Från höjden ovanför bron följde jag ljuskäglorna på den första bilen som körde över kanten till den skadade bron och föll mot floden nedanför. Smärtan avtog nästan omedelbart och då tredje bilen föll ner i djupet kunde jag åter röra mig. Jag höll händerna över öronen för att stänga ute ropen på hjälp och begav mig haltande därifrån. Jag tyckte synd om dem men det var också allt jag hade att erbjuda dem.
  Jag har tappat räkningen på alla män, kvinnor och barn jag sänt i döden. Men jag betraktar mig inte som en ond människa, bara ett offer för olyckliga omständigheter. Kunde jag ända mitt eget liv skulle jag göra det för jag kan inte längre undfly ångesten och skräcken som följer mig alla dygnets timmar. Dessa var mina tankar när jag satte mig i min bil. Inte långt från olycksplatsen stannade jag till vid en nattöppen bensin- och närbutik.
  "En limpa John Silver", sa jag till den mörkhyade kvinnan innanför disken. "Och en kokt med bröd och Päronfestis", lade jag till och pekade på en av de sorgliga ursäkterna till korv som låg och rullade på en varmhållningsfals. Hon plockade fram cigaretterna och lade på glasdisken. Jag öppnade paketet och tog ut en ask, resten stoppade jag i rockfickan.
  "Vill du ha senap och ketchup?"
  "Senap." Hon stoppade in korven i ett korvbröd och sprutade på en smal sträng senap.
  "Korv ska man bara ha senap på", höll hon med om när hon räckte över den. "Var det bra så?"
  "Ja tack."
  "Ingen bensin?" sa hon och kastade ett öga ut genom fönstret mot pumparna.
  "Nej"
  "Då blir det fyrahundrasextio."
  "Behåll växeln", sa jag när jag sträckte över en femhundring. Hon såg förvånat på mig innan hon log. Från en vattenfylld hink tog hon upp en ros som hon lätt rodnande gav till mig. Hon verkade trevlig så jag skyndade på mina steg innan något hann hända. Bron skulle ge mig några dagars vila men jag ville inte riskera mer förödelse. Inte ikväll av alla kvällar.
  Jag fortsatte motorvägen upp mot Uppsala i jakt på ett ställe att övernatta när en polisbil med blåsljus kom ikapp mig. Jag saktade ner och väntade mig att de skulle fara förbi men istället bromsade de in och tecknade åt mig att stanna. Jag svängde in på en rastplats och parkerade. Poliserna ställde sig bakom mig och jag kunde se tre personer kliva ur.
  "Öppna dörren och stig ut." De hade dragna vapen, två av dem till och med k-pistar.
  "Ta det lugnt", svarade jag och klev försiktigt ut i den kyliga nattluften.
  "Vänd dig om och ställ dig med armarna mot biltaket. Stå jävligt stilla!"
  Jag gjorde som jag blev tillsagd och mindre än en halvtimme senare satt jag i en cell. Det var varmt och skönt så trots att jag oroade mig för vad som skulle kunna hända somnade jag så småningom. Nästa morgon förhörde de mig om broattentatet som det kommit att heta i morgontidningarna.
  "Du observerades först när du stod och betraktade bron, och sedan när du åkte därifrån."
  Jag svarade inte utan tog bara en klunk kaffe som de haft vänligheten att förse mig med.
  "Varför försökte du inte stoppa bilarna, eller ringa räddningstjänst?"
  "Jag var inte där" sa jag för att försöka vinna tid. Vad kunde jag säga till dem, hur kunde jag berätta sanningen.
  "Vi har en vittnesrapport och vi har bilder från en övervakningskamera", konstaterade förhörsledaren och såg mig stint i ögonen. Jag förlorade kampen böjde undan blicken. "Och vi har det här", sa han och slängde en röd inbunden bok på bordet. Jag kände omedelbart igen den, det var min minnesbok. Jag sträckte fram handen men han drog undan boken innan jag fått tag på den.
  "Snälla."
  "Du är en sjuk jävel. Vet du det?"
  "Jag tror att vi avslutar det här förhöret nu", sa mitt ombud och sköt tillbaka stolen så att dess metallben åstadkom ett obehagligt gnissel mot stengolvet.
  "Han ska till psyket för utvärdering i vilket fall."
  En polis ryckte upp mig på fötter och satte handfängsel på mig. Vi åkte hiss upp till tredje våningen där en kvinna i läkarrock mötte oss.
  "Välkommen", sa hon och visade in oss i ett litet rum målat i gult och rosa.
  "Hej" sa jag och vräkte henne så hårt jag kunde mot polisen som lett mig dit. Han tog överraskad emot henne och de föll båda till golvet. Innan de hunnit sätta igång larmet hade jag sprungit ut i korridoren och nedför brandtrappan. Jag öppnade en ståldörr och fann mig stående på en bakgård. Men det var så långt jag kom. Någon slog ner mig bakifrån så att jag såg stjärnor
  När jag vaknade till liv igen låg jag fastspänd på en hård bänk, en sådan där man ser på film från mentalsjukhus. De kraftiga läderremmarna satt tillräckligt hårt för att hålla mig fast, men var förvånansvärt mjuka. En vakt satt på en stol en bit bort och när han såg att jag var vid medvetande lämnade han rummet. Istället kom kvinnan i rock in.
  "Det där var väl dumt gjort", sa hon samtidigt som hon satte pek- och långfingret mot min handled och tog min puls. Efter att ha lyst mig i ögonen med en liten ficklampa satte hon sig ner intill mig. Jag ryckte i mina bojor men de satt alltför hårt. Jag tog i så att det svartnade för ögonen men jag kom inte ur fläcken.
  "Jag måste härifrån!" vädjade jag.
  "Innan du orsakar en ny olycka?"
  Jag ryckte till inför hennes fråga, som egentligen var ett konstaterande. Javisst ja, boken.
  "Du har läst i min klippbok. Då förstår du vad som händer om du inte låter mig resa vidare?"
  "Dagens datum, sista februari, återkommer gång på gång. Vad är dess signifikans?"
  "Förstår du inte vad jag säger? Om ni låser in mig så är alla här i livsfara."
  "Vad för fara?"
  "Samma som de som förolyckades på bron", sa jag och gjorde ännu ett fruktlöst försök att ta mig loss. Jag flämtade av ansträngningen och lutade mig uppgivet tillbaka.
  "Urklippen går tillbaka nästan hundra år."
  "Urklippen betyder ingenting. Lyssna på mig." Jag följde henne med blicken när hon gick bort till en liten bänk och hämtade något ur en låda. "För helvete!" ropade jag när jag insåg att hon hämtat en spruta.
  "Det är bara för att du ska slappna av", sa hon och drog upp min skjortärm. Jag ryckte och vred på mig för att hon inte skulle kunna injicera mig och till slut gav hon upp.
  "Ge mig fem minuter att förklara", bönade jag. "Fem minuter, sedan kan du proppa mig full med lugnande medel."
  "Kör till."
  Jag berättade om förbannelsen som fallit över mig på dagen nittioåtta år tidigare. Hur jag av självgodhet ignorerat en allvarlig olycka och avskrivit det hela som ödet vilket lett till att jag själv förolyckades mindre än en månad senare. Men jag dog inte. Jag dömdes att vandra på jorden och bringa olycka till alla som kom i min närhet under sådan tid att jag insett mitt fel och sonat mina synder.
  "Det är uppenbart att du tror på detta, men hur kan..."
  "Tror du på gud?" Hon såg förvånat på mig men så funderade hon en stund.
  "Nej. Inte egentligen", sa hon slutligen.
  "Det gjorde inte jag heller."
  "Om vi nu antar att det är sant, varför ska vi släppa dig. Är det inte bättre att du är inlåst?"
  "Inom ett par dagar kommer man fram till att bron rasade på grund av konstruktionsfel, förslitning eller någon annan naturlig förklaring. Men då är det försent. Redan imorgon kommer du kanske att skära dig när du lägger upp bröd i fikarummet, eller bryta en nagel när du kliver ur bilen. I övermorgon stukar du foten, ramlar nedför en trapp eller blir påkörd. Och det kommer att bli värre tills jag blir fri."
  "Jag kan helt enkelt inte tro på att du skulle orsaka otur." Hon reste sig upp och lade igen boken. "Jag måste gå nu. Vill du ha något att sova på?"
  "Lämnar du mig fastspänd?"
  "Självklart inte. Jag ber vakterna att ta dig till din cell."
  "Förlåt, vad heter du?"
  "Katrine."
  När hon gått förde de ner mig till cellen igen. Jag sov oroligt, i alla fall tills jag väcktes. Det enda ljuset kom från den halvöppna celldörren, men jag kände cigarettrök och såg glöd bara några centimeter från mitt ansikte.
  "Min flickvän var en av dem som körde ner i floden din fan!"
  "Jag beklagar uppriktigt."
  Det var tre stycken, två som höll i mig och en som drog av mig byxorna och knöt en snara. Jag förstod vad de tänkte göra.
  "Du ångrar vad du gjorde, och känner att du inte kan leva mer", väste mannen vars flickvän tydligen hade förolyckats. "Det var ett olyckligt förbiseende som gjorde att vi inte insåg att du var suicidal." Jag förstod honom på sätt och vis och gjorde inget motstånd när de trädde snaran om min hals. Det stramade till och jag kunde inte andas. Det sista jag såg var deras tillfredställda ansikten.

"Herre gud!" var det första jag hörde när jag vaknade igen. Jag kände det kalla betonggolvet mot min mage och någon höll på att vända på mig. "Han lever", skrek vakten och stirrade på mig. "Den jäveln lever."
  "Är du besviken?" kraxade jag.
  "Nej", mumlade han. "Men du hade ingen puls", fortsatte han och såg fåraktigt på mig. "Du måste ha varit död i säkert två timmar." Han backade ut och låste dörren efter sig.
  Jag fick hjälp upp till det gula rummet och blev fastspänd igen. På vägen upp kunde jag se flera tecken på min inverkan. Utanför polisstationen blåste det nästan storm och varje gång någon kom eller gick blåste blanketter och broschyrer i entrén ut på golvet.
  "Jag har läst mer i din klippbok. Förklara för mig varför ditt straff är att orsaka andra olycka. Som jag ser det utövas straffet på dem och inte på dig", sa Katrine när hon undersökt mig.
  "Har du någonsin skadat en annan människa oavsiktligt?"
  "Det har väl hänt."
  "Kändes det bra?"
  "Givetvis inte."
  "Hur tror du jag känner mig efter att ha varit delaktig i tusentals olyckor, från småskråmor till död?
  "OK, jag fattar." Hon skrattade uppgivet till. "Om jag inte visste bättre skulle jag tror dig. Du är mycket övertygande." Hon såg fundersamt på mig och gjorde några anteckningar i sitt block.
  "Imorgon kommer stormen att rasera den här byggnaden. Jag kommer att överleva men många andra blir skadade eller dödade. Jag vill bara att du ska veta det."
  "Du fantiserar!"
  "Stanna hemma. Anmäl dig sjuk."

Under kvällen och natten ökade stormens styrka och det började regna och åska. Jag kikade ut genom det gallerförsedda fönstret och såg hur vinden ryckte tag i en förbipasserande och fick honom att falla av cykeln. Min kropp började kännas tung och jag insåg att det bara var fråga om timmar innan någon form av naturkatastrof inträffade. Det skulle bli en artikel i kvällstidningarna, kanske till och med föremål för vetenskapliga undersökningar. "Oväder demolerar polisstation" eller liknande.
  Plötsligt blixtrade det till och nästan i samma ögonblick hördes en knall som kändes som en explosion. Belysningen slocknade. Blixtnedslagen bara ökade i styrka och antal och lyste upp min cell på ett spöklikt sätt. Jag skrek att de skulle släppa ut mig men mina rop klingade för döva öron.
  Plötsligt öppnades dörren och där stod polisen som försökt ta livet av mig natten innan. Han såg med en blandning av skräck och trots på mig och lyfte ett gevär.
  "Den här gången dör du!" sa han och sköt. Första skottet missade men det andra träffade mig mitt i ansiktet. Blodet rann från de oräkneliga såren efter hagelsvärmen men jag såg tillräckligt för att knuffa mig förbi honom. Han laddade om och sköt efter mig när jag tog mig till utgången.
  "Han försöker fly", skrek han till de andra poliserna men de var upptagna med att undkomma fallande väggar och möbler när de övre våningarna störtade samman.
  "Rädda dig själv", ropade jag för att överrösta stormen som nu svepte rakt igenom polisstationen. "Ser du inte att hela jävla huset rasa ihop?"
  Jag kastade mig mot honom och lyckades slå geväret ur hans händer. Han högg tag i mig och tryckte upp mig mot en vägg. Mannen var enormt stark men på något vis lyckades jag slingra mig ur hans grepp och drog mig mot det som var kvar av ytterdörren. Vi hamnade på gården utanför och han drog fram sitt tjänstevapen. Han tog omsorgsfullt sikte och sköt två skott.
  "Neeej"
  Från en av bilarna på parkeringsplatsen rusade Katrine ut och slängde sig i vägen. Hon snubblade till och föll omkull när skotten träffade henne i bröstkorgen. Polisen tittade på henne och sedan på sitt vapen. Insikten om vad han gjort speglades i hans ansiktsuttryck.
  "Jag sa ju åt dig att stanna hemma", sa jag till Katrine och lutade hennes huvud i mitt knä. Hon log matt och försökte säga något. Jag lutade mig närmare.
  "Jag antar att jag skulle ha lyssnat på dig", sa hon och hostade. Jag vek ihop mig rock och lade under henne innan jag reste mig upp.
  "För allas skull hoppas jag att du snart får frid", sa hon svagt och blundade. Jag vände mig om försökte hitta min bil men den stod ingenstans att finna. Jag hörde slutstycket på en pistol och polisen ropade åt mig att stanna. Han tömde sitt magasin mot min rygg. Jag rös till när stormen smet igenom kulhålen i tröjan och lämnade honom stående vid Katrines livlösa kropp. Han skrek när det stora trädet i mitten av gården bröts itu och föll över honom. Jag vände mig inte om.

Senast uppdaterad 03-03-11.