Till och med för att vara zogon var kapten Lala ovanligt ful, tänkte Jonas och kämpade ner en kväljning. Han tvingade sig att möta hans blick så gott det nu gick med tanke på att en zogons fem ögon sitter så pass djupt i den gråbruna rynkiga ursäkten till ansikte att man lika gärna kunde salutera hans röv. Jonas bet sig i tungan för att inte börja skratta när han föreställde sig hur det skulle se ut.
  "Du kan ta koj tre", sa Lala på raspig men fullt begriplig galacto.
  "Det ska bli...", sa Jonas och trevade efter ordet för ’trevligt’ men blev bryskt avbruten.
  "Hjälp Caigriff att lasta in alla förnödenheter, vi lyfter om två klick", sa Lala och vände sig om och gick in i styrhytten där han fortsatte att gå igenom färdplanen. Han hade uppenbarligen inte tid eller lust att ses tillsammans med en nykomling konstaterade Jonas med hettande kinder.
  Han fortsatte längre in i skeppet, förbi det gemensamma utrymmet, köket och duscharna och vidare in i det mörka illaluktande sovutrymmet. Det fanns en antydan till desinfektionsmedel i luften men den rengöringsprodukt som kunde trolla bort lukten av en zogon fanns inte. Jonas räknade till åtta sängplatser och slängde upp sin väska på överslafen som var markerad med en romersk trea.
  "Tjena Lillis!"
  Jonas snodde runt lagom i tid för att hinna ta emot den blonda lilla varelsen som slängde sig över honom. Han kände en stor lättnad över att Siobhan faktiskt dök upp. Hon var den som hjälpt honom få en plats på "Dark Lightning" och han såg fram emot att få sällskap av henne under resan.
  "Fan vad kul det ska bli!" sa hon och gjorde sig fri från Jonas omfamning.
  "Jag fattar fortfarande inte hur du kunde ordna plats på ’blixten’. Jag menar... Lala är ju en legend och jag trodde att han bara jobbade med andra zogoner."
  "Förnödenheterna!" vrålade Lala från styrhytten. "Siobhan, få din kamrat att röra på dödköttet!"
  "Kom. Zogoner är så jävla jobbig när de blir griniga." Siobhan tog tag i Jonas jackärm och tillsammans tog de sig snabbt nedför landgången och runt till inlastningsluckan som satt på det skeppets vänstra sida. De hjälpte kocken Caigriff att lasta ombord lådorna som levererats. Caigriff grymtade fram befallningar och verkade vara på allmänt dåligt humör. Han sparkade efter Jonas när denne tappade en låda så att den gick sönder.
  "Gör er klara för avfärd, jag fixar det här!" Han muttrade något om hopplösa hjälpredor och började flytta över de små plåtbehållarna som fanns i och bredvid den trasiga trälådan. Han kastade en blick mot Jonas och Siobhan för att försäkra sig om att de befann sig utom synhåll innan han försiktigt öppnade en av behållarna och konstaterade att allt var som det skulle.
  Jonas och Siobhan spände fast sig i sina stolar, och så gjorde de andra också. Kapten Lala satt redan på plats och gjorde sista inställningarna på hyperreglagen. Den siste som satte sig på plats var Caigriff, som också signalerade till Lala att allt var klart för start.
  "Dark Lightning till kontrollen. Dark Lightning till kontrollen."
  "Kontrollen här."
  "Vi är klara för avfärd."
  "Tillstånd beviljas. Använd bana C8."
  Flygkontrollen öppnade luftslussen till deras docka så att de kunde taxa ut. Jonas kände farkosten svaja till när de elektromagnetiska låsanordningen stängdes av. Med små precisa handrörelser förde Lala ut skeppet och följde ljusmarkeringarna ut till den anvisade banan. Långt nedanför dem, eller var det ovanför undrade Jonas, lyste Jorden. Inte den ursprungliga utan den första beboeliga planet som de ursprungliga kolonisatörerna hittade.
  Även om det var vantrivseln med livet som fastboende som fått Jonas att söka ett liv som rymdfarare kände han en klump av oro i magen när Jorden och den roterande rymdstationen långsamt försvann bakom dem. Enda anledningen till att han fått följa med var för att Siobhan hade övertalat en tjänsteman att ändra i registren så att Jonas såg ut att ha gjort femtio resor istället för den enda han följt med på.
  Lala vände skeppet mot den stora metallring som användes för att rikta in farkosternas bana med den precision som krävdes för att med säkerhet kunna utnyttja hyperrymden för resor mellan solsystemen. Han kastade en blick på de andra innan han slog av positioneringsmotorerna och istället aktiverade de stora hyperrymdmotorerna som på arton relativa dagar skulle ta dem till Priori_412.
  Tre timmar efter att resan påbörjats kunde de ta sig loss från sina stolar och röra sig obehindrat. Jonas hjälpte Caigriff att laga kvällsmat. Gruppen verkade väl vald och Jonas kände sig hemma på ett sätt han inte upplevde på förra resan. Då var han springpojke och fick göra alla skitjobb ingen annan ville ta, här behandlades han som en av dem. Han kunde inte ens bli sur när Saikmar spelade av honom nästan en månadslön i poker.
  "Nej, grabbar. Jag tar och knoppar in", sa Siobhan efter en stund. Då låg hon ett hundratal krediter plus, men hävdade envist att det inte hade något med saken att göra.
  "Vill du ha sällskap?" frågade Jonas hoppfullt. De andra runt bordet skrattade menande och Lala boxade honom på axeln. Det var säkert menat som en kamratlig gest men han slog nästan omkull Jonas.
  "Inte ikväll älskning, jag har huvudvärk", sa Siobhan och gav honom en tillgiven kyss. "Men kom ihåg vad jag berättade om Priori_412." viskade hon. Hennes löfte om framtida nöjen gjorde Jonas till ett lätt offer vid pokerbordet och han förlorade snabbt ytterligare tre omgångar.

***

Skeppets rutiner var enkla och Jonas tillbringade mest tid med Caigriff som körde med honom. Trots det slitiga arbetet hade han roligare än någonsin därför var det oturligt att han skulle upptäcka något som fick honom att börja fundera på vad målet med resan egentligen var.
  På grund av att det fanns pirater runt om i rymden, och att en del av dem till och med hade utrustning som förmådde slå ut skepp från hyperrymden var det standard att låta styrhytten vara bemannad dygnet runt. Som en av de yngre i besättningen fick Jonas ta hundvakten. Det enda positiva med att tvingas vara vaken mellan tre och fem på morgonen var att Lala givit honom tillgång till en del av skeppsdatorn.
  För skojs skull beräknade Jonas deras position och upptäckte till sin förvåning att hans siffror inte stämde med den officiella kursen. Han nollställde kalkylen och gjorde om beräkningen två gånger till men kom fram till samma resultat. De kunde helt enkelt inte vara på väg till Priori_412.
  "Kom med mig", sa Jonas till Siobhan nästa morgon när de ätit frukost. Han drog henne med sig in i ett av förråden som låg i anslutning till skeppet. Han kontrollerade att ingen såg dem och drog igen dörren bakom dem.
  "Hur väl känner du Lala?"
  "Vad menar du?"
  "Det är något skumt på gång. "
  "Skumt?" sa Siobhan och rynkade pannan.
  "Vi är inte alls på väg till Priori."
  "Nehej, vart är vi då på väg?"
  "Jag vet inte, än. Men tycker inte du att det är konstigt?"
  "Jo. Vill du att jag pratar med kapten?"
  "Nej, jag ville bara berätta för någon."
  "OK då. Det finns säkert en bra förklaring", sa Siobhan.
  De kramade varandra och så smög Siobhan ut ur förrådet medan Jonas väntade och kom fram lite senare och bar en påse ris som alibi.
  Han använde sina nattpass för att försöka ta reda på mer om deras uppdrag. Lala visste vad han gjorde och det var omöjligt att ta sig längre in i systemet än de allmänna delar som var öppna för Jonas och de övriga i besättningen. Så Jonas beslöt sig för att gå en annan väg. Black Lightning var utrustad med hyperrymdkommunikatorer och Jonas loggade in på sin privata area på Konfederationens hemsida.
  Med hjälp av deras utförliga databas kunde Jonas plocka fram kandidater till deras destination. Han visste inte om även deras förväntade tid i hyperrymden var falsk men i deras färdriktning fanns bara tre bebodda planeter. En av dem var zogonernas hemvärld och det verkade rimligt att de var på väg dig. Han kontrollerade även den till Konfederationen inlämnade färdplanen och precis när han var på väg att logga ut lade han märke till en mycket oroväckande detalj. På manifestet stod bara fyra personer upptagna som besättning. Det var Lala, Caigraff, Ledel och Siobhan.
  "Vad i helvete", viskade han för sig själv och såg sig olustigt om. Snabbt suddade han ut spåren efter sin sökning och utförde några mer oskyldiga sökningar innan han långsamt lutade sig bakåt i stolen och betraktade den grafiska representationen på deras resa genom hyperrymden. Om mindre än två dagar skulle de vara framme. Men var? Och vad var deras uppdrag? Han hade inte kommit på någon lösning när han avlöstes, och han låg länge och vred sig i sängen innan han somnade.
  Vid genomgången av dagordningen nästa morgon förklarade Lala att han hade en extra punkt att diskutera.
  "Jag har förstått", började han och drack upp det sista i sin mugg, "att vår destination är föremål för diskussion." Han fångade Jonas blick men såg sig sedan runt om i rummet. "Det är väl kanske på tiden att jag förklarar vad som pågår."
  Han reste sig och gick fram till ett skåp som han öppnade och tog fram en väska som att döma av hans grymtande vägde en hel del. Lala slängde upp den på bordet och knappade snabbt in en kod som fick låsanordningen att knäppa till. Han vek upp locket och vred väskan ett halvt varv för att visa innehållet. Väskan var fylld av samma små metallbehållare som Jonas sett i kartongen som han tappade vid ilastningen.
  "Det här är arradium, en av de värdefullaste mineralerna i vår del av universum", sa han och vägde en av behållarna i handen. "Det är i strikt mening inte illegalt att handla med det, och anledningen att vi uppgav en falsk färdplan är helt enkelt att dess värde gör oss utsatta för piratangrepp."
  "Så vart ska vi?" frågade Jonas och försökte hålla rösten neutral.
  "Vi ska till min hemvärld, Zafrint, och jag lovar er alla att resan är mödan värd." Han skrattade, de skrattade allihop vid tanken på att resan tydligen skulle bli mycket mer intressant än den kemilast de skulle ha tagit till Priori. Jonas försökte bli ensam med Siobhan men hon verkade undvika honom. Kanske skämdes hon över att nästan omgående ha fört hans funderingar vidare till Lala. Jonas beslöt sig för att hålla sin senaste upptäckt för sig själv.

***

Jonas hade aldrig sett en vackrare planet än Zafrint. De flög in över ett sagolandskap som gick i rött och guld, jättelika blåa hav och byggnader som gick i grönt och silver. De hade fått tillstånd att flyga in till en mindre, privat hamn och skeppets kraftiga landningsmotorer rev upp damm och fick de palmliknande träden att böja sig som i storm.
  De möttes av storvuxna och tungt beväpnade zogoner och fick eskort in i det jättelika palatset som fanns i anslutning till landningsbanan. Väskan försvann ur sikte och de fördes in i ett rum där de serverades både mat och dryck i riklig mängd. Jonas hade inte varit särskilt förtjust i de zogonrätter Caigriff envisats servera under resan men han insåg snart att det berodde mer på Caigriffs undermåliga kokkonst än på recepten. Dryckerna var inte direkt spritdrycker men de hade en avgjort berusande inverkan.
  Så öppnades en stor dubbeldörr och en zogon klädd i löst åtsittande purpurfärgade byxor och väst tornade upp sig över dem. Jonas lade ner den munsbit han precis tänkte stoppa in i munnen och bara stirrade på den jättelika varelsen.
  "Qwan låter hälsa att han önskar se er i matsalen en timme från nu. Högtidsklädda." sa han med osannolikt mörk stämma. Det var som att lyssna på basregistret från en kyrkorgel. Tjänaren bugade sig och visade med en gest att de kunde lämna rummet.
  Jonas såg på Siobhan som ryckte på axlarna.
  "Det är väl någon lokal sedvänja att sluta avtal kanske", sa hon.
  De reste sig upp och från ingenstans gled blåskimrande slanka aquakvinnor fram. Två av dem tog tag i Jonas och nästan bar honom till ett rum på andra våningen. Trots Jonas halvhjärtade protester hjälpte de honom av med kläderna och tvättade honom varsamt. När de torkat honom smorde de in hans kropp med väldoftande oljor och hjälpte honom att ta på sig de färggranna kläderna som lagts ut åt honom. Jonas mötte de andra som var klädda i liknande utstyrslar och tillsammans gick de in i matsalen.
  Matsalen var enorm och det stora bordet som placerats i dess mitt såg nästan löjligt litet ut. I mitten på en av långsidorna stod två stolar som hade högre rygg än de övriga och det fick sin förklaring när Jonas och de övriga radades upp framför dem. De tjugotalet zogoner som redan satt runt bordet nickade och Jonas besvarade hälsningen innan han tog sin plats några stolar från husets härskare och hans kvinna.
  "Huset Qwan hälsar er varm välkomna och tackar för ett väl genomfört uppdrag." Härskaren stod upp och höjde sitt glas. Jonas tog sitt glas och tömde det i tre snabba klunkar. Det smakade som druvjuice och glaset fylldes omedelbart på. Han lyssnade inte nämnvärt på Qwans tal utan plockade i sig av de små rätterna som var placerade runt om på bordet. Sedan Qean önskat dem en trevlig måltid bytte Jonas några ord med sina bordsgrannar.
  Så ljöd en gonggong och sorlet tystnade. Jonas kände hur stämningen förändrades, blev förväntansfull på något sätt. Tjänare bar in och placerade fyra låga träbänkar framför dem. De var tomma så när som på att ovansidan var klädd i silverfärgad metall.
  Jonas väntade på att någon form av mat skulle bäras in men inget hände. Han höjde sin högra arm och kliade sig under vänster öra. Och det var enda anledningen till att han inte dödades lika snabbt och ljudlöst som de andra människorna i besättningen. Alla utom Siobhan, för när Jonas förvånat betraktade sin hand som hölls fast vid hans handled med bara några senor närmade hon sig från sidan. Han började resa sig upp men benen bar honom inte och Siobhan kom inte för att erbjuda sin hjälp.
  "Vad... är det som händer?" stönade han förvirrat.
  "Jag är ledsen Jonas. Jag gillar dig faktisk. Mer än du anar", sa hon och drog fram en smäcker kniv hon haft dold bakom ryggen. Hon såg nästan kärleksfullt på honom när hon satte sig grensle över hans mage och höfter. Han kände värmen från hennes halvnakna kropp och trots att han dimmigt insåg att det första hugget skulle komma att följas av ett nytt, dödande, styvnade hans lem. Siobhan märkte det och log.
  "Varför?" sa Jonas med gråt i rösten. Siobhan viftade undan zogonen som utdelat hugget och som nu rörde sig mot dem för att avsluta jobbet. Hon höll fast Jonas samtidigt som hon sträckte ut tungan och lapade i sig av blodet som rann från skärsåret på Jonas hals och ner på bröstkorgen. Så kysste hon honom och han besvarade den instinktivt.
  "Färskt kött från unga människor, unga män, är värt sin vikt i guld, så vad ska en stackars flicka göra." Hon förde en hand genom hans hår och ryckte hans huvud bakåt så att strupen blottades.
  "Din jävla... fitta", väste Jonas svagt men orkade inte avsluta meningen. Han såg hur tre huvudlösa kroppar lades upp varsin bänk. De var nakna och blodet färgade metallen röd. En bänk var fortfarande tom.
  "Sluta lek med maten", muttrade Lala med spelad ilska och ställde sig bakom Siobhan. Han lade händerna på hennes axlar och lutade sig in över dem. Jonas såg Siobhan höja kniven och med en mjuk rörelse driva in den i hans hals. Hugget kändes knappt och i dödsögonblicket upptäckte Jonas att hans kapten hade underbara bärnstensfärgade ögon. Hur kan så vackra ögon sitta i ett så fult huvud, tänkte han slött innan mörkret sänkte sig över honom.

Senast uppdaterad 05-07-29.