Jack förstod redan när han upptäckte den lilla kroppen att flickan var bortom all räddning. Det var något med sättet på vilket hon låg utsträckt på den snötäckta gräsmattan. Så stilla. Så fel. Fasadbelysningen som trängde undan decembermörkret fick kroppen att kasta en lång taggig skugga.
  Han tecknade åt de andra i gruppen att sprida ut sig medan han knäböjde vid kroppen. Han vek undan kapuschongen på flickans jacka och satte fingrarna mot hennes hals. Huden var fuktig och iskall. Det var ingen tvekan om att flickan var död.
  Han stod vakt över henne tills rättsläkaren anlände. Josephine Smith närmade sig brottsplatsen i Jacks egna spår för att inte förstöra eventuella spår. Jack skakade hennes hand.
  "Tjenare Jo."
  "Hej Jack", svarade Jo och såg med en rysning ned på kroppen. Hon såg på Jack som suckade och ryckte på axlarna. "Det finns väl ingen återvändo", fortsatte Jo och hukade sig ner. De hjälptes åt att vända på kroppen. Jackan öppnade sig och visade en beige polotröja som var rödfärgad av blod. "Ska vi se vad som fattas den här gången då", sa Jo med en grimas. Hon lyfte på tröjan.
  "Å gud", sa hon och svalde. "Stackars flicka!"
  "Vad?" frågade Jack. Han böjde sig fram för sent för att se något innan Jo släppte tröjan.
  "Hjärtat", sa Jo knappt hörbart. "Han har tagit hennes hjärta."

***

Jack såg ut över rummet och fingrade nervöst på slipsen, för vilken gång i ordningen hade han glömt. Flickan Marie Walsh var det fjärde mordet på mindre än en vecka, så det här var fjärde gången han tvingades berätta för anhöriga och blodtörstiga reportrar att de inte hade något som helst spår efter mördaren. Han harklade sig.
  "Ska vi börja?" Sättet han sa det på fick det att låta mer som en order än som fråga.

***

Efter mötet samlade Jack sin grupp i rummet de avsatt för utredningen. Han såg på dem, på deras trötta uttryckslösa ansikten. Någon snurrade en sked i halvljummet kaffe medan andra ritade nonsenstecken i sina anteckningsblock. Jack var lika frustrerad och trött som alla andra men var tvungen att gjuta mod i sina mannar.
  "OK. Detta är vad vi fått fram." Han ställde sig vid den stora tavlan där all information man samlat ihop fanns uppskriven. "Den döda är Marie Walsh och hon har utsatts för liknande våld som de tre tidigare offren. Precis som de andra går det inte att göra en precis antagande om tidpunkt för döden. Kroppen var nedkyld till nära nog fryspunkten, något som är fysiskt omöjligt med beaktande att hon bara var borta en knapp timme."
  "Så vad är det som händer med kropparna?"
  "Vi vet inte."
  "Finns det någon koppling mellan barnen?"
  Jack kände inte igen rösten så han såg sig om i rummet. En man som satt och vägde på en stol sträckte upp sin hand.
  "Och du är`"
  "Alexander Burke. FBI. Var inte orolig, jag observerar bara. Än så länge", lade han till.
  "Barnen går på samma skola, tre av dem i samma klass men det är allt."
  "Har ni pratat med de andra ungarna?"
  "Vad fan tror du?" utbrast Jacks närmaste man. Burke höll upp armarna i en ursäktande gest.
  "Alla barn har fått utegångsförbud"
  "Så hur kom han åt Marie?"
  "Vi har pratat med hennes föräldrar. Så gott det går", svarade Jack. "De påstår att de låst alla dörrar och bevakat hennes rum. Det fanns ingen möjlighet för flickan att ta sig ut."
  "Finns det några tecken på inbrott?"
  "Ingenting."
  "Vad vi vet är att han tar organ. Hittills en lever, lungor, njurar och ett hjärta."
  "Organhandel?"
  Jack skakade på huvudet och gick för att kika ut på det tilltagande snöfallet. "Organen är slitna ur kropparna på ett sätt som saknar motstycke. Sårkanterna är taggiga och verkar ha gjorts utan verktyg."

***

"Pappa? Mamma?"
  "Hej, gubben", svarade Jack och smekte sin sons hår. "Hur är det?"
  "Jag är rädd."
  Jack tog Sean i famnen och försökte lugna honom. "Ingenting kommer att hända dig. älskling." Monica såg oroligt på dem men sa inget. Hon satte sig bredvid Jack och stack in sin hand under hans arm.
  "Ingenting kommer att hända dig", upprepade Jack och kysste Seans panna.
  Han tog adjö av sin fru och son, bytte några ord med vakten utanför och åkte tillbaka till polisstationen.

***

"Det var som fan!" sa Malone och satte sig kapprak upp i sin slitna stol. "Det var som faaan", upprepade han med eftertryck. Snabbt, som om han var rädd att informationen på bildskärmen skulle försvinna, gjorde han en utskrift. Han fimpade sin cigarett och tog det utskrivna bladet med sig till Jacks kontor.
  Jack vinkade in honom samtidigt som han avslutade samtalet med borgmästaren.
  "Jag har hittat en koppling" sa Malone ivrigt. "Tror jag."
  "Låt höra."
  "För exakt ett år sedan i morgon avled en pojke i en snöolycka."
  "Jag minns det. Tommy Jones."
  "Han gick på samma skola som de senaste offren, och... här kommer det intressanta. Alla fyra offren hör till gruppen av barn som förhördes om dödsfallet."
  "Det var väl inte konstigt om de gick på samma skola."
  "Ja, men det var inte alla som förhördes. Bara de som lekt tillsammans med den döda pojken."
  "Var det många fler än de döda". Jack kände hur adrenalinet började pumpa och hjärtat slog snabbare när Malone skakade på huvudet."
  "Bara en till. Jessica Stanton."
  Jack strök tillbaka luggen och kliade sig i nacken.
  "Chefen?"
  "Så här gör vi. Skicka tvåan, trean och fyran till Stantons hem. Finns det någon adress till Jones familj?"
  "De bor kvar på samma adress."
  "Kom då."

***

Med släckta lyktor stannade Jack bilen ett kvarter från Jones hem. Han och Malone ledde tio man i uppdraget och de smög sig fram för att inte väcka uppmärksamhet. Fem man gick in bakom huset medan de övriga tog sig till framdörren. Klockan var tre på morgonen och det enda ljus som lyste var en lampa formad till morot som satt instucken i en snögubbe vid infarten.
  Jack vinkade fram två man som bar en svart murbräcka av stål. Han tecknade åt de övriga att göra sig beredda. Sedan räknade han ner och på noll slog de in dörren. Paret Jones låg och sov men följde fogligt med sedan de fått klä på sig. Jack och Malone stannade kvar och sökte igenom huset.
  "Ingenting!" sa Malone trött när de lämnade huset.
  "Vi skickar en större styrka imorgon bitti. De får montera isär huset."
  "Vi kanske har fel." Malone lutade resterna av dörren mot karmen och fäste en tejpremsa över ingången.
  "Mycket möjligt men det är det enda spåret vi har."
  "Du? Stod det inte en snögubbe här när vi gick in?" sa Malone och pekade mot infarten. Han rynkade pannan. "Visst fan var det så!" Jack såg undrade på Malone medan denne klev ut på gräsmattan mot punkten han pekat på.
  "Skit i det nu."
  "Vänta." Malone tände sin ficklampa och lyste på gräsmattan medan han lät fingrarna glida över de frysta grästuvorna. Här och där fanns små röda fläckar i snön. Ur högra fickan plockade Malone fram en liten plasttub med lock. Han öppnade den och släppte ner några av de röda snöklumparna.
  "Det är något som är jävligt konstigt här" sa han när Jack körde till stationen.

***

Efter några timmars sömn återvände Jack till kontoret. Förhören med paret Jones hade inte givit något. Båda förnekade all inblandning och hade bett att få advokat.
  "Har flickan Stanton sagt något av intresse?"
  "Ingenting. Hon är fullständigt hysterisk och har blivit fullproppad med lugnande medel. Vi får förhöra henne först ikväll."
  När Jack samlat gruppen och börjat fördela uppgifter slogs plötsligt dörren upp och Jo Smith stormade in med ett provrör i handen.
  "Vem lämnade in det här?" ropade hon andfått. Malone höjde handen..
  "Hittade du verkligen detta hos Jones?"
  "På deras gräsmatta. Hur så?"
  "Snön innehöll blod. Blod från första och tredje offret!"

***

Klockan var åtta på kvällen när Jack och Malone äntligen fick komma in till Jessica Stanton. Efter att ha talat med flickans föräldrar lämnade de motvilligt rummet. Jack satte sig på sängkanten och log mot Jessica.
  "Hur mår du?"
  "Inget vidare", svarade hon och undvek hans blick.
  "Vill du prata om vad som hände förra året?"
  "Måste jag?"
  "Jag tror att det är viktigt för att stoppa det som händer just nu. Du förstår..."
  "Alla som dött nu var med när Tommy dog."
  "Du var också med, eller hur?"
  "Jo", viskade Jessica.
  "Vad var det egentligen som hände?"
  "Vi grävde grottor och lekte." Jack satt tyst och väntade på att Jessica skulle fortsätta. Hon strök med händerna längs täckets vikta kant.
  "Det var vårt fel att Tommy dog."
  "Varför säger du så?"
  "Vi stängde in honom i en grotta och lassade snö över."
  "Varför då?"
  "Han pussade mig så de andra pojkarna ville straffa honom. Men så rasade grottan och vi sprang därifrån."
  "Försökte ni inte hjälpa honom?" Jessica såg ner på sina knäppta händer och skakade på huvudet.
  "Och det var inga andra där förutom dig, Tommy och era fyra kamrater?"
  "Ja". Jessica dröjde ett ögonblick med svaret så Jack frågade igen.
  "Det var en pojke till där", sa hon till sist och såg på Jack med sina rödgråtna ögon. "Sean var med."
  "Min Sean?" sa Jack med en flämtning. "Men han blev aldrig förhörd."
  "Det var ingen som såg honom när det hände och vi ville inte säga något. Då."
  "Men om inte någon vet det så är han säker va?" sa Malone.
  "Tommy vet" sa Jessica andlöst.
  Jack och Malone såg frågande på varandra och sedan på Jessica.
  "Vad menar du?"
  "Tommy har kommit tillbaka för att hämnas."
  "Vad i hela friden har du fått det ifrån?"
  De fortsatte att prata med Jessica som svarade allt mer okoncentrerat för att till sist falla i sömn.
  "Jag måste hem" sa Jack när de lämnade rummet.
  "Vill du att jag följer med?"
  "Nej stanna här och se till att Jessica är OK."

***

Tack vare blåljusen tog det bara tio minuter för Jack att ta sig hem. Han parkerade på gatan och gick till framdörren med draget vapen. Vakten utanför fumlade efter sitt eget vapen innan han kände igen Jack.
  "Inget att rapportera."
  "Bra bra", svarade Jack och öppnade dörren. Framför honom, i en pöl av vatten, låg Monica.
  "Gerrard!" skrek Jack och hjälpte Monica upp. Hon hostade och vaknade.
  "Sean!"
  "Vad har hänt?" frågade Jack samtidigt som han såg sig om. Allt var upplyst men han kunde inte se någon annan.
  "Någon hoppade på mig bakifrån" sa Monica svagt.
  Jack beordrade vakten att stanna vid Monica. Själv ringde han Malone samtidigt som han smög uppför trappan till övervåningen. Dörren till Seans sovrum stod öppen. Jack sköt försiktigt upp den men upptäckte att rummet var tomt. Han lade handen mot lakanet och kände att de fortfarande var varma.
  Jack gick fram till det öppna fönstret och fann sig se rakt in i en snögubbes svarta kolbitsögon. En snögubbe, på taket utanför Seans rum. Chocken fick Jacks reflexer att ta över och han sköt två skott genom fönsterrutan. Båda skotten slog in i snögubbens huvud och fortsatte rakt igenom utan att orsaka någon nämnvärd skada.
  I nästa ögonblick försvann det vita hånflinande ansiktet. Jack slog bort resterna av rutan och klev ut på taket. Han tappade fästet och rutschade svärande ner på altanen. I ögonvrån såg han något orange och hann precis rulla undan när snögubben kastade sig mot honom. Jack sköt igen, med samma klena resultat. I panik tömde han sitt vapen utan tanke på var kulorna tog vägen.
  "Herre gud, vad är du för något?" Jack halkade upp på fötter igen och backade undan när den manshöga snögubben kom mot honom. Nu kunde Jack se sin son längre bort i trädgården. Han låg orörlig.
  Jack såg sig om efter någon form av tillhygge och fick syn på brädhögen som var tänkt att användas till en veranda när sommaren kom. Snögubben gjorde inget försök att hindra honom. Den såg nästan ut att utmana honom. Med blicken fäst på snögubbens glödande kolbitsögon trevade Jack bakom sig och fick tag på en av hörnstolparna.
  "Nu, din jävel!" svor Jack mellan sammanbitna tänder och svingade stolpen framför sig. Djupt inom snögubben hördes en hånfull morrning. Till synes utan ansträngning tog den av Jack stolpen och slog honom i sidan. Den sköt fram en arm och täckte Jacks ansikte med förlamande kall snö. Jack klöste och kände snö lossna från gubben men dess grepp bara hårdnade.
  Jack såg stjärnor och började glida in i medvetslöshetens barmhärtiga mörker när han plötsligt kände hur greppet om honom veknade. Med en sista kraftansträngning vräkte han snögubben åt sidan och reste sig på knä. Han kände en våg av hetta bakom sig. Så het var den att hans rock fattade eld.
  "Undan, Jack" hördes en uppfordrande röst. Det var Malone. I händerna hade han en eldkastare som han höll riktad mot snögubben som skrikande försökte värja sig. Malone manövrerade sig in mellan snögubben och Sean och sedan släppte han lös den fulla kraften i sitt vapen. Flammorna omvälvde snögubben som började smälta för att till sist bara vara en sjö av vatten.

***

Sedan Jack hälsat på Sean och Monica på sjukhuset återvände han hem. I trädgården höll en grupp poliser under Malones överinseende på att samla upp resterna av snögubben. Redan kvällen innan hade Jo försiktigt avlägsnat de döda barnens organ. Peter Barnabys njurar, Jonathan Hydes lever, Vendela Donaldsons lungor och Marie Walshs hjärta.
  "Vet du att Tommys föräldrar strödde hans aska på sin tomt?"
  "Så du tror verkligen att det var Tommy. Återuppstådd från graven?"
  "Har du någon annan förklaring?"
  "Nej", sa Jack och skakade på huvudet. "Man vad fan ska jag skriva i rapporten?"
  "Att du vill bli förflyttad. Till Bahamas?"

Senast uppdaterad 05-07-29.