Jag måste få hjälp!
Alla vet, men ingen bryr sig.
Jag orkar inte längre!
Alla vet, men ingen intresserar sig.
Döden är en befriare
Alla undrar, Varför?

ERIK KÄNDE SIG INTE ANNORLUNDA när han vaknade. Benen var visserligen darriga och det pirrade i kroppen, men i övrigt kände han sig som vanligt. Det var inte direkt obehagligt, snarare en bekant sorts förväntansfull anspänning. Det var som om kroppen vaknade till efter att ha sovit under en lång tid. Men han visste också att det var början till slutet.

Han hade inte tagit några tabletter sedan morgon dagen innan, och fortfarande hade han inte kunnat utverka ett nytt recept. Han hade haft många samtal med sin vän Mårtensson, och den övervägande delen hade han haft veckorna innan det sista receptet gick ut, säkert ett femtontal samtal. Vännen hade redan lyckats utverka två förlängningar, men nu hade man beordrat honom att sluta fuska med recept. Han hade prickats och kunde inte riskera en till anmärkning. Erik klandrade honom inte. Han var tacksam för de extra doser som hade ordnats men det ändrade inget för hans del. Erik var tvungen att få fler Niproscolapse för att leva ett normalt liv, utan raseriutbrott och humörsvängningar.

Ingen som inte hade upplevt det kunde förstå hur det var att leva med vetskapen om vilket vilddjur man riskerade att förvandlas till. När som helst. Hela hans väsen protesterade mot raseriet, hjärnan och den intellektuella tankeprocessen kämpade en hopplös kamp mot sin egen kropp, men det fanns ingenting han kunde göra för att stoppa det. Jo, han kunde lida. Lida med sina offer. Han kunde känna den paniska skräcken hos sina offer, deras förvridna anletsdrag inetsade på hans näthinnor. Deras skrik på hjälp ekade i hans öron. Han kände lukten av deras skräck blandat med sin egen adrenalinstinkande svett.

Han kunde inte komma ihåg när det hände första gången, men det skedde någon gång i puberteten. I början var det inte så illa. Han blev arg ibland, men inte oresonligt och inte utan anledning. Men sedan kom vitglödgade raseriutbrott, följda av minnesluckor. Andra i gänget sa beundrande att han verkligen kunde röja, och det kändes på något underligt sätt bra att injaga den känslan i andra människor. Men sedan började de bli rädda för honom. Erik blev utstött av de andra, eftersom han lika gärna attackerade sina vänner när anfallet satte in. Han trodde först att minnesluckorna berodde på att han hade druckit för mycket, så han slutade festa.

När han ändå fick utbrott började de andra eleverna i Hagaskolan att protestera. De var rädda och vågade helt enkelt inte gå till skolan. Skolans lärare och rektor ställde upp på att försöka hjälpa Erik. Han var själv högt motiverad eftersom han var i grund och botten var fridsam, och led lika mycket som sin omgivning när dessa utbrott kom. Han gick till psykologer och kuratorer men inget hjälpte. Så här i efterhand undrar han varför man inte undersökte den kemiska aspekten noggrannare. Det var uppenbarligen inget mentalt problem, och de lyckades aldrig provocera fram ett utbrott under alla undersökningar som genomfördes. Han fick mängder av lugnande mediciner och ibland var han så neddrogad att han nästan helt upphörde att fungera. Examen var inte att tänka på. Ett halvår före examen hoppade han definitivt av och började jobba som lärling på en trädgårdsodling.

När han blev äldre kom även läkarvetenskapen ikapp. Genom att jobba extra som trädgårdsskötare och frilansande journalist i Borlänge Tidning hade han lyckats spara ihop 50 000 kr, tillräckligt för att bekosta en resa och avgift till en klinik i Boston som han hört talas om. Efter tre dagar hade de kommit underfund med hans problem. Han hade något man kallade ANDS - Adrenaline Noradrenaline Deficiency Syndrome. Det innebar en periodvis extremt kraftigt förhöjd adrenalin/noradrenalin-produktion samtidigt som melatonin sjönk till en knappt mätbar nivå. De verkade skämmas å sina svenska kollegors skull när de fick veta att ingen i Sverige ens ställt upp en hypotetisk diagnos. Trots att vetenskapen var relativt ny hade åtskilligt publicerats i läkartidningar jorden runt. Han utrustades med ett 6-månaders förråd av ett relativt nytt hormonpreparat. Så länge han åt tabletterna kunde han vara helt lugn. Sjukdomen jämställdes helt korrekt med diabetes.

I Sverige godkändes inte hans tillstånd som en sjukdom. Man ansåg fortfarande att det var en psykologiskt relaterad sjukdom och att hans vägran att underkasta sig diverse starka psykofarmaka diskvalificerade honom från sjukbidrag och andra förmåner. Han lärde sig att acceptera deras inställning. Trots allt forskade man på flera ställen i landet, och förr eller senare skulle hans sjukdom erkännas.

STRAXT FÖRE JUL 1998 sände Rapport ett inslag om planerade nedskärningar och nya EU-regler som skulle börja gälla från årsskiftet. Det hade blivit normalt att få nya besparingar varje halvår, men en av de nya EU-reglerna fick honom att hoppa till. Det var en anpassning av hur upphandling av mediciner skulle hanteras. Det skulle inte längre gå att importera mediciner från övriga världen, om det fanns ett liknande preparat tillverkat inom EU. Det var en punkt av trettio, den tog 8 sekunder att läsa upp - men det betydde allt för Erik.

Det preparat som närmast liknade Niproscolapse var ett av Pharmacias patentsökta. Han hade provat det tidigare, men det medförde flera allvarliga bieffekter. Det fungerade det inte lika bra och dessutom kostade det mer än dubbelt så mycket. Han skulle aldrig få det att gå ihop ekonomiskt. Redan nu var det svårt eftersom man vägrade erkänna hans sjukdom vilket gjorde att han inte omfattades av högkostnadsskyddet. Plötsligt hade månadskostnaden stigit till femtusen kronor, och översteg vida hans redan hårt ansträngda ekonomi.

Erik lade sig sent den kvällen. Länge låg han och grubblade innan han fick några timmars orolig sömn. Morgonen därpå hade DN en artikel i vilken man beskrev vilka effekter det nya regelverket hade. För mediciner fanns två undantag, insulin och PGB, ett nytt AIDS-preparat. Alla andra preparat fanns med på listan över de medel som kunde ersättas. Trots att man jobbat med förslaget i mer än ett halvår var det stora luckor vad gällde ersättningar. I vissa fall stod bara att preparatet kunde ersättas.

Hela januari fylldes av kontakter med läkare, sjukhuschefter, administratörer och politiker. Det var deprimerande och nedslående att inte få ett enda vettigt svar. Ingen visste något - eller vägrade att uttala sig. Antingen var det någon annans bord eller också ansåg man att det inte täcktes av den nya regeln. Många fler än Erik jagade rätt på sina förtroendevalda. Så stort blev trycket att socialministern såg sig förandledd att hålla en presskonferens. Då Erik varit en av de drivande bakom kampanjen mot de nya reglerna bjöds han in att föra allmänhetens talan. Socialministern höll ett högtravande tal om nödvändigheten att samordna och integrera. Hon försökte framställa det så att de nya reglerna skulle komma Sverige till godo, men kunde till medias glädje inte försvara sig mot någon av Eriks frågor. Efteråt menade reportrar att han vunnit en stor seger, men ordkriget betydde inget. Trots allt slit blev slutresultatet detsamma. Erik hade smärtsamt fått inse det lönlösa i att försöka få Sverige och EU att ändra de nya bestämmelserna. Han beslöt sig för att följa upp det enda tips han fått.

ERIK RINGDE OCH FICK TID för ett besök på sociala myndigheterna i Uppsala. Personalen verkade stressad och det var inte svårt att förstå varför. Något försenad fick han lägga fram sitt ärende för en jäktad tjänsteman. Han drog snabbt sin historia och avslutade med regeringens beslut - vilket effektivt hindrade honom att få tillgång till den livsviktiga amerikanska medicinen. De uttryckte sitt deltagande - och det lät faktiskt äkta - men de förklarade också att hans problem tyvärr föll utanför deras "ansvarsområde".

- Och vad är orsaken till att ni behöver detta preparat?

- Jag lider av en hormonsjukdom som gör att jag blir våldsam om jag inte tar tabletterna.

- Men du är ju inte sjukskriven?

- Nej, suckade Erik och kände sig som om han var tvungen att förklara för en femåring. Men jag blir ju sjuk om jag inte äter min medicin! Ni kan kolla min sjukjournal på Akademiska sjukhuset.

- Har du något intyg, fortsatte assistenten skoningslöst.

- Javisst. Erik öppnade sin ryggsäck och tog fram en plastmapp som han räckte över. Det står visserligen bara på engelska och franska, men vi är ju med i EU nu, skrattade han matt. Han betraktade henne när hon började läsa igenom den utvärdering som de amerikanska läkarna gjort. Hon fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Hon fortsatte att läsa under tystnad och ursäktade sig sedan och lämnade rummet. När hon kom tillbaka sade hon beklagande att det amerikanska intyget inte gällde. För att de skulle kunna bistå honom måste han få sjukdomen godkänd i Sverige. Dessutom hade han ju en en tvårums bostadsrätt som han måste sälja innan de kunde hjälpa honom. Rätt såld kunde den ge ett överskott. Men...

- Men du får inget för en bostadsrätt idag?, fyllde Erik i. Dessutom har jag stora delar av lägenheten belånad pga att jag behövde pengar till min medicin. Tro mig, jag har försökt sälja den men det finns inga köpare. Men varför duger inte intyget, fortsatte han.

- Ja, men. Det är ju utfärdat i USA, och då gäller det inte i Sverige! Vi har våra regler, och de måste vi följa.

- Tja, en del verkar ju kunna hämta pengar utan problem, sa Erik ironiskt. Han nickade menande ut genom glasväggen där en sjaskigt klädd man i 25-30 års åldern hämtade en check. Det var uppenbarligen en knarkare.

- När du sålt lägenheten är du välkommen tillbaka, avslutade tjänstemannen kort och reste sig. Hon sträckte fram sin hand, men Erik tog den inte. Han kände att han varit nära ett nytt anfall, och skyndade sig hem. Inlåst i sin lägenhet utförde han de övningar han lärt sig i USA, och uppnådde jämvikt igen.

HAN HEJADE PÅ ANNA EGILSSON på vägen ner. Hon hade varit ut till sitt sommarställe och plockat äpplen under helgen.

- Hej, frustade hon glatt. Vill du ha lite äpplen? Hon höll upp två stora plastpåsar med gula äpplen. Jag har klyftat, syltat och saftat så jag orkar inte titta åt eländet, skrattade hon och sträckte fram påsarna. Hennes bruna ögon strålade mot honom.

- Oj, tack, svarade Erik överrumplat. Jag vet inte vad jag ska säja. Ja, tack så mycket då. Han såg ner i påsarna och tvekade ett ögonblick. Han ville inte låta den här chansen glida honom ur händerna. Han samlade sig och såg på Anna. Jag kan ett jättebra recept på äppelkaka, italiensk. Du kan väl titta upp på lördag, så bjuder jag på middag? Han log mot henne.

- Jamen vad trevligt, log hon. Då tar jag med något att dricka. Ska vi säja klockan åtta?

- Det blir perfekt, svarade Erik och gick upp till sig igen. Han kände hur en varm lyckokänsla spred sig i magtrakten. Hon var underbar, och han gärna ville lära känna närmare. Det var med lätta steg han gick de två trapporna upp till sig.

Lukten av nyplockade äpplen, där ett eller annat redan börjat mögla fick sig att minnas somrarna hos farmor och farfar. De hade en tjock pappsäck i tamburen, så att alla kunde ta ett äpple när de kom eller gick. Han mindes farmor, stor och snäll och doftande av nygräddade bullar. Alltid på gott humör, uttom när kusinerna drev henne till panik genom att springa runt i trädgården när åskan gick. Farmor var skräckslagen för åska och brukade gå och lägga sig när det inträffade. När kusinerna busade ställdes hennes rädsla för åska mot det ansvar hon hade för deras säkerhet. Själv var han alldeles för lydig och ovillig att bråka för att utsätta farmor för det problemet. Han stod kvar en stund och lät minnena skölja över sig. Så skönt det var då. 60-talet; det var en tid då livet var roligt att leva. På den tiden bildade unga par familjer och trodde på framtiden. Färgerna var klara och luften ren. Nu. Gråvita väggar, svart smutsbemägt fett runt ventilerna. Farmor, farfar, mormor och morfar - döda. Innan han kunde hejda sig övergick de behagliga minnena i otäckare snabba ögonblicksbilder - farmors begravning, och mormors kort därpå. Smätrsamma minnen.

Han dröjde sig kvar ytterligare någon minut innan han samlat sig tillräckligt för att fortsätta mer på stan. Det var en behaglig temperatur, trots att solen sken från klar himmel. En frisk vind drog från ån, och förde med sig lukten av färskt vatten. Det kändes bra, kort sagt. Med rabattkupongerna för jordgubbar i handen gick han till Ica St. Per. Det var mycket folk men de flesta skötte sitt och struntade i honom. Det var först när han stod i kassan som han kände igen den begynnande värken i rygg och nacke. Han hade stått en stund och lyssnat på hur paret bakom hade debatterat huruvida de skulle fira midsommar hos honom eller hos henne. Båda var fullständigt oresonliga och brydde sig inte om att alla runtomkring fick reda på vad han tyckte om hennes överspända mor, eller var hon tyckte att hans tråkiga far kunde stoppa upp sin djävla hagelbössa.

Omedelbart framför stod en övervintrad yuppie och meddelade sin flickvän att han skulle bli fem minuter försenad. Han fortsatte att prata trots att det fanns en skylt som ombad alla att stänga av sina telefoner vid kassorna, och att kassörskan hade bett honom stänga av den. I fem minuter pratade han om ingenting. Vid kassan stod tre män i 20-års åldern. De hade lagt upp två kartor folköl, men för tillfället höll de på att tråka kassörskan. Erik ville ingripa, men rädslan för att tappa kontrollen gjorde att han höll sig lugn. Dock såg han med stigande förvåning att ingen gjorde någon som helst ansats att hjälpa kassörskan. Värken i kroppen ökade till den grad att Erik förstod att ett anfall var oundvikligt. Den som kallades Jocke, och som tydligen var ledaren, tog tag i kassörskan och drog henne intill sig. Han höll hårt i hennes handleder samtidigt som han med ett belåtet grin kysste henne. Hon skrek till av smärta och vämjelse och försökte värja sig samtidigt som hon desperat såg sig om efter hjälp.

När Jocke för tredje gången tafsade på kassörskan hade han fått nog. Erik knuffade sig förbi den vilt protesterande yuppien, som om Erik hade varit intresserad av något så trivialt som att tränga sig i kön! Erik ignorerade den ylande kostymfjanten och gav sig på ligisterna. Ingen av dem märkte, eller brydde sig om, att han ställde sig bakom dem. Det var först när han slog till som de reagerade, och då med panik. Den snaggade i Lumberjacka fick ett slag över nästroten. Kraften var så stor att killen kastades bakåt, över den tomma kassan till höger. Medan den skadade försökte stoppa blodflödet på den knäckta näsan kastade Erik sig på den andre påhejaren och skickade honom till golvet med en kraftig spark mellan benen. Stönande av smärta grep han sig om sitt skrev och vred sig på marken. Erik kunde inte komma ihåg om han hade skrikit åt dem att lämna affären, men de kravlade sig ut samtidigt som han vände sig mot den siste av de tre.

Ledaren verkade lite förvånad, men Erik imponerades av hur snabbt han hämtade sig. På ett ögonblick hade han insett att Erik faktiskt utgjorde ett hot. Erik var inte bara en åskådare som bad honom sluta - han var beredd att handla. Jocke sträckte sig efter något under sin bruna mockarock. Det var en stunner. Erik kände igen den från otaliga dåliga amerikanska tv-filmer. Han hade inte föreställt sig att den kunde användas som anfallsvapen, men varför inte. Turligt nog var det inte en modell som sköt elförsedda pilar, utan en som behövde kroppskontakt för att utföra sitt värv. Den blåvita elbågen surrade när ligisten med ett belåtet flin höjde den i ansiktshöjd. Han verkade veta hur han skulle hantera sitt ovanliga vapen.

Antagligen hade Erik kunnat bli ordentligt bedövad, hade han träffats. Oturligt för Jocke satte sjukdomen Eriks kropp i ett närmast akut beredskapsläge. Reflexerna blev snabbare, kroppen starkare och nästan okänslig för smärta. Eventuell smärta kom långt senare. Erik var inte intresserad av att tillrättavsia sin motståndare - han gjorde sig redo att döda sin fiende. Med bara händerna om så skulle behövas. Inte för att det var nödvändigt - nej, han ville det. Han ville gripa tag runt den smala halsen och klämma åt tills nackkotorna knäcktes en efter en. Ögonen skulle tränga ut ur skallen och Jocke skulle bita av sig sin svullna tunga innan han dog.

De såg på varandra under ett kort ögonblick. Jocke slickade sig om sina torra läppar och gjorde ett par halvhjärtade utfall. Han hade hoppats få Erik att backa undan men han stod kvar, lätt hopkurad med kroppstyngden på tårna. Ett lätt leende lekte på Eriks läppar, när han såg hur rädd Jocke var. Han studerade Jockes ansikte i syfte att avläsa när en riktig attack var på gång. Han höll sina armar framför sig, med fingrarna utsträckta som klor. Han rörde händerna i cirklar och väntade. Väntade på blottan som skulle komma. Den kom alltid.

När Jocke attackerade var Erik beredd. Stöten var riktad mot ansiktet men i sista sekunden vred Jocke handen så att den morrande elbågen istället sökte Eriks hjärta. Ganska naurligt, men Jocke hade hoppats kunna överraska. Erik grep med en overklig snabbhet tag i Jockes handled och vred upp hans arm så att han kunde stöta sin axel mot dennes armbåge. Alla som stod intill kunde höra hur det krasade i brosk och ligament när armen vreds i en onaturlig vinkel. Stunnern snuddade vi Eriks lugg och lämnade en sötaktig lukt av svett hår efter sig när den for iväg i en båge över hyllan med Marabou-produkter.

Utan sitt vapen och med ena armen obrukbar blev Jocke ett lätt offer. Erik tog tag i kragen så att Jocke stod upprätt när han knäade honom i skrevet. Jocke skrek inte ens när han föll. Det enda som hördes var det dova ljudet när huvudet slog i stengolvet. Med hjärtat bultande som en pistong i bröstkorgen lutade sig Erik över sin fallne motståndare. Långt i fjärran hördes en spontan applåd. Det var yuppien som försökte ställa in sig. Erik satte sig grensle över Jocke och låste hans armar med sina ben. Han hade svårt att se och skakade på huvudet för att vidga synfältet. Huvudet värkte och kroppen kändes stel och främmande. Kallsvett hade brutit ut i pannan och magen kändes två nummer för liten. Han knöt högerhanden innan han med all sin kraft begravde den i ansiktet på den näst intill medvetslöse Jocke. Han kände, mer än hörde, hur tänderna slogs loss. Benflisor fastnade i knogarna och fingrarna värkte när han obarmhärtigt fortsatte att slå. Tiden förlorade mening när han metodiskt förvandlade sin motståndares ansikte till ett rött mos.

Den liggande mannen hostade när blodet från hans sönderslagna ansikte letade sig ner i halsen. Han försökte vrida sig undan men Erik hindrade honom genom att slå från vänster sida. Trots att Jocke gjorde allt mindre motstånd växte Eriks raseri. Synen och lukten av blod blandat med adrenalinet som forsade genom hans kropp gjorde att han angrep allt hårdare, allt snabbare. En enda gång stannade han upp, för att torka svetten ur ögonen. Han tänkte inte. Efteråt kunde han bara komma ihåg att det hade varit rött och hett. I övrigt - ingenting.

Han slutade inte misshandeln ens när de två väktare som tillkallats från en av de närliggande affärerna kastade sig över honom. Först fick de inget grepp om honom så han ryckte sig loss och fortsatte att överrösa det blodiga, deformerade ansiktet med slag. Han siktade på munnen och de oseende blodsprängda ögonen. När vakterna äntligen fick tag på hans spända kropp kunde Erik inte begripa varför de gav sig på honom istället för ligisten. Han hade ju räddat kassörskan, såg de inte det! När de tryckte ner honom på golvet sökte hans blick efter kassörskan för att få stöd. Bekymrad och förvånad såg han hur hon såg på honom med skräck. Hon snyftade och höll händerna för munnen. Hennes ansikte var så blekt att hennes mörkröda mössa nästan såg svart ut. Varför var hon rädd? Han hade ju räddat henne!

Någon hade kallat på polis som kom och tog över. Det behövdes sex man för att bära ut den vilt sparkande Erik. De satte handbojor på armar och ben och ändå hade de fullt sjå att få honom med sig. Ambulanspersonalen tog sig an hans offer, eller det som var kvar. Erik försökte förklara, få dem att förstå, att de hade tagit fel person men de vägrade att lyssna.

HAN KOM INTE IHÅG hur länge de höll honom inlåst. Det kunde ha varit ett par timmar eller hela natten. Senare fick han veta att de hade hört honom, eller i alla fall försökt. Det hela hade varit resultatlöst eftersom Erik verkade ha stängt ute omvärlden och inte svarade på tilltal. Han hade suttit och gungat på sängkanten samtidigt som han drog i sina fingrar. Innan de märkte vad han höll på med hade han brutit pek- och långfinger på höger hand. Han visade inte med en min att han reagerade på smärtan. För att skydda Erik spände de fast honom och gav honom ett lugnande medel. Så småningom somnade han, men han sov oroligt. När han kom till sans var det kramper i rygg och mage som väckte honom. Vakten satt och sov på en stol innanför den halvöppna elldörren, men lösgjorde remmen runt Eriks överkropp när han ropade på hjälp. Vakten gav honom en plastmugg med vatten.

Därefter gick vakten för att meddela vakthavande att fången vaknat och var kommunicerbar. Vaktchefen kom, åtföljd av två kraftiga poliser. Han presenterade sig och undrade om Erik hade något emot att besvara några frågor. De förklarade att en 19 årig pojke kämpade för sitt liv på Akademiska och att Erik var skyldig - men i det ögonblicket var Erik övertygad om att de ljög. Han hade inget minne av vad som hänt. Det sista han kom ihåg var att han stod i kö för att handla jordgubbar.

Han försökte resa sig upp men kunde inte röra sig ur fläcken. Han ryckte allt mer frustrerad i sina bojor. Han bönade och bad att de skulle släppa loss honom. Han svor och förbannade dem men de lämnade honom ensam igen. Ilskan som hade bubblat upp som en gammal vän sjönk sakta undan. Det senaste dygnet hade tagit på krafterna så han dåsade till igen. Nästa gång han vaknade hade solen vandrat över väggen och reflekterades i den lilla glasrutan i dörren. Reflexen träffade honom mitt i ögonen och han vred på sig för att undslippa den.

Sent på kvällen öppnades dörren försiktigt och en läkare kom in. Han drog fram en stol till britsen och satte sig intill. Han började prata om väder och vind, han verkade sympatisk. Mitt i en förklaring varför Leksand skulle komma att vinna Elitserien tog läkaren fram en engångsspruta som han med en smidig rörelse injicerade i Erik. Han förklarade vänligt att det var ett muskelavslappnande medel som även fungerade ångestdämpande.

- Du har ett ganska hett temprament, sade läkaren och nickade menande mot Erik.

- Mmh, mumlade Erik och harklade sig. Det är, det är inte mitt fel. Jag har en sjukdom.

Drogen var stark och snabbverkande. När Erik försökte förklara lät det som om han var i det sista stadiet av en rejäl fylla. Orden fastnade i halsen eller kom ut helt fel. Han lyckades ändå beskriva sin sjukdom och att det borde stå i hans läkarjournal. Akademiska hade hela historien. Läkaren urskuldrade sig med att polisens datasystem hade varit nedkopplat i flera dagar och att man inte brydde sig om att skicka efter den eftersom han ändå skulle flyttas till psyket för vidare undersökning. Erik talade om vilken medicin han behövde och läkaren lovade att ordna det. De fortsatte att samtala tills det var dags att åka.

De höll honom kvar i 5 veckor. Han sattes på AdoN33C och återgick till ett någorlunda normalt liv igen. Under bevakning fick han besöka Joachim, som låg på en avdelning inte långt från psyket. De hade rekonstruerat hans käke och näsa men det var ändå en otäck syn. Besöket var ingen bra idé. Han var givetvis förbannad på Erik, och kunde inte inse att hans eget beteende hade varit en utlösande faktor. Istället för att stanna kvar och munhuggas valde Erik att återvända till sitt rum. Det var meningslöst att forsätta samtalet.

Varje dag samtalade han en timme med en psykolog. Erik förklarade hur han mådde, varför han hade misshandlat Jocke. Det var som att tala till en vägg. "Det känns som om jag lever i en Kafka-värld", sade han vid ett tillfälle. Psykologen förstod inte vad han menade. Istället försökte psykologen fastställa att det var en mental störning som fick Erik att tappa kontrollen, och ignorerade helt den tidigare sjukdomsbilden. Så vitt han förstod var han botad. Lite blek blev han dock när Erik förklarade att han kunde bli plötsligt och våldsamt okontrollerbar om folk inte höll med honom. Skämtet föll inte i god jord, men vid det laget hade Erik förlorat intresset för psykologen. I fortsättningen satt han bara av tiden.

Tre veckor efter överfallet hände något. Jockes hjärna svällde och man var tvungen att borra en öppning i skallbenet och dränera. Men det var försent. 21.53 måndag 29 junij 1999 förklarades Joachim Persson död.

RÄTTEGÅNGEN KÄNDES SOM EN PARODI, och till stora delar var den det. Hans föräldrar hade bistått med alla pengar de kunde uppbringa för att få en engagerad försvarsadvokat. En advokat som var mer intresserad än den allmänna försvarare som först blivit tilldelad fallet. Silberstein stred beundransvärt. Han lade upp försvaret på att Erik inte var tillräknelig då han attackerade Jocke. Samhället hade visat en häpnadsväckande inställning och oförmåga att inse vad sjukdomen innebar för Erik. Om hans sjukdom klassats i samma grupp som diabetes hade detta aldrig hänt. Åtalet gick ut på att Erik hade utsatt sig själv och andra för avsevärd fara när han gick ner på stan. Var det då verkligen rättens åsikt att en man med en icke erkänd sjukdom ändå skulle behöva leva med en begränsad rörelsefrihet? Varför hade inte samhället satt in mer resurser på ett tidigare stadium. Trots Silbersteins utmärkta framförande blev det en fällande dom. Erik borde ha kunnat behärska sig ansåg man. Eftersom det ändå inte bedömdes vara uppsåtligt dömdes han för dråp och fick 7 års fängelse. Man ansåg att han hade varit tillräknelig. Silberstein överklagade på stående fot men tills dess skulle domen gälla.

Tillbaka i cellen hade han fått ett anfall och slagit sönder allt som inte satt fast i väggar och golv. Han rev madrassens sega galonöverdrag i strimlor. Vakterna såg chockade på genom den lilla glasrutan i dörren. Ingen av dem vågade då in och hjälpa honom. Innan jourhavande läkare han dit hade anfallet ebbat ut. Kraftansträngningen hade fullständigt tömt honom på energi. När Erik kolapsade på golvet tog sig läkaren in och gav honom lugnande medel. Tillfället var illa valt och tog nästan livet av honom. Dosen var alldeles för stor för att hans utmattade kropp skulle kunna hantera det. Erik föll i koma och hans hjärta stannade. Liggande på det smutsiga cellgolvet i en av Uppsalas häktesceller fick han hjärtmassage under de två minuter hans hjärta inte slog. Det blev ett polisförhör men eftersom Erik inte verkade ha tagit någon skade lät man saken bero.

Efter att ha observerats under några dagar på sjukhus, flyttades han till Kumla för att påbörja straffet. Han hade svårt att anpassa sig till ett liv bakom lås och bom. Speciellt bland internerna på Kumla. Silberstein hade försökt få honom till en öppnare anstalt men man ansåg att Erik var flyktbenägen liksom anfallsbenägen. Att denna rädsla för anfall stod i direkt konflikt med domen förnekades bestämt. Att två dygn på Kumla kostade lika mycket som en årsförbrukning av medicinen verkade heller inte betyda något. Han fick medicin för att förhindra nya anfall, som dock inträffade ibland. De hade svårt att få doseringen att stämma och dessutom var medicinen som Pharmacia tillverkade inte alls lika bra. På grund av anfallen tillbringade han mycket tid i isoleringscell, och man hade börjat diskutera om det kanske vore rimligare att han flyttades till sluten psykiatrisk avdelning. En ny bedömning kunde dock inte göras förrän tidigast efter 3 månader. Under tiden fick han inte ta emot några besök, eller ha någon kontakt med omvärlden. Att inte få ha kontakt med sina närmaste gjorde situationen än mer plågsam. Och så här skulle det komma att vara i minst tre och ett halvt år. Hur kunde han överleva det? Hur klarade någon enda det? Var det inte så att alla blev mer eller mindre vansinniga av att sitta inspärrade. Kanske var det den nya medicinen, kanske den hopplösa situationen, som fick honom att fatta sitt beslut.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN FÖRSTOD HAN dem som valde att ta sina liv. När man inte har något hopp kvar. När man inte kan föreställa sig livet längre än någon dag framåt. Han hade inget att leva för. Ingen familj, förutom sina föräldrar. Skulle de förstå? Han kände hur tårarna började rinna nedför kinderna, men han gjorde ingen ansats att torka bort dem. Skakande av gråt började han förbereda sig. De hade tagit av honom hans slips, livrem och skosnören men låtit honom behålla resten. Dessutom hade han bearbetat madrassen och fått loss två centimeterbreda resor.

Valhänt försökte han knyta en knut på remsorna och lägga snaran om sin hals. Men vad skulle han hänga andra änden av snaran i? Fästet för den nakna glödlampan i taket skulle inte hålla, ens om han nådde upp till den. Det fanns inget att fästa snaran i annat än i det gallerförsedda fönstret. Han bände bort två trådar i det finmaskiga inre gallret, och drog sedan de två galonremsorna runt det grövre yttre gallret. Han provade hållfastheten enom att sätta in ena foten i snaran och lägga hela sin tyngd på den. Nöjd med resultatet satte han sig ner med ryggen mot den kalla ytterväggen. Han satt så en stund, med snaran hängande ovanför sig. Så reste han sig upp och trädde snaran över sitt huvud. Den fransiga vaxade insidan på galontyget kändes sträv och otäck mot hans hud. Det skulle behövas en knyck så att nacken bröts, för att inte göra det hela plågsamt och utdraget. Han såg inte fram mot en kvävningsdöd. Genom att ställa sig på en stol borde han komma tillräckligt högt upp för att få snaran slack. Han reagerade klart och logiskt, helt avskärmad från det faktum att han förberedde sin egen död.

Det var inte första gången han hamnat i en depression, men han hade alltid kunnat se en ljusning, eller i alla fall intalat sig själv att allt skulle bli bättre. Men den här gången orkade han inte upp ur sin tunga depression. Det var värre än någonsin. Vad han än försökte tänka på vandrade hans tankar till fängelsestraffet och sättet som samhället medverkat till att få honom dit. Han orkade inte fortsätta kämpa längre. Det skulle vara så skönt att få sluta ögonen och inte bekymra sig mer. Han suckade och slöt ögonen. Lutad mot sänggaveln begravde han sitt ansikte i händerna. Han var in i döden trött. Det var enklast att inse att han var chanslös. Han hade ju varit chanslös från första början. Det var lika bra att inse att det var upp till var och en att klara sig själv. Han hade levt de första 7 åren av sin sjukdom utan mediciner, eller så starkt neddrogad att han var oförmögen att känna eller leva. Det hade varit ett tillstånd av existens, inget mer. Ett helvete som han inte orkade gå igenom igen. Tanken på att återgå till samma kaos fyllde honom med ångest. Han skulle inte kunna lita på sig själv. En ständigt gnagande känsla av skräck och dödsångest varje gång han vistades bland andra människor.

Trots att beslutet hade varit lätt att fatta, otäckt lätt, började tårarna att rinna igen. Stora, heta rann de nedför hans bleka och sammanbitna ansikte. Han strök en hand över den dygnsgamla skäggstubben och suckade bedrövat. För första gången på mycket länge lät han en annan känsla än hat komma fram. Sorgen över att han inte skulle få förklara för sin mor och far varför han valde att ta sitt liv blandades med lättnaden över att det snart skulle vara över. Det var med bitterljuv smärta han mindes sitt liv, sina föräldrar, framgångar och motgångar. Fortfarande snörvlande av gråt torkade han bort tårarna med baksidan av handen.

Skulle det bli ett avskedsbrev? Det fanns varken papper eller penna i cellen. Hans föräldrar skulle nog förstå, men inte ens de skulle vara säkra på varför. När han knappt förstod själv, hur kunde han begära att någon annan skulle förstå. Erik hade alltid skattat sin analytiska förmåga högt, men den förmådde inte reda ut tankarna och känslorna som uppslukade honom. Ett mörker så kompakt att han inte förmådde hitta ut igen. En värld utan färger och lukter. När skulle de hitta honom. Hur skulle han se ut. Det skrämde honom att han var så likgiltig inför döden. Så... tom på känslor. Erik var inte kristen, men han läste Fader vår tyst för sig själv innan han gjorde snaran stramare runt halsen. När han steg upp på den rangliga trästolen kom han på sig själv med att tänka att det kunde gå illa om stolen välte. Ett av benen var för kort vilket gjorde att stolen var ostadig. Han orkade inte le åt det paradoxala i funderingen. När han kommit upp på stolen stod Erik helt stilla. Lacken på stolssitsen kändes glatt mot hans nakna fötter. Det hördes inte några ljud. Världen höll andan, och det enda han förnam var sina egna hjärtslag. Han kom på sig själv med att räkna dem; ett, två, tre...

Så knyckte han till med fötterna. Först halkade hans nakna fötter på den glatta sitsen men så fick han grepp igen.

Allt gick i slow motion. Först slog stolen i sänggaveln och föll sedan skramlande ner på betonggolvet.

Det var inte så farligt, tänkte Erik.

Senast uppdaterad 99-04-26.