"Schh, han vaknar nu!" viskade en kvinnoröst och sorlet lade sig. Han kände en hand på sin bröstkorg och en annan hand på sin panna. Huvudet dunkade och värkte som om någon slog på det med en slägga. Han stönade och gjorde en svag ansats att sätta sig upp samtidigt som han öppnade ögonen.
"Ligg still, Viktor. Det var samma röst han hört tidigare. Hon höll honom om axlarna och tryckte mjukt tillbaka honom mot madressen. "Ta det bara lugnt, vi tar hand om dig." Viktor såg sig omkring med grusiga ögon. Runt sängen stod fem vitklädda personer, tre män och två kvinnor. De log mot honom, en av männen gjorde till och med "tummen upp" och blinkade åt honom. Viktor var yr och hade svårt att fokusera blicken så han slöt ögonen igen. Han var tyst en stund och det enda som hördes i rummet var tysta andetag.
"Var är jag, vad har hänt?" frågade Viktor till sist.
"Vad kommer du ihåg själv", undrade kvinnan som satt på sängkanten. Viktor kisade upp mot henne och kunde läsa namnskylten på hennes bröst. Marianne Fagher, Psy. Tech. Med lab H. Hon såg på honom med en min som uttryckte blandade känslor. Inte riktigt orolig, men bekymrad. Omtänksam, tänkte Viktor. Vad mindes han själv? Ingenting.
"Jag kommer inte ihåg något särskilt", svarade han dröjande. "Jag tror att pappa släppte av mig vid skolan. Jag hade...", han strök sig över pannan för att samla tankarna som flydde undan och kände en kall metallföremål precis vid hårfästet. Viktor kom av sig och följde med fingrarna ramen som sträckte sig runt större delen av huvudet. "En olycka?" undrade han försiktigt. "Pappa!" utbrast han sedan och såg sig panikslaget omkring.
"Var inte rädd", lugnade Marianne honom. "Det är ingen fara med din pappa, både han och din mamma väntar utanför. När du blivit lite starkare får du träffa dem". Hon strök hans kind och pekade på de andra läkarna samtidigt som han sa deras namn. "Längst bak har vi Magnus, sedan Josefine, Andreas och Olof. Viktors andhämtning återgick långsamt till det normala och hjärtat slutade att hamra som besatt. "Vi kommer bara att ställa några enkla frågor, OK?" Viktor lät motvilligt ut en jakande suck. Vad annat kunde han göra. En av läkarna tryckte på en knapp vid sängens forända och Viktor restes upp till en halvsittande position. De såg på honom, osäkra på vem som skulle börja utfrågandet.
"Det är väl lika bra att jag börjar", sade Marianne och såg på Viktor. "Vad heter du?"
"Viktor", svarade Viktor.
"Efternamn?"
"Bergström."
"Var bor du?"
"Stockholm, Vasagatan 33, tre trappor upp."
"Vad heter dina föräldrar?"
"Arne och Karin."
"Hur gammal är du?"
"Nästan tretton. Men varför undrar du, vet ni inte vem jag är?"
"Jodå", svarade Marianne. "Nästan tretton, så då är det vilket år i år?"
"Sju", gäspade Viktor och blundade igen.
"Bra, Viktor." Hon gjorde små anteckningar på ett stort skrivblock mellan varje fråga. Marianne utbytte en blick med den av läkarna hon kallat Magnus. "Vet du månad också?"
"Maj." Viktor funderade ett ögonblick. "Åttonde maj."
"Jättebra, Viktor. Jättebra", sade Marianne uppmuntrande.
Marianne såg på Olof som höjde på ögonbrynen och ryckte på axlarna innan han fortsatte att stirra på Viktor. Hon snörpte på munnen och fortsatte att fråga ut Viktor med låg röst. Fem minuter senare var Marianne klar och så började de andra att fråga den ena underliga frågan efter den andra. "Hur många bokstäver består alfabetet av?", "Hur mycket är fem gånger fem delat med fem?" och "Sover man i en säng eller i en sång?". Viktor besvarade frågorna så intelligent som möjligt men han började bli trött. Det var varmt i rummet och han hade ett tjockt täcke på sig. Ögonen sved och ögonlocken kändes tunga som bly. Marianne och de andra försvann mer och mer i ett avlägset töcken. Undrar vad de har gett mig för tabletter tänkte Viktor slött innan han somnade.
"Stackarn", sade Marianne och knäppte upp en knapp i Viktors pyjamasjacka. Han såg så liten och ensam ut där han låg fastspänd i den stora sängen. Hon reste sig upp och rättade till sin obekväma rock.
"Vadå stackarn?" utbrast Magnus upprört när de gick ut från Viktors rum. "Han minns ju för helvete allt!" Handen darrade när han förde in sin kodnyckel i låset och öppnade hissdörren. De ställde sig i den rymliga hissen och tryckte upp sig på översta våningen. När de klev ut möttes de av tre beväpnade vakter som bad att få se deras identitetskort.
"Ögon", muttrade en av vakterna och höll upp ett ficklampsliknande instrument. Ett efter ett granskades deras vänstra ögon samtidigt som de andra vakterna bryskt kontrollerade innehållet i deras fickor och väskor.
"Fortsätt", beordrade den äldre av vakterna till sist och öppnade dörren till avdelningen. En doft av rengöringsmedel slog emot dem när de skyndade vidare.
"Det är ju för fan katastrof!" exploderade Magnus när de kommit utom hörhåll från vakterna.
"Inte nu Magnus!" stönade Marianne. "Vi har en genomgång imorgon klockan tio. Kan vi ta det då."
"Visst", svarade Magnus syrligt och gick in till sig. "Vi tar det imorgon, innan vi packar ihop våra grejor och ställer oss i kön till soppköket. Herre Gud!", var det sista de andra hörde honom muttra innan dörrstängaren med ett lågt väsande slog igen dörren bakom honom. Ingen sade något, men de tänkte samma sak. Månader av rapporter och kanske till och med ett besök av K-enheten.
"Vilken soppa", suckade Marianne tyst och sjönk ner i sin nedsuttna men bekväma fåtölj. Hennes ansikte hettade och hon kände antydan till tårar bränna i ögonen. Med baksidan av handen torkade hon bort tårarna som bestod lika mycket av upprördhet som utmattning. Hon hade knappt sovit en blund de senaste tre dagarna och helst ville hon bara försvinna bort, vart som helst men inte här. Hon drog upp knäna mot bröstet och slog armarna om benen. "Fan!"
*
"En kännare! Precis vad vi behöver", muttrade Bertil och kastade mappen med allt material om Viktor två så att diagram och rapporter spreds ut över den välpolerade bordsskivan. Han reste sig upp så hastigt att stolen han suttit i slamrande föll omkull. Marianne plockade rätt på papperen och studerade Bertils breda ryggtavla där han stod och såg ut genom fönstret. Han höll sina hårt knutna nävar tryckta mot ryggslutet.
"Du vet lika väl som jag att det här inte är en mogen vetenskap. På sätt och vis provar vi oss fortfarande fram och ibland går det inte riktigt som vi vill, men det finns inget vi kan göra. Alternativet vore en kropp som inte går att använda", svarade Marianne med tillkämpat lugn. Mötet gick inget vidare. Som vanligt hade Bertil liten förståelse för problemet och det kändes som om hon hade och göra med en barnunge. För att få en chans att samla tankarna matade hon in oväsentlig information på sin slitna dataplatta innan hon med ett djupt andetag lade armarna i kors över bröstkorgen.
"Ja, men", utbrast Magnus till Bertils försvar. Han slog ut med armarna så våldsamt att han nästan vräkte ner en flaska med vatten som Josefine hade framför sig på bordet. "Fattar du vilket liv Arne kommer att föra?"
"Ja", svarade Marianne irriterat och gned fingrarna över ögonbrynen. Hon blundade. "Men det ändrar inte faktum. Vi kan inte genomföra operationen, det är ju uppenbart."
"Så vad gör vi?"
Marianne ryckte uppgivet på axlarna. Hon såg frånvarande ut genom det stora runda fönstret, ut på den stora parkeringsplatsen hundratalet meter nedanför dem. Hon lekte med en gummisnodd och bet sig förstrött i underläppen.
"Hinner vi odla fram en ny?"
"Inte en chans", svarade Josefin. "Vi räknar med att Viktor har tre månader kvar, högst. En ny kropp tar minst ett år."
"Nedfrysning?" flikade Bertil in.
"Njae. För vanskligt, Viktor är antagligen för svag för att överleva en nedfrysning. Ju längre det dröjer, desto svårare blir det att ens väcka honom ur djupsömnen. Men vi har naturligtvis övervägt alternativet.
"Genomföra operationen?"
"Ur klinisk synpunkt, det enda alternativet. Ur juridisk synpunkt, ytterst tveksamt. Om det kommer fram att vi har genomfört operationen trots att vi rimligen borde ha insett att vi har att göra med en kännare så ligger vi jäkligt taskigt till", svarade Andreas.
"Hur kunde vi vara så slarviga?" sa Josefine långsamt.
"Det har inget med slarv att göra", suckade Marianne trött. "Utan hjärnaktivitet har vi bara en samling kroppsdelar. Vi vet att närmare en procent av helklonerna inte kan behandlas med MemoryBlock och att det visar sig först mot slutet av tillväxtperioden. Så är det bara. Vi får helt enkelt ta honom till Avdelning tre."
Hon reste sig och gick med långsamma steg runt det stora mötesbordet. Klackarna på hennes skor smällde mot det blankpolerade stengolvet. Hon passerade en bokhylla fylld med vetenskapliga publikationer och tjocka uppslagsverk på sin väg mot ett litet bord längs bort i det ljusa rummet. Hon såg på flaskorna och bestämde sig till sist för apelsinjuice. Marianne återvände till bordet och ställde ner glaset ovanpå sin avstängda skrivplatta. Hon såg på sin forskargrupp och på sin chef. Nog hade de haft sin beskärda del av kännare, men aldrig förr hade de klonat sjukhuschefens son.
"Jag måste givetvis prata med Arne. Det här får bli hans beslut", mumlade Bertil.
"Vi utför operationen precis som vanligt och ser till att alla papper är i ordning". Magnus krökte pek- och långfingrarna på när han sa ordning och log ett illavarslande grin. "Arne behöver aldrig få reda på något över huvud taget." Marianne skakade på huvudet och reste sig upp.
"Ni kan inte mena allvar", sa hon. Hon såg från Magnus till Bertil och sedan tillbaka till Magnus igen. Hon öppnade munnen för att säga något mer men insåg att det var meningslöst. Hon stängde munnen och bet ihop till en bister grimas. Bertil visade inte med en min vad han ansåg.
"Jag har sökt Arne, och när jag får höra vad han har att säga låter jag meddela er." Han såg på dem. "Vi följer hans beslut", sade Bertil med eftertryck och fångade Mariannes ogillande blick. När Marianne efter några sekunder vek undan med blicken reste han sig upp, och därmed var mötet avslutat.
*
En morgon när Viktor vaknade satt en mörkhårig flicka och tittade nyfiket på honom. Hon kom fram till honom när hon såg att han vaknat. Flickan var iklädd ett par vita bomullsbyxor och en ljusblå tröja av samma tunna material.
"Hej", sade hon glatt och lade huvudet på sned samtidigt som hon studerade honom intensivt.
"Hej."
"Vad heter du?" fortsatte flickan. Hon hade en lila lapp över sitt vänstra öga och när hon log såg han att hon saknade en framtand.
"Viktor", mumlade Viktor sömndrucket. “Vad heter du?"
"Jessica två", log flickan och skruvade lite på sig. Hon såg på honom under luggen och kliade sig på näsan. "Om du vill kan jag hjälpa dig loss", sade hon efter en stund.
"Jag... jag vet inte", svarade Viktor osäkert.
"Hmf", utbrast flickan. "Den här ställningen är bara bluff, det är inget fel på dig." Hon ryckte demonstrativt i metallramen.
Hon såg Viktors förvånade min och satte sig bredvid honom på sängkanten. "Det är säkert", fortsatte hon. "Jag hade en likadan ställning men den kröp jag ur så fort det bara gick. Så, ska jag ta loss den?" Jessica två klappade menande på den runda metallkåpan som höll Viktor fast mot sängen.
“Visst", svarade Viktor svagt. Jessica böjde sig över honom, hon kom så nära att han kunde känna doften av tvål och nytvättat hår. Hon skruvade loss en blänkande stålskruv efter den andra. Viktor kände hur trycket runt hjässan lättade och han kunde andas igen. Jessica drog ut den sista skruven och lade ner ringen på den andra sängen. När hon pillat upp de två mjuka läderremmarna som hållit Viktors hals och bröstkorg fixerade mot ramen hjälpte hon honom att sätta sig upp.
“Gud, jag har ju ingen balans!" mumlade Viktor lågt och famlade efter något att stödja sig emot. Jessica lutade sig mot honom och han fick tag om hennes smala axlar. Hon tog i sin tur tag om Viktors midja och i en slags klumpig omfamning kom han stapplande på fötter. Hon var förvånansvärt stark. Det kändes som om han aldrig tidigare använt sina ben, de darrade av ansträngningen att hålla hans lätta kropp upprätt och vägrade lyda honom. Viktor kikade ner på fötterna och rörde sina tår. Det pirrade och stack när känseln kom tillbaka i kroppen och nu kände han faktiskt den kalla linoleummattan mot trampdynorna.
Jessica såg avvaktande på honom när han släppte taget om henne och vinglade fram till den stora spegeln. Han drog händerna genom håret i ett lönlöst försök att rätta till sin bångstyriga kalufs. De råttfärgade hårtestarna spretade åt alla håll när han lutade sig närmare och betraktade sin spegelbild. Näsan var lika bred som den alltid hade varit, munnen lika smal och trist och ögonen hade samma gråblå färg. Viktor var nästan alltid solbränd så den sjaskiga och bleka hudfärgen förvånade honom. Hur länge hade han legat på sjukhuset?
Han vände sig om och kolliderade nästan med Jessica som hade ställt sig alldeles bakom honom. Hon skrattade och tog överraskat ett steg tillbaka. Hennes skratt var smittande och Viktor började tycka bättre om sjukhuset. Jessica höll upp handen och satte ett finger för läpparna. Viktor svalde frågan han hade på tungan och följde efter henne när hon tassade fram till en dörr med frostat vitt glas. Jessica öppnade försiktigt dörren och sträckte ut huvudet för att se sig om i den långa korridoren. Den var tom så när som på en städare som skurade de svarta och vita kakelplattorna i golvet. Jessicas grepp om Viktors hand hårdnade när hon drog honom med sig.
“Kom", sa hon och smög iväg längs väggen. Viktor förstod inte riktigt varför det var nödvändigt att smyga, men hans hjärta bultade hårt när de äntligen nådde slutet av korridoren och smet in i ett rum vars dörr stod halvöppen. De lutade sig mot insidan av dörren och pustade ut. Han var inte i någon som helst form för att smyga omkring.
“Vi är säkra här", sa Jessica och satte sig på rummets enda säng. “Ett tag i alla fall", fortsatte hon och fingrade på en liten blå plåtlåda med gula blommor på.
“Är det något farligt", undrade Viktor och såg sig omkring.
“Vill du ha något att äta", frågade Jessica som om hon inte hade hört Viktors fråga.
“Gärna", svarade Viktor och tog emot ett litet paket med röda och gröna kex som Jessica plockat upp ur sin matlåda. De satt tysta på sängen och mumsade på var sitt kex. Viktor började stelna till så han reste sig och gick bort till fönstret. Benen värkte när han satte sig på huk. Hans leder var stela och oflexibla. Fönstret var utrustat med galler och försett med ett finmaskigt nät mellan glasskivorna. Han kunde se några träd långt där nere, ett par bilar också men det var allt.
“Jag vet varför du är här, varför vi är här", sa Jessica plötsligt. Viktor hoppade till och vände sig om mot henne. Jessica såg ner i golvet, på sina ljusgula sandaler. "Du och jag är kloner. Helkloner för att använda den korrekta termen."
Viktor stirrade på henne, och försökte förstå vad hon menade. Han drog handen genom håret men kom sig inte för att göra något annat än att upprepa vad Jessica just sagt.
"Helkloner?"
"En identisk kopia av en annan människa. I ditt fall Viktor ett, i mitt fall Jessica ett."
"Du skämtar!" utbrast Viktor klentroget. "Jag har aldrig hört talas om något sådant!"
"Det har blivit stor industri de senaste fem åren", svarade Jessica. "Vilket är det sista datumet du kommer ihåg?"
"Sjunde maj, sju."
"Det är nästan sex år sedan", sa Jessica långsamt.
"Har jag legat på sjukhus i sex år?" flämtade Viktor.
"Nej, dummer. Viktor ett har legat på sjukhus, antingen nedfryst eller djupsövd. Du är antagligen bara ett eller ett par år gammal, i riktig tid sett." Jessica avbröt sig när dörren öppnades och en äldre pojke kom in. Tjugo år kanske gissade Viktor. Pojken hejade på Jessica och sträckte sedan fram sin hand och hälsade på Viktor.
"Göran två", sade han. Ur ett brunt kuvert tog han fram ett papper som han räckte över till Viktor. "Ett utdrag ur Viktors sjukjournal. Läs det."
Viktor vek upp det ljusgrå papperet och läste med stigande förvåning. Den 21:a juli 2012 klonades Viktor Bergström. Man drog blod och började växa tre stycken helkloner. Tillväxten övervakades och klonerna utsattes för våldsam medicinering. I februari 2013 terminerades en av klonerna på grund förändringar i cellstrukturen, och bara någon månad senare gick ytterligare en klon samma öde till mötes.
"Jag är den enda överlevande klonen", konstaterade Viktor och vände på papperet. På baksidan fanns några handskrivna kommentarer om medicinering och en rad om att dosen MemoryBlock måste ökas. Journalen avslutades med att man konstaterat att klonen nått önskad ålder och att det var dags att väcka Viktor ett. Viktor kände sig svimfärdig. Allt blev suddigt och rummet snurrade runt likt en galen karusell. Göran hjälpte honom att sätta sig och gav honom en plastmugg med vatten.
"Det är ganska okej här på avdelningen, Viktor. Marianne och gänget inte är elaka vetenskapsmän. Å andra sidan är vi laglösa. Tills politikerna fått tummen ur och givit oss de vanliga mänskliga rättigheterna är det här vår gyllene bur."
"Men de kommer inte att genomföra operationen?"
"Nej, nej. För tusan!" skrattade Göran och klappade Viktor på axeln så att han nästan ramlade av sängen.
"Men varför har de inte berättat för mig? Jag har ju varit vaken i snart två veckor."
"De är väl finkänsligare än oss", svarade Jessica med ett skevt leende.
"Jag fattar inte", suckade Viktor och lade ner sin journal på sängen.
"Fattar inte vad då?"
De hoppade till och vände sig mot dörren. Marianne stod i dörröppningen med en kopp kaffe i ena handen och en pärm i den andra. Göran reste sig upp men Marianne tecknade åt honom att sätta sig ner igen. Jessica släppte taget om Viktors kallsvettiga hand och Marianne böjde sig bakåt för att kontrollera att ingen sett henne gå in i rummet. Därefter stängde hon dörren och drog fram en stol till sängen där Viktor satt.
"Vad har Göran och Jessica berättat?" undrade hon.
"Att jag egentligen inte är Viktor Bergström", svarade Viktor utan att lyfta blicken från det blekgröna golvet.
"Både och egentligen. Du och Viktor ett är identiska men", hon gjorde en nästan omärklig paus, "du är inte den ursprungliga Viktor." Hon sade det på ett sätt som fick Viktor att känna sig lika mycket värd som Viktor ett. Han gav henne en tacksam blick.
"Och nu?" undrade Viktor.
"Jag vet inte", svarade Marianne ärligt. "En operation är utesluten, men du kommer med största sannolikhet att få stanna här hos oss en tid." Viktor spårade en liten men dock tvekan.
"Det är inte du som bestämmer", konstaterade han.
"Nej. Vi har upprättat den här avdelningen eftersom helkloner, hur cyniskt det än kan låta, ännu inte erkänns som människor." Marianne reste sig upp och körde ner händerna i fickorna på sin vita rock. "Men jag är säker på att det ordnar sig."
"Och vad händer med Viktor ett?"
"Vi vet inte riktigt. Han är i ganska dåligt skick." Marianne log urskuldande.
"Så om jag inte hade utvecklats till det här", Viktor slog ut armarna och studerade Mariannes trötta och sorgsna ansikte.
"Du kan inte hjälpa att det har blivit så här", protesterade Jessica och Marianne nickade medhållande.
"Men lik förbannat så ligger mitt riktiga jag och dör!" utbrast Viktor. "Nej, ni måste genomföra operationen. Jag vill inte leva med ett liv på mitt samvete."
"Det är inte ditt fel, Viktor", försäkrade Marianne. "Och dessutom har vi regler som klart och tydligt säger att vi inte får operera när en sådan här situation har uppstått. Jag önskar bara att Jessica inte varit fullt så snabb att skvallra", hon såg strängt på Jessica.
*
Bertil slog ihop händerna och satte tummarna under hakan samtidigt som han gned nästippen med pekfingrarna. Så log han översvallande mot Arne.
"Viktor två är färdigutvecklad och vi kan genomföra operationen om en vecka." Han såg sjukhuschefen sakta reste sig upp ur den bekväma besökssoffan
"Underbart. Underbart!" viskade Arne och sträckte fram sin hand för att tacka Bertil. "Så det uppstod inga problem eller så?" undrade han försiktigt.
"Inga som helst. Viktor två är den perfekta kandidaten", försäkrade Bertil. "Jag är så glad att det fungerade till sist."
"Jag är glad att du sköter om det här, Bertil. Min son betyder allt för mig, det vet du. Så jag vill att Marianne opererar."
"Givetvis", svarade Bertil snabbt. "Marianne är vår bästa kirurg och hon har själv bett om att få utföra ingreppet."
"Bra", svarade Arne och slappnade av. "Bra", upprepade han lågt för sig själv.
*
Marianne tog med sig Viktor tillbaka till hans rum. Han kände sig eländig när Marianne satte sig bredvid honom på sängen och höll om honom. Hon strök hans hår och smekte hans rygg.
"Viktor", började hon försiktigt "Jag tror inte att en etta någonsin kan förstå hur det känns att få reda på att man är klonad. Men vi försöker så gott vi kan." Hon sökte ögonkontakt men Viktor vände bort blicken.
"Mmm", svarade han och harklade sig. Han ville säga mer, fråga henne om allt han undrade över men rösten bar inte. Hela kvällen hade han försökt vara konstruktiv och tyckt att han kunde acceptera sitt öde, men när Marianne lade sin arm om honom och tröstade honom orkade han inte vara modig längre. Viktor borrade in sitt ansikte mot Mariannes hals och grät.
"Det kommer att ordna sig. Din far är en bra man, Viktor. Det är hans forskning som gjort kloning möjligt för oss. Jag tror att han vill ditt bästa, tror inte du?"
Viktor kramade Marianne hårdare. Han grät inte längre men snyftningarna fick hans magra kropp att skaka. Marianne höll honom tätt intill sig och vyssjade honom. Långsamt blev hans andetag lugnare.
"Jag tror att det bästa är om vi sover en stund. Tycker du inte?"
Viktor nickade och torkade tårarna på en näsduk som Marianne gav honom.
"Vill du ha något att sova på?"
"Nej, men kan du sitta med mig en stund?" undrade Viktor och kröp ner under täcket. "Bara tills jag somnar?" Han log och Marianne kunde inte låta bli att beundra hans tapperhet.
"Javisst. Sov gott, Viktor."
"Sov gott."
Marianne släckte ljuset och satte sig i en av de två röda besöksfåtöljerna. Hon lyssnade på Viktors andetag som först var ytliga och snabba med sedan blev djupare och djupare. När hon konstaterat att han sov reste hon sig. Hon dröjde ett ögonblick vid dörren och såg på Viktor. Hoppas att du drömmer lyckliga drömmar, tänkte hon och stängde dörren.
*
"Marianne?"
"Mmmm"
"Sen när sover du på kontoret?" skrattade Magnus.
"Vadå?" mumlade Marianne halvsovande innan hon upptäckte att hon satt i fåtöljen på sitt arbetsrum. Hon sträckte på sin ledbrutna kropp så det knakade i brosk och ligament. Hon vred sitt armbandsur till ovansidan av handleden och konstaterade att klockan var en bra bit över åtta. "Ja, jo, det blev lite sent igår eftersom Jessica och Göran i sin godhet bestämde sig för att berätta för Viktor att han var en klon. Det tog tid att få honom lugn." Hon tog tacksamt emot koppen med rykande hett kaffe som Magnus sträckte fram.
"Ja, det har de ju inte mycket för", svarade Magnus.
"Jasså?" undrade Marianne med en ond föraning. Hon blåste på kaffet och tog försiktigt en liten klunk. Det smakade blaskigt som vanligt när Magnus stod för kaffekokandet. Knappt starkare än te.
"Vi har fått klartecken för operation."
"Va?!" utbrast Marianne och tappade taget om muggen så att kaffet skvätte över handen. "Aj, satan", utropade hon släppte muggen på golvet. Hon stoppade sitt brända pekfinger i munnen och sög på det samtidigt som hon sprang fram till diskhon. Med en lättnadens suck spolade hon kallt vatten över handen. "Så Bertil fegade ur" ropade hon över axeln.
"Nja, tog sitt ansvar skulle jag vilja påstå", svarade Magnus.
"Varför har ingen berättat det för mig?" protesterade Marianne.
"Sedan när informerar vi personal utanför gruppen", log Magnus.
"Jag tror dig inte", flämtade Marianne klentroget. Hon slog en våt kökshandduk runt handen och ställde sig rakt framför Magnus. Fingret och översidan av handen sved fortfarande och hon skulle antagligen få en stor blåsa.
"Du är för vek, Marianne. Du låter dina känslor styra."
"Så vem ska operera då? Säg inte att det är du!"
"Varför inte?", svarade Magnus och lät genuint förvånad.
"Jag kommer inte att tillåta det. Ni bryter mot åtminstone två lagar och gud vet hur många bestämmelser. Jag går till K-enheten om jag måste."
"Det tror jag inte. Dessutom är det ingen som vet om att Viktor är en kännare.
"Jag vet."
"Visst. En forskarassistens ord mot sjukhuschefen. Lycka till."
"Nog skulle det räcka för att starta en undersökning", svarade Marianne sturskt. "Dessutom vet Jessica och Göran", fortsatte hon men insåg samtidigt att han förmodligen hade rätt.
"Dom gör det ja", svarade Magnus eftertänksamt och slängde nonchalant en rapport i papperskorgen. Han synade kritiskt en nagel och putsade omständigt bort lite smuts. Nöjd med resultatet vände han upp sin blick och såg på Marianne.
"Vad menar du?" utropade hon med uppspärrade ögon.
"Åh, inget särskilt", svarade Magnus och lämnade belåtet rummet.
Marianne visste att Magnus hade rätt. Med Arne i ryggen skulle Bertil utan tvekan ha möjlighet att få rapporter och datafiler att försvinna, kanske till och med tillverka nya undersökningar och data. Och vem skulle bry sig om vad två kännare hade att säga.
*
Jessica och Viktor hade fått tillstånd att gå ut i trädgården som hörde till sjukhuset. De hade tillbringat nästan alla dagar sedan de möttes ute vid den stora dammen mitt i trädgården. Eftersom de var "fångar" så hade de med sig en vårdare som hela tiden befann sig inom synhåll. Han höll ett vakande öga på dem, kanske lyssnade han på vad de sa till varandra. Inte för att de höll på med några hemligheter, men Viktor blev lite irriterad.
"Det finns ju ett stängsel runt hela trädgården", ropade han till vakten. Mannen såg uttryckslöst på honom men gjorde ingen ansats att dra sig tillbaka så Viktor gick närmare.
"Bry dig inte om honom Viktor", sa Jessica och drog honom med sig till en röd parkbänk som stod i skuggan av en björkdunge. Här och där hade färgen nötts bort, där folk suttit mest. Armstödet var gjort av koppar och noga putsat. De satte sig och Jessica drog in benen under sig. Som vanligt hade hon en liten flaska med vatten och sin burk med kex.
"Vad ska du göra när vi kommer ut från sjukhuset?" undrade Viktor och kastade en sidoblick mot vakten.
"Jag vet inte. Jag vill bara få leva ett normala liv.
"Träffade du någonsin din etta?"
"Nej."
"Dog hon?"
"Nej. Min tvillingklon utvecklade aldrig medvetande så de använde henne." Jessica tog eftertänksamt en klunk vatten. "Jag tänker ofta på min tvillingklon."
"Tänker du aldrig på Jessica ett?"
"Ibland." Jessica kisade med ögonen och studerade karparna som simmade i det genomskinliga vattnet. Också fångar, men förhoppningsvis visste de inte om det.
"Jag är den enda som kan rädda Viktor ett", sa Viktor.
"Mmm, jag vet."
"Enda anledningen till att jag över huvud taget lever är för att jag har skapats som ersättningskropp. Vad har jag för rätt att leva om det betyder att Viktor ett dör?"
"Det var dom som gav oss den rätten!" påpekade Jessica. "Du och jag, Göran, Anna, vi är människor av kött och blod. Vi bad inte om att bli till, och nu får Marianne och Magnus och alla andra ta konsekvensen av kloningen."
"Det var inte det jag menade."
"Vad är det då?"
"Är det rättvist mot Viktor ett? Han har inte gjort något fel, så varför ska han lida? Till och med dö verkar det ju som? När, eller snarare om, vi kommer ut härifrån, vad har vi för liv att vänta oss. Kommer jag att få leva som Viktor eller måste jag bli någon annan. Kommer jag att få träffa min syster, mina vänner. Kommer min mamma och pappa att älska mig eller är jag bara en klon som inte kunde användas för att rädda Viktor ett. Förstår du vad jag säger?" Viktor gömde ansiktet i händerna och för ett ögonblick trodde Jessica att han grät.
"Usch vad det låter trist", sa Jessica. "Livet blir väl vad man gör det till."
"Just nu är jag bara ett helvetes stort administrativt problem!"
"Nej nu får du ge dig", utbrast Jessica. Hon sprang upp och satte sig grensle över Viktors knä. Hon lade händerna på hans axlar och böjde sig ner över honom. Hennes bruna hår föll ner från bakom öronen och kittlade honom i pannan. Jessica förde med en van gest luggen åt sidan så att han kunde se hennes utforskande blick. Jessicas verkade lugn men han anade att hon var lika spänd som honom.
"Du är den sötaste, snällaste kille man kan tänka sig." Hon lade handen över Viktors mun och tystade hans svaga protester. "Du borde vara glad att du har fått en andra chans".
Närheten till Jessica fick honom att känna sig fysiskt sjuk. Magen pirrade, hjärtat slog hårt och han kände sig helt kraftlös när Jessica gled ner så att hennes mun bara var centimetrar från hans egen. Försiktigt, för att inte bryta förtrollningen, slickade han sig om läpparna och sköt fram munnen mot hennes. Han kände hennes andedräkt och blundade. Hennes kyss kändes som ingenting han varit med om tidigare. Men lika plötsligt som hon kysst honom drog hon sig undan. Viktor öppnade ögonen och såg på Jessica. Hon blundade och hade fortfarande läpparna formade till en kyss. Med tungspetsen slickade hon sina läppar där han precis vidrört dem.
Viktor förde upp händerna längs hennes rygg, kände hennes varma hud innanför den tunna blusen. Jessica lutade sig mot honom och slog sina armar om hans hals så att hans ansikte kom att vila mellan hennes små bröst. "Du får inte tillbaka ditt gamla liv, men i gengäld får du ju ett helt nytt, oanvänt. Och jag gillar dig." Jessica kysste honom igen. "Även om du är lite gnällig", log hon.
"Gnällig?" mumlade Viktor.
"Du ser hur ditt gamla liv har tagits ifrån dig, hur du berövats allt och det gör dig ledsen. Så ledsen att du till och med är beredd att ge upp ditt liv för Viktor ett." Viktor rodnade skamset när Jessica tog hans ansikte mellan sina händer. "Jag ser å andra sidan mitt nya liv som en gåva, och jag är tacksam mot Jessica ett och sjukhuset."
"Jag önskar att jag också kunde tycka så", svarade Viktor.
"Det kommer du att göra, jag lovar! Ett par veckor till av min behandling så kommer du inte ens att minnas ditt gamla liv", fnittrade Jessica och luggade Viktor. Han skrattade och glömde för ett ögonblick bort att han inte sett sin familj på över en månad.
*
Viktor och Jessica hade precis ätit kvällsmat och halvsov i soffan framför tv:n när Marianne försiktigt knackade på dörren och steg in. Hon bar på en liten, svart väska och kontrollerade noga rummen i salen innan hon satte sig ner i fåtöljen intill soffbordet. Viktor och Jessica såg nyfiket på henne men nyfikenheten övergick i chock när Marianne började prata.
"Sjukhuset tänker genomföra operationen", sa hon kort utan att se på någon av dem.
"Hur då ’genomföra’ operationen", skrattade Jessica nervöst och satte sig upp. Hon fumlade med fjärrkontrollen till tv:n och stängde av.
"Din far", hon vände sig till Viktor, "har bestämt att operationen ska utföras i morgon." Marianne tog Viktors händer i sina och studerade hans ansikte. "Jag kommer naturligtvis inte låta det hända."
"Jag förstår inte", viskade Viktor och harklade sig. "Du sa ju att de inte skulle operera." Han drog sig loss och såg anklagande på Marianne. "Du lovade." Han kom på fötter och snubblade nästan över armstödet när han drog sig undan.
"Lyssna på mig Viktor", sa Marianne och sprang efter honom. Viktor försökte slita sig loss när hon tog tag om hans axlar. Jessica stod alldeles bakom, osäker på vad hon skulle kunna göra.
"Du lovade", upprepade Viktor entoning med oseende blick.
"Snälla Viktor", fortsatte Marianne. "Anledningen till att jag är här nu, är för att vi måste gömma dig. Förstår du?"
Hon mer släpade än förde Viktor tillbaka till soffan. Med milt våld och med Jessicas hjälp fick hon honom att sätta sig ner. Med en hand mot Viktors knä trevade hon bakom sig och fick tag på den svarta väskan. Den var tung så Marianne stönade när hon med visst besvär fick upp den på bordet.
"I väskan har jag passerkort och annat som behövs för att vi ska kunna smyga ut dig ur sjukhuset. Jag har tillgång till en väns sommarstuga precis på andra sidan gränsen till Norge. Dit ska jag ta dig. OK?" Marianne sökte Viktors blick för att se om han förstått vad hon pratade om. Viktor nickade, först långsamt men sedan snabbare och mer entusiastiskt i takt med att Mariannes ord sjönk in.
"Då följer jag med", sa Jessica omedelbart.
"Nej det gör du inte", svarade Marianne. "Det är tillräckligt svårt att få ut Viktor utan att ha dig att tänka på också." Hon försökte att inte låta vresig men Marianne var lika rädd som Viktor och Jessica och det hördes på rösten som sprack. "Du måste stanna här", sa hon i lugnare tonfall.
"Om inte Jessica får följa med så kommer inte jag med heller", inflikade Viktor bestämt och flyttade sig närmare Jessica som smög in sin hand i hans.
Marianne såg på dem och skakade på huvudet.
"Har du inte hört någonting av vad jag sagt?" Om mindre än tolv timmar kommer du att användas för att rädda Viktor ett." Hon suckade och slog ut med armarna i en hopplös gest.
"Jo. Men om jag inte får vara med Jessica så spelar det ingen roll", svarade Viktor enkelt.
"Det här är ju befängt!" utbrast Marianne.
"Jag har förlorat min mamma och pappa. Min syster och mina vänner. Om jag inte får ha Jessica kvar så kan jag lika gärna vara död."
Marianne häpnade över hettan i Viktors tal. Hon visste att han tillbringat mycket tid tillsammans med Jessica och det syntes att de tyckte om varandra. Men att han envis som en jävla idiot skulle vägra att ta emot räddningen bara för att Jessica inte följde med förvånade henne. Både Jessica och Viktor försökte övertyga Marianne om det rimliga i deras begäran men hon slutade att lyssna. Istället gick hon igenom planen i huvudet, försökte föreställa sig om någon del inte kunde utföras med två barn istället för ett. Hon konstaterade att det skulle bli mer riskfyllt men att det antagligen skulle gå vägen.
"OK", avbröt hon till sist Jessica. "Du får följa med om du kan vara klar på två minuter, och om du lovar att göra precis som jag säger!"
*
Marianne öppnade dörren och kontrollerade att ingen annan fanns i närheten. Det var ingen större risk så sent på kvällen men hon ville undvika onödig uppmärksamhet. När hon försäkrat sig om att kusten var klar vinkade hon snabbt ut Viktor och Jessica.
"Gå till höger vid toaletterna och sedan till dörren längst bort till vänster." Hon föste dem framför sig samtidigt som hon oroligt såg sig omkring. "Skynda er på!"
Dörren var låst med kodlås precis som alla andra dörrar så Marianne tog upp ett rött kort och drog i kortläsaren. Hon suckade lättad när låset knäppte till och hon kunde öppna den tunga blåmålade dörren. Marianne tog fram och knäppte på en stor ficklampa och lyste ner i mörkret. Ljuskäglan orkade inte lysa ner till garaget i källaren hundrafemtio meter längre ner, men de kunde i alla fall börja ta sig ned för den branta spiraltrappan av metall som försvann i mörkret.
"Gå först ni så kommer jag efter och lyser", manade Marianne och stängde tyst dörren efter sig.
De halvsprang nedför trappan, tog två eller tre trappsteg åt gången. Vid varje våning fanns en likadan blå dörr och Marianne väntade sig nästan att dörren skull slängas upp varje gång de passerade en. Men ingen dörr öppnades och strax slapp de den sviktande trappan och kunde pusta ut.
"Gå genom verkstaden och vänta på mig bakom", viskade Marianne och smög själv bort till ett rött plåtskåp bredvid en enorm elektrisk domkraft. Medan hon öppnade skåpet och stoppade en liten nyckel i fickan tassade Viktor och Jessica genom den prydliga och välhållna mekaniska verkstaden och ställde sig med ryggarna mot den vitkalkade tegelmuren. Ambulanser, tjänstebilar och de anställdas privata bilar stod i långa prydliga rader. Marianne kom ikapp dem och de gick under tysthet längs raderna av blänkande ambulanser.
"Jag har min bil här borta", sade Marianne när de trängt sig mellan två av de höga bilarna. Hon pekade mot en röd BMW så långt från de andra bilarna det gick att komma.
"Jösses!" utbrast Viktor och sprang runt för att kika in i den eleganta sportbilen. "En sån här skulle jag vilja ha!" Han förde handen längs den mjukt rundade karossen och log lyckligt. "Det är en treliters va?"
"Ingen aning", svarade Marianne för jäktad för att hinna tänka efter. Hon fumlade med nyckeln till låset. "Hoppa in, vi har inte lång tid på oss." Hon satte sig på förarplatsen innan hon sträckte sig över till andra sidan och öppnade dörren till baksätet. De hann knappt in förrän Marianne startade motorn. Hon kikade reflexmässigt i backspegeln innan hon svängde ut mellan de parkerade bilarna.
"Håll tummarna nu", mumlade Marianne när de kom fram till vikdörren. Hon öppnade rutan och sträckte ut handen så att hon kunde sätta i en liten nyckel i ett lås nedanför kodlåsets knappsats. Hon vred om och sneglade på dörren. Inget annat hände än att en röd lampa intill kodlåset tändes. Marianne tog ut nyckeln och synade den, blåste bort ett hårstrå, och satte den tillbaka i nyckelhålet. Hon vred om nyckeln åt båda håll och så hårt hon kunde men dörren var fortfarande stängd.
"Tusan!" väste Marianne sammanbitet och klev ur bilen. Stående på knä gjorde hon några fruktlösa försök att lirka upp låset men dörren förblev stängd. All kraft verkade gå ur henne när hon lutade sig mot motorhuven. Viktor och Jessica hade aldrig sett henne så till synes hjälplös. Om inte Marianne kunde hjälpa dem ut så kunde ingen. Jessica knuffade på Viktor och pekade att han skulle öppna dörren.
"Marianne", sade Viktor trevande och ställde sig intill henne.
"Jaa a", svarade Marianne samtidigt som hon studerade porten. Hon gick fram till den och kände på den. Den sviktade en aning och hon insåg plötsligt att den egentligen inte var gjord för att stå emot någon som ville bryta sig igenom från insidan. Dessutom var inte BMW kända för att göra klena bilar. Marianne sken upp. Snabbt föste hon in dem i bilen igen och backade så långt det gick.
"Tänker du göra vad jag tror att du ska göra?" undrade Viktor. Marianne nickade samtidigt som hon satte på sig sitt säkerhetsbälte och tecknade åt Viktor och Jessica att göra detsamma. Jessica såg oroligt på Viktor som spände fast sig.
"Håll i er", sade Marianne och lade i ettans växel. Hon trampade ner gaspedalen och varvade motorn. När mätaren stod på rött tog hon ett djupt andetag och släppte upp kopplingen. Bilen hoppade till och däcken slirade mot den hala betongen.
"Jag är rädd", ropade Jessica till Viktor för att överrösta mullret från motorn och skriket från däcken när de sökte fäste.
Jag med, ville Viktor säga men istället kramade han Jessica och lade sin arm till skydd runt hennes ansikte. "Vi..."
Viktor såg upp och fick se en man som viftade med armarna. Hur omöjligt det än verkade tycktes Marianne inte ha sett honom.
"Det står någon i vägen!" tjöt Viktor.
"Det är Magnus, och han kommer att flytta på sig", mumlade Marianne med glasartad blick.
"Du är ju inte klok!"
"Vi har inget val" svarade Marianne och grep hårdare om ratten så att Viktor inte skulle se hur hennes händer skakade. "Han flyttar på sig", upprepade hon.
Nu befann de sig bara ett trettiotal meter från Magnus och den stängda vägen till frihet. Han gjorde ingen ansats att röra på sig. Nästan overkligt lugn väntade han in bilen, säker på att han skulle vinna den mentala kampen mot Marianne.
"Flytta på dig! Din jävla idiot, flytta på dig" skrek Marianne och blundade hårt samtidigt som hon bromsade så hårt hon kunde. De var bara några meter från dörren men ljudet av krossade ben hördes aldrig, istället skakade bilen till och gnisslet av plåt som gneds mot plåt fyllde luften. Farten och bilens tyngd kastade dem igenom garageporten men Mariannes panikbromsning gjorde att de vred sig ett halvt varv och istället för att landa på garageinfarten träffade BMW:n en hög trottoarkant och slog runt. Det blev tyst.
*
"Lever du", stönade Viktor och puffade på Jessica.
"Jag tror det", hostade hon till svar och såg sig omkring. Bilbältet skar in i magen och bröstkorgen när hon undersökte sina armar och ben i jakt på skador. Inget brutet kändes det som men bröstkorgen ömmade. Hon knäppte loss sig och landade ovigt på innertaket till den upp och nervända bilen.
Viktor hade trasslat in sig i sitt bilbälte så Jessica hjälpte honom loss. De kröp ut ur bilen, försiktigt för att inte skära sig på glaset från de krossade rutorna. Motorhuven var intryckt men annars var bilen ganska oskadd. Det vita ljuset från utomhusparkeringens magnesiumlyktor kastade skarpa skuggor när Viktor sparkade undan lite krossat glas och lade sig på knä bredvid förarsidan. Marianne hade råkat mycket värre ut trots att krockkudden löst ut. Hon hängde slapp och livlös i bältet. Det rann blod från ett sår någonstans under hårfästet. Viktor ryckte i dörren men den gick inte att rubba.
"Det måste finnas verktyg i verkstaden", förslog Jessica.
"Jag tror inte det", sade Magnus som klivit över den demolerade garageporten och smugit upp bakom dem. Han tog tag om Viktor och en av sjukhusets säkerhetsvakter höll fast Jessica. "Ni ska tillbaka till avdelningen."
"Vi måste få loss henne", protesterade Viktor och sparkade för att komma loss. Magnus skrattade och brottade enkelt ner Viktor på marken.
"Jag har begärt förstärkning så vi ska nog kunna hjälpa Marianne loss", flämtade han. "Men då får du stå snällt och vänta här." Han överlämnade Viktor till en andra vakt som kommit springande med en kofot. Magnus tog kofoten och gick lös på dörren. Efter någon minut hade han bänt upp den och skar sedan loss Marianne med en kniv. Hon jämrade sig lågt när Magnus lade ner henne på en filt. Han kontrollerade att hon andades och vände sig sedan till Jessica och Viktor.
"Ni hade en väldig tur", konstaterade han sakligt. "Arne kommer att bli glad att Marianne inte lyckades med sitt tilltag", fortsatte han och nickade mot sjukhusets personalingång från vilken Bertil, Arne och ytterligare några läkare kom springande. De tog sig fram till bilvraket där två av läkarna omedelbart började undersökte Marianne. Magnus ställde sig leende alldeles bakom Viktor och lade händerna hårt på hans axlar.
Bertil ställde sig en liten bit ifrån dem när Arne stirrade på Viktor och misstänksamt gick fram till honom.
"Viktor?" frågade han osäkert.
"Pappa" svarade Viktor med gråten i halsen. De omfamnade varandra samtidigt som Arne frågande såg på Magnus och Bertil.
"Vad betyder det här?" sa han vänd till Bertil. "Har ni redan opererat?" Han höll Viktor på armlängds avstånd och synade honom, letade spår efter ingreppet.
"Nej", harklade sig Bertil. "Inte riktigt", stammade han och kliade sig i huvudet. Magnus såg sin chans.
"Marianne kidnappade Viktor två, men jag stoppade dem", svarade han stolt.
"Va!?" utbrast Arne och släppte taget om Viktor. Han vände sig till Magnus som förskräckt ryggade tillbaka. "Menar du att det här", han pekade på Viktor, "att det här är Viktor två?
"Ja visst", svarade Magnus förvirrad och såg på Bertil för att få stöd.
"Men det betyder ju att han är en kännare."
"Tekniskt sett", började Bertil nervöst.
"Tekniskt sett!" upprepade Arne med skärpa i rösten och avbröt Bertil. "Antingen är Viktor två kännare eller också inte. Och är han kännare så opererar vi inte! Det är inte förhandlingsbart."
"Det var du som sa att Viktor betydde allt för dig. Jag gjorde bara som du ville", svarade Bertil defensivt.
"Försök inte", morrade Arne. "Jag tar inte livet av en människa. Inte ens för att rädda min son, och det vet du." Han satte sig på huk framför Viktor och betraktade honom. Han smekte undan luggen och förde ett finger längs det ärr som Viktor fått som minne av en olycka på sin treårsdag.
"Viktor", sade han sakta och skakade på huvudet. Viktor försökte tyda sin fars ansiktsuttryck. Var han glad eller ledsen. Arne log men det var ett leende fyllt med sorg. "Min Viktor!"
Magnus var oförmögen att fatta vad det var som höll på att hända. För två minuter sedan var han dagens hjälte, nu såg det ut som om han var en av skurkarna. Som om han var drucken stapplade han bakåt och föll nästan över den kraschade bilen innan han försvann i mörkret.
"Pappa", sade Viktor långsamt. Han gjorde en paus för att välja rätt ord. "Jag var beredd att ge mitt liv för Viktor ett."
"Jag tror dig Viktor", sade Arne med skrovlig röst och kramade om Viktor. Kramade om honom hårt. "Men Marianne gjorde helt rätt. Vad vore vi för människor om vi var villiga att offra ett liv för ett annat?"
"Trots att Viktor ett antagligen dör?"
"Ja", svarade Arne utan att tveka. Han reste sig upp och borstade bort jord och gräs från sina byxor. Marianne hade vaknat till liv men låg fortfarande ner. Runt nacken hade hon en stödkorsett och en av läkarna föll på att montera ihop en bår som skaffats fram.
"Hur är det med henne?" undrade Arne.
"Hon har antagligen en rejäl hjärnskakning, kanske ett par brutna revben. Vi tar med henne in."
"Fint."
"Öh, hur gör vi med flickan?"
"Flickan?" Arne såg sig omkring och fick syn på Jessica som fortfarande hölls fast av en väktare. "Å, flickan." Han tecknade åt vakten att släppa taget och Jessica passade på att sparka honom på smalbenet när han lät henne gå. Vakten svor men vågade inte göra något.
"Jag tror att vi behöver prata", sade Arne och lade en arm om Viktor och den andra om Jessica. Han gav Bertil en sista mörk blick innan han vände ryggen åt honom.
*
"Jag undrar när det kommer att kännas som mitt rum igen", sade Viktor och satte sig ner på sin säng. Allt var sig precis likt, ändå helt annorlunda. Han kunde inte beskriva känslan av att vara en främling i sitt eget liv, att betrakta sina minnen genom en hinna av overklighet.
"Vi kommer alla att behöva tid för att läka såren", tröstade hans mor och tog hans hand. "Jag trodde att jag skulle bli tokig under begravningen. Du satt bredvid mig, samtidigt låg du i en kista." Hon ryste.
"Du trodde", skrattade Viktor lågt. "Det var ju jag som blev begravd."
"Tack för att du följde med i alla fall. Jag tror inte att vi hade orkat med det annars." Viktors mor kramade om honom och gick ut i köket. Begravningen hade skett i stillhet för två veckor sedan men hon gick fortfarande upp mitt i natten för att försäkra sig om att han verkligen låg i sin säng.
"Kan jag åka och hälsa på Jessica?" ropade Viktor efter henne.
"Kan du inte be henne att komma hit istället. Pappa hade tänkt sluta tidigare idag. Vi kan väl se på en film och äta något gott."
"Har ni planerat att gulla ihjäl mig, eller vad är det frågan om", skrattade Viktor och satte på sig sin jacka. Han kontrollerade att husnycklarna och nyckeln till cykeln låg i fickan.
"Du vet vad jag menar. Kom, jag skjutsar dig till sjukhuset." Viktor hörde på tonfallet att hon inte skulle låta sig övertalas så han gav med sig.
"När ska två stackars helkloner få lite tid för sig själv", suckade han med spelad besvikelse.
"Åh, det räcker inte med en ynka lag om kloners mänskliga rättigheter för att du ska slippa undan din mamma. Dessutom hinner ni få tid för varandra", svarade hans mor. "Ni har ju hela livet framför er!"
Senast uppdaterad 00-10-11.
