Det var kallt ute. Kallt och mörkt. Faktiskt kolsvart.

Det enda som syntes var landningsbanornas lampor som försvann i snön.

Det kunde ha varit en dag vilken som helst, men det var Julafton.

Jens tittade upp från tidningen och såg ut över den ödsliga snötyngda flygplatsen. 308 Mattsson och 622 Stegh landade sina Viggen-plan och taxades skyndsamt in i Hangar 3. Jens suckade och gjorde en snabb notering i loggboken innan han fortsatte att läsa Expressen. Tidningen var till bristningsgränsen fylld med inslag om den perfekta julen, vilken mat och dryck som påbjöds och hur familjen skulle umgås. Hade han befunnit sig i Stockholm hade han och Maria kunnat gå på NK och fått 20% rabatt på sängkläder. Kul! Han kastade trött tidningen åt sidan och slöt ögonen. Han satt så tills han inte orkade deppa mer.

Som värnpliktig blev det ingen riktig jul för 801 Malm. Visst skulle de få en god julmiddag, det var F8 i Kiruna känt för. Men vad spelar mamma Scans köttbullar och Pigghamskinka för roll när han inte skulle få fira julen med sin familj? Med Marie och pojkarna. Han plockade upp plånboken och tog fram det vältummade kortet på dem. Med saknad smekte han Maries ansikte och lät fingret följa hennes rufsiga hår. Trots saknaden som nästan kvävde honom kunde han inte låta bli att le då han tänkte på vad som fått hennes hår att stå åt alla håll. Hur pojkarna vägrat sitta still om de inte fick hålla i hennes hår, och hur de lyckades förstöra hennes frisyr på nolltid. Deras små busfrön. De var bara knappt ett år men hade redan utvecklat sina egna personligheter. Johan var den busige, som lockade till skratt. Erik var mer eftertänksam, betraktande rentav.

Det skulle ha blivit deras första Jul tillsammans om inte 916 Jönsson hade gått brutit benet. Som reserv på vaktlistan hade han fått ta över helgtjänstgöringen. Så Jönsson fick sjukpermis och Jens fick vakten.

Vinden och snön tilltog och snart syntes inte ens landningsljusen. Antagligen skulle de få ställa in nästa runda, men det var väl ändå ingen som skulle försöka invadera Svea rike på självaste julafton. Eller?

- Nä, men för faaan Jens. Nu får du rycka upp dig! Falk försökte på skämt rycka till sig bilden. Det blir inte bättre för att du deppar ner dig. Du! Han nådde precis fram och boxade skämtsamt till Jens på knät.

Jens klappade sin vaktkollega på axeln och reste sig upp.

- Jag går en runda, sa han och stoppade tillbaka kortet i plånboken.

- Vill du ha sällskap?

- Nej, det är lugnt. Njut av julstämningen och kika på Karl Bertil Jonssons julafton, skrattade Jens och försökte känna sig lika hurtig som han lät.

- Schyst, jag tar nästa vända!

- Visst. Spara lite knäck åt mig bara, så är jag nöjd.

Jens stängde dörren till flygledartornet och gick ner på bottenvåningen. Han gick den korta vändan, och sneddade förbi den slokande granen vars blekgula glödlampor svängde fram och tillbaka i den kraftiga blåsten. Han tog vägen över bana 1, till pilotkasernen innan han upptäckte att han glömt nyckel till kontrollboxarna. Suck! Snabbt tillbaka och sedan över till verkstaden. Onödigt att loggfilen ska visa att han var sen att gå rundan.

Under tiden slötittade Falk halvliggande på TV. Han skrattade gott åt Tage Danielssons saga och proppade sig full med julgotter. Dock väcktes han abrupt när radarenheten plötsligt tjöt till. Knäck och nötter for över golvet när han kastade tidningen åt sidan, slängde sig över kontrollerna och rasade in i kontrollbordet då han försökte stödja på sitt vänstra ben som somnat. Samtidigt som han skakade liv i benet läste han av larmet. Ett oidentifierat föremål hade brutit gränsen i närheten av raketfältet i Råstojaure. Hastigheten var omöjlig att bestämma. Mätaren fluktuerade mellan noll och en hastighet som översteg de 2000 km/h den var kalibrerad för. Genom att följa blippen på skärmen kunde Falk ändå sluta sig till att den genomsnittliga förflyttningen verkade vara 500 km i timmen.

Det gick inte att få någon som helst information om föremålet. Ingen identifieringssignal eller annan form av avläsningsbar strålning. Falk följde protokollet och lät larmet gå. Inom 3 minuter skulle två Viggen upp och genskjuta farkosten. Svettig och med andan i halsen kom Jens inrusande. Han hade varit allra längst bort på rundan när han hörde mistluren. Samtidigt som två av försvarets bästa attackplan steg till väders gick de igenom checklistan och prickade av åtgärd efter åtgärd.

- Basen till F27. Basen till F27. Har ni synkontakt med farkosten, kom, ropade Jens i mikrofonen. Han stod lutad mot manöverpanelen med mikrofonen i en hand och sista sidan av checklistan i den andra. Hans ansikte skrynklade ihop sig som om han bitit i en citron medans han inväntade svaret.

- Inget än. Vi är 8 km från målet, sprakade 315 Nilsson. Vi återkommer när vi fått kontakt med planet, kom.

- Uppfattat, klart slut.

De väntade ytterligare två minuter, långa som en evighet, innan de anropades av Nilsson.

- Basen, kom. Vi har upprättat visuell kontakt. Vi är fortfarande för långt borta för att avgöra typ och nationalitet men vi ser planet. Han gav sin kollega instruktioner att göra en kringgående rörelse så att de kunde låsa planet från två håll. Vi går in långsides!

Ytterligare en minut förflöt medan Jens följde jaktplanen när de närmade sig den ensamma farkosten. Samtidigt som de tre gröna punkterna blev en, knastrade högtalarna till och en upphetsad röst anropade dem.

- F27 anropar basen. Rösten gick upp i falsett. Det är helt otroligt. Det, det är inte sant! Jag… Resten av meningen försvann i statiskt brus. När signalen åter hördes kunde de bara svagt höra pilotens röst när han förde ett snabbt och delvis osammanhängande samtal med sin kollega i det andra planet. De kunde hör lösryckta ord. "Blått", "hur flyger den" och "tror du att han följer med frivilligt". Vad gör vi om han vägrar, skjuter ner honom. Hur fa a an skulle det se ut!

- F27 eller F14, rapportera! Jens skrek för att överrösta bruset. Vad händer, kom! Fan, vad är det som händer. Han slog frustrerat mikrofonen mot ena handflatan.

- Hallå!? Jens? Nilsson frångick alla regler och föreskrifter i fråga om radiokommunikation, men Jens struntade fullständigt i det. Om jag berättar vad jag ser kommer du inte att tro mig. Jag går närmare och signalerar att han ska följa med oss till basen, meddelade 1:an över komradion.

- Lycka till, knastrade den andre piloten och intog sin position något hundratal meter bakom sin kollega och den främmande farkosten.

- Grabbar, snacka med mig! Jag behöver mer information!, krävde Jens irriterat.

- Vi kommer hem, raspade högtalaren. Förbered bana två. Jag vet inte hur den här saken landar men vi kan behöva utrymmet. Klart Slut.

Jens skakade uppgivet på huvudet. Det var uppenbart att han bara hade att invänta de tre planens ankomst.

- Jahapp, ni hörde Nilsson. Jens stönade. Tänd bana 2 och ha folk i beredskap. De är här om drygt tjugo minuter.

Flygbasens effektiva maskineri satte igång. Två enorma plogbilar rensade 2500 meter landningsbana på mindre än fem minuter. Alla lampor tändes så att banan badade i kallt magnesiumljus. Tack och lov hade stormen avtagit och snön vräkte inte ner lika ymnigt som tidigare.

Jens drog på sig sin tjocka, gula parka och kollade klockan. 5 minuter kvar. Med kapuschongen djupt neddragen i pannan klev han ut i den råa kylan. Vad var det med planet som gjorde att två toppiloter inte kunde informera över radion?

Redan innan de såg planen kunde Jens höra det distinkta ljudet från två Viggen som förberedde landning. Han lade huvudet på sned och vek undan kapuschongen men kunde inte höra det främmande planets motor. Det enda som hördes var ett högt vinande.

Så dök konturerna av tre flygplan upp. Eller vad tusan… Vad var det i mitten? Han gick ett steg närmare och kisade med ögonen. Trots att han fortfarande bara kunde se konturen av farkosten liknade den inget han någonsin sett. Han såg en lång hals, kanske trettio meter och sedan en jättelik fyrkantig bakre kropp.

De andra i markpersonalen avbröt vad de sysslade med och samlades runt honom. Alla lika förbryllade. De såg på varandra och skakade på huvudena. Det var alldeles uppenbart att farkosten inte hade några vingar. Så hur i h-e flög den?

Innan han hann fundera mer på det kom en kastvind som svepte med sig hans skrivblock. Det landade i en snödriva någon meter bort och samtidigt som Jens böjde sig ner för att plocka upp blocket hörde han ett sus gå igenom församlingen. Han kastade en blick runt omkring sig, på de andra som likt statyer stirrade mot himlen. Någon pekade uppåt, med tvivel och vantro avspeglat i ansiktet. Någon vände sig mot honom och knyckte uppmanande på nacken mot skyn.

Jens höjde blicken från sin hukande position, och såg en saga. Omvälvd av ett milt gult ljus lösgjorde sig en jättelik brun släde från den mörka, stjärnlösa himlen. Dragen av, tio, tolv, nej - fjorton gråbruna renar så lätt som om släden inte vägde någonting.

Utan att ta blicken från uppenbarelsen reste sig Jens upp. Fortfarande stint stirrande på ledarrenarna borstade han av sig snön, och placerade mekaniskt blocket under armen. Alla timmar av kaosträning och ledarskap han undankastat sig hade inte på något enda vis förberett honom på att ta emot en sagofigur på flygfältet.

De två ledsagande Viggen-planen vinglade ostadig bredvid släden. Farten var nu så låg att de nästan överhalade. Då släden gjorde en elegant sväng och i långsamt mak styrde mot flygledartornet drog planen på brännarna igen och landade ett hundratal meter längre bort längs den plogade banan. Renarna drog släden, till synes utan ansträngning. Farten sjönk ytterligare och släden stod för en svindlande sekund helt stilla i luften innan den mjukt landade på den gnistrande snön. Snön knarrade och klagade när släden lade sig tillrätta.

Jens tittade på de andra, och de tittade på honom. Han ryckte på axlarna som svar på deras outtalade fråga, och tog några försiktiga steg mot släden och de frustande renarna. Nu när hela ekipaget stod på marken insåg han hur stora dragdjuren var. Men ändå var de ingenting mot den jättelika släde de drog. Den tornade upp sig, säkert tio meter hög, med lanternor och silverglänsande medar. Jens vände bort blicken från de magnifika djuren när han såg en rörelse längst fram och högst uppe på släden. En liten blå luva blev synlig över kanten och så såg de hur en kort, tjock man hoppade ner på marken. Han svävade ner och landade med ett litet "poff" i en snödriva. Innan Jens hunnit fram för att se hur det gick kravlade han sig upp och nös kraftigt.

Framför dem, i en blåbärsfärgad rock och byxor stod Jultomten! JULTOMTEN. Jens smakade på ordet. Det kunde inte vara sant!

- Du får ursäkta mig, snö i näsan, jultomten snöt sig ljudligt i en blåblommig näsduk. Så såg jultomten på Jens och de andra med plirande ögon och ett stort leende bakom det stora gråsprängda skägget. Ähum, finns det några snälla barn här då? Tomten skrattade ett bullrande hjärtligt skratt. Han småfnissade fortfarande när Jens stammande svarade att de nog hade varit snälla allihop.

- Det var väl det ni vill höra, va? Tomten fnissade igen åt sitt skämt. Det slår aldrig fel, skrattade tomten med guppande luva, ni verkar så förvånade. Han såg på dem igen. Fortfarande var det bara Jens som hade vågat sig närmare. Men hörni, finns det ingen som tror på Tomten längre!. Va? Jag har ju julklappar med mig! Jag är inte faaarlig, retades han och gick fram mot dem med utsträckta armar.

- Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi nog är mer chockade än rädda, log Jens försiktigt. Förlåt mig, sade han sedan, mitt namn är Jens Malm. Tomten tog av sig sin tjocka vante och skakade Jens hand med sin egen starka, varma hand.

De andra hade samlat sig tilräckligt för att sluta upp runt Tomten och Jens. 227 Gredmalm vågade sig till och med fram till en av renarna. Renen sträckte på halsen och lät sig villigt klias. Soldaten sken som en sol och betedde sig som en 10-åring på skolutflykt. Såg ni, teaterviskade han till de andra, jag har klappat Rudolf

- Haha, ja Nej, Stormfaxe heter han, och han är keligast av dem alla, hojtade Tomten samtidigt som han vinkade mot släden. Även om det är trevligt att prata med er ungdomar har jag ju faktiskt ett jobb att sköta. Han kallade på sina tomtenissar och en efter en fick de församlade soldaterna sina julklappar. De kom i alla storlekar och former, från den minsta till paket de nästan inte orkade lyfta. Alla var inslagna i de mest fantastiska papper och snören. De små nissarna delade snabbt ut klapparna och försvann sedan tillbaka in i släden.

Samtidigt som de andra, efter en frågande blick på Jultomten och dennes nickade godkännande, likt hungriga vargar kastade sig över sina julklappar tog Jultomten Jens åt sidan. Ur en av sina stora fickor plockade han fram ett litet paket, inslaget i grönt vaxat papper och röda sidensnören. Det vägde förvånansvärt mycket, tänkte Jens när han tog emot det.

- Jag vet att du har önskat dig något alldeles speciellt den här julen. Jultomten tog varsamt men bestämt tag om Jens överarm. I det här paketet bor din önskan. Jens öppnade förväntansfullt paketet. Men när han vecklat upp papperet var paketet tomt, och det vägde inte längre någonting. Han tittade förundrat på papperet och snörena. Sedan såg han på Tomten.

- Din önskan är uppfylld, meddelade Tomten.

- Men paketet var ju tomt.

- Ha ha, bullrade tomten. Det du önskade ryms inte i något paket!

Med dessa ord klättrade Tomten upp på släden. Han vek undan en av fårskinspälsarna och satte sig på kuskbänken. Så greppade han tömmarna och manade på sina renar. Ljudlöst lyfte ekipaget från marken och steg upp mot den mörka himlen. Snart såg de bara de två bakre facklorna, och strax därefter hade även de försvunnit.

Som ur en avlägsen dröm hörde han plötsligt Marias röst. Hon ropade på honom och han vände sig om. Men hon var inte där. Istället såg han en av grindvakterna med andan i halsen komma springande. Flåsande berättade vakten att Milo-chefen väntade på Jens kontor. Fortfarande med omslagspapperet och snörena i handen följde Jens vakten till huvudbyggnaden. Han tog ett djupt andetag och samlade tankarna för att avlägga en någotsånär vettig rapport. Så militäriskt som han under rådande omständigheter förmådde öppnade Jens dörren till kontoret, ställde sig i giv akt och anmälde sig med hög röst.

Med ett undertryckt leende beordrade överste Ljung honom ledig. Han hade ett litet knyte på vardera armen, och han vaggade dem försiktigt. Jag har några här som gärna vill träffa sin pappa, viskade översten. Och någon som längtar efter sin man, tillade han med en sidoblick.

Jens hörde ett bubblande skratt och sedan kastade sig Maria i hans famn. Han lyfte upp henne i luften innan han lade sitt ansikte mot hennes hals. Han kramade henne hårt, så hårt, för att förvissa sig om att hon verkligen var där. Maria strök mjukt hans hår.

- Hur är det?, flämtade hon när han ställt ned henne igen.

- Nu är allt bra, suckade Jens. Nu när ni är här, är allt bra igen.

Senast uppdaterad 99-04-26.