Det första som slår mig är att jag känner igen kvinnan på begravningsprogrammets framsida. Det är min mor. Hon förolyckades när hon räddade mig då jag som sjuåring hamnat för långt ut från stranden i strömt vatten. Den lilla kyrkan är full av svartklädda gäster och jag sällar mig till människorna som defilerar förbi den öppna kistan. Jag kan se ansiktet i profil, det ser ut som om hon sover och när som helst skulle kunna vakna och sträcka på sig.
  Plötsligt får jag en obehaglig känsla av att det är exakt vad som kommer att hända Hon *kommer* att öppna ögonen. Paret före mig har sagt adjö och det är min tur. Jag känner taggarna från den röda rosen jag har i handen. Rosen lägger jag ovanpå hennes knäppta bleka händer. Så lyfter jag blicken till hennes ansikte och får se att hennes ögonlock och mun är hopsydda med grov svart tråd. Min kropp blir stel och jag känner mig alldeles vimmelkantig. På något sätt tar jag mig samman.
  På väg tillbaka till min plats passerar jag den svarta altartavlan och kan se de stora siffrorna gjorda av mässing. Bara tre psalmnummer sitter uppsatt; 114, 189 och 363. Jag slår upp psalmboken som ligger på stödet framför mig men alla sidor är blanka. Jag kan inte låta bli att ge ifrån mig ett utrop av obehag. Jag ser mig försiktigt omkring men ingen tar någon notis om mig. Den enda blick jag möter är den av en pojke på första bänkraden.
  Kyrkan och alla de svartklädda människorna är okända för mig. De säger farväl till min mor, en del håller ett kort tal och ytterligare några gråter. Min far är inte här, inte min bror och heller inte mina morföräldrar. Det är inte så här jag minns begravningen. För visst begravdes hon då? För tjugo år sedan. Jag ser åter på den späda kroppen i kistan och upptäcker att det är en helt annan kvinna. Vem är hon?
  Utanför kyrkan är det mörkt, inte nattmörkt utan helt svart. En kylig och fuktig vind blåser in genom de sönderslagna portarna av ek och höstlöv glider längs det spruckna kakelgolvet. Likt ett levande väsen tar sig mörkret in i kyrkan. De hundratals stearinljusen, varav de flesta nästan brunnit ut, orkar inte hålla det på avstånd. De bakre bänkraderna omsluts av mörkret och försvinner. Världen krymper runt omkring oss men ingen reagerar.
  Jag måste härifrån! Jag försöker springa men inser att jag kan inte röra mig. Mörkret vidrör mig och dess iskyla får mig att flämta till. Det bildas iskristaller när jag andas ut. Det är en obehaglig känsla, inte lik något jag tidigare upplevt. Ett slags ingenting som bedövar och berövar mig på liv. Det känns som att dö. Som om jag *vill* dö för att slippa känna så här.
  Kyrkorgeln börjar spela, snabbare och snabbare. Högre och högre. Trots att jag håller händerna för öronen blir ljudet snart så intensivt att min balans påverkas. Jag tar stöd mot en pelare. När jag vacklar och faller ner på golvet känner jag en hand på min axel. Jag kikar upp och ser pojken jag tidigare tyckt mig känna igen. Han sätter sig på huk framför mig och ser bekymrad ut. Så sätter han sig intill mitt blödande högra öra.
  "Tiden är knapp. Gör vad du måste", säger han och går sin väg.

***

Jag ligger på botten av en sjö, känner den mjuka vita sanden under min nakna rygg. Min kropp är het och det klara vattnet precis lagom tempererat för att svalka utan att vara kallt. Ovanför mig ser jag andra badande människor som leker och skrattar helt omedvetna om att jag betraktar dem. Jag reser mig upp och tappar nästan balansen när jag inte längre lyfts av vattnet. Alla verkar njuta av den varma sommardagen utom en pojke som sitter ensam på en filt. Han har solglasögon som döljer hans ögon. Jag kan se ett blåmärke på vänster sida. Han sitter blickstilla och ser på ett vuxet par på en brandgul filt intill. Hans föräldrar?
  Pojken reser sig upp och springer fram till dem. De skrattar och kramar om honom, lyfter upp honom i guldstol när kvinnan plötsligt snubblar till. Hon går ned på knä och faller sedan ihop med pojken över sig. Pojken ser på mannen, som ser på kvinnan. Är det en olycka? Mannen skriker något till pojken och tar tag i kvinnan och skakar henne. Pojken börjar gråta.
  Jag fryser så jag tar mig upp på stranden. Pojken ser hjälplöst på när mannen böjer sig över kvinnan och ger henne konstgjord andning. En kvinna tar tag om pojkens axlar och pekar mot en talldunge en bit därifrån. Andra vuxna skyndar till kvinnans hjälp. Alla utom en man som står en bit därifrån, åt skogsbrynet till. Trots att det måste vara över trettio grader varmt har han mörk kostym och hatt. Han lämnar inte kvinnan med blicken.
  Det är något med pojken som skiljer ut honom från de andra på stranden. Jag tar på mig mina kläder och går fram till honom. Hur märkligt det än kan låta är han skarpare definierad, mer verklig på något sätt.
  "Var inte rädd", säger jag. "Är det din mamma?"
  Pojken nickar och snörvlar. Jag ställer mig på knä framför honom. Vill trösta. Jag läggar armarna om honom, känner hur rädd han är.
  "Hon blir säkert bra. Jag såg en sjuksyster som hjälpte henne." Det sista är kanske inte helt sant, det är en strandvakt med första förbandslåda. "Vad heter du?"
  Pojken försöker morska upp sig.
  "Teodor."
  "Teodor. Vilket fint namn." Jag tänker berätta vad jag heter när jag upptäcker att jag inte vet det. Jag vet inte vad jag heter. Kan man glömma en sådan sak? För att säga något frågar jag honom om han vill ha en glass.
  Han svarar inte men pekar på himlen. Jag kan höra ljudet från ett litet propellerplan och när jag vänder mig om kan jag se ett flygplan med banderoll flyga förbi på låg höjd. Tillsammans med de andra badgästerna läser jag "Tick, tack. Tick, tack. Blunda inte." Teodors grepp om min hand hårdnar. När han ler mot mig verkar han för ett ögonblick äldre än sina år.

***

Jag har suttit vid bardisken nästan en timme och provat två av barens hundrasextiotre sorter samt tackat nej till inviter från tre kvinnor när en man sätter sig bredvid mig. Han är äldre nu, säkert trettio, men jag känner igen honom omedelbart. Det är pojken från stranden, pojken från bion, tonåringen från skateboardolyckan och från universitetet. Pojken från begravningen. Vi har mötts så många gånger.
  "Vill du ha något att dricka?" frågar jag. Han nickar och pekar på mitt ölglas. Jag påkallar bartenderns uppmärksamhet och sedan tar vi våra immande glas och sätter oss i ett bås.
  "Du är ihärdig", säger och tömmer halva ölen i ett svep. Han torkar sig med baksidan av handen och studerar mig.
  "Ja. Varför det tror du?"
  Han skrattar roat till och leker med jordnötterna som ligger i skålen som står mitt på bordet. "Å, jag vet nog", säger han och stoppar en handfull i munnen. Han sköljer ner jordnötterna med resten av ölet och rapar länge och ljudligt. Efteråt ser han barnsligt stolt ut.
  "Är det allt du har att säga?" Jag har fortfarande ingen aning om varför jag är här, vad Teodor har för betydelse, men jag hoppas att han inte märker min osäkerhet. Kan jag få honom att prata finns chansen att han berättar det jag vill veta.
  "Ja, och jag tyckte att jag sa det riktigt bra!" Han ler sitt varma leende men så blir han allvarlig. "Jag vet vad du är ute efter, Jensen", säger han och reser sig upp. "Men du är inte redo än. Kanske blir du aldrig redo."
  "Jag vet ju att det finns en mening med våra möten", säger jag desperat.
  "Det klart att det finns en mening. Men du måste bjuda till lite."
  Han reser sig och går. Jag följer efter honom, fortfarande utan en aning om varför våra vägar fortsätter att korsas men samtidigt tacksam för att jag äntligen vet vad jag heter. Han går ut genom ytterdörren som smäller igen innan jag hinner fånga upp den. Jag försöker skjuta upp den men den rör sig inte. Jag lägger skuldran mot men dörren flyttar sig inte en tum. Genom det mångfärgade glaset ser jag Teodor hoppa på en buss. En reklamskylt längs bussens sida förkunnar "Sök och du skall finna".
  Jensen tänker jag. *Phil* Jensen. Det är mitt namn.

***

Alla har gått hem när jag smyger in i den mörklagda byggnaden. Istället för att ta hissen och riskera att påkalla eventuella nattvakters uppmärksamhet går jag alla trappor upp till den nionde våningen och dyrkar mig in i arkivrummet. Rummet är stort som en gymnastiksal och huserar hundratals arkivskåp. Först rycker jag skåp på måfå men informationen är för okontrollerad.
  Jag läser etiketterna på dem samtidigt som jag undrar varför i helvete det inte finns en datorterminal. Det är främst tre arkivskåp jag letar efter och efter en knapp timme hittar jag det första, ett litet rött skåp märkt 189. Inuti ligger en mapp, och i den ett enda ark. På arket står ett ensamt ord. _Sanning_. Det andra skåpet hittar jag inte förrän straxt före gryningen. Det står bakom några andra skåp. På detta pappersark står _Konsekvens_. Utanpå den arkivmappen står _Jensen tillhanda_. Det tredje skåpet hittar jag aldrig.

***

Han ser åt båda hållen innan han utan att ens sakta ner glider mellan bilarna. Jag är bara några meter efter honom men plötsligt är det fullt med bilar som passerar med hög fart. Han vänder sig om och vinkar retfullt. Det får bära eller brista. Jag har så när tappat räkningen på alla gånger vi träffats utan resultat. Jag ser en lucka, och kastar mig ut i trafiken.
  Ackompanjerad av däckskrik och signalhorn från irriterade och rädda bilister tar jag mig över. Två bilar kolliderar men jag kastar bara en snabb blick bakåt på förödelsen innan jag fortsätter efter Teodor, som försvunnit i skuggan mellan två höga murar.
  De två murarna innesluter en grusväg, dålig grusväg till på köpet. Efter några hundra meter slutar vägen i ännu en mur med en rostig järndörr. Jag tvekar att känna efter om dörren är låst och blir stående med handen på handtaget. Så trycker jag nedåt. Jag ropar nästan till av överraskning när dörren öppnas. Innanför finns ett ändlöst öde landskap, några döda träd och torrt gräs.
  "Bravo!"
  Teodor stiger fram ur skuggan av det närmaste trädet. Han applåderar.
  "Bravo?"
  "Jag slog vad med mig själv om att du skulle kunna öppna dörren."
  "Det går lättare nu när jag vet varför jag är här."
  "Åh, du har räknat ut det." Han lägger huvudet på sned.
  "Du har ett lösenord som vi behöver", konstaterar jag och kisar mot Teodor.
  "Det stämmer."
  "Jag är psiagent Phil Jensen." Han nickar. "Och du är Teodor Kreanga. Chef för psikåren. Före detta skulle jag kanske säga eftersom du nu står anklagad för förräderi och förberedelser för att avslöja kåren."
  "Rätt igen." Han lägger armen om mig. Omgivningen vrids ut och in så att det döda fältet förvandlas till en välansad gräsmatta framför en mexikansk restaurang. Det är kväll och de kulörta ljusen i restaurangfönstren är inbjudande. Från verandan hörs ett marriachiband.
  "Så säg mig Phil, har du räknat ut lösenordet?"

***

Jag känner igen platsen. Det är samma sjö där Teodors mor dog. Nu är den mörk, svart nästan. Det är senhöst och det enda som minner om sommaren är ett par trasiga fällstolar och den igenbommade glasskiosken med sina solblekta GB Glace-skyltar. Kvällen är ung men solen är redan på väg ner bakom en bergsknalle. Himlen är orange med mörkröda stråk.
  Bland tallbuskarna går en man som jag känner igen. Det är Teodor. Han sparkar på några kottar och plockar upp en gren som han snurrar mellan fingrarna. När jag börjar gå mot honom känner jag hur den hårda skorpan på stranden spricker och smulas sönder under mina fötter. Varje gång jag ökar takten går jag igenom sandskorpan och halkar. Jag sänker farten.
  "Det här blir vårt sista möte Phil", säger Teodor.
  "Tänker du låta mig gå?"
  "Du har kunnat lämna mig när som helst", säger Teodor och spelar förnärmad.
  "Tänker du ge mig lösenordet?"
  Han kliar sig i skäggstubben och ser på mig. "Jo, men först vill jag prata lite med dig."
  Vi sätter oss på en bänk och ser ut över sjön. Dyningarna har dött ut, sjön är spegelblank och det är absolut vindstilla.
  "Det var här det började, så jag tycker det är passande att det även slutar här."
  "Den svartklädda mannen?"
  "Jaså, du lade märke till honom?"
  "En psiagent?"
  "Mycket bra, Phil!" säger han förvånat och inte utan beundran. "Vad mer har du kommit fram till?"
  Jag harklar mig och berättar min teori. Det är allmänt känt bland psiagenter att den latenta förmågan att läsa andras tankar ofta blommar ut vid någon form av traumatisk upplevelse. Jag tror att en psiagent dödade Teodors mor. På samma sätt som min mor antagligen dödades.
  "Hur fick du reda på det?" undrar jag.
  "Ren tur, eller otur snarare." Han knäpper händerna bakom nacken och suckar. "Jag demonstrerade attack-motattack för några nya rekryter. Jag använde Santos som partner och upptäckte minnen som var så väl skyddade att jag inte kunde motstå att tjuvkika."
  "Du var alltid den bäste av oss."
  "Saken var den att inte ens Santos visste att han hade dessa minnen. Skyddet måste ha varit en rest av traumat och hans unika sätt att hantera sina misstankar."
  "Och nu vill du avslöja allt?"
  Han säger inget men nickar, förlorad i sina funderingar.
  "Varför berättar du detta för mig?" fortsätter jag.
  "Vet du hur många agenter som har invaderat mina minnen? Som gräver runt medan vi pratar."
  "Jag trodde att jag var den enda", säger jag förvånat. Teodor skrattar.
  "Trehundra agenter. Alla de har."
  "Kommunicerar du med alla. Hur orkar du?"
  "Jag pratar inte med alla. Och jag orkar inte." Han pausade. "Jag är nämligen döende."
  "Va?"
  "Ironiskt nog lider jag av en neurologisk sjukdom som nått sitt slutstadium. Det är därför kåren har så bråttom."
  "Scenen i kyrkan!"
  "Du fattar snabbt. Du är lika intuitiv som jag. Din upplevelse berodde på att minnet du hamnat i höll på att förstöras." Han reser på sig och går mot strandkanten. Himlen har mörknat betydligt de sista minuterna. Det ser ut som en storm är på väg. Jag gör honom sällskap på en promenad längs stranden.
  "Jag tror inte att jag vill veta lösenordet", säger jag efter en stund.
  "Varför inte?"
  "Kanske är det lika bra att låta världen få veta." Han ser på mig tills jag vänder bort blicken.
  "Jag ska berätta en hemlighet för dig." Han tar upp en flat sten och kastar den. Den studsar en, två, tre gånger och sjunker. Som psiagent är jag van att vänta mig det mesta. Men inte vad han säger härnäst. Han smackar med läpparna. "Det finns inget lösenord."
  "Inget lösenord?"
  "Nej."
  "Så psikåren kan inte stoppa det?"
  "Det finns inget att stoppa." Mina nackhår reser sig och det har inte med den annalkande ovädret att göra. Insikten drabbar mig och med ens förstår jag.
  "Du letade efter arvtagare!"
  Teodor skrattar och viftar triumferande med fingret. Ett skratt som avbryts av en häftig hostattack. Jag hjälper honom till bänken där han kvidande sjunker ihop.
  "Det var ett test och du är den som kan förvalta kunskapen." Han tar tag i min arm.
  "Men vad ska jag göra med den?"
  "Det är upp till dig, Phil." Han är kallsvettig och ser på mig med blodsprängda ögon, utan tvekan en manifestation av hans fysiska kropps dödskamp. Han blinkar åt mig. "Gå nu."
  Jag börjar fjärma mig från hans sinne men ångrar mig och går in igen. Han sitter fortfarande på bänken, med slutna ögon och knäppta händer. Han vänder sig mot mig, blicken är oseende. Jag sträcker fram handen men han tar den inte.
  "Adjö Teodor", säger jag lågt och tar hans hand. Han tar min hand i sina båda och skakar den. Stormen är över oss och trots att det bara är en mental projektion är det svårt att lämna honom där han sitter. Det slår ner blixtar i sjön när minnet tonar ut och försvinner. Det sista jag ser är hur Teodors huvud långsamt faller framåt.

Senast uppdaterad 03-10-10.