Liksom allt annat i Henri Holms värld var Satori konstgjord. För honom var hon kött och blod men sanningen var att hon bestod av en samling pixlar och ingick i ett jättelikt datorprogram. När Henri försvunnit utom synhåll upphörde Satori, Henris femåriga syster Ami och de övriga i stadsdelen New Heidelberg att existera. Deras aktuella status lagrades för att tas fram då Henri återvände hem från jobbet i staden. På samma sätt pausades alla platser där Henri för tillfället inte vistades.
  "Hej då, Henri. Ha det bra på kontoret" sa Satori gav sin son en lätt kyss på kinden. Henri vinkade åt henne innan han steg in i lufthissen som snabbt gled upp och rättade in sig i ledet av hissar som i hög hastighet färdades in mot staden. Han saknade alltid sina föräldrar och Ami när han befann sig på jobbet men hans arbetsuppgifter var stimulerande och intressanta. Efter jobbet spelade Henri ibland squash eller tennis. Någon gång gick han ut med grabbarna från kontoret. Då drack han whisky som lagrats minst 20 år. För det mesta åkte han dock raka vägen hem.
  I sin värld var Henri allt det han inte var i verkligheten. Tjugotreårige Henri, som av en obegriplig naturens nyck ägde förmågan att "känna" världsrymden, led av så svårartad autism att han i stort sett var oförmögen till normal kommunikation. Han låg för det mesta till sängs och rörde sig med yttersta svårighet, men ansluten till det specialanpassade VR-programmet Navigator kunde han vägleda ett rymdskepp genom hyperrymden till avlägsna och outforskade delar av universum. De mest sofistikerade navigationssystem mänskligheten tagit fram förbleknade i jämförelse med Henris och hans olycksbröders medfödda förmåga. Till skillnad från datorer hade Henri aldrig fel.
  Rymskeppet Hoppet var på väg till Jorden efter sin tre år lång resa i jakt på planeter som kunde hysa mänskligt liv. Ombord fanns prover på jord, mineraler, vatten, växter och djurliv från tio möjliga utflyttningsvärldar. Besöket på varje planet varade i en dryg månad. Till skillnad från de flesta andra undersökta planeter hade den sist besökta planeten, Paradiset som planeten kom att kallas besättningsmän emellan, visat sig vara både beboelig och såvitt man kunde avgöra i avsaknad av intelligent liv.

Stefan Hertz, nyutexaminerad navigationsofficer hade vakten när ett förhållandevis litet rymdskepp uppenbarade sig några tiotusentals meter framför dem och med våldsam hastighet närmade sig på kollisionskurs. En varningssignal uppmärksammade honom omedelbart på detta och han gjorde vad han kunde för att undvika sammanstötning med det okända skeppet. Hertz överförde all tillgänglig kraft till Hoppets västra motor och lyckades genom den vridning som uppstod att rädda de stora bostadsytorna.
  Ingen kunde ha gjort det bättre men de två skeppens kombinerade hastighet gjorde att det helt enkelt inte fanns tid att komma helt ur det mötande skeppets kurs och kollisionen blev så våldsam att det mindre skeppet slog rakt igenom Hoppets kraftiga pansarsköldar, genom utrymmena innanför och ut på andra sidan för att slutligen driva intill det stora skepp vars inre det nyss slet sönder.
  "Rapportera", sa Emanuel Kretin när han fortfarande yrvaken tagit sig till kommandobryggan. Hans uniform var halvknäppt och han var orakad.
  "Kollision med okänd farkost klockan 05.38, kapten!" svarade Hertz. Han påbörjade en honnör men Kretin viftade otåligt undan hans hand.
  "Skador?"
  "Östra gondolen. Vi har förseglat område sjutton till trettiotvå. Två döda, i övrigt bara mindre skador."
  "Två döda", muttrade Kretin och studerade monitorn som visade farkosten de stött ihop med. "Och det andra skeppet?"
  "Omöjligt att säga, kapten. Det finns inte upptaget i vårt register och det saknar beteckningar. Våra sökningar visar tre kroppar men bara ett livstecken."
  "Skicka över en sugga. Jag vill ha en statusrapport inom en timme."
  Sugga var slang för det minsta av Hoppets rymdskepp som vanligen användes till reparationer av skrovet eller kortare utflykter i skeppets omedelbara närhet.
  Två timmar senare återvände gruppen med en varelse vars like ingen någonsin skådad. Den blåtonade, fyraarmade kroppen var otymplig, närmast grotesk och det var svårt att ens avgöra om den var vid liv. De sex soldaterna baxade med stora svårigheter in varelsen i den zoologiska avdelningen.
  "Skadorna gör att vi måste sätta högsta fart direkt hem, kapten. Vi förlorade nästan en tredjedel av vårt syreförråd direkt vid sammanstötningen och med två varuförråd brandhärjade så..."
  "Visst, visst. Naturligtvis", sade Kretin och lutade sig trött tillbaka i sin mjuka läderfåtölj. Han kände sig med ens gammal och trött. "Meddela Athenakolonin att vi inte kommer förbi den här gången."
  "Vad gör vi med det andra rymdskeppet och dess förare? Vi kan ju inte gärna lämna dem här."
  "Tja, de får väl följa med antar jag. Vad jag har förstått så befinner sig varelsen i ett komaliknande tillstånd. Vår signalboj märker ut kollisionsplatsen och informerar om vad som hänt i det fall att någon skulle skulle dyka upp", sa Kretin och masserade sin näsrygg. "Något annat?"
  "Nej, det var allt."
  "Gott! Då säger vi så. Sätt kurs mot Bas-21." Fänriken gjorde honnör och Kretin reste sig stönande och gick in i sitt privata rum. Han tog fram flaskan med whisky och tog en rejäl klunk direkt ur den innan han hällde upp ett par fingrar i ett plastglas. Vilken jävla dag, tänkte han och satte sig på sängen. Vilken jävla dag!

Henri stod mitt i rummet och njöt av att sköljas över av siffror och formler som virvlade runt honom likt tusentals olikfärgade fåglar. När en röd siffra gled över hans ansikte gjorde det nästan fysiskt ont, på samma sätt fick gröna siffror honom att rysa av välbehag. Han älskade siffrorna och hade redan börjat fundera på ändringar som kunde ge dem en intäktsökning på så mycket som femton procent när det knackade på dörren.
  "Hur mår min favoritslav?" sade hans chef Raymond. Henri gav honom fingret men skrattade sedan. Ända sedan Henri började jobba hos Stapleton och son hade han och Raymond varit som bröder, eller gamla lumparkompisar kanske. Under den råa jargongen fanns inget annat än respekt och med tiden djup vänskap. Raymond klev in och i hans släptåg följde en kvinna. Henri slog av sensorprojektorn och reste sig upp. Han drog handen genom håret och rättade till sin slips.
  "Låt mig få presentera Minou, din nya assistent."
  "Min nya assistent", sade Henri frågande och såg på Raymond som ryckte på axlarna. "Nytt blod du vet." Och det var precis vad Minou var, med sin av modet föreskrivna minikjol och tillhörande topp av halvt genomskinlig orange vinyl. Henri sträckte fram handen och hälsade. Minou tog hans hand och log. Det var ett smittande leende och Henri fattade omedelbart tycke för henne.
  "Jaha. Ja men då så", sa Henri. "Öh, jag håller på att gå igenom veckans material, om du vill kan vi gå igenom det tillsammans." Han drog fram en stol till Minou som ställde ifrån sig sin oxblodsfärgade portfölj och satte sig ner. Snart stod det klart för honom att hon kände till lika mycket om företaget, dess styrka och svagheter, som han. En nyhet som inte var odelat angenäm, men han sköt undan känslan av obehag som högg till i magen.
  Henri kom på sig själv att fler än en gång kasta en förstulen blick på Minou. Han fann det märkvärdigt tilltalande att diskutera de prognosticerade nivåerna för nästa års första kvartal med en kvinna vars kurviga, frikostigt exponerade kropp lika gärna kunde ha landat henne ett välbetalt jobb som fotomodell. Han undrade hur det skulle kännas att smeka hennes hud. Hur det skulle vara att kyssa henne.
  Fredagen samma vecka åkte Henri inte hem omedelbart efter jobbet. Istället följde han och Minou med de andra till baren Paradise Lost nere på markplan. Henri hade hellre tagit med sig Minou till den lilla restaurangen runt hörnet som han länge velat besöka, men detta barbesök var mer eller mindre påtvingat av hans kollegor som svärmat runt Henris arbetsrum hela veckan med det ena vansinniga ärendet efter det andra bara för att få en glimt av Minou.
  Tillställningen visade sig vara utomordentligt tråkig, och Henri hann bara köpa Minou en drink innan någon drog med henne upp på dansgolvet och därefter gick hon från fam till famn. Alla utom Henri, som fick underhålla revisorerna. Minou verkar ha trevligt i alla fall konstaterade Henri när han lämnade baren och gick mot den närmaste stationen för lufthissar. Han körde ner händerna i rockfickorna och kurade ihop sig.
  "Vänta", hörde han någon ropa över den vinande blåsten när han hunnit till hälften över den stora paradgatan Tervurenlaan. Henri vände sig om och såg hur Minou kryssade mellan svävarna. "Går du redan, jag har ju inte hunnit dansa med dig", sa hon anfått och och strök en lock ur sitt rödblommiga ansikte.
  "Vill du det då?" svarade Henri avvaktande.
  "Men det är väl klart att jag vill!" Hon ställde sig alldeles intill honom och fångade hans blick. "Du?" Henri log ett urskuldrande leende och slog ut med armarna. Minou fnittrade lättat. "Det var bara så jäkla svårt att slippa undan de andra klängrankorna", fortsatte hon och tog om Henris arm.
  "Vill du gå tillbaka till baren?" frågade Henri och hoppades, hoppades att hon skulle säga nej.
  "Nej, kan vi inte göra något annat? Bara vi du och jag."
  "Det finns en liten restaurang", sade Henri och pekade längs med den upplysta gatan men tystnade när Minou plötsligt kysste honom. Hon drog sig tillbaka och väntade på Henris reaktion. Han lade försiktigt sina händer om Minou höfter och kysste henne igen.
  "Min mamma sa alltid att man inte skulle ta med sig bortsprungna hundar hem, men jag lyssnade aldrig på vad hon sa", viskade Minou i hans öra. "Vill du följa med hem?"
  "Mmmm" svarade Henri drömmande.

"Det kan fan inte stämma!" svor Daniel Tanaka högt för sig själv och startade om sin dator för tredje gången samma kväll. Han aktiverade sitt eget navigeringssystem och beräknade Hoppets position. Samma resultat! Hans siffror avvek så kraftigt från Navigators positionsangivelse att de rimligtvis inte kunde vara riktiga.
  Under resan hade Daniel parallellkört sitt system och sedan drygt ett år hade resultatet hela tiden legat närmast identiskt med den officiella kursen men under de senaste två veckorna hade han fått helt felaktiga data. Daniel kunde inte påminna sig om att han gjort några större förändringar och även äldre versioner av programmet gav samma felaktiga resultat. Daniel gav nedstämt upp för dagen och begav sig till puben där hans syster Soleil och hennes väninna Ritva redan väntade.
  "Hur går det med ditt navigeringssystem, Daniel?" undrade Ritva. Daniel svarade inte omedelbart eftersom han var fullt sysselsatt med att häva i sig sin första öl.
  "Ahhh", sade han med en belåten suck. "Den visste var den satt!". Han såg ett ögonblick fåraktigt på kvinnorna innan han kom ihåg frågan. "Systemet? Ja det går åt helvete." Han log uppgivet när han sa det.
  "Ska ni prata jobb så vill inte jag vara med", sade Soleil.
  "Men det här är ju kanonintressant", svarade Ritva. "Fattar du vad det innebär om det fungerar?"
  "Ja, du blir av med ditt jobb."
  "Äsch var inte småaktig mot lillbror", skrattade Ritva och vände sig mot Daniel igen. "Får jag komma med en gissning?"
  Daniel nickade att hon för all del kunde göra det.
  "Från att ha varit rätt nära, ja kanske till och med identiska, så stämmer dina siffror plötsligt inte alls med Navigators", sa Ritva upphetsat.
  "Ja", svarade Daniel förvånat. "Det är precis vad som är fel." Han såg frågande på henne.
  "Du vet ju att jag jobbar med ett gränssnitt mot Henri. Vad få vet är vår grupp har lyckats." Ritva såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade. Hon lutade sig in över det lilla bordet. "Det vi ser är dock något helt annat än vad Navigator visar."
  "Så du tror att det är något vajsing med Navigator?"
  "Jag vet inte. Men är det inte en märklig slump i så fall att även ditt program plötsligt visar ett annat resultat? Det jävliga är att jag inte får någon som helst hjälp av Karstadt. Han vill inte ens kolla upp Navigator, utan säger bara att vi tolkar Henris signaler fel. Kanske är det så, kanske inte."
  "Så vad gör vi?"
  "Jag har ordnat ett möte med Kretin."
  "Det var som tusan", sa Soleil ointresserat och gick för att hämta en ny runda öl.
  "Får jag hänga på?" undrade Daniel utan att ta notis om sin syster.
  "Jag skulle bli jäkligt tacksam om du gjorde det", sa Ritva.

"Menar ni på fullt allvar att vi ska släppa Västvärlden?" Raymond släppte Henris och Minous rapport och lutade sig mot bordsskivan. Han såg från den ene till den andre och skakade på huvudet. "Över min döda kropp!"
  "Vi är för svaga för att kunna konkurrera i alla världar. Det är bättre att vi avbryter satsningen på Västvärlden och konsoliderar de andra tre."
  "Det är vansinne!"
  "Om vi inte gör något riskerar vi att hela företaget går under", svarade Minou och såg på Henri för att få stöd.
  "Får jag prata med dig i enrum?" sa Raymond och nickade mot Henri. Minou fattade vinken och lämnade rummet.
  "Är det här Minous idé?"
  "Jag tycker inte heller om det här, men jag håller med Minou. Faktum är att vi båda anser att detta är vad som måste göras för att bibehålla lönsamheten. Västvärlden kostade oss femhundra miljoner förra kvartalet. Vi har inte råd att fortsätta på den inslagna kursen så som marknaden utvecklar sig."
  "OK. Det är bra. Jag ville bara höra det från dig." Den bekymrade rynkan han haft i pannan blev djupare. Raymond använde sin laserpekare för att rita en cirkel på taket och suckade tungt. Henri reste sig upp och lät honom vara ensam med sina tankar.

"Vi ber om ursäkt att besvära er kapten Kretin, men vi har inget annat val."
  "Och vad har ni på hjärtat då? Det måste vara riktigt viktigt eftersom ni valt att komma till mig istället för till respektive överordnade", sa Kretin och bjöd Daniel och Ritva att sitta ned. Ritva satte sig i en av besöksfåtöljerna men Daniel valde att förbli stående. Han höll hårt om sin infoskiva och trummade nervöst med fingrarna.
  "Kapten. Jag tror att vi är ur kurs."
  Kretin såg förvånad upp från sin pulpet. Av alla problem han misstänkt kunde tänkas ta upp var kursavvikelse inte en av dem. "Hur sa?"
  "Vi är inte längre på väg mot Jorden", fyllde Ritva i.
  "Finns det någon anledning till att du tror att vi har en avvikande kurs?"
  "Det är en lång historia", sa Daniel och drog handen genom håret.
  "Jag har inte bråttom."
  "På min fritid har jag jobbat med ett system för positionsbestämmning under flygning i hyperrymden."
  "Jag trodde inte att det var möjligt."
  "Det är det inte heller. Jag menar, det var det inte. Mitt system bygger på en ny teori om strukturen i hyperrymden."
  "Och det fungerar?"
  "Under hela vår resa har jag provkört och jämfört med Navigator. Det har varit små skillnader, men nu är mina och Navigators data så långt från varandra att något helt enkelt måste vara på tok.
  "Vad vill du att jag ska göra?" sa Kretin.
  "Kontrollera Navigator och Henri. Kan han vara sjuk, eller har någon fifflat med Navigator? Jag tror att Ritva kan hjälpa till där."
  "Som kapten säkert vet så försöker vi hitta andra sätt att kommunicera med Henri. Att köra Navigators virtuella system kräver otroligt kraftfulla datorer och enormt komplexa program. Om vi istället för att placera Henri i ett datorprogram kunde projicera systemet rakt in i hans medvetande skulle vi kunna skicka enkla isntruktioner som hans egen hjärna sedan använde för att konstruera den konstgjorda världen."
  "Ja?"
  "Jag leder vår forskning ombord och vi har lyckats avkoda Henris hjärna. Vi kan inte sända något än, men vi kan ta emot och omvandla hans signaler till bilder. Vad jag ser i vårt nya program stämmer inte alls med Navigators bild. Om man lägger ihop detta till..."
  "Till de data mitt program visar." fyllde Daniel i och lät slutsatsen hänga i luften.
  "Navigator har visat sig pålitligt under oräkneliga resor, och med tanke på att båda era program är under utveckling vill jag inte göra för stor sak av detta." Kretin satt tyst en stund och funderade. Så såg han upp på Daniel och Ritva och log. "Men jag är uttråkad och att köra en liten undersökning kan kanske pigga upp."

"Är du verkligen helt säker på de här siffrorna?" undrade Henri och markerade två av posterna i höstbudgeten.
  "Javisst, hurså?" svarade Minou utan att titta upp.
  "Du tittar ju inte ens", sa Henri upprört.
  "Vi har gått igenom budgeten fem gånger redan och allting stämmer!" sa Noemi långsamt med betoning på varje stavelse.
  "Jag vet. Jag vet." Henri reste sig upp och gick till kaffeautomaten. Han hittade sin kopp bland de rena i diskstället och fyllde den till hälften. Tillbaka vid deras gemensamma skrivbord satte han ner muggen och sjönk ner i sin stol. Noemi fortsatte att koncentrera sig på sin rapport men förberedde sig på fortsättningen, som mycket riktigt kom.
  "Att lägga ner Västvärlden var en jätteförlust pr-mässigt. Och nu detta. Jag vill kolla dem igen. Vi kan ha missat något."
  "Vi har inte missat något. Jag tror, och du får förlåta mig, att din känsla stammar från det faktum att du tar nedläggningen som ett personligt nederlag."
  "Jag har alltid kunnat lita på min känsla för siffror. Det är vad som gjort oss störst", svarade Henri med hög röst. "Min intuition säger mig att något är fel", fortsatte han i lugnare men knappast mindre intensivt tonläge.
  "Förlåt. Det var inte så jag menade. Det klart att vi gör en till genomgång till om du vill det.

Uppståndelsen var stor när kapten Kretin kom in i datorsalen. Kretin med följe gick fram till avdelningschefen och ett lågt och intensivt samtal ägde rum. Mer än en gång tittade Karstadt mot Ritva som med brännande kinder såg ner på sitt tangentbord. När hackordningen var fastställd visade Karstadt vägen till hennes terminal. De övriga i salen följde tätt efter.
  "Hej Ritva. Kan du visa mig hur det ser ut." Kretin log uppmuntrande och klappade henne på axeln.
  Ritva loggade in på sin privata area och startade sitt program. De andra teknikerna samlades runt henne tills trycket blev så stort att Kretin slog ut med armarna och morrande beordrade att bilden skulle matas ut till den stora bildduken. Gränssnittet var primitivt men bilden flimrade till och stabilisreades så att Stapleton och sons huvudentré visades i absolut kristallklar skärpa.
  "Det här är alltså vad Henri ser just i detta ögonblick" sa Ritva försiktigt.
  "Det här är ju löjligt", protesterade Karstadt. "Vår teknik för att avkoda Henris hjärna är inte färdig! Hur fan skulle det gå till?"
  "Och vad visar vårt program att han ser?" frågade Kretin böjd mot Ritva.
  "Vänta så ska jag ta upp en länk från Navigator." Ritva delade skärmbilden i två och drog symbolen för skeppets navigeringsprogram till den tomma delen. Navigator visade Henri i samtal med Raymond, på dennes kontor.
  "Bilderna är helt olika", sa Kretin.
  "Men, det kan inte stämma", protesterade Karstadt.
  "Nej, det är just det" sa Kretin och ställde sig tätt intill chefen för datoravdelningen. "Ritva kom till mig med den här informationen eftersom du vägrat att lyssna på henne. Karstadt tog ett steg tillbaka.
  "Men..."
  "Hon berättade att hennes experimentprogram visade något helt annat än den bild som Navigator visade.
  "Är det något slags sabotage?"
  "Jag vet inte, men jag tänker ta reda på vad det är som pågår. Och jag förväntar mig att alla ställer upp till hundra procent."
  Kretin tackade Ritva och lämnade lokalen. Ritva drog sig undan för att slippa frågor från Karstadt och sina arbetskamrater. Dessutom hade hon fått en idé som hon ville undersöka närmare.

Nästan två veckor hade gått sedan de lade ner verksamheten i Västvärlden och samlade resurserna till sina andra projekt. Henri intalade sig själv att hans känsla av osäkerhet berodde på att det var första gången som de gjort en allvarlig förlust.
  Det var då en statsrevisor dök upp.
  När Henri kom till kontoret tecknade Raymond att han ville prata med honom.
  "Det pågår en statsrevision", viskade han och såg sig nervöst omkring.
  "En vad?"
  "Du vet väl vad statsrevision är!"
  "Jo visst, men här? Hos oss?"
  "Jag kan bara gissa att det har med Västvärlden att göra. Vi har väl klara papper?"
  "Ja", svarade Henri dröjande eftersom han precis sett Minou skaka hand med en kvinna och sedan blivit visad in i ett av de mindre sammanträdesrummen.

Ritva studerade fascinerat Henri som satt på andra sidan det blankpolerade bordet. Han hade tydliga drag av verklighetens Henri men var så levande att det var skrämmande.
  "Kan du berätta för mig varför ni stängde verksamheten i Västvärlden?"
  "Den visade sig vara olönsam och hela företagets existens var hotad."
  "Och hur kom du fram till det?"
  "Det var faktiskt Minou som visade vägen." Henri skrattade generat till. "Jag vet inte varför, men jag hade gjort en felaktig tolkning av ett par poster."
  "Har det hänt förr?"
  "Att jag gjort fel menar du? Nja, jag vill gärna tro att så inte är fallet men Minou är nog den första arbetskamraten som har samma förmåga som jag att förstå siffror."
  " Minou är duktig?"
  "Mycket."
  "Har hon jobbat länge här?"
  "Nej. Bara ett par månader."
  "Var jobbade hon innan hon kom Stapeldon och son?"
  "Ingen aning. Hon är rätt förtegen om sitt förflutna faktiskt."
  "Då ska du ha tack", sa Ritva och skakade hand med Henri.

" Minou är den felande länken", sa Ritva när hon visat inspelningen av sitt besök i Henris sinne.
  "Du har alltså kommunicerat med Henri", utbrast Kretin förundrad. "Så du kom på ett sätt att sända till honom!"
  "Vad kan du dra för slutsats?" frågade Karstadt som äntligen insett att något var fel och nu erbjöd den hjälp han kunde. "Vi har gjort omfattande tester och kontakten med Navigator är obruten. Vi har studerat siffror snarare än bild och de samstämmer med Henris inre värld och vad var det han hette, Daniels, siffror."
  "Så vad har hänt? Har Henri gått in i sin egen fantasivärld?"
  "Jag har en annan förklaring."
  "Förlåt, jag hörde inte ditt namn?" sa Kretin som ledde samtalet.
  "Jag heter Hanna Twents och jag ansvarar för läkarlaget som sköter om Henri."
  "OK. Hanna. Vad har du att säga?"
  "Någon annan styr Henri."
  "Hur då styr?"
  "När ni bad oss att kontrollera anslutningen till Navigator genomförde vi flera test och ett av dem visade data som helt enkelt inte kunde vara riktiga. Men vi testade igen och slutsatsen är att Henri har två uppsättningar alfavågor. Henris hjärna har två medvetanden."
  "Hur?"
  "Telepati. Vi vet till och med vem det är."
  "Vem?"

"Henri?" Minou smekte Henris kind. Han vände sig långsamt om och tryckte sig sömdrucket intill henne. Hon drog täcket över dem och kysste honom.
  "Gomorron", mumlade han och sträckte på sig.
  "Jag har gjort frukost."
  "Mmmm. Vad har jag gjort för att förtjäna dig?"
  De satte sig vid köksbordet i Minous ljusa lägenhet och lät sig väl smaka av bröd, ost, korv och te. Henri var utsvulten och ägnade sig helhjärtat åt maten. Han lade inte märke till Minous blick som studerade hans ansikte. Hon var tyst och betraktande och först efter att ha vräkt i sig tre rejäla smörgåsar såg Henri upp på henne.
  "Hur är det? Du är så tyst."
  "Jag har något att berätta för dig", sa hon lågmält.
  "Vad då?" sa Henri och satte ner koppen.
  "Min tid här i City är över och jag måste gå vidare."
  "Va?"
  "Imorgon kommer jag att säga upp mig från Stapledon och son. Jag vill att du följer med mig."
  "Vad är det för snack? Och vart ska vi i så fall?"
  "Till en ny värld, till ett nytt liv."
  "Jösses", svarade Henri och reste sig upp. Kvinnan han älskade och som han redan tidigare lovat sig själv att göra vad som helst för ville att han skulle ge upp sitt jobb, sin karriär och lämna City. Han lutade sig mot köksfönstret och studerade aktiviteten på gatorna nedanför skyskrapan.
  "Livet är så mycket mer än det här, Henri", sa Minou och ställde sig bakom honom med armarna om hans midja.
  "Jag vet inte om jag törs."

"Så detta är den ansvarige?" sa Kretin.
  "Jepp"
  "Kan vi stoppa honom från att kontrollera Henri?"
  "Det är en hon, och du kan fråga henne själv.
  Hanna ledde Kretin fram till varelsen som de räddat från det lilla rymdskeppet. Hon pekade att han skulle sätta sig på stolen framför.
  "Hallå?" sa Kretin.
  "[Välkommen]"
  "Vem är du?"
  "[Jag är Ptomi]"
  "Vad gör du med mitt skepp, och vad för du med Henri?"
  "[Jag ber om ursäkt för att jag lurat er, men jag hade inget annat val. Mitt folks fiender hade för avsikt att undersöka och sedan döda mig.]"
  "Borde vi vara rädda för dig?"
  "[Nej]" Kretin kände mer än hörde Ptomi skratta och såg plötsligt en rörelse. Ptomi satte sig med stor möda upp vilket fick vakterna att nervöst fingra på sina gevär. [Mina fiender var efter min förmåga att navigera hyperrymden. Om några timmar återlämnar jag skeppet till er.]
  "Och Henri?"
  "[Henri har inte tagit någon skada, tvärt om. Minou har förklarat för honom vad som hänt, och han håller på att vakna till verkligheten.]"
  "Nej, gör inte det. Henri mår inte bra av vår verklighet. Han behöver sin konstgjorda värld."
  "[Egentligen inte, och det har jag via Minou berättat för honom. Henri kommer inte att följa med er tillbaka. Han har bestämt sig för att följa med mig. Vi delar samma värld och samma öde.]"
  "Vi kan inte navigera utan Henris hjälp", svarade Kretin och försökte resa sig upp när något fick honom att sätta sig igen.
  "[Daniels program sköter jobbet lika bra som någonsin Henri. Hans teori om hyperrymden är helt korrekt. Du förstår, Daniel besitter Henris förmåga men den är mer svåråtkomlig för honom därför var han tvungen att komma på en annan lösning.]"

Henri såg sig om en sista gång. Han visste att City, Satori, Raymond och allt han kunde se bara var på låtsas men det var ändå svårt att gå efter att ha levt med dem i så många år. Att lämna allt bakom sig. Minou stod bredvid honom men sade inget.
  "Jag tror att jag är redo." Han tog Minous hand och blundade.
  I nästa ögonblick var Henri tillbaka i sin sjuksäng. Ljuset var dämpat för att inte blända hans ovana ögon. Runt sängen stod kapten Kretin, Daniel, Ritva, Henris vårdare och Ptomi. Henri log mot Ptomi, som verkligen inte såg ut som Minou men vad spelade det för roll egentligen.
  "Var inte ledsen", sa Henri till AnneLiese som sett till honom under hela resan. Hon försökte dölja sina tårar. "Det här är vad jag vill", sa Henri med Ptomis hjälp.
  "Jag vet", svarade AnneLiese och kysste hans panna. "Jag är så glad för din skull."
  De andra kramade försiktigt Henris bräckliga kropp och lyckönskade honom.
  När alla sagt adjö fick Henri hjälp att flytta över till en rullstol och tillsammans med Ptomi fördes han till luftslussen och in i ett rymdskepp som mötte dem ovanför Ptomis värld.
  "[Oh, jag höll nästan på att glömma!]", sa Ptomi och vände sig till Daniel. "[Här är koordinater till närmare tusen obebodda världar. Ett litet tack för att jag fick låna Hoppet.]"

Senast uppdaterad 03-01-18.