1

"Halloj i stugan." Sigvard satte sig mödosamt ner på stolen bredvid Georg. Han lade upp sin plånbok på det nötta cafébordet och pustade ut. Det blev allt jobbigare att gå ut, till och med nu när han äntligen fått sin rullator.
 "Hur är det med ryggen", undrade Georg.
 "Asch, den krånglade lite i morse, men just nu känns det ganska bra faktiskt", svarade Sigvard samtidigt som han påkallade servitrisens uppmärksamhet. "Men man är ju ingen ungdom längre", log han och fick en medkännande axelryckning till svar.
 De satt vid sitt stambord, där de tillsammans ätit lunch sedan mer än tjugo år. Restaurang Solrosen, som med fast hand sköttes av Stina, var en restaurang som stämde både i ålder och tempo. Här kände de sig hemma. Georg och Sigvard var båda änklingar, tragiskt nog var det deras älskades bortgång som förde dem samman på allvar. På dagarna kunde Georg glömde förlusten av sin Vera, men på kvällarna när han gick till sängs kom minnena tillbaka och plågade honom.
 Han kunde fortfarande se Veras vackra ansikte då hon förväntansfullt småsprang mot den färgglada turistbussen. Hon småsprang alltid, men inte för att hon hade bråttom. Hon vara bara sån, hade hon skrattande berättat då han förde det på tal.
 Georg förde handen till sin kind och rörde stället där minnet från hennes sista kyss fortfarande brann. Om han bara hade följt med. Kanske hade han kunnat förhindra olyckan, han kunde ju ha suttit på hennes plats. För hur han än vände och vred på det fann han ingen mening i att en buss med femtio människor skulle köra av vägen och bara Vera och hennes väninna dog. Vad var det för rättvisa? Hans tankar skingrades när servitrisen kom fram till bordet.
 "Hej, Sigge", log Rosemarie. Hon lutade sig över bordet och gav honom en lätt kram. "Vill du ha dagens?"
 "Jo tack", det ville han. Det var torsdag och det fanns inte knaprigare pannkakor än Stinas. "Men du", han hejdade Rosemarie. "Jag tar Pommac idag."
 "En Pommac var det", sa hon över axeln och fortsatte in i köket.
 Sigvard såg på Georg som hade plockat fram sin klippbok. Han var tvungen att småle åt den iver med vilken Georg bläddrade bland bilderna. Han kunde nästan inte påminna sig att han sett Georg utan sitt album.
 "Hur länge har du egentligen samlat?" frågade Sigvard trots att han mycket väl visste vilket svaret skulle bli.
 "I hela mitt liv", svarade Georg utan att se upp. Nu var det Sigvards tur igen. Georg väntade på frågan samtidigt som han slog igen albumet.
 "Är samlingen komplett?"
 "Tyvärr", suckade Georg. "Det fattas en ask för att samlingen ska vara komplett". Georg strök med handen längs den röda, vaxade framsidan där orden Svenska tändsticksaskar skrivits med minutiöst noggrann handstil. "En enda ask", upprepade han tyst.
 "Skattberga Silver Matches, 28-30 tändstickor".
 "Du är ihärdig, det medger jag. Men det är ju många år sedan du började jaga den där asken, vet du ens att den finns?" undrade Sigvard och stack ner skeden i den rykande varma ärtsoppan. Han fiskade upp en stor fläsktärning som han belåtet satte i sig.
 "Den finns", svarade Georg med övertygelse. "Jag har listor från alla tillverkare och jag har sett den med egna ögon."
 "Ja just ja, den där samlaren i Småland. Vad var det han hette?"
 "Axel Markström. I Skillingaryd", suckade Georg. "Men han saknar å andra sidan fem andra askar."
 "Ja, ja", fortsatte Sigvard och klappade uppmuntrande sin vän på handen. "Det ordnar sig säkert, du fyller ju år snart", han skrockade och gav sig på högen med varma tunnpannkakor och jordgubbssylt.
 "Om du har tjugofem tusen så vet du vad du kan köpa åt mig." Georg stoppade ner albumet i sin slitna svinläderportfölj och låste de stora mässingsbeslagen.

2

"Nej, pappa! Nu får du lägga ifrån dig albumen." Gun kom in i Georgs arbetsrum med en stekpanna full med smörstekta kantareller i handen. "Maten står på bordet."
 "Jag kommer", mumlade Georg och tog av sig sina läsglasögon. Han knep ihop ögonen och gned sin värkande näsrot. Han hade som vanligt fastnat i alla minnen som var förknippade med de olika etiketterna och glömt både tid och rum.
 "Pelle och Katja vill träffa sin morfar", sa Gun en aning förebrående. De har så mycket att berätta om Greklandsresan. Kom nu", manade hon.
 "Du får förlåta mig, Gun." Georg såg på sin dotter som var så lik Vera att det gjorde ont. Samma näsa, samma ögon. Samma temperament, tänkte han och log.
 "Gör jag inte alltid det?" skrattade Gun och försökte släta över sitt tidigare otåliga tonfall. "Men barnen har skola imorgon och, ja du vet. Vi vill ju vara tillsammans med dig!"
 "Morfar!" ropade barnen och kastade sig om Georgs midja och ben när han följde efter Gun ut i vardagsrummet. Han skrattade och lyfte upp Katja. Ryggen protesterade men han visade inget för barnen. Pelle ryckte i hans byxficka och ville visa något. Georg satte ner Katja och följde med bort till soffan.
 "Vi har en present från Grekland, morfar", sa Pelle stolt och höll fram ett litet paket. Georg tog emot det och började sprätta upp det tunna blåmönstrade omslagspapperet. "Det var jag som slog in presenten", viskade Katja och smög intill Georg.
 "Vilket fint paket du har gjort". Georg satte sig ner mellan Katja och Pelle och lade ner omslagspapperet på soffbordet. Med stela fingrar öppnade han den lilla asken och skrattade gott åt innehållet.
 "Vi köpte askar och blötte av etiketterna på... hur många askar var det Pelle?" Katja lutade sig över mot Pelle och drog i hans tröjärm.
 "Tjugotvå stycken, morfar!"
 "Ja, tjugotvå stycken", tjöt Katja upphetsat.
 "Tack ska ni ha, å vad fina de är", sa Georg och bläddrade bland de färgglada grekiska tändsticksasketiketterna. Han rufsade håret på barnen. "De här åker raka vägen in i albumet." Både Katja och Pelle såg mäkta stolta ut över att morfar hade godkänt deras present.
 Gun hade satt sig vid bordet men hade inte hjärta att avbryta dem. Vad gjorde det att maten blev lite kall. Hon lutade hakan i handflatan och njöt av att se Georg sitta i soffan mellan Pelle och Katja. Familjen var samlad.

3

"Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva ut i hundra år"
 "Grattis på födelsedagen, pappa", log Gun och gav sin far en hård kram. Han slog armarna om hennes midja och kysste henne tillgivet på kinden.
 "Ja, grattis Georg", fyllde Jan i. "Världens bäste svärfar." Han skakade han med Georg och sträckte över ett stort och tungt paket.
 "Oj, oj vad med presenter", utbrast Georg där han satt på hedersplatsen omgiven av paket, det ena färggladare än det andra. Katja gav honom en liten bukett med blommor som hon berättade kom från trädgården. Katja kröp upp i sin morfars knä och började räkna upp vad blommorna hette.
 "Det är ängsklockor, och prästkragar, och vitsippor, och", hon tvekade och rynkade på pannan. Hon räknade på sina små fingrar och så började hon om. "Ängsklockor, prästkragar, vitsippor och smörblommor." Katja nickade, jo så var det.
 De flyttade över till det stora matsalsbordet och högg in på smörgåstårtan som Gun och barnen hade gjort tillsammans kvällen innan. Folk kom och folk fick, men Georg saknade en gäst.
 Kvart över sex kom Sigvard. Gun såg ut genom fönstret i samma ögonblick som hans taxi svängde in framför huset. Under tiden som chauffören hjälpte Sigvard ur taxin försökte Gun komma på vilket av taxibolagen det kunde vara. Hon kände inte till något bolag som använde gula Citroënbilar.
 "Gratulerar på födelsedagen", hojtade Sigvard när Gun fått Georg att öppna dörren. "Jaha, hur känns det att komma med i 80-klubben då?"
 "Jodå", svarade Georg och tog emot buketten med rosor som Sigvard sträckte fram. "Tack för rosorna", fortsatte han och viftade med buketten.
 "Äsch, glöm de där. Blommor har du mer än tillräckligt av", skrattade Sigvard och gjorde en gest mot presentbordet där åtta mer eller mindre fantasifulla blombuketter slogs om uppmärksamheten. "Det är här jag har din riktiga present." Han klappade bröstfickan på rocken och såg finurligt på Georg.
 "Det låter höra sig!" utbrast Georg intresserat.
 "Så ge nu grönsakerna till Pelle och följ med mig in i arbetsrummet." Sigvard lade armen om Georgs axlar och ledde honom med sig. Han såg Guns roade min och blinkade skälmskt till henne innan han stängde efter sig.
 "Först ska vi ha en cognac", myste Sigvard och drog fram sin dyra Renault, den som bara plockades fram 1:a maj och på nyårsafton. Han hällde i två rejäla skvättar i varsitt glas. Han räckte det ena till Georg och höjde glaset till en skål. De skålade och tog varsin klunk. "Mm, gott!" hostade Georg.
 "Men nu får du berätta vad det är frågan om, Sigvard", bannade han halvt på låtsas, halvt på allvar. "Vad är det frågan om? Bästa cognacen och allt."
 "Det rör sig om detta, och nu bör du sätta dig ner", svarade Sigvard majestätiskt. Han tog fram ett litet paket, knappt fem gånger fem centimeter stort och några centimeter tjockt. Sigvard lämnade högtidligt över paketet och satte sig ner, ivrig att se Georgs reaktion.
 George vände och vred på paketet. Det vägde nästan ingenting. Han skakade på det, lyssnade efter något ljud som kunde avslöja innehållet.
 "Ja, det är ju inte nitroglycerin", log han. "Jag har väl inget annat val än att öppna paketet då." Han såg på Sigvard som satt på kanten av sin stol.
 Han drog av det guldfärgade snöret och sprättade upp ett av hörnen. Han kastade en blick på Sigvard som stirrade på det lilla paketet. Det blanka blå papperet prasslade när Georg vek upp det. Hans hjärta tog ett skutt och han drog efter andan. Inuti låg ett inplastat föremål som George skulle ha känt igen var som helst. Det var en röd tändsticksask i tunt trä. Med darrande händer vände han på den och lät ögonen glida över den vita och svarta etiketten. "Skattberga Silver Matches", viskade han andlöst. Han såg på Sigvard som hade svårt att sitta still. Sigvard hoppades bara att Georgs lycka var lika stor som den som bubblade inom honom.
 George gjorde en märklig min. Det var nästan en grimas, men sedan verkade han rycka upp sig och såg förvånad på Sigvard.
 "Men, är du inte glad?" undrade Sigvard. "Är det inte rätt ask? Jag var väldigt noga..."
 "Åh, Sigvard. Nog är det rätt ask", avbröt George honom. "Var fick du tag på den?" undrade han.
 "Markström i Småland." Den berusande lyckokänslan hade mattats.
 "Jasså", sa Georg. "Så han sålde till slut."
 "Om det är pengarna du är orolig över, ska du veta att jag fick den billigt."
 "Du har ingen aning om vad det här betyder för mig", började George men avslutade inte meningen. En ensam tår letade sig ner för hans fårade ansikte.
 "Jag trodde att du skulle bli glad?" mumlade Sigvard.
 "Men det är jag, Sigvard." Han sträckte fram sin hand och kramade Sigvards axel.
 Stönande reste Georg sig och gick fram till den öppna spisen. Han tog ner det gamla fotografiet på Vera. Det enda studieporträtt de tog, där hon hade sin vita klänning på sig. Med det och asken i famnen satte han sig i sin fåtölj. Han såg på fotografiet och log.

4

Det var Gun som hittade dem. Hon undrade var de hade blivit av och kom intassande i arbetsrummet. Georg satt kvar i sin favoritfåtölj. I famnen höll han fotografiet av Vera. Ögonen var slutna och han såg lycklig ut. Hon såg asken i hans hand och insåg vad som hänt. Ändå skakade hon sin far, smekte hans kind. Ingenting.
 "Jag ville bara", mumlade Sigvard förtvivlat. Tårarna rann nedför hans kinder och han brydde sig inte om att torka bort dem. "Jag visste inte."
 "Såja, Sigge", viskade Gun och ställde sig på knä bredvid honom. "Såja", vysjade hon och lade armen över Sigvards magra axlar.
 "Han sa", började han men rösten bar inte. Han förde en darrande hand till sina ögon och torkade tårarna. "Han sa", fortsatte han viskande "att nu var samlingen komplett och att han kunde släppa taget."
 "Jag vet", svarade Gun lågt och strök Sigvards kind. "Han älskade oss och vi försökte göra hans liv så bra som möjligt, men ända sedan mamma dog verkar det ha varit samlingen som hållit honom vid liv. Mammas samling."
 "Din mammas samling?" hackade Sigvard. Han såg på Gun för första gången. Gun som frånvarande fäste en hårslinga bakom örat.
 "Javisst", Gun harklade sig. "Hon hade redan samlat massor av etiketter innan hon träffade Georg. Pappa såg det som sin plikt att få samlingen komplett, som ett hedersuppdrag som mamma gett honom."
 "Och nu är samlingen fullständig", snörvlade Sigvard. "Så då kan man säga att jag tog livet av honom", viskade han plågat som om varje ord orsakade smärta. De heta tårarna sved i hans ögon och han sökte Guns famn.
 "Du gav honom den finaste gåva du kunde komma på. Georg sa alltid att du var hans allra bästa vän, och det sista han skulle vilja är att du ska vara ledsen. Han är tillsammans med Vera nu, och han är lycklig.

Senast uppdaterad 99-09-25.