. Jämn var den väl kanske inte tänkte Puh, de yttersta tänderna var lite större, och vassare såg det ut som.
  "Jag heter Puh", sa Puh. "Vad heter du?"
  "Claudia"
  "Claudia låter inte som ett vanligt pojknamn", sa Puh efter att ha tänkt efter ett slag.
  "Jag är ingen pojke" sa Claudia vasst och både Puh och Nasse hoppade förskräckt till. "Jag är en flicka."
  "Jag heter Nasse, jag" mumlade Nasse försiktigt och flyttade sig en aning så att han kom att stå bredvid Puh. Inte för nära flickan, bara lite närmare. Flickan hade en vit skjorta med som gick ända ner till knäna och röda skor. På huvudet satt en hatt.
  "Är, är du vän med Kristoffer Robin?" undrade Puh myndigt. Han tog ett steg bakåt när flickan ställde sig alldeles framför honom.
  "Det kan väl hända", sa hon.
  "Kristoffer", ropade Puh. Han tyckte inte om att pojken ställde sig så där nära, och ville gärna att Kristoffer skulle komma och säga åt honom. En människa kunde man liksom inte säga åt hur som helst. "Kristoffer Robin", ropade Puh igen, nu en aning oroad.
  "Han verkar visst inte vara här", sa Claudia. "Kan inte vi leka istället?"
  "Jag hade nog tänkt gå hem för att ta mig en munsbit av någe slag", svarade Puh undvikande.
  "Jamen va fint, då följer jag med."
  "Äter du honing?" sa Puh och såg med ens en bekymrad ut.
  "Jag, jag ska nog gå hem till mig nu", sa Nasse med låg röst. "Jag måste göra klart en tvätt eller så." Och så gick han hemåt med snabba steg. Så fort han var utom synhåll ökade han takten så mycket hans korta ben tillåt och sprang mot Kristoffer Robins hus.
  "Ska vi gå då Puh?" sa Claudia och tog Puhs arm under sin.

*

"Heter flickan Claudia?" sa Kristoffer Robin när han följde efter Nasse som drog i hans kortbyxor för att få honom att gå fortare. "Hon måste vara ny här i trakten."
  "Skynda dig nu!" sa Nasse och flämtade eftersom Kristoffer Robin var tung att släpa på.
  "Ja, ja", svarade Kristoffer Robin och följde skrattade efter Nasse som sprang i förväg. "Jag kommer." Han undrade varför Nasse var så uppspelt och nervös men släppte funderingen. Nasse var ju nästan alltid nervös.
  

Kapitel II - I vilket Kanin gör en upptäckt

Kanin hade alla sina morötter i en stor korg och var på ett särdeles gott humör när han knackade på dörren till Kängus hus. Kängu hade lovat att göra morotsmarmelad, något som Kanin på senare tid börjat föredra framför råa, knapriga morötter som han alltid tyckt om annars.
  "Konstigt", mumlade han för sig själv när ingen öppnade eller bad honom att stiga in ens efter tredje knackningen. Kanin ställde ner korgen med morötter och gick runt till baksidan av Kängus hus. Dörren stod på glänt.
  "Hallå Kängu. Kan jag komma in?"
  Kanin väntade ett ögonblick innan han försiktigt öppnade dörren och klev in. Det tog hans ögon några sekunder att vänja sig vid det svaga ljuset. Rummet verkade tomt, men så fick han syn på Kängu. Hon låg fortfarande till sängs och hade inte märkt honom.
  "Ehum", sa Kanin. " Errrhhhmmm", sa han lite högre.
  "Jag undrar om Kängu och Lilla Ru fortfarande sover?" sade Kanin högt för sig själv och gick närmare sängen. Han såg till att göra oväsen men Kängu rörde fortfarande inte på sig. Nu stod han alldeles intill sängen och upptäckte att Kängu såg rakt på honom. Hennes tunga hängde ut genom den halvöppna munnen och hon var alldeles stilla.
  "Hör du du, Kängu!"
  Kanin hade aldrig sett något liknande, att någon bara såg på honom så där. Han kände sig obehaglig till mods. Lurades Kängu? I så fall var det inget roligt spratt. Så fick han syn på Lilla Ru. Eller det som var kvar av Ru.
  "Oh, kära nån. Kära, kära nån!" utbrast Kanin och tog flämtande ett steg tillbaka. Han såg åt vänster och åt höger och sedan tillbaka på den blodiga lilla kroppen. Sedan anade han en rörelse till vänster och det sista han såg var en stor varelse som kastade sig över honom. Är alltså detta en heffaklump? tänkte Kanin när allt blev mörkt.
  

Kapitel III – I vilket Kristopher Robin tar ett beslut

Det var Kristoffer Robin som hittade Puhs livlösa kropp i det höga gräset en liten bit bortom den plats där Nasse och Puh skiljts åt, precis där ängen sluttade ner mot ån.
  "Men där *är* du ju Puh!" sa han och sprang närmare. Puh låg alldeles stilla. Kristoffer Robin knäböjde intill Puh. Han lyfte upp Puhs huvud men de bruna ögonen såg inget och tassen låg slapp mot magen. Puh andades inte. Med tårarna rinnande nedför kinderna bar han sin älskade dumma nalle till den lilla lyan under träden.
  "Är Puh sjuk?" undrade Nasse och hjälpte till att bära. Egentligen var han mest ivägen men Kristoffer Robin lät honom hållas.
  "Det är något mycket värre Nasse!", snyftade han.
  "Värre än att vara sjuk?" sa Nasse förvånat som om han inte kunde tänka sig något hemskare.
  "Puh är död." Kristoffer Robins röst var så svag att Nasse knappt hörde vad han sa.
  Nasse nickade långsamt och med eftertryck som om han förstod. "Men han kommer att bli bra", intalade han sig fast han såg undrande på Kristoffer Robin.
  "Nej. Puh kommer aldrig att bli bra igen." Försiktigt lade Kristoffer Robin ner Puh på dennes säng och så tog han med sig Nasse. "Kom, vi måste samla de andra!"
  

Kapitel IV – I vilket Tiger gör något storslaget

Nasse, Ior, Tiger och Kristoffer Robin samlades hos Ugglan.
  "Det står så här", sa Ugglan och harklade sig. "Kännetecknande för vampyrer är två små hål." Uggla såg upp från boken och på de andra.
  "Har, har det flyttat in en vampyr i Storskogen?" undrade Nasse och skruvade på sig.
  "Det verkar onekligen så Nasse."
  "Kanin, Kängu, Lilla Ru", sa Kristoffer Robin och torkade bort en tår med baksidan på sin hand. "Och Puh är döda."
  "Och kommer aldrig att bli bra igen", fyllde Nasse i.
  "Och var är nu den där vampyren?" sa Ior långsamt. "Och vad kan vi göra."
  "Vi bygger en fälla och kastar oss över dem", sa Tiger och högg en imaginär vampyr med sina vassa klor.
  "Men sedan då?" sa Ugglan.
  "Döda dem såklart", svarade Tiger. De andra såg tveksamt på honom. "Vad är ni för fegisar? När jag bodde i djungeln..."
  "Vi kanske kan säga åt dem att det är fel", föreslog Nasse försiktigt och Uggla nickade bifallande.
  "Det tror jag nog är det bästa. När vampyrerna väl inser att man inte ska göra illa andra så slutar de nog."
  "Jag tror inte det!"
  Rösten kom från ytterdörren och alla vände sig hastigt om. Där stod den lilla flickan Claudia och bakom henne stod en stor människa.
  "Tillåt mig presentera mig" sade människan med mjuk röst. "Jag är Lestat."
  "Är det du som skadat Puh-ponken?" ropade Tiger och studsade fram till honom. Claudia backade undan. Lestat lutade sig fram mot honom och log. Leendet visade hans stora huggtänder, men Tiger visade morrande att hans var minst lika stora.
  "Kanske det."
  "Då kommer du att få betala", väste Tiger och högg med en snabbhet ingen av vännerna i Sjumilaskogen sett honom visa upp tidigare. Även Lestat blev överraskad och föll till marken med Tiger över sig. Lestat slog sina ben runt Tigers muskulösa kropp och försökte att brotta ner honom men Tiger var starkare än vampyren som, de senaste bytena till trots, inte hade återfått hela sin styrka.
  "Claudia" väste Lestat innan Tiger begravde sina huggtänder i hans oskyddade hals. Innan Claudia hunnit fram hade Tiger knäckt vampyrens nacke och vände sig rytande mot Claudia som skräckslagen höll händerna framför sig till skydd.
  "Din tur", sa Tiger och gjorde sig redo för språng. Han kom inte längre innan Kristoffer Robin med all kraft han var mäktig slog en påk i huvudet på honom så att han avsvimmad föll till golvet.
  " Kristoffer Robin!" utbrast Ugglan och Nasse med en röst. När deras vän vände sig om mot dem såg de hur hans ögon var mörka, lika mörka som Lestats och Claudias.
  "Det där var dumt gjort", sa han. "Om ni bara hade låtit oss få som vi ville hade det besparat er en massa smärta". Nasse kunde se att Kristoffer Robin hade likadana hörntänder som Claudia. Claudia som ställt sig bredvid Kristoffer Robin.
  "Vi dödar dem nu. Tigern först", sa hon och sparkade på Tiger.
  "Visst", sa Kristoffer Robin och gick mot Uggla.
  "Varför gör du så här Kristoffer Robin?" sa Uggla och tumlade bakåt.
  "Varför inte?" svarade Kristoffer Robin och kastade sig över honom. Uggla som alltid varit mer av en hjärnans förespråkare hade inget försvar mot denna oresonliga attack.
  "Man gör inte så här", protesterade Ugglan. "Du får inte."
  "Försök hindra mig."
  Kristoffer Robin gapade stort och satte tänderna i Uggla. Nasse och Ior försökte hindra honom men han dödade dem på samma sätt. När han var klar torkade han av sig blodet med tröjärmen och såg Claudia suga ur det sista av Tigers blod.
  "Jag vill ha mer", västa Claudia och fick ett leende till svar.
  "Kom med mig hem till människornas hus. Du kommer att bli nöjd."

*

När barn kommer till Sjumilaskogen ekar den tomt. De vuxna berättar att det en gång var fullt med djur av alla de sorter men att ingen går dit längre.

Senast uppdaterad 03-01-18.